Pakistan! Talibanernas och biståndets dolda agendor!

(Bilden visar utdelning av mat via ACT-Allance/CWS, Church World services)

Den enorma humanitära katastrofen i Pakistan växer även till en moralisk och politisk katastrof. Talibanerna har meddelat att man kommer att attackera utländska biståndsarbetare, eftersom de enligt dessa kommer till Pakistan med en dold agenda.

Jag minns hur jag fascinerades av hur Ayatollah Khomeinis nya regim i Iran i början på 80-talet motsatte sig den sekulära socialvården då en alltför god levnadsstandard tog bort människornas fokus från religionen. Talibanerna står idag som goda arvtagare till dessa bisarra idéer då man är beroende av att behålla människor i fattigdom och elände, medan man själva tjänar förmögenheter på droghandel och korruption.

Genom människans historia har förtryckare till slut lett till folkliga motståndsrörelser som kämpat för befolkningen bästa, det är ingen tvekan om att militärdiktaturen i Pakistan eller de olika afghanska ledarna knappast lett sina länder mot frihet och välstånd. I Pakistan talar vi dessutom om en regim som dessutom beväpnats av den svenska vapenindustrin. När svenska regeringen idag talar om hur många miljoner i bistånd vi skall ge Pakistan så skall man inte glömma att Sverige sålt vapen till Pakistan för över 8,3 miljarder kronor. Det är 12 gånger mer än Pakistans årsbudget för vatten och sanitet. Men vilken tragedi när även alternativet är talibanernas människofientliga politik.

I augusti 2010 meddelande den islamistiska terrorgruppen Al-Shabab att man bannlyste Diakonia från Somalia. Anledningen skulle vara att Diakonia i hemlighet bedrev kristen mission i området. Här fanns dock inga projekt med religiös anknytning, däremot ett fokus på demokrati, utveckling och kvinnors rättigheter. Arbetsområden som Al-Shabab precis som talibanerna motsätter sig.

När det framgår att talibanernas agenda är att hålla kvar människor i fattigdom och elände, möjligtvis med undantag för vissa egna insatser till sina supporters så har de ju på sätt och vis rätt i att de internationella hjälporganisationerna har en ytterligare agenda. Nämligen att hjälpa långsiktigt, att människor så fort som möjligt skall kunna komma tillbaka till ett värdigt liv där de kan försörja sig själva och inte vara beroende av villkorade allmosor från religiösa extremister eller en förtryckande regim.

Joakim Wohlfeil
Policy Officer, Conflict and justice, Diakonia

Stöd biståndsarbetet till Pakistans folk via ACT-Alliance/Church World Services genom att sätta in en gåva till Diakonia (pg 903304-4). Märk inbetalningen ”Pakistan”!

Morden i Kampala, när våldet blir det enda målet

Mitt under det som annars är en folkfest i Ugandas huvudstad Kampala, när människor kan samlas utomhus och njuta av en VM-final så slår döden till i form av Al-Shabab milisens hänsynslösa mördare.

74 oskyldiga människor miste livet och ytterligare många skadades i ett dåd som i grunden riktar sig mot de som önskar en fredlig framtid i östra Afrika.

Al-Shabab som från början var den militära grenen av de så kallade "Islamiska Domstolarna/ICU", en konservativ islamistisk rörelse som utmanade den svaga somaliska regeringen har blivit mer våldsam och oförutsägbar sen stora delar av den politiska rörelsen ICU accepterade att verka med fredliga politiska medel.

Tyvärr är Al-Shabab inte det enda exemplet på hur de militära fraktionerna i olika rörelser löper amok när möjligheterna för politiska lösningar öppnar sig.

Tyvärr är Al-Shababmilisen inte heller ett ensamt exempel på ett problem skapat av västvärldens dubbelmoral, då Al-Shababledningen enligt många bedömare precis som talibanerna från början tränades och beväpnades av västmakterna i Afghanistan.

Problemet är att när man slutligen klippt banden med de moderata rösterna inom sina rörelser så blir våld det enda sättet att uttrycka sig, även när målen med våldet blir obegripliga för omvärlden, och inte minst meningslösa för de som man säger sig kämpa för.

Igår kostade just detta meningslösa våld livet på 74 människor som inte hade någon roll i Afrikas storpolitik.

Det enda budskap som jag tycker dessa brutala och hänsynslösa mord möjligtvis visar på är hur akut det är med ett ökat internationellt engagemang för att lösa situationen i Somalia.

Joakim Wohlfeil, Policyofficer på Diakonia

PS! Läs gärna mer om Diakonias arbete i Somalia och Uganda

Vad fruktar Israel mer än militanta palestinier?

