Lever vi i en Dystopi ?

1953 publicerade författaren Ray Bradbury den dystopiska boken ”Farenheit 451”.

Dystopi (http://sv.wikipedia.org/wiki/Dystopi) är ett intressant ord för en vision man absolut inte vill ska bli verklighet.
Dystopisk film och litteratur är idag en helt egen genre med filmer och böcker som beskiver mer eller mindre skräckinjagande framtidutsikter.

Boken ” Farenheit 451” beskriver ett autoritärt, anti-intellektuellt samhälle där brandkårens uppgift är att rycka ut för at bränna all litteratur, eftersom den får människor att tänka själva, drakoniska straff väntar den som utmanar de rådande normerna.
Men vad jag speciellt fastnade för när jag som tonåring läste boken var hur människor inte bara hölls fjättrade av yttre bojor, utan hur de flesta var pacificerade av att följa triviala TV-serier på den fantastiska Science-fiction produkten Telescreen eller "storbilds-TV” som vi skulle kalla det idag. (En stor TV när jag var barn var på över 20 tum, i bästa fall med färg, och alltid minst lika tjock som skärmen var bred)
När deras regering startade ett kärnvapenkrig dog de flesta framför sina TV-apparater eftersom de slutat bry sig om den riktiga världen.

Idag står Nordafrika och mellanöstern i brand, människor som i årtionden levt under maktfullkomliga diktatorer gör uppror och kastar av sig diktaturens bojor. Människor offrar livet när de trotsar sina förtryckare.

Libyens bisarre diktator Mohammad Khadaffi sägs använda sig av utländska legosoldater för att han är rädd att soldater från landets arme skulle ställa sig på folkets sida.
Det är dessa diktatorer som våra statliga exportorgan har identifierat som lämpliga affärspartners för svensk industri, det är dessa diktatorer som vi har försett med vapen för att garantera deras fortsatta makt och möjlighet att plundra sina egna länders tillgångar. Det är dessa ledare som EU stött och slutit avtal med utan att ställa besvärande frågor, det är dessa ledare vi accepterat till exempelvis FN´s råd för mänskliga rättigheter.

Under gårdagen var det svårt att släppa mina radiohörlurar för att kunna följa dramat i Libyen.
Jag beundrar hur alla dessa människor som liksom medborgarna i Ray Bradburys dystopi matats med meningslös propaganda från diktaturens media ändå har kunnat genomskåda alla lögner och kräva sina rättigheter.

Samtidigt som jag hör hur de lämnar sina medias låtsasvärld och går ut i den riktiga världen för att kräva sina rättigheter passerar jag en tidningskiosk där löpsedlarna förkunnar vad Sveriges kvällstidningar ser som dagens viktigaste nyheter den 21 mars 2011.
En dag då världshistoria skrivs utanför Sveriges gränser.

Löpsedeln skriker ut: ALLT OM SKANDALERNA I BIG BROTHER !

Hoppas ingen uppfinner en "storbilds-TV", då skulle ju 1953 år dystopi snart vara verklighet!



Joakim Wohlfeil, policy officer på Diakonia

Kritisk diskussion den enda vägen

Under Almedalsveckan har Diakonia och många andra organisationer anordnat seminarier och evenemang kring Sveriges politik i förhållande till de globala utmaningarna. Vi har diskuterat biståndet, men kanske framförallt, de situationer när svensk och europeisk politik blir ett hinder för människor att ta sig ur fattigdom. Ämnen som handelspolitik, kapitalflykt, klimatfrågan och vapenexport har varit föremål för kritisk diskussion.

