Kvinnor och barn fortsätter dö i onödan

Nyligen var det uppföljningsmöte i FN om millenniemålen. Det är mindre än fem år kvar till de ska vara uppnådda. INGET av de åtta målen ser ut att uppfyllas om än vi kommit en bit på väg. De mål som berör den socioekonomiska orättvisan mellan könen är de där det finns mest kvar att göra. Jag känner mig mycket berörd och besviken över detta. Millenniemålen syftar till att fördela resurser och makt mer rättvist för att skapa en bättre värld för alla. För att detta ska ske behöver alla ett rättvisare utgångsläge, det vill säga alla barn behöver få en grundskoleutbildning och alla kvinnor behöver få en likställd tillgång till beslutsfattande, både i sina lokala samhällen och politiskt. Jordaniens drottning Rania har fångat detta när hon säger att ”2+3=8”.

Mål 2 handlar om utbildning för alla. Alla barn har rätt till att få en grundskoleutbildning. Mål 3 handlar om jämställdhet – kvinnors jämlika tillgång till samhällsservice och beslutsfattande. Om vi uppfyller detta så kommer de övriga målen att naturligt följa efter.

Men det finns ytterligare ett millenniemål som vi måste ytterligare satsa extra på. Nämligen det mål som har den allra sämsta utvecklingen - mål 5 som handlar om att mödradödligheten ska minskas med tre fjärdedelar till 2015. Borde inte detta vara högsta prioritet – att våra systrar och mödrar överlever en graviditet och förlossning så att de kan fortsätta delta i sin familjs och samhälles utveckling och produktion? Kvinnors underordning, övervåld och våldtäkter som vapen i krig och konflikt, barnäktenskap är bara några av de orsaker vi ser till den höga mödradödligheten.

Kunskap om att förebygga onödigt lidande finns i begreppet sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter och är en av de viktigaste komponenterna för att minska mödradödligheten. Detta ska vara tillgängligt för alla genom sexualundervisning i skolorna och barna- och mödravårdskliniker för alla, men den prioriteringen har inte gjorts hitintills runt om i världen.

Orsakerna till den höga mödradödligheten samt hur denna kan förebyggas har vi känt till i nära 100 år. Sverige har använts sig av den kunskapen och vi har en av världens lägsta mödradödlighet. Varför har vi då inte kommit längre internationellt? I denna kunskap ingår även nödvändigheten av rätten till säkra och lagliga aborter. Vi vet att minst 13 procent (70 000 årligen) av mödradödligheten orsakas av osäkra och olagliga aborter. Det finns ett starkt samband mellan jämställdhet och kvinnors rätt till sin egen kropp och sexualitet, att inte utsättas för övergrepp och tvång som resulterar i både farliga och oönskade graviditeter. Att investera i nationella barna- och mödravårdskliniker samt sexualundervisning är nödvändigt och mycket samhällsekonomiskt eftersom det ger friskare mödrar, barn och familjer samt ger pojkar och män den kunskap de behöver för att ta sitt ansvar. Vilken i sin tur leder till högre utbildning, ekonomisk tillväxt och produktion, eftersom kvinnor då överlever barnafödandet och är friska så att de kan delta aktivt i den sociala och ekonomiska samhällsutvecklingen .

FNs generalsekreterare Ban Ki-moon sa på den första dagens möte bland annat: ”Kvinnor på många platser i världen har inte tillgång till ett säkert barnafödande. Idag har vi möjligheten att säkra milliontals barns och kvinnors hälsa och på så sätt förbättra livet för alla. Vi har all kunskap för att kunna göra det. Miljontals barn dör fortfarande av malaria och olika sjukdomar fastän vi i tiotals år har haft kunskapen att förebygga det. Det är oacceptabelt. Detta århundrade måste bli annorlunda. Vi kan uppfylla det genom att adressera barns- och kvinnors ojämlika tillgång till resurser och delaktighet i samhällsutvecklingen. Det är den bästa investeringen vi kan göra därför när kvinnors ställning stärks och de erhåller utbildning kommer detta hela samhället till del.”

