I julklapp vill jag ha… en nyanserad biståndsdebatt!

Under de senaste åren har vi haft en polariserad biståndsdebatt i Sverige, ofta präglad av en orimlig pessimism. Inte sällan har det helt saknats tilltro till biståndets möjlighet att bidra till utveckling. För mig, som dagligen möter människor som med hjälp av svenskt bistånd åstadkommit viktiga förändringar, känns kritiken ofta missriktad. Biståndet är utan tvivel ett viktigt verktyg i kampen mot fattigdom, svält, sjukdomar och bristande utbildning. ..

Orimliga invändningar
Ibland angrips biståndet för att dess effekt på den ekonomiska tillväxten på nationell nivå inte kan bevisas: "Trots decennier av bistånd är Afrika fortfarande underutvecklat", kan det heta. Men sådana invändningar är orimliga. Mekanismerna bakom tillväxt är alltför komplexa för att en enskild faktor (biståndet) ska kunna lastas.

Vad det däremot finns ett starkt stöd i forskning och vederhäftiga utvärderingar är att konkreta biståndsprojekt leder till önskade resultat:

• Insatser mot malaria eller hiv leder till färre smittade.
• Bistånd till utbildningssektorn leder till högre läs- och skrivkunnighet.

Det finns dessutom goda anledningar att tro att bättre hälsa och satsningar på utbildning har effekter på tillväxten, genom att fattiga människor förmåga att delta i produktiva ekonomiska aktiviteter stärks.

Biståndet undergrävs om inte politiken samordnas
Vad som ofta slår mig är hur viktigt det är att biståndet inte undergrävs av andra politikområden. Det kanske mest uppenbara exemplet är när EU:s handels- och jordbrukspolitik, som har försämrat villkoren för att producera i och exportera från fattiga länder. Detta samtidigt som Europa bidragit med bistånd för att skapa ekonomisk utveckling.

Ett annat exempel är när effekten av demokratibistånd till ett land riskerar att undergrävas av vapenexport till samma land. Vapen för miljardbelopp till militärdiktaturer bidrar inte till demokratisering och fattigdomsbekämpning precis. Och samtidigt som biståndsmedel satsas på att anpassa fattiga länder till ett förändrat klimat fortsätter givarländernas investeringar i storskaliga, fossila energiprojekt.

Ett annat viktigt område där biståndet undergrävs är kapitalflykten: Samtidigt som vi ger bistånd försvinner enorma summor från utvecklingsländerna i form av kapitalflykt till rika länder eller skatteparadis. So ett exempel: 2006 skedde en kapitalflykt på upp till 1 000 miljarder dollar, det vill säga ungefär tio gånger det globala biståndet under samma år.

Vi antar utmaningen!
Vi inom Diakonia och andra frivilligorganisationer måste också bli bättre på att konsekvent tillämpa ett rättighetsperspektiv i förhållande till de människor vi vill stödja. För att vara säkra på att vi är på rätt kurs och upprätthåller kvaliteten i vårt arbete måste vi också fortsatt regelbundet underkastas oberoende granskning och utvärdering - både från våra samarbetsparter i syd och från givare och statliga finansiärer. Det är en utmaning som vi antagit.

En annan utmaning är att nyansera den svenska biståndsdebatten. Det gör vi bland annat genom en seminarieserie om biståndets kvalitet och effekter samt sajten Därför Bistånd. Nu hoppas vi också att de svenska biståndsdebattörerna antar utmaningen och att vi har en konstruktiv och lärorik debatt att se fram emot.

Magnus Walan, Diakonia

>> Läs vår debattartikel om den klichéartade biståndsdebatten på Newsmill


>> Besök vår nya sajt Därför bistånd

Ojämn och skör utveckling i Asien trots tillväxt

Efter flera års engagemang i Asien konstaterar jag att utvecklingen i regionen numera beskrivs i mycket positiva ordalag. Länder uppvisar hög tillväxt och växande internationellt inflytande både ekonomiskt och politiskt. Indien, där jag tidigare bott och arbetat med inhemska miljö- och människorätts-organisationer, etablerar sig tillsammans med Kina som nya givare i Afrika. Utrikesdepartementet visar på en stor potential i ökad handel mellan Sverige och länder i regionen.

Asien är naturligtvis en gigantisk världsdel och självfallet är det stora skillnader mellan länderna. En närmare jämförelse i förhållande till välstånd visar faktiskt att skillnaderna både mellan och inom länderna ökar. Enligt ginikoefficienten, som mäter skillnader i inkomstfördelningen hos en befolkning, är ökningen störst i länder som Bangladesh, Kambodja, Sri Lanka och Nepal. Tillväxten fördelas alltså ojämnt.

Vidare slår kriserna också ojämnt. De senaste ekonomiska kriserna, då priser på basprodukter som mat och bränsle stigit och exportinkomster sjunkit, slår hårt mot redan utsatta så som kvinnor, etniska minoriteter och migranter. Under kriserna har nationella ledare i Asien lågprioriterat sociala sektorer. Regionala FN-organ och asiatiska utvecklingsbanken ADB påpekar i en färsk uppföljning av millenniemålen i Asien att framsteg som gjorts riskerar att gå förlorade om inte regeringarna storsatsar på stimulanspaket av sociala utgifter. De framsteg som gjorts i Asien är således sköra. Uppföljningen pekar även på en annan intressant aspekt: Fattigare länder, som Bangladesh och Kambodja, drabbas förvisso inte lika hårt av den globala finansiella nedgången, men har sämre beredskap när många fattiga drabbas.

