Inför internationella aidsdagen 2008

Den 1 december är det internationella aidsdagen. Män och kvinnor tillsammans kan göra skillnad i hiv-epidemin!

Redan i början av år 2000 skrev FNs aidsorgan UNAIDS att män kan förändra hiv-epidemins inriktning. Det årets kampanjtema handlade om mäns aktiva deltagande i förebyggande av hiv-epidemins spridning. Kvinnor har sedan hivs intåg i människors privata och offentliga liv varit aktiva, både som offer och aktörer. Hiv och aids har blivit en ”kvinnofråga” på samma sätt som jämställdhet tenderar att vara det, på grund av övervikten av professionella kvinnor som engagerat sig i frågan.

Hur ser det då ut idag, åtta år senare? Har männen ändrat inriktningen på epidemin och har män ökat sitt aktiva deltagande? Det finns ingen statistik som kan ge oss svar på de frågorna.
Däremot så har hiv ökat bland kvinnor och flickor i förhållande till män sedan år 2000 (källa: UNAIDS).

Varför är det så viktigt att specifikt lobba för just mäns deltagande? Jo, för att den ojämnlika situationen mellan kvinnor och män är den största drivkraften för hiv-spridningen.

• Makten över den egna kroppen, sin sexualitet, familjeplanering och sexuella relationer ligger hos männen.
• Makten över sociala och ekonomiska prioriteringar som gäller hälso- sjukvård, utbildning, tillgång till samhällsservice, tillgång till arbetsmarknad och politiskt beslutsfattande ligger hos männen.

Sammanfattningsvis: Makt över prioriteringar och beslut som gäller sociala och ekonomiska faktorer, alltifrån familjenivå till samhälls-, nationell, och internationell nivå, ligger generellt sett hos männen i vår globala värld. Männen har makten att ta de rätta besluten och att släppa in kvinnor på beslutsfattande nivåer. Men framförallt – män och kvinnor tillsammans är en oslagbar kombination om vi vill förändra hivs ansikte och få kontroll över spridning och samhällsekonomiska konsekvenser.

Milleniummålet som handlar om jämställdhet, är alltså den viktigaste komponenten i kampen mot hiv. Är det så enkelt? Ja, jag tycker det.

Läs mer om Diakonias arbete med hiv- och aidsfrågor på kampanjsajten "Tro, hopp och hiv"

Mirjam Dahlgren,
Diakonias samordnare för hiv- och jämställdhetsfrågor

I Luleå samlas myggorna som ska förändra världen

Hälsningar från MR-dagarna i Luleå, där jag är en bland 3800 andra deltagare!
Här har människor från jordens alla hörn samlats för att hämta inspiration och dela information om mänskliga rättigheter. Här finns representanter från små lokal projekt, organisationer som arbetar för rätten till rent vatten, till stora internationella aktörer som UNIFEM, Röda Korset, Svenska kyrkan. Här finns Diakonia och inte minst våra härliga ombud från de lokala församlingarna.

Mötet inleddes med samisk jojk. När jag ser alla vackra samiska dräkter och de stolta bärarna, så är det en stark symbol för hur ett glömt folk i vårt eget land under detta möte får ta plats och visar på den rikedom som Sverige har av mångfald och kultur. Jag kände mig stolt över att det finns så mycket vackra jojkar i vårt land. Det känns samtidigt synd att jag inte fick lära mig jojka när jag gick i skolan, på samma sätt som de samiska barnen fick lära sig att sjunga på sitt andra språk svenska. Men det är kanske inte för sent. Det var en skolkör från Luleå som jojkade i kör, en fin hyllning till vår samiska befolkning och hur de berikar vår gemensamma kultur.

De flesta etniska minoriteter lever i olika ”norrbottniska” avlägsna hörn i världen. Ibland lever de frivilligt i avskildhet, men ofta är de drabbade av diskriminering. I mitt sällskap under MR-dagarna har jag två biståndsarbetare från Norra Thailand, Kaesai och Ferry som själva tillhör minoritetsfolket Lahu. Under Diakonias seminarium idag berättade de om de svårigheter etniska minoriteter i Thailand har att få medborgarskap och den diskriminering de utsätts för. Många barn får inte gå i skolan, har inte rätt att resa fritt i landet, kan inte få lagliga jobb och därför blir de hänvisade till lågbetalda och farliga arbeten. I värsta fall hamnar de i händerna på människohandlare och säljs till bordeller där de utnyttjas som sexslavar. Ferrys organisation arbetar med flickor som råkat ut för detta.

