En doft av Jasmin

Försök påminna er doften av jasmin. Det inte bara luktar gudomligt gott, det är en doft man längtar efter. Just när försommaren är som intensivast, just när syrenerna håller på att blomma över så kan man de vackraste och mest stilla av kvällar känna hur luften fylls av jasminens (eller schersminen som är vanligast i norden) fantastiska doft.
Det brukar vara en sådan kväll när natten är som ljusast, en sån kväll man stoppar undan i sitt minne att tänka på när det är som mörkast och kallast.
Det är såna dagar och kvällar man önskar att alla människor på jorden fick uppleva.

Men det finns de som önskar att doften av Jasmin aldrig skall nå andra människor, det är mellanösterns korrumperade härskare.
De diktatorer som vi i de rika länderna ställt oss bakom, där vi blundat när de roffat åt sig av sina folks tillgångar, där vi varit tysta när de kränkt sina befolkningars rättigheter, där vi sålt de vapen som de använt att förslava sina länder.

Men, nu sitter de där, trots alla sina vapen så sipprar doften av Tunisiens jasminrevolution ut till folken i mellanöstern . Samma doft av jasmin som despoterna nu fruktar. Trots brutala säkerhetstjänster, trots censurerade media, trots undantagstillstånd så letar sig en doft av jasmin och frihet ut till de förtryckta.

Utmaningarna är tyvärr många, åratal av vanstyre har skapat en enorm fattig underklass och bara några få rika, en utbildad medelklass som skulle kunna stabilisera utvecklingen och motverka extremism är svag.
Skulle en demokratiskt vald ledare ta över makten kommer enorma förväntningar på snabba förändringar skapa grogrund för bakslag, och i skuggorna lurar alltid extrema krafter beredda att ta över eller underminera varje demokratisk ambition.

Men precis som man kan drömma om en vacker sommarkväll när jasmindoften stilla sprider sig så måste man få ta sig privilegiet att drömma om vart mellanösterns jasmindoft kan föra.
Tänk om Tunisiens folk skulle få slippa se den diktator de störtat ersättas av nya despoter, tänk om de skulle slippa intoleranta religiösa ledares inflytande utan istället skulle vinna en riktig demokrati.
Vilken seger för Tunisiens folk, och vilken inspiration för en region där rättvisa och demokrati så länge förnekats dess invånare.
Vilken ironi att detta också händer samtidig som högerextremisterna i Israel gör allt för att inskränka den publika debatten och yttrandefriheten.
Och till sist vilken svår fråga för oss i de rika demokratiska staterna den dag mellanösterns folk kan njuta av sin frihet. Hur skall vi förklara åratal av support till despoterna, åratal av tystnad inför orättvisorna och övergreppen, och inte minst regelbundna vapenleveranser till mellanösterns förtryckare?

Joakim Wohlfeil, Diakonia

Tack Kongo!!!

Östra Kongo-Kinshasa har varit skådeplats för de blodigaste striderna i världen sen andra världskriget.

Fortfarande dör nästan 1000 människor per dag i direkt våld eller i konsekvenser av det långdragna kriget. Människor utsätts för ren terror för att lämna sina marker och inte sällan begår bestialiska våldshandlingar mot civila, även kvinnor och barn.

I Kongo fungerar nästan ingenting av det vi förväntar oss från samhället, allmänna kommunikationer är osäkra, vägarna är lerstigar eller så dåligt underhållna att de rasar när det regnar. Sjukvård, skola, social säkerhet är enormt eftersatta.

Ovanpå allt detta finns som sagt det ständigt närvarande våldet där miliser, kriminella grupper och regeringens soldater alla kan delta i övergreppen på de civila, inte sällan är dessutom gränserna mellan miliserna, armen och kriminella mycket flytande.

Paradoxalt nog är inte Kongo ett fattigt land, Kongos enorma naturresurser med mineraler, metaller, diamanter, skog, vattenkraft gör det istället till ett av världens rikaste länder. Ännu mera paradoxalt så är Kongo ett av världens rikaste länder med en av världens fattigaste befolkningar.

Ända sedan de första kolonisatörerna kom i slutet på 1800-talet så har Kongos rikedomar alltid varit landets förbannelse. Medan befolkningen tvingades till slavarbete för att utvinna allt från gummi, guld och diamanter så växte kolonialherrarnas förmögenheter i andra länder.