Sociala åtgärdspaket kan nå fram till en hel del fattiga, vilket under en tid bör speglas i de indikatorer som signalerar hur länder uppfyller viktiga millenniemål som till exempel minskad barnadödlighet, förbättrad mödravård och flickors och pojkars skolgång. Min erfarenhet är emellertid att hållbar utveckling vilar på att befolkningar deltar i utformningen av politik och bevakar implementering. Ett bra arbetssätt har till exempel organisationen AKOTA i Bangladesh. Diakonia beskriver på sin webbplats hur de utbildar kvinnor och män som arbetar för jämställdhet både i vardag och under kristid. Ett begränsat bidrag ger därigenom resultat i form av lokalt deltagande i krisberedskap. För att utvecklingen på sikt ska inkludera hela befolkningar krävs fortsatta investeringar i demokratisk samhällstyrning och medvetenhet om grundläggande rättigheter.

Petra Zäther Strader, regionsekreterare Asien, metod och programutveckling

Bistånd till fattiga eller till svenska företag - det är frågan

Regeringen har efter flera års interna förhandlingar och processer skapat ett råd för Näringsliv och utveckling och en policy för ekonomisk tillväxt i svenskt utvecklingssamarbete.
Som jag uppfattat det är det en policy och inte ett nytt övergripande mål för biståndet. Det övergripande målet för biståndet beslutades i samband med att riksdagen antog Politik för Global Utveckling; "att bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor". Om detta fanns det en total samsyn i riksdagen 2003. Men riksdagen konstaterade då att politiken ibland kan vara motsägelsefull. Därför var huvudpoängen att politiken skulle bli samstämmig. Alla politikområden skall främja två perspektiv; fattiga människors rätt och de mänskliga rättigheterna. Målkonflikter skall blottläggas och synliggöras, sa riksdagen då.

Att främja tillväxt har varit ett delmål ända sedan biståndets uppkomst. Tillväxt har varit ett mål för svenskt bistånd i samtliga biståndspropositioner sedan 1962:100. Det klargörs också i PGU-processen. Men att göra tillväxt till ett övergripande mål vore fel.

Man kan och bör inte begära tillväxt som resultat när vi arbetar med att stödja demokrati och främja mänskliga rättigheter i Kuba eller i Burma eller i Zimbabwe. Och inte kan väl regeringen mena att arbetet för att motverka könsstympning i Egypten, främja kvinnornas rätt att kunna äga mark och kunna ta körkort i Palestina, skall prioriteras bort då det inte gynnar tillväxt? Jag tror inte det. Hoppas inte det.

Men det finns skäl att varna för regeringens nya näringslivsinriktade bistånd. När man skapar en gräddfil för företagen utan att peka på riskerna. I ett brev från ledningen på Svensk Projektexport (SPE) som ägs av ABB, Ericsson med flera skrev man redan i februari 2006 till dåvarande näringsministern Thomas Östros hur man tyckte biståndet var dåligt då det var så lite "återflöde" till svenska företag. Man pekade på statistik i Europa om att andra länder är mycket bättre på samverkan mellan staten och näringslivet - men då i betydelsen att andra regeringar är bättre på att styra över upphandling till företag från givarländerna.

Givarländerna har beslutat att avveckla bistånd som formellt är bundet till köp av svenska varor och produkter. Det ökar kostnaderna för de fattiga länderna enligt all forskning. Problemet är att givarländerna trixar och hittar andra sätt att föra över biståndet till givarländernas företag eller gynna export från givarländerna.

Att frågan om ett näringslivsråd har behandlats länge inom regeringskansliet vet jag bland annat genom att ett utkast till handlingsplan för rådet läckt ut på nätet genom ett av företagen. I dokumentet "Handlingsplan för ökad samverkan mellan utvecklingssamarbetet och det svenska näringslivet" talas det väldigt mycket om att främja svenska företag och svensk export, men väldigt lite om hur insatserna skall främja fattiga människor.

Och bistånd till att främja svenska företag är inget nytt. Vi minns hur förra regeringen slussade 80 miljoner från biståndet till en riskkapitalfond i Sydafrika som del av JAS-försäljningen. Inte ett enda jobb skapades och verksamheten tvingades lägga ned.

Riskkapitalbolaget Swedfund som arbetar med biståndsmedel har fått enorma ökningar under denna regering. En miljard i rena tillägg. Detta har skett trots kritik från regeringens utvärderingsorgan SADEV, som menar att fonden först och främst tänkt på lönsamhet och affärer och mindre på effekter för fattiga människor. Även Riksrevisionen har kritiserat Swedfund för att arbetet mest handlat om tillväxt och alldeles för lite om fattigdomsbekämpning.

OECD varnade i sin utvärdering av svenskt bistånd och utvecklingspolitik 2005 för starka inhemska krafter som vill omtolka PGU till allmänna synergier och att biståndet kan missbrukas till att främst främja svenska intressen: "the introduction of a national Policy for Global Development, these actors now are able to claim that placement of narrow national business interests before the interests and rights of the poor stands in direct contrast to national policy." Men statens exportfrämjande organ - Svensk Exportkredit, Exportrådet och Exportkreditnämnden - har varken policy eller metoder för att verksamheten skall stödja PGUs mål om fattiga människor eller främja de mänskliga rättigheterna.

Dessutom kan man jämföra regeringens agerande mot folkrörelserna som arbetar med bistånd med hur man agerar mot näringslivet. Våra informationsanslag har minskat med 59 % på ett år. Den lilla verksamhet som existerar för att oberoende bevaka hur svenska företag uppför sig i fattiga länder med svag statsförvaltning - SwedWatch - tvingas i praktiken att gå på sparlåga då regeringen strypt deras anslag. Detta är oanständigt.

Magnus Walan, politik- och samhällskontakt