"Jag vet att aktivisternas budskap nått hela världen"

Diakonia har intervjuat Shirin Al Shobaki. Hon lever i Gaza och arbetar som kommunikatör på den palestinska människorättsorganisationen Al Mezan, som är en av Diakonias samarbetspartner. Diakonia ställde tre frågor till Shirin.

Hur reagerade du på attacken mot Ship to Gaza?
Jag vill prata i egenskap av en palestinsk medborgare. Attacken var ett brott riktat mot civila människor som var på väg till Gaza i humanitärt syfte. Jag hade en av mina väninnor ombord på skeppen. Hon är palestinier och lever i Israel och jag hade inte sett henne sedan 2006. När jag hörde nyheten om attacken var jag förtvivlad, då jag inte visste hon var död eller levande. Jag hoppades att vi i Gaza kunde ha tagit emot aktivisterna med blommor. Tyvärr blev det inte så. Men jag vet att aktivisternas budskap har nått hela världen. De har lyckats bryta tystnaden om Gaza och väcka omvärldens samvete. Det uppskattar vi mycket i Gaza.

Vad säger människorna i Gaza om situationen i Gaza?
Folk säger att Gaza har blivit ett stort fängelse. Människorna i Gaza önskar att resa i världen, utbilda sig och familjer som lever i olika delar av världen vill återförenas. Det är normala saker som alla människor i världen önskar. Men vi i Gaza kan inte röra oss. Folk tittar runt omkring sig och vad är det de ser? Ingen elektricitet tolv timmar om dagen i heta sommaren. Nittio procent av dricksvattnet är orent. Cancersjuka människor får ingen behandling och dör. Ungdomar blir frustrerade och använder droger. Familjer blir tvungna att köpa varor via tunnlar som när som helst kan rasa eller bli attackerade av Israel. Vi kan inte planera vår framtid. Vi är beroende av Israels goda vilja.

Omvärlden tror att Gaza är Hamas. Det är inte sant. Här i Gaza finns människor tillhörande olika politiska partier, här finns olika politiska åsikter och här finns de som inte tillhör något parti alls.

Hur ser du på framtiden?
Jag lever i ett land där framtiden är svår att förutse. Ockupationen är hemsk. Blockaden är hemsk. Men vad som är värst och vad som vi palestinier inte har råd med är konflikten mellan de två största palestinska partierna, Hamas och Fatah. Om vi inte kan förenas så kommer vi ingenvart. Förr i tiden brukade jag följa nyheterna flera gånger om dagen. Det fanns tal om att Hamas och Fatah skulle samarbeta och bilda en regering. Det brukade ge mig stort hopp. Men förhandlingarna har strandat totalt. Nu ser jag bara mörker. Det som ger mig tröst är erfarenheterna från andra frihetsrörelser i historien. Så gott som alla folk som har kämpat för sin frihet har fått det. Min dröm är att vakna på morgonen och få höra: Palestinierna har slutat strida mot varandra, blockaden är borta och ockupationen är över. Då känner jag mig fri.