Känner du till att Sri Lanka hör till det relativa fåtalet länder i världen som får särskilt gynnsamma handelsvillkor med EU under det så kallade ”GSP+” –programmet? Min gissning är att du, som bor i Sverige, inte har hört talas om det. Annat är det i Sri Lanka.
Den 20 augusti fick Paikiasothy Saravanamuttu, direktorn för CPA, ett dödshot i brevlådan. CPA står för Centre for Policy Alternatives, en av Diakonias samarbetspartners i Sri Lanka. Organisationen uppmuntrar till offentlig debatt, forskning och påverkansarbete i frågor som rör demokrati, mänskliga rättigheter, pluralism och social rättvisa. I hotbrevet påstås det att Paikiasothy Saravanamuttu har lämnat uppgifter till EU-kommissionären Benita Ferrero-Waldner och att dessa uppgifter skulle vara till skada för Sri Lankas chanser att få avtalet med EU förnyat. ”Detta är en varning till dig att om oktober kommer och Sri Lanka nekas GSP+ så kommer du att dödas...” Så börjar brevet. (CPA har scannat in och lagt ut både brevet och kuvertet på sin hemsida, se http://www.cpalanka.org/)
Frågan om ”GSP+” är mycket känslig i Sri Lanka just nu. Anledningen till det är att en undersökning pågår om huruvida Sri Lanka lever upp till sina åtaganden enligt FN:s konvention om civila och politiska rättigheter, konventionen mot tortyr och konventionen om barns rättigheter. När det i det anonyma hotbrevet står att Paikiasothy Saravanamuttu ska ha lämnat uppgifter som kan skada Sri Lankas chanser till förnyat avtal, så är det med andra ord underförstått att dessa uppgifter i så fall skulle handla om brister i Sri Lankas efterlevnad av de mänskliga rättigheterna.
I ett officiellt uttalande med anledning av dödshotet skrev CPA att de alltid agerat i full öppenhet och konsekvent hävdat ståndpunkten ”att GSP+ SKA förnyas och att Sri Lanka ska ta tillfället i akt att stärka efterlevnaden av mänskliga rättigheter genom att leva upp till internationell lag. ”
I förra veckan skrev 133 medborgare i Sri Lanka, alla aktiva i det civila samhället, ett öppet brev till stöd för Paikiasothy Saravanamuttu och CPA. Där framhålls att CPA och även andra organisationer länge har ”uppmanat regeringen i Sri Lanka att leva upp till sina åtaganden i enlighet med FN:s konvention om civila och politiska rättigheter och en uppsjö andra internationella avtal som Sri Lanka har ratificerat.” Det är inom ramen för det arbetet, som vissa grupper inom det civila samhället i Sri Lanka engagerat sig i debatten om GSP+, hävdas det i det öppna brevet (se http://www.cpalanka.org/)
Dödshotet häromveckan är inte det första anonyma hotet mot Paikiasothy Saravanamuttu och CPA. I juni i år kom ett annat hotbrev med krav på att CPA skulle ”ära landets krigare” genom att stänga ned delar av sin verksamhet (oklart vilka) och donera en miljon rupees till fonden för veteraner i Sri Lankas armé.
Det nyss nämnda öppna brevet avslutas med en stark uppmaning till myndigheterna att vidta alla nödvändiga åtgärder för att undersöka vad som hänt och ställa de ansvariga för hoten inför rätta samt garantera säkerhet och trygghet för Paikiasothy Saravanamuttu, hans familj och CPA:s personal. Jag kan inte annat än att varmt instämma i en önskan om att så sker.
måndag 31 augusti 2009
onsdag 26 augusti 2009
När hoppet blir ett hot, NGO-monitor och bosättarna i Israel.
Jag sitter på ett kafé i Jerusalem, en god vän har sammanfört mig med Ari som är en ledande person inom den israeliska bosättarrörelsen.
- Om bara palestinierna kunde inse att de förlorat så skulle allt bli enklare, säger han.
Liknande fraser har jag hört många gånger från sympatisörer till bosättarrörelsen - om bara palestinierna kunde erkänna sig besegrade så skulle man kunna dra upp gränser, diktera villkor och skapa säkerhet enligt sin egen vision.
