Ungdomsklubb i Kongo vill lära ut rättigheter och skyldigheter

Kiwuregionerna i östra Kongo-Kinshasa har genomlevt det blodigaste kriget i världen sen 2a världskriget med flera miljoner döda. Ett krig som dessutom fortsätter i en lågintensiv form där civilbefolkningen är det främsta målet för olika väpnade grupper, eller för den egna armén som är precis lika farlig för lokalbefolkningen.

Hur hanterar man överhuvudtaget att växa upp i en omgivning med den historien och den kontexten? Hur kan man som ung människa känna hopp om framtiden?

Utanför Bukavu besöker jag högstadieskolan i Bagira, en skola med över 1000 elever och ett 50-tal lärare.

Med stöd från Diakonias samarbetsorganisation Groupe Jeremie har en grupp ungdomar startat en klubb för mänskliga rättigheter. De ordnar läger och lokala aktiviteter där man utbildar i de mänskliga rättigheterna och diskuterar rättigheter och skyldigheter.

Jean,16 år säger:
– Jag funderade vad som skulle kunna vara mitt bidrag till samhället, det är så lätt att bidra till allt negativt.
Flera av hans vänner fyller i:
–Om vi vet våra rättigheter, och kan informera människor om både vad man har rätt till och vad man kan göra för andra, så bidrar vi till ett bättre samhälle.

Klubbens filosofi är att man som medborgare inte bara har rättigheter, utan också har en skyldighet att bidra. Att det inte bara är tomt prat visar man med all önskvärd tydlighet: just innan jag kommer på besök har man organiserat en städdag på skolan för att göra snyggt, man har också planterat blommor.
- Vi visar att alla kan göra något, även enkla saker kan betyda mycket. Vår nästa idé är att försöka få besöka det lokala fängelset och göra fint där också…

Tack Kongo!!!

Östra Kongo-Kinshasa har varit skådeplats för de blodigaste striderna i världen sen andra världskriget.

Fortfarande dör nästan 1000 människor per dag i direkt våld eller i konsekvenser av det långdragna kriget. Människor utsätts för ren terror för att lämna sina marker och inte sällan begår bestialiska våldshandlingar mot civila, även kvinnor och barn.

I Kongo fungerar nästan ingenting av det vi förväntar oss från samhället, allmänna kommunikationer är osäkra, vägarna är lerstigar eller så dåligt underhållna att de rasar när det regnar. Sjukvård, skola, social säkerhet är enormt eftersatta.

Ovanpå allt detta finns som sagt det ständigt närvarande våldet där miliser, kriminella grupper och regeringens soldater alla kan delta i övergreppen på de civila, inte sällan är dessutom gränserna mellan miliserna, armen och kriminella mycket flytande.

Paradoxalt nog är inte Kongo ett fattigt land, Kongos enorma naturresurser med mineraler, metaller, diamanter, skog, vattenkraft gör det istället till ett av världens rikaste länder. Ännu mera paradoxalt så är Kongo ett av världens rikaste länder med en av världens fattigaste befolkningar.

Ända sedan de första kolonisatörerna kom i slutet på 1800-talet så har Kongos rikedomar alltid varit landets förbannelse. Medan befolkningen tvingades till slavarbete för att utvinna allt från gummi, guld och diamanter så växte kolonialherrarnas förmögenheter i andra länder.

Man skulle önska att detta var just historia, men idag finns det en sak som fortfarande fungerar perfekt i Kongo. Oavsett krig, maktstrider, sönderfallande infrastruktur pågår driften vid Kongos rika gruvor kontinuerligt. Medan alla strider om rikedomarna, pågår rovdriften utan avbrott, utan hänsyn till att lokalbefolkningen dör i tusental, oavsett att landet faller i spillror.

Grannlandet Rwanda är en av de aktörer som oftast pekas ut som en huvudintressent i plundringen, ett land som i dagsläget upplever en ekonomisk boom genom att exportera resurser och dyrbara mineraler som inte finns inom landets egna gränser.

I Rwandas huvudstad Kigali byggs det så det knakar, den ena enorma lyxvillan byggs upp bredvid den andra.


Men då kan man ju undra vart pengarna i det teoretiskt rika grannlandet Kongo tar vägen? Precis som i många konfliktområden kan man lära sig mycket om verkligheten genom att lyssna på vad folk skämtar om.