Ferry och Kaesai njöt av samernas sång. Jojken påminner om hur de gamla från deras folk brukade sjunga när de var små. Vi pratade om hur samernas diskriminerats i Sverige, men också om hur samerna numera har ett eget sameting för att fatta beslut om frågor som rör dem och för att skapa ökad respekt för samernas mänskliga rättigheter. Vi konstaterade att de behövs motsvarigheten till sameting också i Norra Thailand och många andra ställen i världen. Det känns helt rätt att mötet hålls i Luleå. Norrbotten är Sveriges medelpunkt när det gäller etniska minoriteter. Här är det Stockholm som är i periferin.

Att jobba för mänskliga rättigheter är en lång kamp. För små folk runt om i världen kan kampen verka tung och ensam. Inledningstalarna för mötet idag började med att säga att var och en av oss har en viktig uppgift som människorättsaktivister. Vi fick en norrländsk liknelse som visdomsord att ta med oss i denna kamp. ”Alla ni som tror att ni är för obetydliga, tänk då på den lilla myggan som tagit sig in i sovrummet i sommarnatten”. Många myggor tillsammans blir en myggsvärm.

Kaesai och Ferry och alla etniska minoriteter som kämpar för att era rättigheter, ni är inte ensamma vi vill kämpa tillsammans med er!

Hälsningar från Margareta ”Myggan” Koltai,
Regionsekreterare för Diakonias arbete i Asien, med inriktining på metod och programutveckling

Läs mer om MR-dagarna på Diakonias webbplats
För media: Ladda ner bilder på Diakonias internationella gäster till MR-dagarna
Läs mer om MR-dagarna på arrangemangets hemsida

Inför toppmöte om en ny internationell finansiell struktur - möjliggör en öppen och demokratisk process!

Den 15 november har USA:s president kallat medlemsländer i den så kallade G20 gruppen* till ett möte för att i kölvattnet av den globala finansiella krisen diskutera hur ett nytt finansiellt system och regelverk ska se ut. Mötet går under namnet "Bretton Woods II", vilket anspelar på den första Bretton Woods-konferensen som hölls i orten med samma namn 1944, efter andra världskriget, med syfte att förbättra mellanstatligt ekonomiskt och monetärt samarbete. Konferensen födde fram Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanken, dessa giganter som på gott och ont spelat en så stor roll i utvecklingsländer, och som går under namnet Bretton Woods-institutionerna.

Konferensen den 15 november är den första i det som förmodligen kommer att bli en serie möten för att "rita om kartan" av det internationella finansiella systemet. Flera ledare runtom i världen har pekat på behovet av ett sådant möte.

Och visst behövs det ett möte för att skapa ett finansiellt regelverk och inte minst internationella finansiella institutioner som på ett mycket bättre sätt kan möta de utmaningar vi står inför. Och framförallt institutioner som är mer demokratiska. Dagens Bretton Woods-institutioner styrs av rika länder medan fattiga, som påverkas mest av besluten som fattas i Världsbanken och IMF, har mycket lite att säga till om.

Problemet med mötet den 15 november är just att det återigen är en liten klick rikare länder som bjuds in, medan resten utesluts. Även om den finansiella krisen startade i rika "Nord"-länder kommer den att slå mycket hårt mot utvecklingsländer. Alla länder som berörs borde naturligtvis få vara med i processen att förändra den internationella finansiella arkitekturen. Detta kan inte lämnas åt en "liten klubb av eliter".

Inför mötet har folkrörelser tagit fram ett upprop med ett antal krav, som även Diakonia skrivit under. Vi är positiva till att ett möte med syfte att forma en ny internationell finansiell arkitektur hålls, det är på tiden! Men uppropet påpekar att ett sådant möte måste:

• inkludera och möjliggöra deltagande av alla världens regeringar;


• inkludera representanter från det civila samhället, medborgare och andra intressenter;
  
• ha en tydlig tidsplan och process för regionala konsultationer, speciellt med dem som drabbas hårdast av den finansiella krisen;


• vara vittomfattande och hantera flera frågor och institutioner;
  
• vara transparent - förslag och resultat bör göras offentliga och bör kunna diskuteras i god tid före mötet.

