"Det är dags för Israel att sträcka ut handen till sina arabiska grannar"

Diakonia har intervjuat Sherry Tabori, affärskvinna från Israel som lever i Tel Aviv. Hon arbetar som mäklare och är engagerad i filantropi och regionalt samarbete. I egenskap av israelisk medborgare svarade hon på Diakonias tre frågor:

Hur reagerade du på attacken mot Ship to Gaza?
När jag såg nyheterna blev jag chockerad som många andra i världen. Jag grät och kände mig förvirrad, arg och överväldigad. Att människor hade dött fick mig att darra.
Jag tror vi bör agera rationellt och titta på den större bilden av problematiken. Ansvaret för blockaden vilar på många nationer. Det inkluderar Kvartetten (FN, USA, EU och Ryssland), Egypten och den Palestinska myndigheten i Väst Banken. Världen erkänner inte Hamas och vill försvaga den.
Många drar nytta av blockaden inklusive Hamas. Folk i Gaza berättar att Hamas bland annat hindrar utdelning av hjälp. Och vad skulle konsekvensen av att häva havsblockaden mot Gaza bli? Det skulle vara att öppna upp för vapensmuggling. Det kommer i praktiken bli omöjligt att kontrollera allt som skeppas till Gaza. Ingen, inklusive arabvärlden, vill förstärka Hamas på detta sätt.
Många människor i världen är inte medvetna om hur komplext och smärtsamt det internationella spelet och intressekonflikterna i denna region är. Men vi som bor här ser realiteten med egna ögon och blir tvungna att hantera svåra frågor som folk i västvärlden slipper. Därför känner jag stor sorg för människorna i Gaza som dels blir behandlade som brickor i ett spel och dels blir utnyttjade av Hamas-ledarskapet som dödar oppositionella krafter och skapar mer kaos för sitt eget folk. Och jag tror inte att Ship to Gaza handlade om humanitärt bistånd. Det handlade snarare om en politisk aktion och uttalande.

Vad säger människorna i Israel om situationen i Israel?
Folk är frustrerade över läget. Israelerna är utmatade av konflikten. Det sker inga framsteg. Folk är trötta på att leva i en situation där de känner sig hotade dagligen. De är också trötta på det politiska ledarskapet som är arrogant. Jag såg många människor gråta under veckan. Men jag vet också att många israeler försöker göra något åt situationen. Tyvärr får dessa försök ingen medieuppmärksamhet i världen.
Det är lätt för människor som lever långt ifrån denna konflikt att komma med enkla svar. Men det finns inga enkla svar. Till exempel består Israels politiska system av koalitioner, där även små partier kan bryta dem. Jag tror inte att majoriteten av israeler någonsin skulle ha valt Liberman som utrikesminister. Folket i Israel vill att världen ska förstå att det finns skilda åsikter i Israel, att deras regering inte alltid representerar vad folket på gatan tror, och att folket är medvetna att något bör ändras omedelbart.

Hur ser du på framtiden?
Jag tror att vi måste vara pragmatiska och inte drivas av våra känslor. Det är dags att Israel sträcker ut handen till sina arabiska grannländer, visar respekt, har en dialog och erbjuder dem att delta i fredsprocessen. Och jag tror att fred i dagsläget är ett alltför stort ord för både palestinier och israeler. Vi bör istället ta ett steg i taget. Israelerna behöver känna sig säkra och världen måste ta detta på allvar. Palestinierna behöver känna att de har suveränitet och självbestämmanderätt över sitt land. Detta kan inte uppnås enbart genom förhandlingar mellan israeler och palestinier. Regionala aktörer måste inkluderas. Första steget är att lyssna på röster från alla skilda håll, inte gräva ner sig i ett paradigm och slutligen påminna sig själv om att sanningen aldrig finns i det extrema.

"Jag vet att aktivisternas budskap nått hela världen"

Diakonia har intervjuat Shirin Al Shobaki. Hon lever i Gaza och arbetar som kommunikatör på den palestinska människorättsorganisationen Al Mezan, som är en av Diakonias samarbetspartner. Diakonia ställde tre frågor till Shirin.