En tydlig ledtråd vart Kongos rikedomar tagit vägen får man genom lokalbefolkningens öknamn på det senaste lyxområdet som växer fram i Kigali, området med taggtrådsinhägnade lyxvillor, och exklusiva lägenheter kallas i folkmun ”Merci Congo” eller på svenska ”Tack Kongo”...

Joakim Wohlfeil, Uganda, 100419

Exportera Exportrådet till Norge

Ibland är det lätt att bli imponerad över vårt lilla västra syskonland (Broderland känns numera lite gammalmodigt ur ett genderperspektiv), ett småsyskon som inte längre är ett småsyskon när vi talar ekonomi.

Sitter just på ett roundtable som anordnas av Norwegian Church Aid ihop med den norska branschorganisationen för elektronikindustrin, en branschorganisation med 900 medlemmar som omsätter 30 miljarder NOK per år.

Men varför är den kristna biståndsorganisationen Diakonia inbjuden till ett möte med norska storföretag i elektronik, IT och Telecombranschen? Jo, i Norge vill elektronikindustrin lära sig hur man ska agera i konfliktområden som exempelvis östra Kongo, man vill sitta ner med experter från forskningsinstitutioner och biståndsorganisationer som har erfarenhet från situationen på marken. Man vill skaffa kunskap och få hjälp för att inte förstärka konflikten, inte hindra utvecklingen och kunna garantera sina kunder att produkterna man säljer inte bidrar till brott mot internationell rätt.

Man vill skaffa sig kunskap och rutiner för att undvika att köpa konfliktmineraler, och kunna ställa relevanta krav mot sina leverantörer.

Självklart handlar det om att det finns ett kundintresse för schyssta produkter, självklart handlar det om att företagen och deras anställda inte vill bidra till en av världens blodigaste konflikter, men det handlar också om att företagen och norska myndigheter insett att etiska normer är bra business.

Jag kan inte låta bli att känna sorg över Sveriges gammalmodiga exportråd som hävdar att affärer och politik inte hör ihop, som springer och gömmer sig för SVT:s reporter som vill ställa frågor om etik och affärer i konfliktområden.
Eller handelsministerns statssekreterare som inte vågar svara på frågor om hur man ser på svenska företag i kontroversiella konflikter.
Jämfört med de initierade, uppriktiga och konstruktiva samtal som vi får delta i här i Oslo så har Sveriges exportråd och näringsministerns rådgivare tydligen fastnat i en svunnen tid. En tid när rättvisa och internationell rätt sågs som hinder för affärsverksamhet och handelsrelationer, när dagens verklighet visar att det är precis tvärtom.

(Titta gärna på denna länk hur exportrådet och ambassadpersonal springer och gömmer sig när de får frågor från SVT-rapport http://svtplay.se/v/1776859/rapport/sverige_ovilligt_att_tala_om_mass-narvaro )

Skillnaden mellan den norska modellen som bygger på samtal, utbildning och samarbete, blir tydlig gentemot den svenska modellen som bygger på att exportrådet och politiker springer och gömmer sig….

Joakim Wohlfeil, Policy officer, Conflict and Justice

Det krävs mer än militära lösningar i östra Kongo!

Den internationella pressen på Rwanda verkar ha gett vissa positiva resultat. Både Sverige och Holland fryste i december biståndet till Rwanda och krävde att man måste sluta att stödja rebellerna i östra Kongo. Läs Diakonias pressmeddelande från den 16 december 2008 med krav på frysning av det bilaterala biståndet till Rwanda.

Nu samarbetar rwandisk och kongolesisk militär gentemot de rwandiska huturebellerna FDLR som har sina baser i östra Kongo. Samtidigt har den ökände ledaren för CNDP-rebellerna, general Laurent Nkunda, gripits av rwandiska myndigeter som uppenbarligen fått nog av den bångstyrige Nkunda. Lokalbefolkningen lär dock hålla inne med sina glädjeyttringar då kontrollen nu verkar ha tagits över av den lika ökände krigsförbrytaren Bosco Ntaganda.

Människorättsorganisationen Group Jeremie, en partner till Diakonia, varnar för att en utveckling där man bara tar militära hänsyn inte kommer ge varaktig fred. I ett uttalande kräver man att det internationella samfundet fortsätter sin press på både de rwandiska och kongolesiska regeringarna att fortsätta den politiska dialogen om konkreta frågor:
- att regeringarna måste verka för en varaktig fred i regionen
- att rwandiska milisgrupper kan avväpnas och efterhand återvända till Rwanda
- stöd för att kartlägga och bekämpa de maffianätverk som lierat sig med de olika miliserna
- stötta det civila samhället för att kunna bygga upp alternativa strukturer parallellt med avväpningen av miliserna.