- Varför pratar ni hela tiden om folkrätt, konventioner, lagar och paragrafer, vi har fått landet av Gud det står över era lagar, menar Ari.
Israels bosättare tycker att västvärlden, EU, FN, USA, internationella människorättsorganisationer och den israeliska fredsrörelsen har blivit ett hinder för fred. När andra regeringar kräver att Israel ska stoppa utbyggnaden av illegala bosättningar och olika organisationer övervakar och undervisar i Folkrätten och mänskliga rättigheter så uppmuntras också palestinierna att juridiskt hävda sina rättigheter. Och när palestinierna får nytt hopp att behålla sina hus, sin mark och sin affärsverksamhet så vill de inte erkänna sig besegrade.
Ett exempel på detta resonemang ligger till grund för den extrema israeliska organisationen NGO-monitor ( http://www.ngo-monitor.org/index.php ) som fokuserat på att kritisera organisationer som arbetar med internationell rätt. Eftersom att man själv argumenterar för att de illegala bosättningarna är en del av Israel så blir kritik mot bosättningar och ockupationen automatiskt israelfientligt. Förutom att NGO-monitor kritiserar Diakonia och Sida så publicerar man regelbundet kritiska artiklar mot Internationella organisationer såsom Human Rights Watch, Amnesty, FN, de europeiska ländernas biståndsorgan och inte minst den israeliska fredsrörelsen som alla enligt NGO-monitor förlänger konflikten genom att ge palestinierna möjligheter att hävda sina rättigheter.
Det är tydligt att den hårdare linjen från både USA och EU gentemot Israels bosättningspolitik har skapat oro i leden hos de grupper som stödjer bosättningarna. De upplever att deras traditionella argumentation som baserar sig på religiösa och nationalistiska argument inte längre tas på allvar i det internationella samfundet. Man lägger en stor del av skulden för detta på just internationella NGO:s och inte minst israeliska freds och människorättsorganisationer som man menar underminerat bosättarnas position.
När Diakonia träffade NGO-monitor tidigare i år så uttryckte man uppskattning för Diakonias humanitära arbete, men menade att biståndsorganisationer inte ska ställa politiska frågor.
Det kändes riktigt bra att konstatera att vi var oense i detta eftersom Diakonia alltid hävdar att det är lika viktigt att ge bistånd, som att långsiktigt angripa orsakerna till att människor lever i fattigdom och förtryck.
Men ännu bättre kändes det att kunna stå fast vid att ett arbete för att alla inblandade parter ska respektera folkrätten och de mänskliga rättigheterna inte är ett hot mot någon, utan ett grund för fred och hopp för både israeler och palestinier.
- Om bara palestinierna kunde inse att de förlorat så skulle allt bli enklare, säger han.
Liknande fraser har jag hört många gånger från sympatisörer till bosättarrörelsen - om bara palestinierna kunde erkänna sig besegrade så skulle man kunna dra upp gränser, diktera villkor och skapa säkerhet enligt sin egen vision.
- Varför pratar ni hela tiden om folkrätt, konventioner, lagar och paragrafer, vi har fått landet av Gud det står över era lagar, menar Ari.
Israels bosättare tycker att västvärlden, EU, FN, USA, internationella människorättsorganisationer och den israeliska fredsrörelsen har blivit ett hinder för fred. När andra regeringar kräver att Israel ska stoppa utbyggnaden av illegala bosättningar och olika organisationer övervakar och undervisar i Folkrätten och mänskliga rättigheter så uppmuntras också palestinierna att juridiskt hävda sina rättigheter. Och när palestinierna får nytt hopp att behålla sina hus, sin mark och sin affärsverksamhet så vill de inte erkänna sig besegrade.
Ett exempel på detta resonemang ligger till grund för den extrema israeliska organisationen NGO-monitor ( http://www.ngo-monitor.org/index.php ) som fokuserat på att kritisera organisationer som arbetar med internationell rätt. Eftersom att man själv argumenterar för att de illegala bosättningarna är en del av Israel så blir kritik mot bosättningar och ockupationen automatiskt israelfientligt. Förutom att NGO-monitor kritiserar Diakonia och Sida så publicerar man regelbundet kritiska artiklar mot Internationella organisationer såsom Human Rights Watch, Amnesty, FN, de europeiska ländernas biståndsorgan och inte minst den israeliska fredsrörelsen som alla enligt NGO-monitor förlänger konflikten genom att ge palestinierna möjligheter att hävda sina rättigheter.