Precis som för många människor under svåra förhållanden så har palestinierna genom åren utvecklat en svart humor där man driver med både sig själva och en vardag full av diskriminering, förnedring och våld.
Ett välkänd skämtsam gåta lyder ”Vad fruktar Israel mer än militanta palestinier, Svar: fredliga palestinier”.

Både frågan och svaret ter sig lätt kryptiskt för utomstående, men för palestinierna som levt igenom en historia där motståndet mot ockupationen, och Israels svar på motståndet tagit sig många uttryck så beskriver skämtet ett välkänt fenomen. Det är hur oresonligt hårt Israel slagit till mot olika försök från palestinierna att organisera ett motstånd baserat på ickevåld och fredliga metoder. Inte minst är detta aktuellt bland de kristna palestinierna där ickevåldmetoder varit en framträdande filosofi.

Den kände thrillerförfattaren Tom Clancy beskriver i inledningen av sin bok ”Summan av skräck” hur Israel tvingas till ett fredsavtal när palestinierna under ledning av en karismatisk ickevåldsaktivist organiserar ickevåldsaktioner mot ockupationen. En person som nämns som inspirationskälla till bokens inledning är den kristna palestinske psykologen Mubarak Awad (även kallad palestiniernas Gandhi) som blev känd för sina både påhittiga och mediala ickevåldsprotester mot Israels ockupation. Hans popularitet växte så snabbt att han i extrema bosättarkretsar kallades för Israels farligaste fiende, 1988 deporterades han av Israel. Ett märkligt öde för en person som tydligt drivit linjen att palestinierna skulle kämpa för sina rättigheter utan att döda, skada eller hota någon Israel.

När invånarna i den palestinska byn Beit Sahour vägrade betala de extraskatter som den israeliska militären införde under den första Intifadan så slog Israel tillbaka med månadslånga utegångsförbud och hårda fängelsestraff för organisatörerna av alla typer av ickevåldsprotester.

Det går tyvärr att fortsätta rada upp exempel på hur ibland staten Israel, och ibland israeliska extremister trakasserar och underminerar de palestinier som vill arbeta för sina rättigheter utan att använda våld.

Olika organisationer med kopplingar till bosättarrörelsen driver en ständig kamp mot organisationer för fred och mänskliga rättigheter som genom juridiska processer vill försvara palestiniernas rättigheter, man kallar det för ”lawfare” för att ge intrycket av att Israel utsätts för aggressiva krigshandlingar, fenomenet blir tydligt då man både försvarar det våld som används mot palestinierna, men beskriver det som ett stort problem när palestinierna väljer vägar för sitt motstånd som inte kan bemötas med våld.

Samtidigt pågår sen flera år exempelvis Israels oacceptabla blockad av sjö och luftvägarna till Gaza, en blockad som mer och mer kommit att utgöra det politiska och ekonomiska fundamentet för Hamasrörelsens makt.

På Västbanken skär Israels mur av kontakterna mellan palestinier och palestinier långt inne på ockuperat land där den inte skyddar några israeliska liv, men utgör en ständig inspirationskälla för militanta grupper.

Just nu upplever Israel en hård press när både USA och EU kräver att Israel skall stoppa all utbyggnad av illegala bosättningar, samtidigt som moderata palestinska krafter uppmärksammas. En ironisk artikel i den israeliska tidningen Haaretz uppmanar palestininerna att "Rädda Israel från fredsförhandlingar med en ny våldsam intifada!" och påminner hur våldsamheter tidigare kommit lägligt för Israel när fokus varit på en fredlig utveckling.

I påskhelgen nåddes vi av nyheten hur Israel avvisat tre svensk-palestinier och trakasserat de judiska deltagarna från den svenska projektet ”Låt oss tala om Fred!”. Ett projekt där judar och palestinier tillsammans besöker skolor för att visa att man kan leva tillsammans och söka gemensamma lösningar. De israeliska myndigheterna uppger att man agerade av ”säkerhetsskäl”.

Frågan blir vilken säkerhet som hotas av att palestinska och israeliska skolbarn möter palestinier och judar som vill visa att man kan leva tillsammans? Vilka intressen hotas av palestinier som väljer att protestera mot orättvisor, förtryck och ockupation utan att hota eller skada några israeler?

Tyvärr blir den palestinska analysen att Israel fruktar fredliga palestinier mer än militanta, man säger att ett land som satsat så mycket resurser och prestige på att vara helt överlägset i användning av våld helt enkelt inte har råd, och till och med känner sig lurande, när palestinierna väljer ickevåld som metod.