Hur reagerade du på attacken mot Ship to Gaza?
Jag vill prata i egenskap av en palestinsk medborgare. Attacken var ett brott riktat mot civila människor som var på väg till Gaza i humanitärt syfte. Jag hade en av mina väninnor ombord på skeppen. Hon är palestinier och lever i Israel och jag hade inte sett henne sedan 2006. När jag hörde nyheten om attacken var jag förtvivlad, då jag inte visste hon var död eller levande. Jag hoppades att vi i Gaza kunde ha tagit emot aktivisterna med blommor. Tyvärr blev det inte så. Men jag vet att aktivisternas budskap har nått hela världen. De har lyckats bryta tystnaden om Gaza och väcka omvärldens samvete. Det uppskattar vi mycket i Gaza.

Vad säger människorna i Gaza om situationen i Gaza?
Folk säger att Gaza har blivit ett stort fängelse. Människorna i Gaza önskar att resa i världen, utbilda sig och familjer som lever i olika delar av världen vill återförenas. Det är normala saker som alla människor i världen önskar. Men vi i Gaza kan inte röra oss. Folk tittar runt omkring sig och vad är det de ser? Ingen elektricitet tolv timmar om dagen i heta sommaren. Nittio procent av dricksvattnet är orent. Cancersjuka människor får ingen behandling och dör. Ungdomar blir frustrerade och använder droger. Familjer blir tvungna att köpa varor via tunnlar som när som helst kan rasa eller bli attackerade av Israel. Vi kan inte planera vår framtid. Vi är beroende av Israels goda vilja.

Omvärlden tror att Gaza är Hamas. Det är inte sant. Här i Gaza finns människor tillhörande olika politiska partier, här finns olika politiska åsikter och här finns de som inte tillhör något parti alls.

Hur ser du på framtiden?
Jag lever i ett land där framtiden är svår att förutse. Ockupationen är hemsk. Blockaden är hemsk. Men vad som är värst och vad som vi palestinier inte har råd med är konflikten mellan de två största palestinska partierna, Hamas och Fatah. Om vi inte kan förenas så kommer vi ingenvart. Förr i tiden brukade jag följa nyheterna flera gånger om dagen. Det fanns tal om att Hamas och Fatah skulle samarbeta och bilda en regering. Det brukade ge mig stort hopp. Men förhandlingarna har strandat totalt. Nu ser jag bara mörker. Det som ger mig tröst är erfarenheterna från andra frihetsrörelser i historien. Så gott som alla folk som har kämpat för sin frihet har fått det. Min dröm är att vakna på morgonen och få höra: Palestinierna har slutat strida mot varandra, blockaden är borta och ockupationen är över. Då känner jag mig fri.

Nu måste det vara nog!

I dag står det förfärande klart att gårdagens rykten var sanna. Attacken mot hjälpfartygen på väg till Gaza skedde på internationellt vatten i strid med internationell rätt.

Nu är det dags att kräva svar och ansvar. EU, FN drabbade länders regeringar har redan reagerat starkt.

Vi är många som frågar oss varför aktivisterna på fartygen fördes till fängelser i Israel. Aktivisterna på fartygen hade blivit utsatta för en illegal attack på internationellt vatten och tvingats iland. De som ska ställas till svars är de som brutit mot internationell rätt.

Israel påstår att Ship To Gaza projektet tjänar Hamas syften men människorättsorganisationer och fredsrörelser i Israel och ledarsidan på en av Israels största tidningar, Haaretz, menar att Israels aktion blivit en attack mot Israel självt.

Ansvaret och resultaten av blockaden faller tungt på Israel och Egypten men även, till viss del, på den Palestinska Myndigheten. Ansvaret faller också på oss själva i det internationella samfundet, varningarna om blockaden konsekvenser har möjligtvis hörts men ingen åtgärd har vidtagits. Bland annat hävdade Goldstonerapporten om Gaza, 2009, att som en följd av medvetna handlingar av Israel pågår det en kollektiv bestraffning av människorna i Gaza i strid med internationellt humantärt rätt. I juli ska Goldstonerapporten prövas i FN. De kommande veckorna måste EU ta fram en gemensam position. FN:s uppgift är att bedöma om parterna har genomfört de nationella processerna mot krigsförbrytelser som FN begärt. Frågan är om EU inom FN ska verka för att det ska bli rättsliga efterspel i Internationella domstolen i Haag.