Det är tydligt att den hårdare linjen från både USA och EU gentemot Israels bosättningspolitik har skapat oro i leden hos de grupper som stödjer bosättningarna. De upplever att deras traditionella argumentation som baserar sig på religiösa och nationalistiska argument inte längre tas på allvar i det internationella samfundet. Man lägger en stor del av skulden för detta på just internationella NGO:s och inte minst israeliska freds och människorättsorganisationer som man menar underminerat bosättarnas position.
När Diakonia träffade NGO-monitor tidigare i år så uttryckte man uppskattning för Diakonias humanitära arbete, men menade att biståndsorganisationer inte ska ställa politiska frågor.
Det kändes riktigt bra att konstatera att vi var oense i detta eftersom Diakonia alltid hävdar att det är lika viktigt att ge bistånd, som att långsiktigt angripa orsakerna till att människor lever i fattigdom och förtryck.
Men ännu bättre kändes det att kunna stå fast vid att ett arbete för att alla inblandade parter ska respektera folkrätten och de mänskliga rättigheterna inte är ett hot mot någon, utan ett grund för fred och hopp för både israeler och palestinier.
måndag 24 augusti 2009
Biståndskritikerna har rätt. Vi talar för mycket om procenten. Om biståndets nivåer och pengar och för lite om innehållet
Inom några veckor kommer regeringen presentera budgeten för 2010. Utåt sett är biståndsministern motståndare till att koppla biståndsnivån till ekonomin storlek. Men i praktiken har regeringen sedan tillträdet 2006 i stort levt upp till 1%. Det ska regeringen ha heder för.
Vad vi är kritiska till är att regeringen lagt in budgetposter på sammanlagt över 8 miljarder åren 2006-2009 för utgifter som knappast kan leda till någon fattigdomsminskning. Det handlar till exempel om ”finansiering” av skuldlättnader som bygger på svenska exportkreditskulder. Affärer som aldrig handlat om fattigdomsbekämpning och som inte kan utvärderas gentemot biståndets mål. Om vi ska tala kvalitet utifrån biståndets mål bör användandet av dessa miljarder ifrågasättas.
Den finansiella krisen leder nu till att biståndet minskar. Skadeglatt säger många biståndskritiker att ”vad var det vi sa” – det är inte bra med 1% då blir det så här när ekonomin går ner. Man kan fundera på om dessa kritiker tycker att vi ska följa den plan som EU:s medlemsländer beslutat om: Att alla medlemsländer skall anslå minst 0,7% av BNI i bistånd. Eller är det bara nivån på 1% man är kritisk till?
Biståndets mål är något annat: Att stärka fattiga människors makt. Men vi vet att det globala biståndet måste dubbleras om vi ska kunna finansiera målet att halvera fattigdomen till 2015. Pengarna behövs ju.
Men - låt oss prata mer om innehållet i biståndet. Och vad det kan betyda för oss i enskilda organisationerna som Diakonia att minska med 15% som Ekot rapporterade om häromdagen.
- Det kan betyda att vi tvingas avbryta stödet till aidsjuka bland minoritetsfolk i norra Thailand som slåss för både medborgerliga rättigheter och för rätt till vård och mediciner.
- Det kan betyda att vi inte kan stödja samarbetsorganisation ASOP i Kongo som under 2008 har gett 96 kvinnor, de flesta av dem utsatta för plundring, övergrepp och våldtäkt, stöd så att de kunnat återvända hem. Upprättelsen kan vara att försörja sig själv och leva ett värdigt liv, att få kunskap om sina rättigheter och få juridisk hjälp, så att övergreppen de utsatts för inte sopas under mattan utan att de skyldiga ställs till svars.
- Det kan betyda att vi inte kan fortsätta stödja jesuiterna i Zambia som granskar både nationella budgeten och utländska biståndet och har avslöjat korruption och maktmissbruk.