Man skulle önska att detta var just historia, men idag finns det en sak som fortfarande fungerar perfekt i Kongo. Oavsett krig, maktstrider, sönderfallande infrastruktur pågår driften vid Kongos rika gruvor kontinuerligt. Medan alla strider om rikedomarna, pågår rovdriften utan avbrott, utan hänsyn till att lokalbefolkningen dör i tusental, oavsett att landet faller i spillror.

Grannlandet Rwanda är en av de aktörer som oftast pekas ut som en huvudintressent i plundringen, ett land som i dagsläget upplever en ekonomisk boom genom att exportera resurser och dyrbara mineraler som inte finns inom landets egna gränser.

I Rwandas huvudstad Kigali byggs det så det knakar, den ena enorma lyxvillan byggs upp bredvid den andra.


Men då kan man ju undra vart pengarna i det teoretiskt rika grannlandet Kongo tar vägen? Precis som i många konfliktområden kan man lära sig mycket om verkligheten genom att lyssna på vad folk skämtar om.

En tydlig ledtråd vart Kongos rikedomar tagit vägen får man genom lokalbefolkningens öknamn på det senaste lyxområdet som växer fram i Kigali, området med taggtrådsinhägnade lyxvillor, och exklusiva lägenheter kallas i folkmun ”Merci Congo” eller på svenska ”Tack Kongo”...

Joakim Wohlfeil, Uganda, 100419

Exportera Exportrådet till Norge

Ibland är det lätt att bli imponerad över vårt lilla västra syskonland (Broderland känns numera lite gammalmodigt ur ett genderperspektiv), ett småsyskon som inte längre är ett småsyskon när vi talar ekonomi.

Sitter just på ett roundtable som anordnas av Norwegian Church Aid ihop med den norska branschorganisationen för elektronikindustrin, en branschorganisation med 900 medlemmar som omsätter 30 miljarder NOK per år.

Men varför är den kristna biståndsorganisationen Diakonia inbjuden till ett möte med norska storföretag i elektronik, IT och Telecombranschen? Jo, i Norge vill elektronikindustrin lära sig hur man ska agera i konfliktområden som exempelvis östra Kongo, man vill sitta ner med experter från forskningsinstitutioner och biståndsorganisationer som har erfarenhet från situationen på marken. Man vill skaffa kunskap och få hjälp för att inte förstärka konflikten, inte hindra utvecklingen och kunna garantera sina kunder att produkterna man säljer inte bidrar till brott mot internationell rätt.

Man vill skaffa sig kunskap och rutiner för att undvika att köpa konfliktmineraler, och kunna ställa relevanta krav mot sina leverantörer.

Självklart handlar det om att det finns ett kundintresse för schyssta produkter, självklart handlar det om att företagen och deras anställda inte vill bidra till en av världens blodigaste konflikter, men det handlar också om att företagen och norska myndigheter insett att etiska normer är bra business.

Jag kan inte låta bli att känna sorg över Sveriges gammalmodiga exportråd som hävdar att affärer och politik inte hör ihop, som springer och gömmer sig för SVT:s reporter som vill ställa frågor om etik och affärer i konfliktområden.
Eller handelsministerns statssekreterare som inte vågar svara på frågor om hur man ser på svenska företag i kontroversiella konflikter.
Jämfört med de initierade, uppriktiga och konstruktiva samtal som vi får delta i här i Oslo så har Sveriges exportråd och näringsministerns rådgivare tydligen fastnat i en svunnen tid. En tid när rättvisa och internationell rätt sågs som hinder för affärsverksamhet och handelsrelationer, när dagens verklighet visar att det är precis tvärtom.

(Titta gärna på denna länk hur exportrådet och ambassadpersonal springer och gömmer sig när de får frågor från SVT-rapport http://svtplay.se/v/1776859/rapport/sverige_ovilligt_att_tala_om_mass-narvaro )

Skillnaden mellan den norska modellen som bygger på samtal, utbildning och samarbete, blir tydlig gentemot den svenska modellen som bygger på att exportrådet och politiker springer och gömmer sig….

Joakim Wohlfeil, Policy officer, Conflict and Justice

Kiwanja - Kongos eget Srebrenica

Tre skott var vad Ludia Kavira Nzuvu hörde när Laurent Nkundas rebeller mördade hennes 25-åriga son utanför deras husdörr. Hon öppnade dörren och såg sin sons blodiga kropp. En av soldaterna vände sig om och sa till henne ”Varsågod, här är en gåva till dig….”

Händelsen utspelades när general Laurent Nkundas rebeller, CNDP (National Congress for People's Defence), drog in i staden Kiwanja i östra Kongo-Kinshasa.