Nu efter att människor återigen har mördats står världssamfundet inför en utmaning. Vi kan inte svika Gaza ännu en gång - det vore ett svek mot demokratins och det internationella samfundets grundvalar!

Diakonia har haft ett långsiktigt arbete kring frågor som rör den humanitära rätten. På vår webbsida finner du uppdaterad information, bland annat vad det gäller internationellt rätt och sjöfart.

Världssamfundet måste ta sitt ansvar

Diakonia och våra samarbetsorganisationer i Gaza fördömer Israels attack mot Ship to Gaza.

- Om det dessutom är sant att attacken skedde på internationellt vatten, har Israel begått ett avskyvärt dåd och det är oerhört viktigt att de ansvariga snarast ställs inför rätta, säger Bo Forsberg, generalsekreterare på Diakonia och Issam Younis, generalsekreterare på människorättsorganisationen Al Mezan i Gaza.

Nattens händelser sätter återigen fokus på Israels illegala blockad av de 1,5 miljoner människor, de flesta civila, som lever i Gaza.

Blockaden utgör en kollektiv bestraffning och det är välkänt att blockaden bara drabbar civilbefolkningen, medan de militanta grupperna i Gaza drar politisk och ekonomisk nytta av situationen.

Nu är det dags för världssamfundet ta sitt ansvar. Blockaden måste brytas.

- Nästa Ship to Gaza skall inte komma från aktivister utan från Europas stater, säger Bo Forsberg.

Blockaden: ett övergrepp mot Gazaborna, ett fiasko för Israel

I samband med att Ship To Gaza-konvojens åtta fartyg påbörjat sin resa mot Gaza börjar också den offentliga debatten om blockadens effekter ta fart i Israel.

Bland sakkunniga, även israeler som jobbat konkret med Gaza, har det sen länge varit känt att blockaden utvecklats till ett fiasko för Israel. Hamas, som blockaden skulle ha riktat sig emot, klarar sig utmärkt. Deras ledare och aktiva saknar ingenting av livets goda och drar istället både politisk och ekonomisk nytta av blockaden. Gazas civilbefolkning lider däremot av brist på varor och förnödenheter. De kan inte resa, hälsovården är osäker då sjukhusen inte kan fungera utan material och reservdelar och överlag har det civila samhället fallit samman.

Alternativet är naturligtvis att köpa dyra smuggelvaror från tunneltrafiken, något som många inte har råd med. Andra har kanske pengar, men vill inte stödja Hamas som skalar av en rejäl vinstandel på allt som smugglas.

I den israeliska tidningen Haaretz talar man klarspråk på ledarsidan den 25 maj. Blockaden försvagar inte Hamas, blockaden hjälper inte för att få den fångne israeliske soldaten Gilead Shalit fri. Israel har kört fast i ett dike medan verkligheten rullat vidare…

Samtidigt medger Yigal Palmor, talesman på israeliska UD, att konvojen inte kan ses som ett säkerhetshot, men den måste stoppas för att inte bli en ”propagandaseger”. Till syvende och sist handlar blockaden alltså inte om säkerhet eller att gynna en en demokratisk utveckling i Mellanöstern, utan om prestige.

Den här debatten behövs. Blockaden gynnar idag enbart israeliska politiker, Fatahpolitiker på Västbanken och i Egypten som vill slippa erkänna sina misstag, och den gynnar extrema krafter i Gaza som stärks i sitt inflytande och i dagsläget har fri tillgång till pengar och alla vapen de kan önska sig.

Nu är det bara att hoppas att alla agerar förnuftigt:
- Israel har som ockupationsmakt rätt att inspektera men inte att hindra fartygen, alltså kan man försäkra sig om att inga vapen finns ombord innan de angör Gaza.
- Aktivisterna ombord på fartygen kan med alla medel visa att man är där för civilbefolkningen och civila organisationer, men bojkotta aktiviteter och möten med Hamas.
- Världsamfundet, EU och USA kan omedelbart följa exemplet och skicka egna fartyg för att öppna handelsvägarna och kommunikationen med Gaza.

