Brutna löften inför millenniemålstoppmötet

Idag går det stora millenniemålstoppmötet av stapeln i New York. Världens ledare samlas för att utvärdera det gemensamma arbetet för att uppnå de åtta millenniemålen som ett led i att utrota fattigdomen. Målen sattes för tio år sedan och de flesta ska vara uppnådda 2015.

Även om framsteg gjorts återstår det mycket att göra. Inför mötet släpptes en FN rapport som utvärderar mål åtta – ”Utveckla ett globalt partnerskap för utveckling” - som handlar om de rika ländernas ansvar: mer och bättre bistånd, rättvis handel och skuldavskrivningar. Rapporten med namnet The GlobalPartnership for Development at a Critical Juncture, visar att den rika världen inte har levererat det som de lovat.

Mer och bättre bistånd: För fem år sedan lovade de rika G8 länderna på toppmötet i Gleneagles att till år 2010 öka biståndet med $50 miljarder dollar, samt dubblera biståndet till Afrika. Rapporten visar att löftet inte kommer infrias. Det fattas ca 18 miljarder dollar jämfört med löftet från 2005. Rapporten visar också att även om öppenheten ökat i biståndet, så krävs större ansträngningar från alla partner för att försäkra ett ömsesidigt ansvarsutkrävande och effektivitet i biståndet.

Rättvis handel: På handelsområdet visar rapporten att rika länder inte sänkt sina tullar nämnvärt för produkter från utvecklingsländer, som fortfarande är relativt höga. Rika länder har inte levt upp till 2005 års åtagande inom Världshandelsorganisationen att tillåta 97 procent av export från minst utvecklade länder att få tillträde till rikare länders marknader utan avgifter eller kvota. Rika länders jordbrukssubventioner har minskat något, men de är fortfarande 376 miljarder dollar per år, vilket motsvarar ca tre gånger det globala årliga biståndet. Detta slår hårt mot bönder i fattiga länder.

Skuldavskrivningar: Rapporten visar att 35 av världens fattigaste länder fått skuldavskrivningar till ett samlat värde av 86 miljarder dollar. Detta är ett framsteg, men samtidigt pekar rapporten på att 27 av 39 låg- och medelinkomstländer har, eller löper stor risk att få, ohållbara skulder. Rapporten pekar också på problemet att de stora skuldavskrivningsinitiativen nu upphör och rekommenderar att det införs en ny mekanism för hantering av skuldavskrivningar.

Millenniemålen är inte lösningen på fattigdomsutmaningen. De saknar ett tidsbestämt mål för när fattigdomen ska vara helt utrotat (datumet gäller enbart en halvering) och flera centrala frågor berörs ej: Vi måste stoppa kapitalflykten från fattiga länder, som utgör tio gånger det globala biståndet per år, vilket skulle ge större möjligheter för dessa länder att mobilisera sina egna resurser och minska biståndsberoendet. Klimatutmaningen måste lösas på ett rättvist sätt samtidigt som vi utrotar fattigdomen. Men om målen uppnåddes skulle vi vara en bra bit på väg. Målen ger oss och våra partner runtom i världen ett instrument för att kunna utkräva ansvar av våra respektive politiker. Inför New York mötet är budskapet tydligt: takten måste öka, det handlar om liv och död.



Penny Davies, Policyrådgivare Diakonia

Tack Kongo!!!

Östra Kongo-Kinshasa har varit skådeplats för de blodigaste striderna i världen sen andra världskriget.

Fortfarande dör nästan 1000 människor per dag i direkt våld eller i konsekvenser av det långdragna kriget. Människor utsätts för ren terror för att lämna sina marker och inte sällan begår bestialiska våldshandlingar mot civila, även kvinnor och barn.

I Kongo fungerar nästan ingenting av det vi förväntar oss från samhället, allmänna kommunikationer är osäkra, vägarna är lerstigar eller så dåligt underhållna att de rasar när det regnar. Sjukvård, skola, social säkerhet är enormt eftersatta.

Ovanpå allt detta finns som sagt det ständigt närvarande våldet där miliser, kriminella grupper och regeringens soldater alla kan delta i övergreppen på de civila, inte sällan är dessutom gränserna mellan miliserna, armen och kriminella mycket flytande.

Paradoxalt nog är inte Kongo ett fattigt land, Kongos enorma naturresurser med mineraler, metaller, diamanter, skog, vattenkraft gör det istället till ett av världens rikaste länder. Ännu mera paradoxalt så är Kongo ett av världens rikaste länder med en av världens fattigaste befolkningar.