Group Jeremie påpekar också i sitt uttalande de stora farorna för civilbefolkningen då FDLR redan tidigare tagit ut sin hämnd på civilbefolkningen då man mött militärt motstånd. FDLR har under flera år byggt upp sitt nätverk i östra Kongo och är mycket svåra att komma åt i sina basområden.

Samtidigt är bara tanken att de styrande i Kongo och Rwanda kunnat lägga sina interna stridigheter åt sidan glädjande, naturligtvis har båda sidor egenintressen i denna nya strategi. Men låt oss ta chansen att fortsätta pressen från både Sveriges och EU:s regeringar att fortsätta pressa regeringarna i Centralafrika att ta ett större ansvar för fred, för utveckling och inte minst att avsluta den laglöshet och det skräckvälde som plågat civilbefolkningen alltför länge.

Kiwanja - Kongos eget Srebrenica

Tre skott var vad Ludia Kavira Nzuvu hörde när Laurent Nkundas rebeller mördade hennes 25-åriga son utanför deras husdörr. Hon öppnade dörren och såg sin sons blodiga kropp. En av soldaterna vände sig om och sa till henne ”Varsågod, här är en gåva till dig….”

Händelsen utspelades när general Laurent Nkundas rebeller, CNDP (National Congress for People's Defence), drog in i staden Kiwanja i östra Kongo-Kinshasa.

I detta redan brutala krig beskrivs Kiwanja som Kongos eget Srebrenica. Händelsen syftar på hur serbiska nationalister 1995 tvingade underlägsna FN-styrkor att utlämna tusentals människor som sökt skydd i den bosniska staden Srebrenica som FN förklarat som en skyddad zon. FN-trupperna begärde hjälp men byråkrati och politik hindrade FN att skicka hjälp. Istället fick man se på hur tusentals människor fördes bort för att mördas.

I Kiwanja gick rebellerna bärsärkargång och plundrade, dödade och våldtog. Många försökte söka skydd i det närbelägna FN-lägret men hanns upp och avrättades inom synhåll för de fredsbevarande trupperna.

I en alldeles färsk FN-rapport publicerar nu FN:s expertkommitté uppgifter på hur både Rwandas armé stöder Nkundas milis, och hur Nkunda samarbetar med affärsmän som passar på att plundra naturtillgångar i de erövrade områdena.

FN berättar också hur stora mängder vapen och ammunition förs in och säljs till de stridande partnerna. Precis som civilbefolkningen utsätts för otroliga lidanden, så finns det andra människor som gör otroliga pengar på det pågående kriget.

Frågan är också vad som är omvärldens ansvar. Skall vi återigen stå och se på medan människorna massakreras, skall vi fortsätta att se på medan vapentransporterna forslas in, och rikedomarna forslas ut? Någonstans finns en slutkund för de bloddrypande mineraler som nu plundras i krigsområdet, låt oss se till att det inte är vi!

Joakim Wohlfeil, policyhandläggare, Konflikt och rättvisa

Förloraren i senaste konflikten i Centralafrika redan klar!

100 000 människor rapporteras vara på flykt undan de nya striderna som skakar östra Kongo-Kinshasa i provinsen Nord Kivu. En lång period av mer eller mindre irreguljära stridigheter har nu exploderat i en öppen konflikt.

Den välkända milisledaren för CNDP (National Congress for People's Defence), general Laurant Nkunda, har förklarat krig mot den kongolesiska staten. Kongo-Kinshasas president Joseph Kabila har i ett TV-sänt tal i sin tur beordrat nationen att ta upp vapen mot Nkundas rebeller.

Det vi ser är dels en fortsättning på folkmordet i Rwanda 1994 som fortfarande tio år senare sätter sina spår på andra sidan gränsen mellan Rwanda och Kongo.

Vad vi också ser är en fortsättning på den ändlösa kampen om kontrollen över de naturrikedomar som finns i östra Kongo, där Rwanda två gånger under krigen 1998-2003 invaderade östra Kongo.

Kongo har redan anklagat Rwanda för att ha egna trupper inne på kongolesiskt territorium, en uppgifter som dock inte kunnat bekräftas (13/10) av oberoende källor. Men exempelvis Human Rights Watch uppger att det finns tydliga länkar mellan Nkundas CNDP-rebeller och rwandiska intressen.

