This is not a game

Klimatförhandlingarna är verkligen ingen barnlek, men ibland blir det faktiskt ganska barnsligt. Häromdagen presenterade sekretariatet en tabell till förhandlingsgruppen för Kyotoprotokollet. Kortfattat var tabellen en sammanställning om vad länderna skulle ha gjort under protokollets första period (som avslutas den sista december 2012), vilka utsläpp man gjort under åren 1990–2007 och vilka begränsningar i utsläpp som man bör göra utifrån de löften om utsläppsminskningar som nu ligger på bordet. Det fanns olika beräkningar och fotnoter som förklarade huruvida man hade inkluderat eller exkluderat skogsanvändningens påverkan på utsläppen (eller upptag av utsläpp). Denna tabell blev väl mottagen av en del, medan andra länder blev tydligt upprörda över att deras förhandlingsbud exponerades på det sättet. Australien kallade tabellen "en hypotetisk övning", några länder ville inte att pappret med tabellen skulle spridas och Ryssland sade: "nice, but useless". En tabell med en sammanställning av de olika ländernas löften om utsläppsminskningar borde inte uppröra förhandlarna; tid slösas och energiläckaget är stort.

Under torsdagsmorgonens förhandling blev ett stort problem inom förhandlingarna tydligare än vad det brukar. Diskussionen handlade om slutsatser från detta mötes förhandlingar inom Kyotoprotokollet. EU ville ha med skrivningar om och kopplingar till klimatkonventionen, medan Japan inte bara ville ha det utan även ha med en referens till det andra förhandlingsspåret (som förhandlar om de långsiktiga åtgärderna inom alla länder). Det kan tyckas harmlöst och visst är det bra att ha samordnade insatser.

Men Kyotoprotokollet existerar, de rika länder som har skrivit under protokollet är juridiskt bundna och ska arbeta för en andra åtagandeperiod efter 2012. Genom att minska skillnaden mellan åtaganden inom Kyotoprotokollet (där i-länderna, utom USA, har åtaganden) och förhandlingarna för långsiktiga åtgärder så upplever många utvecklingsländer att ansvaret förskjuts mot dem. Klimatkonventionen är tydlig med att olika länder utifrån sitt historiska ansvar och ekonomiska kapacitet har olika stort ansvar för att bidra till en global lösning på klimatfrågan. De rika länderna ska gå före med ambitiösa utsläppsminskningar och finansiering av utvecklingsländernas åtaganden.

Som sagt, ibland känns det inte riktigt som att det som händer inom förhandlingarna är på allvar. Men genom ett inlägg i en annan grupp påminde en av Barbados förhandlare oss vad förhandlingarna är, eller snarare vad de inte är. Han sade: this is not a game, this is not a game. Trots att förhandlingarna ibland kan upplevas som en lek där 193 länder sitter i en sandlåda och kastar sand på varandra, så är det allvar. För många av våra medmänniskor är det överlevnad som diskuteras.