Ledamöterna från riksdagens utrikesutskott har sprungit mellan övningarna och svarat på frågor om sin politik. Ibland är samstämmigheten total - som när det gäller vikten av att utvärdera Sveriges Politik för Globala Utveckling. Ibland finns det uppenbara skillnader mellan blocken. Alliansen står t.ex. fast vid att anslaget för information kring utvecklingsfrågor ska hållas nere medan de Röd Gröna vill återställa nivåerna för informationsinsatser. Inte sällan framgår det att diskussioner pågår internt inom alliansen och oppositionen. Det är bra - vi behöver nämligen diskutera dessa frågor mycket. Fattigdomen och klimatkrisen är våra stora ödesfrågor. Därför är det så otroligt bekymmersamt att de globala frågorna lyser med sin frånvaro i partiledarnas tal. Tidningen Fokus visar i sitt senaste nummer att samtliga partiers kampanjmaskinerier utnämner utrikespolitiken som det minst viktiga politikområdet i valrörelsen. Hur är detta möjligt? Hur är det möjligt att svenska partier, 2010, inte sätter Sverige i det globala sammanhanget eller till och med duckar för en kritisk diskussion?

Biståndsminister Gunilla Carlsson beskrev vid ett tal vid Folk och Försvars övning på onsdagen freds- och biståndsorganisationer som ”särintressen”. Hur ställer sig de andra partierna i Alliansen till ett sådant uttalande? Diakonia driver frågor om fattigdom, klimatfrågan och orättvisor för att det är frågor som är avgörande för oss alla. Vi har inte alla svar, men vi försöker lyssna och lära och vi är övertygade om att en kritisk diskussion är den enda vägen att hitta lösningar på komplexa problem. Våra folkvalda måste finnas med i den diskussionen. Vi återkommer till var de politiska partierna står i olika frågor när vi i valrörelsens slutskede publicerar en enkät om var partierna står i förhållande till olika frågor.

Stort tack till alla ledamöter från utrikesutskottet som aktivt deltog i debatter, vi hoppas på en fortsatt engagerad dialog- i många olika rum och forum.

Ulrika Modéer

Regeringen missade chansen att stå upp för klimaträttvisa

Köpenhamnsmötet blev en stor besvikelse. De beslut om utsläppsminskningar och finansiering som krävs för att minska och hantera klimatförändringarna fattades inte.

Många analyser har gjorts om varför det gick som det gick. Något som står helt klart är att de rika länderna inte förstått vad den globala folkrörelse som gjorde sin röst hörd i Köpenhamn hade förstått: klimatfrågan är en rättvisefråga. Världens fattiga som har minst ansvar för att ha påverkat klimatet kommer att drabbas hårdast, samtidigt som de är i störst behov av utveckling. De rika länderna har ett stort ansvar för klimatförändringarna genom sin fossilberoende utveckling och de har den ekonomiska kapaciteten att lösa problemet.

Den svenska regeringen talade om att man hade en ambitiös klimatpolitik, men visade lite av den. I regeringens utrikesdeklaration visar man på en total brist på självkritik och menar att ”andra svek” och att EU tog ”ansvar genom att lägga konkreta och ambitiösa bud på bordet”. I själva verket var EU:s taktik att vänta på andra när det gäller löften om utsläppsminskningar och att för klimatfinansieringen ta pengar från biståndet ett misslyckande, och undergrävde förtroendet mellan unionen och de fattiga länderna. Sveriges regering bidrog till att spela ner förväntningarna inför Köpenhamnsmötet och missade chansen att som EU-ordförande stå upp för klimaträttvisan.

Misslyckandet i Köpenhamn innebär att det nu är ännu mer bråttom. Under 2010 fortsätter klimatförhandlingarna och Diakonia fortsätter att jobba för klimaträttvisa. Vi hoppas att du vill vara med i arbetet mot klimatförändringarna och för fattiga människors rätt till utveckling.

I dokumentet Diakonias klimatbudskap 2010 kan du läsa om vårt perspektiv på klimatfrågan och våra sex konstruktiva förslag för en svensk klimaträttvis politik.

Carl-Henrik Jacobsson, policyansvarig för klimatarbetet på Diakonia

Kliv ombord på tåget Reinfeldt!