Uppropet har på kort tid fått över 1500 undertecknare och finns på engelska, franska, spanska, italienska och portugisiska. Även privatpersoner kan skriva under, du hittar det på: http://www.choike.org/bw2/

* G20 består av de rika G7-länderna plus Argentina, Australien, Brasilien, Kina, Indien, Indonesien, Mexiko, Ryssland, Saudiarabien, Sydafrika, Sydkorea, Turkiet och EU. IMF och Världsbanken deltar också.

Penny Davies

Rapport från en vattenhink

En torsdagskväll i Ouagadougou

Vi sitter vid middagsbordet. Samtalen handlar om vardagliga ting som hur många på kontoret som är sjuka i malaria och hur man tänker lösa morgondagens jobb. Det är inte kris eller katastrof – bara vanlig vardag. I Ouagadougou i Burkina Faso – en torsdagskväll.

Kvällens andra samtal handlar om samband. Om budgetstöd och bilar. Om hur det kommer sig att det rullar alltfler bilar av märket Hummer på Ouagadougous gator. Monsterbilar en gång tillverkade för militära ändamål. Nu är de märkesvaror som signalerar extrem framgång. Och ja, de är som rullande plånböcker och liknar mest stridsvagnar i metallic.

Jag vet något lite om dessa eftersom det varje sommar rullar in två stycken sådana på lilla Fiskargatan på Smögen. Turister på väg till den berömda bryggan brukar stanna där en stund och fotografera dem. Här i Ouagadougou samsas de med åsnekärror, cyklar och mopeder.

Vad jag förstår av middagskonversationen har de med budgetstödet att göra. Vilka tror du kör Hummer, frågar mina värdar mig men väntar inte direkt att jag ska lösa gåtan. Framgångsrika affärsmän? Biståndsarbetare? Svaret är: politiker.
Vänta bara, snart kommer du att se det bättre, säger de. Budgetstöd och bilar hänger ihop. Ju större desto mer intressanta samband.

Så diskuteras det livligt huruvida Burkina Faso är det tredje eller fjärde eller femte fattigaste landet i världen. En av middagsgästerna hävdar bestämt att Burkina varit det fjärde men nu är det tredje. Det går alltså inte åt rätt håll. Det är alla överens om. Vad än rapporterna säger när det gäller fattigdomsbekämpningen så håll dig skeptisk till siffrorna, säger de.
Imorgon ska du få se ett annat samband, Madame Gorelle! Sambandet mellan bristen på vatten och fattigdom. Och hur några brunnar gör all skillnad i världen i Guirgo, en knapp timme från Ouga. (Förutom att vi körde fast, fick punka och att 20 man fick agera levande domkraft. Men sånt är ju också vardag.)

Där, vid brunnen i Guirgo, möter jag Safieta som är 10 år. Hon har redan varit vid brunnen med sin cykel och den gröna 20-litersdunken två gånger idag. Men hon ska cykla hit fem gånger till. Varje dag hämtar hon 140 liter vatten till sin stora familj i byn en bit bort. Under torrperioden händer det att brunnen sinar och hon får hämta ”krokodilvattnet” – en brungrön stillastående sörja som knappt ens djuren kan dricka, men som krokodilerna trivs i. Fotografen Peter och jag ägnar dagen åt livet runt brunnarna och det livsviktiga vattnet. Atlas Copco har borrat och Diakonia finansierat.
I skuggan under det kolossala mangoträdet sitter männen. I stekande hetta vid brunnen fyller kvinnorna på dunkarna med vatten och pumpar, pumpar och kånkar och kånkar. Det livsviktiga dricksvattnet. Förutsättningen för allt annat.

Vi ber om att få möta den äldsta och den yngsta i byn – för att på så vis knyta ihop vår dag hos dem. Yamwemba Tibila är 81 år. Pigga ögon som sett mycket. I famnen har han Abdul Aziz, 8 veckor. Byns historia och framtid i en enda bild.
Vad är det största som hänt under din livstid? frågar jag Yamwembe. Då berättar han om att när han var ung tog det en dag att gå till Ougadogou. Nu åker ungdomarna moped på en timma. Fast det är inte mycket att tala om, säger han och tänker en stund till.
Jag är gammal och har varit med om mycket, säger han, men det bästa som hänt i byn under hela mitt liv hände för tre år sen. Då fick vi brunnen.

Görel Janarv, Ougadogou den 1 november 2008

Bildtext: Yamwemba, 81 år och Aziz 8 veckor. Äldst och yngst i Guirgo.
Foto: Peter Hoelstad