När dessutom det officiella Israel ständigt fortsätter att bekräfta den analysen så blir vinnarna och förlorarna tydliga:
- Förlorarna blir de som ser fred, rättvisa och samförstånd som vägen framåt.
- Vinnarna blir som så ofta förr, extrema bosättare och militanta palestinier, alla de som vill förneka den andra sidan sina rättigheter. Som önskar fortsatt konflikt, att få bygga ut bosättningar och murar, de som hävdar att judarna alternativt palestinierna inte hör hemma i deras förlovade land.

När hoppet blir ett hot, NGO-monitor och bosättarna i Israel.

Jag sitter på ett kafé i Jerusalem, en god vän har sammanfört mig med Ari som är en ledande person inom den israeliska bosättarrörelsen.
- Om bara palestinierna kunde inse att de förlorat så skulle allt bli enklare, säger han.
Liknande fraser har jag hört många gånger från sympatisörer till bosättarrörelsen - om bara palestinierna kunde erkänna sig besegrade så skulle man kunna dra upp gränser, diktera villkor och skapa säkerhet enligt sin egen vision.
- Varför pratar ni hela tiden om folkrätt, konventioner, lagar och paragrafer, vi har fått landet av Gud det står över era lagar, menar Ari.

Israels bosättare tycker att västvärlden, EU, FN, USA, internationella människorättsorganisationer och den israeliska fredsrörelsen har blivit ett hinder för fred. När andra regeringar kräver att Israel ska stoppa utbyggnaden av illegala bosättningar och olika organisationer övervakar och undervisar i Folkrätten och mänskliga rättigheter så uppmuntras också palestinierna att juridiskt hävda sina rättigheter. Och när palestinierna får nytt hopp att behålla sina hus, sin mark och sin affärsverksamhet så vill de inte erkänna sig besegrade.

Ett exempel på detta resonemang ligger till grund för den extrema israeliska organisationen NGO-monitor ( http://www.ngo-monitor.org/index.php ) som fokuserat på att kritisera organisationer som arbetar med internationell rätt. Eftersom att man själv argumenterar för att de illegala bosättningarna är en del av Israel så blir kritik mot bosättningar och ockupationen automatiskt israelfientligt. Förutom att NGO-monitor kritiserar Diakonia och Sida så publicerar man regelbundet kritiska artiklar mot Internationella organisationer såsom Human Rights Watch, Amnesty, FN, de europeiska ländernas biståndsorgan och inte minst den israeliska fredsrörelsen som alla enligt NGO-monitor förlänger konflikten genom att ge palestinierna möjligheter att hävda sina rättigheter.

Det är tydligt att den hårdare linjen från både USA och EU gentemot Israels bosättningspolitik har skapat oro i leden hos de grupper som stödjer bosättningarna. De upplever att deras traditionella argumentation som baserar sig på religiösa och nationalistiska argument inte längre tas på allvar i det internationella samfundet. Man lägger en stor del av skulden för detta på just internationella NGO:s och inte minst israeliska freds och människorättsorganisationer som man menar underminerat bosättarnas position.

När Diakonia träffade NGO-monitor tidigare i år så uttryckte man uppskattning för Diakonias humanitära arbete, men menade att biståndsorganisationer inte ska ställa politiska frågor.

Det kändes riktigt bra att konstatera att vi var oense i detta eftersom Diakonia alltid hävdar att det är lika viktigt att ge bistånd, som att långsiktigt angripa orsakerna till att människor lever i fattigdom och förtryck.

Men ännu bättre kändes det att kunna stå fast vid att ett arbete för att alla inblandade parter ska respektera folkrätten och de mänskliga rättigheterna inte är ett hot mot någon, utan ett grund för fred och hopp för både israeler och palestinier.

Ett uselt tal av en usel president

En usel president håller ett uselt tal och förstör något som kunde varit en viktig konferens.

Irans president Mahmoud Ahmadinejad är knappast en person som överhuvudtaget borde få vara med på en konferens för att bekämpa rasism och främlingsfientlighet. Att han använder tillfället till att hetsa mot världens judar och att säga att staten Israel inte har rätt att existera, är naturligtvis dels ett desperat försök att vända bort det egna folkets ögon från hans misslyckade regim och dels ett försök att vinna sympati i Arabvärlden.
Det innebär också att han inleder konferensen med att istället främja rasism, antisemitism och intolerans, tyvärr ser han nog inte det som nåt problem.

Israels politik i de ockuperade palestinska territorierna, den systematiska diskrimineringen av palestinierna, rättslösheten hos den palestinska befolkningen, landstölder, trakasserier med mera är värda all kritik och måste upphöra. Men det betyder inte att staten Israel inte har rätt att existera, eller legitimerar hets mot världens judar.

