Otydliga klimatlöften i Bonn

Som Mirjam Dahlgren tidigare skrivit här på bloggen pågår det just nu klimatförhandlingar i Bonn. Mötet har varit mindre konfliktfyllt än förra årets förhandlingsrundor, men svaren på de stora frågorna kring utsläppsminskningar och finansiering tycks fortfarande långt borta. De rika ländernas åtagande är långt ifrån vad klimatforskningens resultat kräver och hittills har de löften om finansiering som lagts på borden varit otydliga och fyllda av ompacketerade biståndspengar.

I väntan på utsläppsminskningar som är i linje med vad forskningen säger krävs för att klara klimatkrisen på lång sikt är anpassning nödvändig. För utsatta människor i fattiga länder är det en fråga om överlevnad. EU har under förhandlingarna presenterat hur man kommer att bidra till de så kallade snabbstartspengarna, som bland annat ska finansiera anpassningsåtgärder. Dock är EU:s besked oklart, både när det gäller hur mycket av pengarna som tas från biståndsbudgetarna och vilka kanaler man planerar att använda för denna finansiering. Yvo De Boer, klimatkonventionens avgående exekutiva sekreterare, pekade i måndags på finansieringsfrågorna som den fråga som kan låsa upp förhandlingarna. Han menade att de 30 miljarder dollar i klimatstöd som de rika länderna utlovade till fattiga länder i Köpenhamn måste fram för att överbrygga förtroendegapet mellan industri- och utvecklingsländerna i förhandlingarna.

I slutet av maj kom en rapport från EU-kommissionen som visar att ett mer ambitiöst mål för utsläppsminskningar i EU är mycket billigare än vad tidigare beräkningar har visat och med fler gröna jobb, investeringar för omställning till en hållbar ekonomi så vägs de kortsiktiga kostnaderna upp av framtida intäkter. Stockholm Environment Institute släppte förra året en rapport som visar att EU inte bara bör, utan även kan höja sina ambitioner och sänka sina utsläpp med 40 procent till 2020 jämfört med 1990 års nivåer.

Ledarskap är vad dessa förhandlingar behöver. Det finns parter i processen som är sämre än EU. Men EU har stora möjligheter att agera vågmästare och föra processen framåt genom att höja ambitionen både när det gäller finansiering och utsläppsminskningar.