Rwanda å sin sida anklagar kongolesiska armen för att stödja Huturebellerna FDLR (Democratic Forces for the Liberation of Rwanda) som i sin tur också strider mot Nkunda. Dessa anklagelser tillbakavisas av regeringen i Kinshasa.

Både FN och Afrikanska unionen agerar för att försöka minska spänningarna mellan Rwanda och Kongo-Kinshasa som, oavsett läget på marken just nu, skulle förvärras av en öppen nationell konflikt. FNs generalsekreterare Ban Ki-moon har uttryckt sin ökande oro över ”…lidandet för civilbefolkningen och riskerna för att konflikten eskalerar i regionen”

Det är svårt att veta vad som exakt sker på marken, inte ens Diakonias personal som just nu befinner sig i östra Kongo har en överblick. Men några saker kan man tyvärr vara säker på. Medan staterna och de olika milisgrupperna fortsätter sina dödliga intriger så drabbas civilbefolkningen.

Oavsett milisgruppernas vackert klingande namn om ”Peoples defence” eller ”democratic forces” så ligger lojaliteten hos förmögenheterna i Kongos marker, samma sak gäller tyvärr övriga aktörer, både reguljära trupper och ibland FN-soldater har ertappats som inblandade i plundring. Historien har dessutom visat att FN-styrkan MONUCs 17 000 man inte har förmåga att skydda civilbefolkningen.
Så, oavsett alla fina ord av oro från FN och Afrikanska unionen, oavsett vilken av staterna eller milisgrupperna som vinner på denna kraftmätning så är förloraren redan utsedd i även denna konflikt, nämligen Kongos folk.

Joakim Wohlfeil, Policyansvarig för tema, Konflikt och Rättvisa

Övergreppen i Centralafrika närmare än vi tror

På mitt skrivbord ligger en plastkasse med några stenar i. De brukar jag titta på ibland för att bli påmind om att kopplingen mellan oss och krigen långt borta är närmare än man kan tro.
Stenarna har jag plockat i sydöstra Kongo och enligt en gruvexpert som jag visade dem för så är det kobolt och kopparmalm av högsta kvalitet.
I förra veckan höll Sida en konferens om könsrelaterat våld. Det ledde till att kvinnornas situation i speciellt Centralafrikas konflikter uppmärksammades, både på konferensen och i svenska medier. Det är bra. Det finns all anledning att både berätta om, och fundera över, hur vi skall motverka de fruktansvärda sexuella övergrepp som kvinnor och barn och till viss del även män utsätts för.

Det jag reagerar emot är att det ibland finns en attityd av att dessa övergrepp är lätta att fördöma för att de sker så långt bort och i en kultur som är så olik vår. Lite som att luta sig tillbaka på vårt europeiska koloniala arv och säga:– Titta så ociviliserade de är i Afrika.

Visst finns det kulturella inslag i delar av det sexuella våldet i Centralafrika, visst finns det en kvinnosyn och syn på maskulinitet som man skulle ha önskat stannat kvar på den medeltid där det hör hemma, men det är inte hela sanningen. Sexuellt våld som strategi i krig är verkligen inte ett nytt afrikanskt fenomen, det har förekommit i alla tider och inte minst på vår egen hemmaplan. Balkankrigen på 1990-talet är ett närliggande exempel.

När sexuellt våld används som vapen i krig handlar det om att förnedra, krossa och slå sönder samhällen, familjer och människor. I Centralafrika har det alltid haft en gemensam nämnare, oavsett aktörer, krigsherrar, politiska eller statliga allianser, nämligen kontrollen över Afrikas råvaror. Samma råvaror som hitintills varit dessa länders förbannelse, från kolonialtiden då Europa och USA delade upp världen vid slutna intriger eller påkostade Berlinkonferenser. Samma råvaror som ständigt gjort alla utom Afrikas egna invånare rika. De råvaror som skapat paradoxen Kongo-Kinshasa: ett av världens rikaste länder, med ett av världens fattigaste folk.

Och plötsligt är inte övergreppen inte så långt från vår egen shoppinggata. Så länge det finns människor som köper plundrade råvaror och företag som vill exploatera utan att göra rätt för sig så finns det förmögenheter att göra för kriminella krigsherrar och korrumperade ledare. Så länge finns det behov av att kontrollera landet och hålla lagen borta från marken där rikedomarna finns. Så länge finns det behov att av kontrollera och terrorisera den inhemska befolkningen. Så länge finns det någon som tjänar på att våldtäkterna fortsätter.

Joakim Wohlfeil, handläggare tema "Konflikt och Rättvisa"