Det om något skulle gynna säkerheten för både israeler och palestininer, och inte minst en demokratisk utveckling i Mellanöstern.

Ship to Gaza-projektet har redan innan det nått fram blivit en framgång för aktivisterna på båtarna då de faktiskt lyckats med det som vi humanitära aktörer, israeliska experter och militärer, internationella samfundets representanter misslyckats med; Nämligen att berätta vilket humanitärt, politiskt och säkerhetsmässigt fiasko blockaden mot Gaza utvecklats till.

Joakim Wohlfeil, Policy Officer, Diakonia

PS! Uppdatering torsdag den 27 maj:
Flera israeliska tidningar uppger att Israel officiellt erbjuder båtarna att angöra en israelisk hamn och att samtliga varor därfrån skall föras in i Gaza. Att Israel nu erbjuder att slopa sina bizarra listor som förbuder allt från vissa kryddor, ritblock, reservdelar för sjukvården till godis för Gazas barn är ytterligare en framgång för Ship To Gaza.
Två frågor återstår fortfarande;
- Varför kunde man inte erbjudit detta när FN och biståndsorganisationerna sedan länge påpekat både behoven i Gaza. Att neka Gazas barn lördagsgodis varken stoppar raketer från extremisterna eller får Gilead Shalit fri.
- Varför nu inte ta det naturliga beslutet att låta fartygen istället gå direkt till Gaza, upphäva den meningslösa blockaden och istället samarbeta för en internationell kontrollrutin mot vapensmuggling. Då kan dessutom omvärldens skattebetalare som betalar för biståndet till Gaza slippa Isarels bizarra policy tvinga ex. EU att köpa viktiga förnödenheter från israeliska leverantörer.
Och inte minst, genom att öppna för naturlig export och handel kommer Gazaborna inte tvingas leva på humanitärt bistånd framöver.

Hamas kulturella insikter och dess konsekvenser

Den tyske författaren Martin Kessel myntade det legendariska uttrycket ”På straffens hårdhet känner man igen regimens svaghet”. Det är en beskrivning som lätt kan appliceras på Hamas de-facto regim i Gaza. (De-facto regim avser en regim som har makten i ett område även om man kan ifrågasätta dess legitimitet. Om man har makten i ett område har man också ansvar för exempelvis brott mot mänskliga rättigheter.)

Jamal Abu Al-Qumsan är en känd kulturpersonlighet i Gaza och ägare till konstgalleriet Al-Itthad. Den 1 maj öppnades en utställning på Al-Itthad-galleriet med den svenska fotografen Mia Gröndahls bilder Gaza Graffiti. Med fantastiska bilder har hon dokumenterat hur palestinier skildrar sin situation via graffiti.

De hade fått tillstånd från kulturministeriet i Gaza, ett tillstånd som dock drogs in i sista sekunden då man fått klart för sig att en RAP-konsert och ett inslag med kvinnliga Dabka-dansare ingick. Dabka är en arabisk folkdans som är ett självklart inslag i den palestinska kulturen. Att förbjuda Dabka-dans i Gaza visar på ungefär samma kulturella insikter från regimen som att förbjuda svenskar att dansa ”små grodorna” på midsommar.

Ändå togs dansen och RAP-konserten bort i ett försök att undvika att utställningen skulle stoppas. Den 5 maj kom ändå en grupp från Hamas ”säkerhetspolis” och trakasserade besökarna och förde bort Jamal Abu Al-Qumsan. Trots att han förklarat att det var en konstutställning och att inga ”omoraliska” aktiviteter pågick.

Jamal tvingades att under 2 timmar svara på frågor om andra kulturpersonligheter i Gaza och utstå förolämpningar om sitt sexliv från dessa moralens väktare. Han beordrades sen att återvända dagen därpå (den 6 maj) då samma procedur upprepades under 9 timmar, följt av uppmaningen att återvända den 8 maj.

Den 8 maj upprepades frågorna kombinerat med förnedring och tortyr, med förbundna ögon piskades Jamal och tvingades hoppa runt i rummet med armarna uppsträckta medan poliserna slog honom. Jamal har godkänt att vi här på bloggen visar bilderna från ”förhören” den 8 maj. Jamal kallades till nya förhör i förrgår, den 10 maj, och Diakonias samarbetsorganisation i Gaza försöker nu få ytterligare information om hans situation.