Ända sedan de första kolonisatörerna kom i slutet på 1800-talet så har Kongos rikedomar alltid varit landets förbannelse. Medan befolkningen tvingades till slavarbete för att utvinna allt från gummi, guld och diamanter så växte kolonialherrarnas förmögenheter i andra länder.

Man skulle önska att detta var just historia, men idag finns det en sak som fortfarande fungerar perfekt i Kongo. Oavsett krig, maktstrider, sönderfallande infrastruktur pågår driften vid Kongos rika gruvor kontinuerligt. Medan alla strider om rikedomarna, pågår rovdriften utan avbrott, utan hänsyn till att lokalbefolkningen dör i tusental, oavsett att landet faller i spillror.

Grannlandet Rwanda är en av de aktörer som oftast pekas ut som en huvudintressent i plundringen, ett land som i dagsläget upplever en ekonomisk boom genom att exportera resurser och dyrbara mineraler som inte finns inom landets egna gränser.

I Rwandas huvudstad Kigali byggs det så det knakar, den ena enorma lyxvillan byggs upp bredvid den andra.


Men då kan man ju undra vart pengarna i det teoretiskt rika grannlandet Kongo tar vägen? Precis som i många konfliktområden kan man lära sig mycket om verkligheten genom att lyssna på vad folk skämtar om.

En tydlig ledtråd vart Kongos rikedomar tagit vägen får man genom lokalbefolkningens öknamn på det senaste lyxområdet som växer fram i Kigali, området med taggtrådsinhägnade lyxvillor, och exklusiva lägenheter kallas i folkmun ”Merci Congo” eller på svenska ”Tack Kongo”...

Joakim Wohlfeil, Uganda, 100419

Ojämn och skör utveckling i Asien trots tillväxt

Efter flera års engagemang i Asien konstaterar jag att utvecklingen i regionen numera beskrivs i mycket positiva ordalag. Länder uppvisar hög tillväxt och växande internationellt inflytande både ekonomiskt och politiskt. Indien, där jag tidigare bott och arbetat med inhemska miljö- och människorätts-organisationer, etablerar sig tillsammans med Kina som nya givare i Afrika. Utrikesdepartementet visar på en stor potential i ökad handel mellan Sverige och länder i regionen.

Asien är naturligtvis en gigantisk världsdel och självfallet är det stora skillnader mellan länderna. En närmare jämförelse i förhållande till välstånd visar faktiskt att skillnaderna både mellan och inom länderna ökar. Enligt ginikoefficienten, som mäter skillnader i inkomstfördelningen hos en befolkning, är ökningen störst i länder som Bangladesh, Kambodja, Sri Lanka och Nepal. Tillväxten fördelas alltså ojämnt.

Vidare slår kriserna också ojämnt. De senaste ekonomiska kriserna, då priser på basprodukter som mat och bränsle stigit och exportinkomster sjunkit, slår hårt mot redan utsatta så som kvinnor, etniska minoriteter och migranter. Under kriserna har nationella ledare i Asien lågprioriterat sociala sektorer. Regionala FN-organ och asiatiska utvecklingsbanken ADB påpekar i en färsk uppföljning av millenniemålen i Asien att framsteg som gjorts riskerar att gå förlorade om inte regeringarna storsatsar på stimulanspaket av sociala utgifter. De framsteg som gjorts i Asien är således sköra. Uppföljningen pekar även på en annan intressant aspekt: Fattigare länder, som Bangladesh och Kambodja, drabbas förvisso inte lika hårt av den globala finansiella nedgången, men har sämre beredskap när många fattiga drabbas.

Sociala åtgärdspaket kan nå fram till en hel del fattiga, vilket under en tid bör speglas i de indikatorer som signalerar hur länder uppfyller viktiga millenniemål som till exempel minskad barnadödlighet, förbättrad mödravård och flickors och pojkars skolgång. Min erfarenhet är emellertid att hållbar utveckling vilar på att befolkningar deltar i utformningen av politik och bevakar implementering. Ett bra arbetssätt har till exempel organisationen AKOTA i Bangladesh. Diakonia beskriver på sin webbplats hur de utbildar kvinnor och män som arbetar för jämställdhet både i vardag och under kristid. Ett begränsat bidrag ger därigenom resultat i form av lokalt deltagande i krisberedskap. För att utvecklingen på sikt ska inkludera hela befolkningar krävs fortsatta investeringar i demokratisk samhällstyrning och medvetenhet om grundläggande rättigheter.

Petra Zäther Strader, regionsekreterare Asien, metod och programutveckling