Vi har hört det förut, men vi ser inte resultat. Kvinnor och barn fortsätter att dö helt i onödan. Ansvaret är allas: vilka politiker vi väljer, hur vi ställer krav på beslutsfattare, hur vi utbildar och medvetandegör oss själva och våra barn, vilket ansvarsutkrävande vi har mot oss själva och våra ledare.

De som var med i New York har uttryckt en stor besvikelse över ledarskapet i världen. De tar inte sitt ansvar. De gör inte de prioriteringar av resursfördelningar som skulle kunna uppfylla millenniemålen. De utlovade 40 miljarderna till barn- och mödrars förbättrade hälsa, är gamla pengar – inget nytt. Inga nya utfästelser eller åtaganden togs. Jan Vandermoortele, en av upphovsmännen till millenniemålen, sa på Sidas informationsmöte den 30 oktober: ”Alla länder gör framsteg, men vi når inte fram till de allra fattigaste. Världens ledare pratar om pengar och satsningar, men de försöker bara skapa rubriker för att dölja bristen på engagemang. Det handlar inte om pengar utan om samhällsförändring och att förändra tankegångar både i väst och i utvecklingsländer. I väst har vi oss själva och de pengar vi bidrar med i centrum, men vi måste fokusera på social förändring och på utvecklingsländerna, vad de vill och acceptera deras lösningar på sina problem. Alla kan göra något för att utkräva ansvar och sätta press på världens ledare.”

Jag brottas med frågan: Varför tar världens ledare inte sitt ansvar när vi har möjligheter och kunskaper till att minska fattigdomen i världen?

Följdfrågan blir, eftersom vi internationellt har en mycket stor dominans av män i beslutsfattande ställning: Skulle vi få ett bättre ledarskap som bekämpar fattigdomen, om 50 procent var kvinnor? Kanske. Det sägs ju att kvinnor lägger 90 procent av sina resurser och inkomster på familjen och att män lägger 30-40 procent? För mig skulle hälften kvinnor bland beslutsfattarna innebära att vi försöker skapa demokratiska samhällen med demokratiska beslut och detta borde - om vi tror på ett demokratiskt samhälle - leda fram till större rättvisa för alla.

Mirjam Dahlgren, hiv/aids- och jämställdhetssamordnare

Brutna löften inför millenniemålstoppmötet

Idag går det stora millenniemålstoppmötet av stapeln i New York. Världens ledare samlas för att utvärdera det gemensamma arbetet för att uppnå de åtta millenniemålen som ett led i att utrota fattigdomen. Målen sattes för tio år sedan och de flesta ska vara uppnådda 2015.

Även om framsteg gjorts återstår det mycket att göra. Inför mötet släpptes en FN rapport som utvärderar mål åtta – ”Utveckla ett globalt partnerskap för utveckling” - som handlar om de rika ländernas ansvar: mer och bättre bistånd, rättvis handel och skuldavskrivningar. Rapporten med namnet The GlobalPartnership for Development at a Critical Juncture, visar att den rika världen inte har levererat det som de lovat.

Mer och bättre bistånd: För fem år sedan lovade de rika G8 länderna på toppmötet i Gleneagles att till år 2010 öka biståndet med $50 miljarder dollar, samt dubblera biståndet till Afrika. Rapporten visar att löftet inte kommer infrias. Det fattas ca 18 miljarder dollar jämfört med löftet från 2005. Rapporten visar också att även om öppenheten ökat i biståndet, så krävs större ansträngningar från alla partner för att försäkra ett ömsesidigt ansvarsutkrävande och effektivitet i biståndet.

Rättvis handel: På handelsområdet visar rapporten att rika länder inte sänkt sina tullar nämnvärt för produkter från utvecklingsländer, som fortfarande är relativt höga. Rika länder har inte levt upp till 2005 års åtagande inom Världshandelsorganisationen att tillåta 97 procent av export från minst utvecklade länder att få tillträde till rikare länders marknader utan avgifter eller kvota. Rika länders jordbrukssubventioner har minskat något, men de är fortfarande 376 miljarder dollar per år, vilket motsvarar ca tre gånger det globala årliga biståndet. Detta slår hårt mot bönder i fattiga länder.