Det är tydligt att Hamas har förlorat sin legitimitet bland folket i Gaza genom sitt bruk av censur, våld mot sin egen befolkning, rättsosäkerhet och korruption. Samtidigt har blockaden mot Gaza blivit Hamas sista räddning då folket lägger skulden på omvärlden för blockaden och inte minst är den Hamas standardsvar på all kritik. Blockaden innebär också att Hamas genom sin kontroll över smugglingen blir rikare och rikare för varje dag.

Ett vanligt men bittert skämt på gatan i Gaza är numera: ”Vilka är de enda två frågor där Israel och Hamas är eniga? Svar: Båda hatar Golstone, men älskar blockaden”.

Joakim Wohlfeil, policy officer, Diakonia

(fotnot: Domare Goldstone var ordförande för den så kallade Goldstonekommisionen som anklagar både Israel och Hamas för krigsbrott, både Israel och Hamas har fördömt Goldstonerapporten.)

PS: Tillägg den 18 maj 2010
Tisdag den 18 maj verkställde regimen i Gaza 3 dödsdomar: Matar Harb al-Shoubaki 35, Rami Mohammed Sa'id Juha 25, Saber Hussein Jundeya 33. Personerna var dömda för mord och i ett fall även för våldtäkt. Palestinska människorättsorganisationer har tydligt motsatt sig verkställandet av domarna med hänvisning till den utbredda rättsosäkerheten i Gaza. Diakonias samarbetsorganisation Al Mezan som verkar i Gaza har flera gånger kritiserat Hamas politiska inflytande i domstolsväsendet.

En liten stickad katt från Gaza

Alla barn har drömmar, de skall bli lokförare, filmstjärnor, fotbollsproffs, doktorer, piloter, godisaffärsägare, de ska göra allt och resa överallt.

Ibland tycker de inte som oss föräldrar: -När jag blir stor ska jag minsann vara uppe så länge jag vill på kvällarna…- När jag blir stor ska jag aldrig äta fisk, vi ska ha pannkakor varje dag…

Som förälder inser man snabbt att barnen en vacker dag kommer att få moderera vissa visioner. Exempelvis frågor om läggdags, matvanor och den enorma månadspengen som en vacker dag kommer sättas av den ännu så länge okände mellanhanden, arbetsgivaren.

Men hur blir det för barn som redan från början lär sig att det inte ens är någon ide att drömma? För barn som inser att de vuxnas konflikter och världspolitiken har dragit ner en järnridå där visionerna måste sluta.

Alldeles för många barn i världen tror inte det är någon idé att drömma. Det finns många skäl till det, skäl som vi på Diakonia jobbar för att undanröja oavsett om barnen bor i Asien, Latinamerika, Afrika eller Mellanöstern.

Ibland kan världsproblemen kännas stora och abstrakta, de beskrivs på tusentals sidor av FN-rapporter, veteskapliga avhandlingar eller timmar av svada från politiska ledare.
Men världsproblemen kan också förklaras av liten stickad leksakskatt i Gaza.

- Det började med en kväll som är värd att minnas på alla sätt, vänner i Gaza bjöd in oss att äta middag med deras familj. Efter en fantastisk måltid så började samtalet. Massor av skratt blandat med allvar. De bor med sina 3 barn i ett höghus i Gaza, de berättade hur glassplitter flög genom hela lägenheten när bombkrevaderna för ett år tryckte in flera fönster, hur de sen trots vinterkylan tog ur lägenhetens alla fönster. De visade hur hela familjen hade krupit ihop i ett hörn på golvet vid den stadigaste väggen. Man hade visserligen inte sovit så mycket men de livrädda barnen hade kunnat krypa ihop hos föräldrarna. Föräldrar som visste att de kunde ge barnen lite skydd mot kylan, men inget skydd alls om en bomb exploderade för nära.
Men vi pratade också om annat, hur en av döttrarnas lärare nyligen försökte få alla 10-åringar ta på sig slöja, vilket hon inte ville och frågare sin pappa om råd. Hennes pappa hade rasande gått till skolan och sagt till läraren att hans dotter själv bestämde vad hon skulle ha på sig.
Sen kom vi in på favoritlekar, barnprogram, musik och vi fick en strålande dansuppvisning från barnen och skrattade så ögonen tårades är familjen 7-åring dansade palestinsk folkdans på matbordet. Vi fick leka kurragömma i lägenheten och leka gissningslekar, och försöka svara på frågor om vad barnen i Sverige leker för lekar.
Jag visade bilder på mina barn från Sverige och fick 1000 frågor till.

