Valövervakning i Sri Lanka

I förrgår var det presidentval i Sri Lanka. Igår tillkännagavs resultatet: president Mahinda Rajapakse sitter kvar en mandatperiod till. Jag har sett och förstått att det har rapporterats en del om det även i Sverige.

Själv har jag tillbringat fyra dagar med ett valövervaknings-team från en av Diakonias samarbetsorganisationer, PAFFREL (People’s Action for Free and Fair Elections), som hade placerat ut 3 500 observatörer i vallokaler runt om i landet. Dessa volontärer hade till uppgift att övervaka hur allt gick till i en vallokal från dess öppnande kl. 07.00 på morgonen till stängningsdags kl. 16.00. Förutom de stationära observatörerna organiserade PAFFREL också 352 mobila team. Om alla team består av fyra personer, så som det var i mitt fall, så rörde det sig sammanlagt om bortåt 5 000 personer. Det säger sig självt att det är en stor bedrift att koordinera alla dessa människor och att ta in och bearbeta den ofantliga mängd information som observatörerna samlar in.

För att underlätta faktainsamlingen finns det formulär att fylla i och listor med frågor att bevaka. Observatörerna ska t ex notera om skärmar är placerade för att säkerställa hemlig röstning, om det finns vapen inne i vallokalen och hur det står till med vallokalernas tillgänglighet för människor med fysiska funktionshinder. Antalet röstande fram till det klockslag då man besöker vallokalen i förhållande till antalet röstberättigade noteras också.

Det första som hände mitt team på valdagens morgon var att vi hörde rykten om skottlossning i Jaffna under natten. Någon sade att det var fyra smärre exposioner, kanske bensinbomber. Sedan ändrades det till att en bomb briserat. Några sade att det hänt i Point Pedro, längre norrut. Vi hörde att ett annat PAFFREL-team var på väg till Point Pedro och skulle kunna kolla upp den uppgiften där. Själva lämnade vi hela den frågan åt sidan och koncentrerade oss på den vallokal vi då befann oss i. När vi sedan förflyttade oss från vallokal till vallokal var vi mycket noga med att inte själva bidra till ryktesspridning, väl medvetna om att det är möjligt att de påstådda explosionerna (eller vad det nu var) men också själva ryktesspridningen hade som syfte att skrämma Jaffnabor från att rösta.

Det finns en annan valvövervakningsorganisation i Sri Lanka, som specialiserar sig mera på just valrelaterat våld och som är oerhört skickliga i att snabbt få ut bra information om incidenter av olika slag. Den organisationen heter CMEV, vilket står för Centre for Monitoring of Election Violence, och den startades av bland andra en annan av Diakonias samarbetsorganisationer, Centre for Policy Alternatives (CPA). Jag blev glad över att se CMEVs antivåldsaffischer på väggar runt om i Jaffna (liksom även på andra håll i landet). Titta gärna på CMEVs interaktiva karta på våldsamma incidenter på valdagen på http://bit.ly/electiondaymap och betänk att själva valdagen betraktas som relativt lugn och fridfull (jämfört med kampanjperioden innan – det finns en karta på det också om du surfar vidare).

Mitt på dagen åkte vi en bit söderut till Kilinochchi, som valadministrativt (ej i annat hänseende) tillhör Jaffna. När gerillan, LTTE, styrde denna del av Sri Lanka var Kilinochchi deras administrativa centrum. Om jag förstått det hela rätt var det en högst livaktig liten stad då. Det är svårt att tro nu. Kilinochchi är idag helt förött av kriget. En spökstad.

Kilinochchis invånare (de som fortfarande var vid liv då) flydde innan regeringstruppernas slutliga intåg där. Detta hände för ett år sedan. För att hålla val i Kilinochchi hade man nu satt upp något som liknade rader av marknadsstånd på ett stort fält. Hit skulle de som står på röstlängden i Kilinochchi och som fortfarande befinner sig i flyktingläger på annat håll i landet, få komma och rösta. Valmyndigheten skulle organisera gratis busstransporter från lägren.
Klocka 15.55 hade ett par bussar precis anlänt och människor kom springande för allt vad tygen höll ut på fältet. En man på kryckor (förmodligen en krigsskada) hoppade och linkade ut så fort han bara kunde. Dessa människor blev nu avvisade med hänvisning till att vallokalerna skulle stänga klockan 16.00. En grupp av upprörda människor samlades nu runt oss och berättade att de hade väntat på en utlovad busstransport sedan klockan sex på morgonen. Två bussar hade kommit, men det var helt otillräckligt för alla som ville åka med. Först kl 13.30 kom en ny buss, men när den väl kom fram till Kilinochchi så var det alltså för sent. Dessa människor, som förlorat allt i regeringssidans slutliga stora offensiv mot gerillan och som ägnat hela dagen åt att försöka ta sig till vallokalen i enlighet med myndigheternas instruktioner, fick aldrig avge sina röster.