Nu går tåget vilket kan tolkas både bokstavligt och symboliskt. Bokstavligen är vi nu på väg – tåget till Köpenhamn med över 250 klimataktivister från Svenska kyrkan och Diakonia rullar. Här på tåget är entusiasmen och förväntningarna stora på vad klimatmötet i Köpenhamn ska åstadkomma. Symboliskt så går tåget i meningen att nu ska det avgöras. Nästa vecka kommer det att stå klart om världens fattiga fortfarande kan tro på en rättvis framtid som både bidrar till att utrota fattigdomen och som förhindrar de klimatkatastrofer som så ofta drabbar dem.
Tyvärr ger inte de senaste nyheterna från Sveriges statsminister Reinfeldt några signaler om den förväntan och entusiasm som vi finner här på tåget. När Fredrik Reinfeldt utlovar åtta miljarder svenska kronor för klimatinsatser i de fattiga länderna så tar han pengarna ifrån biståndsbudgeten istället för att tillskapa nya resurser.
I alla tidigare internationella beslut i klimatfrågan har alla varit eniga om att biståndspengar inte ska användas till klimatinsatser. Det handlar om två saker; dels ska de som historiskt orsakat klimatförändringarna stå för kostnaderna och då kan man inte ta pengarna från de medel som redan är intecknade för fattigdomsbekämpning. Dels handlar det om att mer pengar måste till om vi ska klara klimatmålen.
Reinfeldt är uppenbarligen inte med på tåget.

>> Till SVT Play med ett Rapportinslag om tågresan
>> Till Sveriges Radio och Människor och tro som intervjuar en av Diakonias aktivister på väg till Köpenhamn
>> Till Diakonias webbplats med informaiton om vad som kommer att hända på plats i Köpenhamn
>> Till Svenska kyrkans blogg från klimatmötet i Köpenhamn

Grön planet eller "gröna" rum?

Danskarna måste ha missförstått det här med det gröna temat för Köpenhamn. Visst är det en grön planet vi alla vill ha och visst är det fint att de försöker smycka Köpenhamn i grönt så här lagom till klimatkonferensen. Men ”green rooms” – stängda förhandlingar med mindre grupper som gör uppgörelser – var någonting som vi hade hoppats att vi skulle slippa här på FN:s klimatförhandlingar...

Istället för en process som drivs av länderna som skrivit under klimatkonventionen, har vi nu fått en process som liknar den i Världshandelsorganisationen WTO. Danmark som ska agera neutralt sekretariat för att underlätta förhandlingarna ses som allt mer partisk till förmån för de rika länderna. När deras förslag till sluttext nu läckt ut till media och förhandlare är det många som bubblar av ilska. Förhandlarna från utvecklingsländerna är rejält upprörda och våra partnerorganisationer än mer!

- Jag dör hellre med hedern i behåll, än skriver under ett avtal som skickar mitt folk rakt in i ugnen! sa ambassadör Lumumba från Sudan som företräder utvecklingsländerna i G77-gruppen under ett möte med civila samhället.

- Vi måste få till en mycket mer ambitiös och rättvis överenskommelse här i Köpenhamn, säger Mithika Mwenda från Diakonias partnerorganisation Pan-African Climate Justice Alliance som i eftermiddags arrangerade en spontan manifestation som fick stor uppmärksamhet bland media och åhörare på konferenscentret.

Nu jobbar den afrikanska förhandlingsgruppen på sin egen version av text som man hoppas ska kunna vara ett alternativ till den danska texten och försöker göra allt man kan för att de fortsatta förhandlingarna ska vara mer öppna. Samtidigt förbereder man en ”försvarstaktik” för att stärka utvecklingsländernas styrka så att de inte tvingas gå med på en uppgörelse som skulle kunna vara förödande för deras utveckling – alla diplomatiska, politiska och ekonomiska påverkningsmetoder kommer säkerligen att användas.

Men mest av allt behöver vi mobilisera folk välden över för att trycka på för ett rättvist avtal i Köpenhamn! Så kom och var med:
· Skriv under uppropet Countdown to Copenhagen
· Tänd ett ljus inte bara i advent, utan också för klimatet
· 350 klockslag för rättvisa den 13 december

Länk till det danska textförslaget
Läs mer om PACJA


Tove Zetterström
vanligtvis på Diakonias regionkontor i Nairobi, men just nu i Köpenhamn tillsammans med PACJA