- Det kan betyda att vi inte kan ge stöd till grupper och organisationer i Zimbabwe, Sri Lanka och Burma som arbetar för respekt för de mänskliga rättigheterna, dokumenterar övergrepp och ger alternativ information om läget i länderna.
Detta är ett "mjukvarubistånd" som enskilda organisationer är särskilt lämpliga att stödja. Där regeringar, företag och institutioner har svårare att verka direkt.
Vi måste tala mer om innehållet i biståndet. Men vi måste även erkänna att det finns fler viktiga faktorer som motverkar målet att utrota fattigdomen. Det gäller till exempel kapitalflykt från fattiga länder till europeiska skatteparadis, svenska vapenaffärer till korrupta och odemokratiska regimer, statligt exportkreditstöd till affärer med korrupta stater. Där svenska staten inte vill bidra till att korruptionsutredningar drivs vidare och sanningen kommer fram (JAS Gripen). Det finns många områden där svenska staten direkt eller indirekt motverkar vad biståndet vill åstadkomma.
Biståndet är inte ett universalmedel. Om vi ska diskutera innehållet i biståndet och dess effektivitet måste diskussionen också handla om dessa frågor. Men det går inte att låtsas att biståndsnivåerna inte har betydelse.
torsdag 20 augusti 2009
När Mellanösterndebatten går över gränsen
Det kan inte upprepas tillräckligt många gånger: antisemitism och hatbudskap mot judar är inte stöd för palestinier. Islamofobi och hatbudskap mot araber är inte stöd för israeler.
På samma sätt måste man ta avstånd från dem som avsiktligt missbrukar och urvattnar begreppen antisemitism och islamofobi för att avfärda eller misstänkliggöra all slags kritik mot israelisk eller palestinsk politik.
Situationen ställer alltså höga krav på dem som deltar i debatten. Jag blir därför besviken över artikeln i Aftonbladet 090817 av fotografen och journalisten Donald Boström (Läs artikeln: http://www.aftonbladet.se/kultur/article5652583.ab ).
Donald Boström berättar om två viktiga och fullständigt avskyvärda historier som båda i och för sig förtjänar uppmärksamhet.
Den ena om hur israeliska armén under den första intifadan 1992 dödar unga palestinier som kastar sten mot israeliska soldater på ockuperat palestinskt territorium, och att det finns frågetecken kring vad som hände med de dödas kroppar.
Den andra historien handlar om den avskyvärda härvan kring organhandel om avslöjades i USA under sommaren, där fattiga människor i bland annat Israel sålt sina organ till rika amerikaner och där en av huvudmännen Levy Izhak Rosenbaum beskriver sig själv som en ”matchmaker”.
Boströms artikel väcker massor med berättigade frågor.
Vad hände egentligen med de dödade palestiniernas kroppar? Och inte minst kvarstår frågan varför Israels militär överhuvudtaget skickade tungt beväpnande soldater till byar inne på ockuperad mark för att döda stenkastade ungdomar.
På samma sätt väcker artikeln frågor om behovet att granska den internationella organhandeln, förebygga att kriminella intressen tar del i denna handel och inte minst förebygga utnyttjande av fattiga människor.
MEN, det skiljer nästan 20 år mellan historierna i artikeln. Och att Rosenbaum är en amerikansk judisk rabbin innebär på intet sätt att judarna i staten Israel har del i hans skuld. Avsaknaden av en konkret koppling mellan historierna skapar istället en obehaglig känsla av "guilt-by-association" som kopplar till historiska antisemitiska myter.
Det finns judar som begår brott, de individerna skall ställas inför rätta och åtalas. Men det innebär inte att alla judar skall anklagas.
Det finns muslimer som begår brott, de individerna skall ställas inför rätta och åtalas. Men det innebär inte att alla muslimer skall anklagas.
Det finns kristna som begår brott, de individerna skall ställas inför rätta och åtalas. Men det innebär inte att alla kristna skall anklagas.
Den artikel som egentligen ställer viktiga frågor lämnar mig nu istället med en känsla av besvikelse.