Rasism och främlingsfientlighet är en fruktansvärd farsot som kostat mänskligheten miljoner döda och obeskrivliga lidanden. Rasismen och främlingsfientligheten växer precis som en parasit i tider av oro och ekonomisk nedgång. Nu om någonsin hade kraftfulla insatser från världen länder för att bekämpa rasismen varit på sin plats, FN-konferensen hade kunnat bli ett tillfälle att konkretisera sådana insatser.

Istället har konferensen redan innan öppnandet förvandlats till ett spektakel där bisarra idéer om förbud mot religionskritik, och lika bisarra diktaturer, drivit lekstuga.

Ur den synvinkeln var det rätt att tåga ut när Ahmadinejad tog till orda, ur samma synvinkel hoppas vi att världens demokratier återvänder till samtalet när Ahmadinejad lämnat konferensen, att de tar tillbaka agendan och återför den till de viktiga frågor konferensen skulle ha handlat om.

Nu är det inte tid för de demokratiska länderna att lämna walkover till Ahmadinejad och hans gelikar.

Joakim Wohlfeil, Diakonia

Israel avslutade vad extremisterna påbörjade

Den 21 april 2007 försökte den militanta islamist-gruppen
”Rättvisans Svärd” spränga den amerikanska skolan i Gaza eftersom de

ansåg skolan vara "en symbol för västerlandet och USA”.
Ett flertal beväpnade och maskerade män bröt sig in i skolan och stal datorer, kopiatorer och annan värdefull utrustning innan de till slut hällde ut bensin och tände på, samt kastade in en sprängladdning på rektorns kontor.

Den militanta gruppen lyckades dock inte förstöra skolan, trots det enorma hotet som man tydligen såg i en skola som undervisade enligt västerländsk läroplan, och tog upp ämnen som mänskliga rättigheter och demokrati, en skola som stolt förklarade att man inte hade det minsta att göra med USAs utrikespolitik men ville erbjuda den bästa möjliga utbildningen för Gazas ungdomar.

Den 9 januari 2008 var det dags igen. Då genomfördes nästa attack av en grupp med det fantasieggande namnet Mujahidi Beit al-Makdes (Jerusalems heliga krigare) som tydligen inte var heligare än att de ansåg det bättre att försöka spränga skolan än att ungdomarna i Gaza skulle utsättas för hotet av en erkänd utbildning med internationell klass. En utbildning som skulle ge dem möjlighet att kunna bygga upp samhället i Gaza, en utbildning som kanske skulle kunna fostra ansvariga framtida politiker och ledare, en utbildning som skulle kunna hjälpa eleverna att bygga upp ett välstånd i Gaza.

Istället sköt man in en raket i skolan som förstörde flera klassrum. Men trots allt detta lyckades man inte förstöra skolan och dess höga ambitioner.

Men nu behöver varken Rättvisans svärd, Mujahidi Beit al-Makdes, Al-Aqsa-brigaderna eller Hamas sörja de misslyckade attackerna längre. Nu behöver de inte frukta att The American school skall erbjuda Gazas ungdomar en utbildning som ger dem möjlighet att skapa ett bättre liv för sig själva och andra.

Istället tog Israel itu med hotet från den amerikanska skolan och bombade hela skolan till en rykande ruinhög. Skolbyggnaderna kommer aldrig att kunna renoveras, bibliotek och datorhallar är förkolnade rester. Fotbollsplaner, utomhusteater och andra anläggningar där palestinska barn kunde sporta och utöva kulturverksamhet är förstörda eller täckta av bråte från de sprängda byggnaderna. Skolans vaktmästare har dödats.

UNRWAs chef i Gaza, John Ging, som jag träffade i måndags, den 9 februari, frågar sig uppgivet: - Var finns meningen med detta meningslösa dåd? Har det på något sätt blivit svårare för de militanta grupperna att skjuta raketer från ruinerna på skolområdet?

När jag står framför entrén på den raserade skolan är det med en känsla av hopplöshet. När skall vi i västvärlden sluta att underminera allt arbete för mänskliga rättigheter, folkrätt och demokrati? Hur skall vi någonsin kunna bemöta de extrema grupper som säger att lagen bara är till nytta för västerlänningar, att demokrati bara är en idé som passar västerlandet?

När jag står framför ruinerna av den före detta The American school of Gaza kan jag inte annat än också fundera på den fråga Gazas invånare ställer:
- Vem var det här kriget egentligen riktat mot när Israel avslutar vad extremisterna påbörjar?

Joakim Wohlfeil, Gaza, februari 2009
Foto: Aida Alibegovic