I detta redan brutala krig beskrivs Kiwanja som Kongos eget Srebrenica. Händelsen syftar på hur serbiska nationalister 1995 tvingade underlägsna FN-styrkor att utlämna tusentals människor som sökt skydd i den bosniska staden Srebrenica som FN förklarat som en skyddad zon. FN-trupperna begärde hjälp men byråkrati och politik hindrade FN att skicka hjälp. Istället fick man se på hur tusentals människor fördes bort för att mördas.

I Kiwanja gick rebellerna bärsärkargång och plundrade, dödade och våldtog. Många försökte söka skydd i det närbelägna FN-lägret men hanns upp och avrättades inom synhåll för de fredsbevarande trupperna.

I en alldeles färsk FN-rapport publicerar nu FN:s expertkommitté uppgifter på hur både Rwandas armé stöder Nkundas milis, och hur Nkunda samarbetar med affärsmän som passar på att plundra naturtillgångar i de erövrade områdena.

FN berättar också hur stora mängder vapen och ammunition förs in och säljs till de stridande partnerna. Precis som civilbefolkningen utsätts för otroliga lidanden, så finns det andra människor som gör otroliga pengar på det pågående kriget.

Frågan är också vad som är omvärldens ansvar. Skall vi återigen stå och se på medan människorna massakreras, skall vi fortsätta att se på medan vapentransporterna forslas in, och rikedomarna forslas ut? Någonstans finns en slutkund för de bloddrypande mineraler som nu plundras i krigsområdet, låt oss se till att det inte är vi!

Joakim Wohlfeil, policyhandläggare, Konflikt och rättvisa

Förloraren i senaste konflikten i Centralafrika redan klar!

100 000 människor rapporteras vara på flykt undan de nya striderna som skakar östra Kongo-Kinshasa i provinsen Nord Kivu. En lång period av mer eller mindre irreguljära stridigheter har nu exploderat i en öppen konflikt.

Den välkända milisledaren för CNDP (National Congress for People's Defence), general Laurant Nkunda, har förklarat krig mot den kongolesiska staten. Kongo-Kinshasas president Joseph Kabila har i ett TV-sänt tal i sin tur beordrat nationen att ta upp vapen mot Nkundas rebeller.

Det vi ser är dels en fortsättning på folkmordet i Rwanda 1994 som fortfarande tio år senare sätter sina spår på andra sidan gränsen mellan Rwanda och Kongo.

Vad vi också ser är en fortsättning på den ändlösa kampen om kontrollen över de naturrikedomar som finns i östra Kongo, där Rwanda två gånger under krigen 1998-2003 invaderade östra Kongo.

Kongo har redan anklagat Rwanda för att ha egna trupper inne på kongolesiskt territorium, en uppgifter som dock inte kunnat bekräftas (13/10) av oberoende källor. Men exempelvis Human Rights Watch uppger att det finns tydliga länkar mellan Nkundas CNDP-rebeller och rwandiska intressen.

Rwanda å sin sida anklagar kongolesiska armen för att stödja Huturebellerna FDLR (Democratic Forces for the Liberation of Rwanda) som i sin tur också strider mot Nkunda. Dessa anklagelser tillbakavisas av regeringen i Kinshasa.

Både FN och Afrikanska unionen agerar för att försöka minska spänningarna mellan Rwanda och Kongo-Kinshasa som, oavsett läget på marken just nu, skulle förvärras av en öppen nationell konflikt. FNs generalsekreterare Ban Ki-moon har uttryckt sin ökande oro över ”…lidandet för civilbefolkningen och riskerna för att konflikten eskalerar i regionen”

Det är svårt att veta vad som exakt sker på marken, inte ens Diakonias personal som just nu befinner sig i östra Kongo har en överblick. Men några saker kan man tyvärr vara säker på. Medan staterna och de olika milisgrupperna fortsätter sina dödliga intriger så drabbas civilbefolkningen.

Oavsett milisgruppernas vackert klingande namn om ”Peoples defence” eller ”democratic forces” så ligger lojaliteten hos förmögenheterna i Kongos marker, samma sak gäller tyvärr övriga aktörer, både reguljära trupper och ibland FN-soldater har ertappats som inblandade i plundring. Historien har dessutom visat att FN-styrkan MONUCs 17 000 man inte har förmåga att skydda civilbefolkningen.
Så, oavsett alla fina ord av oro från FN och Afrikanska unionen, oavsett vilken av staterna eller milisgrupperna som vinner på denna kraftmätning så är förloraren redan utsedd i även denna konflikt, nämligen Kongos folk.

Joakim Wohlfeil, Policyansvarig för tema, Konflikt och Rättvisa