- Besviken för att artikeln inte ledde oss närmare svaren på vad som hände med de dödade palestinierna 1992, och varför de överhuvudtaget dödades.
- Besviken för att jag inte tror artikeln för kampen mot kriminell organhandel och utnyttjandet av fattiga människor framåt.
- Besviken för jag tror att artikeln kommer att utnyttjas av dem avfärdar all kritik mot israelisk eller palestinskt politik som antisemitism eller islamofobi.
- Besviken för jag tror artikeln kommer att utnyttjas av dem som sprider hatbudskap och antisemitiska myter
Joakim Wohlfeil
Policy officer Conflict and Justice, Diakonia
fd. Generalsekreterare Ungdom mot rasism / AllaOlikaAllaLika
onsdag 19 augusti 2009
Nedskärningar i biståndet slår hårt mot de fattiga
Tidigare under sommaren aviserade biståndsminister Gunilla Carlsson kraftiga nedskärningar i det svenska biståndet. Exakt vilka delar av biståndet som skulle beröras var då inte offentligt, men mycket pekade på att folkrörelsebiståndet skulle drabbas. Idag berättade Sida i Dagens Eko att alla svenska folkrörelser bör räkna med omkring 15 procents nedskärningar av sitt bistånd. Detta trots att den ekonomiska krisen slår hårdast mot världens fattiga.
Nedskärningarna på 15 procent rör åren 2010-2011, och utgår från 2009 års nivåer. Bakgrunden är den finansiella krisen och dess konsekvenser, kopplat till enprocentsmålet som grund för den svenska biståndsbudgeten. Samt att regeringen vill bekosta klimatarbetet med biståndsmedel - och därmed urholkar det svenska biståndet ytterligare genom att använda pengarna till annat än det som normalt klassas som bistånd.
Vi är många som kämpat för att Sverige ska behålla enprocentsmålet. Tanken bakom detta är att oavsett ekonomisk uppgång eller nedgång bör ett rikt land som Sverige kunna avstå en procent av sin BNI för att stödja de fattiga och marginaliserade i världen. På grund av den finansiella krisen finns det nu mindre pengar.
Genom det beslutade 1%-målet för svenskt bistånd har fattiga människor de senaste åren fått mycket mer i stöd än om nivån legat kvar på 0,7%. Men nu sjunker Sveriges BNI och då uppstår frågor om hur vi prioriterar de insatser vi kan göra med befintliga medel och inom vilka områden nedskärningar ska göras?
Att världens fattiga, de mest maktlösa, får betala för en kris som skapats i världens ekonomiska centrum rimmar illa med den bild av Sverige som regeringen säger sig vilja bygga vidare på: ett litet land som tar stort internationellt ansvar.
Vi saknar debatten om kostnadseffektivitet, demokrati och vilka värden som är de mest centrala i svenskt bistånd. Vi menar att det mest prioriterade måste vara att gynna de fattiga människorna och deras rätt till utveckling. Och att ett starkt folkrörelsebistånd är en viktig och central del. Genom detta kan Sverige ge stöd till modiga och starka krafter i världen, människor som annars står helt utan stöd, som ofta är beredda att ge sina liv för demokrati och rättvisa.
Vilken politisk och teologisk grundsyn ska vara grunden för dessa prioriteringar? Är det rätt att världens fattiga ska betala priset för Wall Streets kris? Eller för den rika världens utsläpp som hotar vår framtid?
----
Texten ovan är ett utdrag ur en längre debattartikel, som publicerades i tidningen Sändaren den 30 juli 2009.
>> Läs hela artikeln på Diakonias webbplats
Nedskärningarna på 15 procent rör åren 2010-2011, och utgår från 2009 års nivåer. Bakgrunden är den finansiella krisen och dess konsekvenser, kopplat till enprocentsmålet som grund för den svenska biståndsbudgeten. Samt att regeringen vill bekosta klimatarbetet med biståndsmedel - och därmed urholkar det svenska biståndet ytterligare genom att använda pengarna till annat än det som normalt klassas som bistånd.
Vi är många som kämpat för att Sverige ska behålla enprocentsmålet. Tanken bakom detta är att oavsett ekonomisk uppgång eller nedgång bör ett rikt land som Sverige kunna avstå en procent av sin BNI för att stödja de fattiga och marginaliserade i världen. På grund av den finansiella krisen finns det nu mindre pengar.