Vi sa att vi hoppas att de kan komma till Sverige någon gång och se själva, då suckade barnens mamma och sa: -Kanske om Gud vill (In Shallah), men att hon nog gett upp hoppet att få resa utanför Gaza.

Plötsligt kommer Haija, familjens 10-åriga dotter och räcker mig en liten stickad leksakskatt och undrar om den kan få resa till min dotter i Sverige. Som medelålders vuxen reagerar jag genast med vanlig vuxenlogik.
- Men inte ska du ge bort dina leksaker, säger jag förnumstigt och tittar vädjande på hennes föräldrar.
–Men, säger föräldrarna som också fattar bättre än jag – hon vill ju att katten ska få komma till Sverige.

Plötsligt fattar jag också… Vad gör ett barn när de vuxna har byggt omöjliga gränser för barnets drömmar? Vad gör ett barn när man ser en möjlig lekkamrat som världspolitiken inte tycker hon ska få träffa? Vad gör ett barn som längtar efter frihet, men som vi vuxna stängt in i en tillvaro av skräck och förnedring?

Naturligtvis hittar barnet på en lösning, en lösning som räcker lång näsa åt de murar, regler och taggtrådsstängsel som vi vuxna bygger upp, såna som vi som är över 10 år tycker är logiska och nödvändiga.
Kan inte Haija träffa en lekkamrat i Sverige så kan ju hennes lilla katt komma dit, vad hennes ögon inte får se kan den lilla katten ögon sydda av svart garn se, leken hon inte kan delta i kan den lilla leksakskatten vara med i om den får leka med barn i Sverige.

På den lilla kattens mage sitter ett brev till min dotter Maria fastnålat, jag har fått lova att inte öppna det, det är hemligt för mig.
Och nu är logiken klar för mig också, självklart är detta ett brev mellan människor som har förstått vad som är viktigt i tillvaron, det är ett brev från en 10 åring i Gaza till en 10 åring i Sverige. Inte till vuxna som tror att murar, krig, taggtråd är viktigare än att få drömma, leka och se nya saker, vi skulle säkert inte ens förstå innehållet.
Det är ett brev som skall leverans av en liten stickad katt från Gaza, en liten stickad katt som kan resa utanför de murar, religiösa gränser, taggtrådar, pansardörrar och vapen som omger ett barn i Gaza.

Israel avslutade vad extremisterna påbörjade

Den 21 april 2007 försökte den militanta islamist-gruppen
”Rättvisans Svärd” spränga den amerikanska skolan i Gaza eftersom de

ansåg skolan vara "en symbol för västerlandet och USA”.
Ett flertal beväpnade och maskerade män bröt sig in i skolan och stal datorer, kopiatorer och annan värdefull utrustning innan de till slut hällde ut bensin och tände på, samt kastade in en sprängladdning på rektorns kontor.

Den militanta gruppen lyckades dock inte förstöra skolan, trots det enorma hotet som man tydligen såg i en skola som undervisade enligt västerländsk läroplan, och tog upp ämnen som mänskliga rättigheter och demokrati, en skola som stolt förklarade att man inte hade det minsta att göra med USAs utrikespolitik men ville erbjuda den bästa möjliga utbildningen för Gazas ungdomar.

Den 9 januari 2008 var det dags igen. Då genomfördes nästa attack av en grupp med det fantasieggande namnet Mujahidi Beit al-Makdes (Jerusalems heliga krigare) som tydligen inte var heligare än att de ansåg det bättre att försöka spränga skolan än att ungdomarna i Gaza skulle utsättas för hotet av en erkänd utbildning med internationell klass. En utbildning som skulle ge dem möjlighet att kunna bygga upp samhället i Gaza, en utbildning som kanske skulle kunna fostra ansvariga framtida politiker och ledare, en utbildning som skulle kunna hjälpa eleverna att bygga upp ett välstånd i Gaza.