Både PAFFREL och CMEV är väl kända. Människor vet vad de står för och kommer fram till dem och berättar. De har också möjlighet att komma in i vallokaler och observatörer runt om i landet lämnar in information som läggs ihop och tillsammans ger en bild av verkligheten som inte kommer fram på annat vis. Det är ett viktigt jobb som dessa lokala medborgarorganisationer utför.

Haiti, en jordbävning för de redan drabbade

När man ser de skakande bilderna från Haiti är det svårt att inte reflektera över varför det alltid verkar vara de som redan har det svårt som drabbas hårdast. Hur människor som redan kämpar för att få sin dagliga tillvaro att gå ihop, som redan lever på gränsen till vad man kan klara plötsligt drabbas av ett ytterligare obeskrivligt slag. Ett slag som gör att man undrar hur de nånsin ska orka resa sig igen. Hur samhällen som kämpar för att bygga upp infrastruktur och civilsamhälle plötsligt igen slås i spillror. Eller hur människor som lever under brutala diktaturer plötsligt även får sin fysiska tillvaro slagen i spillror.

Exemplen förskräcker. Allt från tsunamis i Asien till stormar i Burma, jordskred i Centralamerika, torka i Afrika, jordbävningen i Iran - vi hör om det på nyheterna men orkar knappast ta in vidden av det hela...

När katastrofen kommer nära
Ibland får vi del av katastroferna genom att vi är ett resande folk, eller att katastrofen drabbar människor som lever under liknande förhållanden som vi. Det är då rubrikerna blir som störst.

När tsunamin på annandag jul 2004 skakade Sverige i grundvalarna genom sorgen och desperationen över nära och kära som försvann på andra sidan jorden där turistparadisen blev dödsfällor, så krossade den samtidigt hela tillvaron för den fattiga lokalbefolkningen i de kringliggande länderna. Och inte bara i Asien. Även människor i Somalia och andra afrikanska länder drabbades.
Ingen tyfon har varit så omskriven som när orkanen Katrina i augusti 2005 svepte in över New Orleans. Plötsligt drabbades människor som vi här i Sverige kunde relatera till, som levde ungefär som vi. När orkanen Stan orsakade mångdubbel förödelse i Centralamerika, var rubrikerna istället mycket färre.

När tusentals regelbundet dör i det ibland högintensiva, det ibland lågintensiva kriget i Kongo får man leta efter rubriker, kanske hittar man en notis.

På något sätt fortsätter det hela tiden, de som redan lider drabbas om och om igen.

Just vid katastrofer blir lidandet så uppenbart, men det är viktigt att vi också arbetar långsiktigt för att stötta och utveckla svaga och sårbara samhällen, att människor får chansen till ett värdigt liv - där inte naturens nycker ständigt kan tillåtas kasta hela samhällen i förödelse, att vi jobbar för fred i de områden där krig och konflikten gör människor skyddslösa för varje olycka som kan drabba dem, att vi kan jobba för demokrati och mänskliga rättigheter för de människor vars liv varje dag förminskas av förtryckande regimer.

En av mina kollegor har tidigare här på bloggen reflekterat över om det är natur- eller kanske i själva verket STRUKTURkatastrofer som gör att de fattiga drabbas hårdast.

Ditt stöd är viktigt!
Diakonia har ingen verksamhet sedan tidigare i Haiti, och öppnar därför ingen specifik insamling. För dig som inte redan är en regelbunden givare hoppas jag du vill stötta Diakonias långsiktiga arbete för att skapa en permanent och varaktig förändring för fattiga människor i över 30 av världens länder. Att arbeta långsiktigt med utveckling är ett oerhört viktigt sätt att förebygga fruktansvärda konsekvenser då t ex en naturkatastrof slår till:
Läs mer om hur du blir månadsgivare på http://www.diakonia.se/forandringsfadder
Läs mer om hur Diakonia arbetar vid katastrofer: http://www.diakonia.se/katastrof

För dig som vill bidra till att lindra situationen för de lidande på Haiti så finns Baptisternas Världsallians på plats genom sin hjälporganisation BWAid . Du kan också ge en gåva till Svenska Missionskyrkan eller till Metodistkyrkan som förmedlar hjälp genom The United Methodist Church.