Genom det beslutade 1%-målet för svenskt bistånd har fattiga människor de senaste åren fått mycket mer i stöd än om nivån legat kvar på 0,7%. Men nu sjunker Sveriges BNI och då uppstår frågor om hur vi prioriterar de insatser vi kan göra med befintliga medel och inom vilka områden nedskärningar ska göras?
Att världens fattiga, de mest maktlösa, får betala för en kris som skapats i världens ekonomiska centrum rimmar illa med den bild av Sverige som regeringen säger sig vilja bygga vidare på: ett litet land som tar stort internationellt ansvar.
Vi saknar debatten om kostnadseffektivitet, demokrati och vilka värden som är de mest centrala i svenskt bistånd. Vi menar att det mest prioriterade måste vara att gynna de fattiga människorna och deras rätt till utveckling. Och att ett starkt folkrörelsebistånd är en viktig och central del. Genom detta kan Sverige ge stöd till modiga och starka krafter i världen, människor som annars står helt utan stöd, som ofta är beredda att ge sina liv för demokrati och rättvisa.
Vilken politisk och teologisk grundsyn ska vara grunden för dessa prioriteringar? Är det rätt att världens fattiga ska betala priset för Wall Streets kris? Eller för den rika världens utsläpp som hotar vår framtid?
----
Texten ovan är ett utdrag ur en längre debattartikel, som publicerades i tidningen Sändaren den 30 juli 2009.
>> Läs hela artikeln på Diakonias webbplats
torsdag 13 augusti 2009
Israel fördriver palestinier på ockuperad mark
Ett par hundra meter från mitt sovrum utspelar sig världspolitik på högsta nivå, liksom personliga tragedier. Jag vaknar klockan 05.28 den 2 augusti av ett SMS från en slags 'house demolition alert'. Två palestinska familjer tvingas lämna sina hem i bostadsområdet Sheikh Jarrah, då israelisk polis och israelisk militär implementerar en vräkningsorder från en israelisk domstol. Familjerna tvingas flytta ut på gatan under tidig morgonstund, israeliska bosättare flyttar snabbt in och internationella solidaritetsvoluntärer som sovit över i husen arresteras.
Inget av detta är ovanligt. Tvångsevakueringar och husdemoleringar är en vanlig del av den israeliska ockupationspolitiken. Sheihk Jarrah är en del av Östra Jerusalem, som enligt internationell rätt är ockuperad mark av Israel sedan 1967. Vad som kanske är ovanligt i just detta fall är magnituden av internationell uppmärksamhet som det får. Världspressen finns på plats. CNN, BBC, Al Jazeera etc. USA, EU, FN och andra internationella aktörer har på förhand varnat och uppmanat Israel att inte genomföra just denna tvångsevakuering. T.o.m. den nya Obama administrationen i USA har engagerat sig och starkt motsatt sig just Israels bosättningspolitik på ockuperad mark.
Ändå så sker det. Jag går ner till de omtalade husen efter frukosten och möter de palestinska familjerna som nu sitter på gatan. Israeliska polisen har spärrat av området. Världspressen finns på plats och filmar. Observatörer från konsulaten och internationella organisationer står och titta på. Israeliska bosättare flyttar bokstavligen in i husen inför hela världens ögon. Bosättarna säger till de vräkta palestinerna: 'detta är inte längre Palestina, detta är nu Israel'. Unga israeliska soldater ställer sig upp framför husen och fotografer sig själva när de gör segertecknet, som en slags triumf.
Allt detta sker enbart ett stenkast från de välkända hotellen, American Colony och Ambassador. Där sitter turister, diplomater, biståndsarbetare och journalister och har sina möten, luncher och middagar i vackra salonger och lummiga trädgårdar. Flera kända turistmål finns också i närheten av de vräkta familjernas hem, liksom gamla stan i Jerusalem med de heliga platserna för kristna, judar och muslimer. Det som verkar vara en helt vanlig och civiliserad stad, döljer istället under ytan en verklighet av en konflikt i världspolitikens centrum, personliga tragedier av vräkta familjer och en vanmakt bland internationella observatörer.
