Inga nya svenska pengar till klimatinsatser

Imorse träffade jag Bolivias president Evo Morales och landets utrikesminister, som ingår i den bolivianska förhandlingsdelegationen. Det var ett möte som i mångt och mycket handlade om klimatförändringarnas konsekvenser för den bolivianska befolkningen. De står inför stora problem när temperaturen stiger. Glaciärerna som förser stora delar av landets fattiga ursprungsbefolkning med dricksvatten smälter bort. Om inget stoppar den här utvecklingen kommer hundratusentals människor att tvingas flytta för att de saknar dricksvatten till sig själva, sin boskap och blir utan bevattningsmöjligheter för sina jordbruk.

Med ett sådant framtidsscenario är det självklart att den bolivianska delegationen vill ha ett ambitiöst och legalt bindande klimatavtal i Köpenhamn. De flesta av kraven är desamma som Diakonia driver genom kampanjen Countdown to Copenhagen. Man vill till och med gå längre när det gäller utsläppsminskningarna så att medeltemperaturen inte ökar med mer än en grad, där våra krav är att vi måste klara tvågradersmålet. Dessutom kräver man att Kyotoprotokollet förlängs. Bolivia liksom andra utvecklingsländer ställer även kravet att de rika länderna utifrån sitt historiska ansvar för klimatförändringarna ska stå för finansieringen av klimatinsatser i de fattiga länderna. Det handlar om pengar för att finansiera anpassning till det förändrade klimatet och de katastrofer det orsakar. Och det handlar om pengar och tekniköverföring som gör det möjligt för de fattiga länderna att ställa om till grön teknik så att de kan utvecklas på ett sätt som inte bidrar till växthuseffekten.

Ett klart och tydligt besked från Evo Morales och den bolivianske chefsförhandlaren var också att det måste vara nya pengar, så kallade additionella medel, och inte återanvänt bistånd som man redan lovat ska gå till utvecklingsinsatser i de fattiga länderna.

Efter mötet nås jag av uppgiften att Sverige gör precis motsatsen. Av åtta miljarder kronor som Sverige säger att man ska anslå till klimatinsatser, de så kallade snabbstartpengarna, tas åtta miljarder från biståndet!
Detta agerande är inget annat än löftesbrott, eftersom man i Bali Action Plan lovat att de rika ländernas insatser i utvecklingsländerna ska betalas med ”new och additional resources” (paragraf 1e). Om Sverige och de övriga EU-länderna menar att detta är nya pengar till klimatinsatser kan man förstå varför relationen mellan de rika och de fattiga länderna är så frostig. För de fattiga länderna är klimatfinansiering en mycket viktig fråga, att inte lägga upp nya pengar på bordet är en av förklaringarna till att förhandlingarna går så trögt.

Att som EU-ordförande agera som Sverige gör är inte att visa ledarskap! Tiden är knapp och nu är det dags för Fredrik Reinfeldt att leda EU-länderna i en riktning som gör ett klimatavtal möjligt. Vi vill inte ha tom retorik utan konkreta åtgärder.

Bo Forsberg, generalsekreterare Diakonia, i Köpenhamn