Ett firande som ger regimen sura uppstötningar

International Human Rights Day infaller den 10 december varje år. Det är en officiell helgdag i Kambodja och civilsamhället arrangerar möten och marscher över hela landet. Trots att det är en nationell helgdag, och trots Kambodjas blodiga erfarenhet av Röda khmerernas tyranni, är regimen helt tyst denna dag. Tillstånd från myndigheterna att marschera genom Phnom Penhs gator och fira kommer alltid bara någon dag före, och lämnar arrangörerna i ovisshet om arrangemangen kan genomföras enligt planerna.

Istället för att lyssna på högtidstal och marschera i Phnom Penh, gjorde jag ett fängelsebesök i Kampong Chhnang. Det hela var arrangerat av Diakonias samarbetsorganisation Licadho. Vi hade med oss bröd, anti-bakteriell tvål mot skabb och sojadryck att dela ut. Vi skulle också besöka en fånge som satt där på grund av att han gjort motstånd när en lokal makthavare försökte stjäla hans och grannarnas mark. Till honom tog vi med lite extra mat och gåvor. Hans familj följde med oss.

Om regimen på nationell nivå får sura uppstötningar av firandet den 10 december, så är atmosfären på provinsnivå mycket bättre. Fängelsechefen var kraftigt förkyld och såg ut som han egentligen borde legat i sängen. Men vi fick röra oss fritt i fängelset och rätt att fotografera vad vi ville. Vi var ungefär tio stycken: tre från Phnom Penh och kanske dubbelt så många från lokala organisationer.

Biträdande fängelsechefen visade oss runt. Det fanns 340 fångar i fängelset, ungefär 40 av dem var kvinnor. Fångarna bodde i gemensamma celler med plats för som mest 100 fångar. Varje cell hade endast en toalett. Hälsoläget var ytterst dåligt. Varje morgon fördes tre-fyra fångar till provinssjukhuset för behandling. Två "sjuksköterskor" hade ansvaret för hälsokontroller, men de hade inte ens febertermometrar. Sjukvårdsrummet saknade helt utrustning. Jag fick veta att ny utrustning försvinner väldigt fort. Antagligen säljs den för att dryga ut fängelsepersonalens låga löner.

Fångarna satt på marken under ett tak i långa led. De manliga fångarna hade kortklippt hår. Kvinnorna satt på ena kanten. Många såg väldigt unga ut. Alla hade blå bomullsuniformer med vita kragar. Vi höll tal. Det var inte alls lätt. Vad kan man som svensk säga till fångar i ett av världens mest primitiva fängelsesystem på Human Rights Day? Som enda utlänning var jag den mest prominenta gästen och något måste jag ju säga. Det är långt ifrån första gången jag håller tal till människor som lever i misär och det är aldrig lätt.

Efteråt delade vi ut brödet, tvålen och sojadrycken. Tysta och hukade gick fångarna förbi. Naly Pilorge som leder Licadho gav instruktioner att fångarna måste få ta emot sina gåvor själva. Det är en fråga om värdighet, men det signalerar också att fångarna själva erövrar sin mänskliga rättighet till mat och god hygien. Några av de kambodjaner som var i vår grupp hade svårt att förstå detta och blev passiva. De ser varje dag på teve hur premiärministerns fru delar ut gåvor till långa rader av oändligt tacksamma anonyma fattiga. Vi andra satte oss på huk så att fångarna absolut var tvungna att titta ner på oss.

Licadho har ett medicinskt team som hjälper sjuka fångar. När fångarna gick förbi tittade Naly på deras hälsotillstånd och bad sin personal ta namnet om de såg sjuka ut. Den dåliga maten gör att många har bristsjukdomar. De som såg minderåriga ut frågade hon om åldern. De ska inte vara där bland vuxna, som ju ofta är grova våldsbrottslingar.

Sedan satte vi oss runt vår samvetsfånge. Men vi lät familjen sitta och prata med honom. Det var deras stund och det kändes som en stor ynnest att vi fick vara med och dela den med dem. Normalt får de träffa honom bara någon halvtimme varannan månad. Nu fick de sitta i en och en halv timma.

På fängelsegården gick fångarna runt. I många fängelser är de inlåsta nästan hela dagen. Kanske var det för att vi var här som de fick vara ute? Vakterna stod och pratade med varandra. Vi såg hur en fånge gav pengar till en vakt för någon tjänst som han behövde få utförd. Stämningen var avspänd och några fångar skrattade lågmält i bakgrunden.

Vi åkte hem och pratade lättsamt om alla möjligheter och problem som finns i Kambodja. I Phnom Penh var spåren av firandet bortsuddat. Nästa dag skulle det vara vardag igen. Nästa år hoppas jag regimens högsta representanter också vill vara med. De är ju också människor med rättigheter.

Jens Rosbäck
Diakonias landrepresentant i Kambodja