Jag sitter en stund med de palestinska familjerna på gatan. De bjuder mig på kaffe och ger mig en smörgås. Jag känner mig skamsen och frågor om jag kan hjälpa till med något, men de vill inte ha något av mig, de vill bara ha sina hem tillbaka. Efter en stund så går jag hemåt igen, illamående och full av vanmakt. Alla rapporter som uppmärksammar detta, all påverkansarbete som ämnar att förhindra detta, all media som förmedlar dessa bilder och budskap till hela världen, allt detta är bara ord och bilder. Verkligheten finns på marken. Ord är bra, men det krävs handling, annars förändras inget. De vräkta palestinska familjerna var trots allt vid gott mod, de är åtminstone nöjda att just deras fall har fått en sådan uppmärksamhet. Kanske kan det hjälpa både dem och andra i liknande situation, säger de. Men sorgen i deras ögon går inte att ta miste om, de har förlorat sina hem, de är lämnade på gatan, de har ingenstans att ta vägen.
Christoffer Sjöholm
Regionchef
Diakonia i Mellanöstern
Inget av detta är ovanligt. Tvångsevakueringar och husdemoleringar är en vanlig del av den israeliska ockupationspolitiken. Sheihk Jarrah är en del av Östra Jerusalem, som enligt internationell rätt är ockuperad mark av Israel sedan 1967. Vad som kanske är ovanligt i just detta fall är magnituden av internationell uppmärksamhet som det får. Världspressen finns på plats. CNN, BBC, Al Jazeera etc. USA, EU, FN och andra internationella aktörer har på förhand varnat och uppmanat Israel att inte genomföra just denna tvångsevakuering. T.o.m. den nya Obama administrationen i USA har engagerat sig och starkt motsatt sig just Israels bosättningspolitik på ockuperad mark.
Ändå så sker det. Jag går ner till de omtalade husen efter frukosten och möter de palestinska familjerna som nu sitter på gatan. Israeliska polisen har spärrat av området. Världspressen finns på plats och filmar. Observatörer från konsulaten och internationella organisationer står och titta på. Israeliska bosättare flyttar bokstavligen in i husen inför hela världens ögon. Bosättarna säger till de vräkta palestinerna: 'detta är inte längre Palestina, detta är nu Israel'. Unga israeliska soldater ställer sig upp framför husen och fotografer sig själva när de gör segertecknet, som en slags triumf.
Allt detta sker enbart ett stenkast från de välkända hotellen, American Colony och Ambassador. Där sitter turister, diplomater, biståndsarbetare och journalister och har sina möten, luncher och middagar i vackra salonger och lummiga trädgårdar. Flera kända turistmål finns också i närheten av de vräkta familjernas hem, liksom gamla stan i Jerusalem med de heliga platserna för kristna, judar och muslimer. Det som verkar vara en helt vanlig och civiliserad stad, döljer istället under ytan en verklighet av en konflikt i världspolitikens centrum, personliga tragedier av vräkta familjer och en vanmakt bland internationella observatörer.
Jag sitter en stund med de palestinska familjerna på gatan. De bjuder mig på kaffe och ger mig en smörgås. Jag känner mig skamsen och frågor om jag kan hjälpa till med något, men de vill inte ha något av mig, de vill bara ha sina hem tillbaka. Efter en stund så går jag hemåt igen, illamående och full av vanmakt. Alla rapporter som uppmärksammar detta, all påverkansarbete som ämnar att förhindra detta, all media som förmedlar dessa bilder och budskap till hela världen, allt detta är bara ord och bilder. Verkligheten finns på marken. Ord är bra, men det krävs handling, annars förändras inget. De vräkta palestinska familjerna var trots allt vid gott mod, de är åtminstone nöjda att just deras fall har fått en sådan uppmärksamhet. Kanske kan det hjälpa både dem och andra i liknande situation, säger de. Men sorgen i deras ögon går inte att ta miste om, de har förlorat sina hem, de är lämnade på gatan, de har ingenstans att ta vägen.
Christoffer Sjöholm
Regionchef
Diakonia i Mellanöstern
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