Skuldavskrivningar: Rapporten visar att 35 av världens fattigaste länder fått skuldavskrivningar till ett samlat värde av 86 miljarder dollar. Detta är ett framsteg, men samtidigt pekar rapporten på att 27 av 39 låg- och medelinkomstländer har, eller löper stor risk att få, ohållbara skulder. Rapporten pekar också på problemet att de stora skuldavskrivningsinitiativen nu upphör och rekommenderar att det införs en ny mekanism för hantering av skuldavskrivningar.

Millenniemålen är inte lösningen på fattigdomsutmaningen. De saknar ett tidsbestämt mål för när fattigdomen ska vara helt utrotat (datumet gäller enbart en halvering) och flera centrala frågor berörs ej: Vi måste stoppa kapitalflykten från fattiga länder, som utgör tio gånger det globala biståndet per år, vilket skulle ge större möjligheter för dessa länder att mobilisera sina egna resurser och minska biståndsberoendet. Klimatutmaningen måste lösas på ett rättvist sätt samtidigt som vi utrotar fattigdomen. Men om målen uppnåddes skulle vi vara en bra bit på väg. Målen ger oss och våra partner runtom i världen ett instrument för att kunna utkräva ansvar av våra respektive politiker. Inför New York mötet är budskapet tydligt: takten måste öka, det handlar om liv och död.



Penny Davies, Policyrådgivare Diakonia

Ojämn och skör utveckling i Asien trots tillväxt

Efter flera års engagemang i Asien konstaterar jag att utvecklingen i regionen numera beskrivs i mycket positiva ordalag. Länder uppvisar hög tillväxt och växande internationellt inflytande både ekonomiskt och politiskt. Indien, där jag tidigare bott och arbetat med inhemska miljö- och människorätts-organisationer, etablerar sig tillsammans med Kina som nya givare i Afrika. Utrikesdepartementet visar på en stor potential i ökad handel mellan Sverige och länder i regionen.

Asien är naturligtvis en gigantisk världsdel och självfallet är det stora skillnader mellan länderna. En närmare jämförelse i förhållande till välstånd visar faktiskt att skillnaderna både mellan och inom länderna ökar. Enligt ginikoefficienten, som mäter skillnader i inkomstfördelningen hos en befolkning, är ökningen störst i länder som Bangladesh, Kambodja, Sri Lanka och Nepal. Tillväxten fördelas alltså ojämnt.

Vidare slår kriserna också ojämnt. De senaste ekonomiska kriserna, då priser på basprodukter som mat och bränsle stigit och exportinkomster sjunkit, slår hårt mot redan utsatta så som kvinnor, etniska minoriteter och migranter. Under kriserna har nationella ledare i Asien lågprioriterat sociala sektorer. Regionala FN-organ och asiatiska utvecklingsbanken ADB påpekar i en färsk uppföljning av millenniemålen i Asien att framsteg som gjorts riskerar att gå förlorade om inte regeringarna storsatsar på stimulanspaket av sociala utgifter. De framsteg som gjorts i Asien är således sköra. Uppföljningen pekar även på en annan intressant aspekt: Fattigare länder, som Bangladesh och Kambodja, drabbas förvisso inte lika hårt av den globala finansiella nedgången, men har sämre beredskap när många fattiga drabbas.

Sociala åtgärdspaket kan nå fram till en hel del fattiga, vilket under en tid bör speglas i de indikatorer som signalerar hur länder uppfyller viktiga millenniemål som till exempel minskad barnadödlighet, förbättrad mödravård och flickors och pojkars skolgång. Min erfarenhet är emellertid att hållbar utveckling vilar på att befolkningar deltar i utformningen av politik och bevakar implementering. Ett bra arbetssätt har till exempel organisationen AKOTA i Bangladesh. Diakonia beskriver på sin webbplats hur de utbildar kvinnor och män som arbetar för jämställdhet både i vardag och under kristid. Ett begränsat bidrag ger därigenom resultat i form av lokalt deltagande i krisberedskap. För att utvecklingen på sikt ska inkludera hela befolkningar krävs fortsatta investeringar i demokratisk samhällstyrning och medvetenhet om grundläggande rättigheter.

Petra Zäther Strader, regionsekreterare Asien, metod och programutveckling