Istället sköt man in en raket i skolan som förstörde flera klassrum. Men trots allt detta lyckades man inte förstöra skolan och dess höga ambitioner.

Men nu behöver varken Rättvisans svärd, Mujahidi Beit al-Makdes, Al-Aqsa-brigaderna eller Hamas sörja de misslyckade attackerna längre. Nu behöver de inte frukta att The American school skall erbjuda Gazas ungdomar en utbildning som ger dem möjlighet att skapa ett bättre liv för sig själva och andra.

Istället tog Israel itu med hotet från den amerikanska skolan och bombade hela skolan till en rykande ruinhög. Skolbyggnaderna kommer aldrig att kunna renoveras, bibliotek och datorhallar är förkolnade rester. Fotbollsplaner, utomhusteater och andra anläggningar där palestinska barn kunde sporta och utöva kulturverksamhet är förstörda eller täckta av bråte från de sprängda byggnaderna. Skolans vaktmästare har dödats.

UNRWAs chef i Gaza, John Ging, som jag träffade i måndags, den 9 februari, frågar sig uppgivet: - Var finns meningen med detta meningslösa dåd? Har det på något sätt blivit svårare för de militanta grupperna att skjuta raketer från ruinerna på skolområdet?

När jag står framför entrén på den raserade skolan är det med en känsla av hopplöshet. När skall vi i västvärlden sluta att underminera allt arbete för mänskliga rättigheter, folkrätt och demokrati? Hur skall vi någonsin kunna bemöta de extrema grupper som säger att lagen bara är till nytta för västerlänningar, att demokrati bara är en idé som passar västerlandet?

När jag står framför ruinerna av den före detta The American school of Gaza kan jag inte annat än också fundera på den fråga Gazas invånare ställer:
- Vem var det här kriget egentligen riktat mot när Israel avslutar vad extremisterna påbörjar?

Joakim Wohlfeil, Gaza, februari 2009
Foto: Aida Alibegovic

Vem stöder vem?

Hamas talesman Ayman Taha har annonserat att den sex månader långa vapenvilan med Israel går ut idag den 19 december.
Man kan fråga sig med vilken rätt de gör det. Majoriteten av palestinierna i Gaza stöder inte raketattackerna och är hjärtligt trötta på Hamas styre.

Nu kommer ju frågan; beror Hamas vikande stöd på Israels blockad av Gaza? Knappast, enligt palestinska Hamaskritiker inne i Gaza.
Hamas har inget att förlora på blockaden, de har allt de behöver, de finansieras utifrån och tar dessutom ”skatt” på livsmedel och förnödenheter som smugglas och säljs till ockerpriser inne i Gaza.
Hamas problem blev istället att när de väl tagit över makten så började de lägga sig i rättsväsendet, ordningsmakten, begränsa yttrandefriheten, hota oppositionella. Polisen började se mellan fingrarna om brottslingarna hade länkar till Hamas.

En känd kritiker inne i Gaza sade:
– Hamas ger möjligtvis en slags ordning inne i Gaza, men ingen lag.

Hamas vann valet som en protest mot korruptionen inom det styrande Fatahpartiet. När de till slut fick makten över ett område visade de sig vara likadana själva. Man kan naturligtvis säga att det var en omöjlig uppgift att sköta ett civilt styre under blockad, men det förklarar inte korruptionen.

Blockaden och mer våld vore istället räddningen för alla extremister i Gaza. Under hela tiden som blockaden pågått har det förts en debatt i Israel huruvida den verkligen är effektiv för att minska Hamas inflytande, eller om den är kontraproduktiv. Jag är rätt säker på det senare.

Hoten mot extremisterna kommer mindre från Israel än från fred och utveckling, istället göder extremisterna varandra. Naturligtvis vet Hamas att Israel också snart går till val, naturligtvis vet de att våld eller hot om våld alltid styrker mer militanta tongångar i Israel.

Med andra ord är det rätt tydligt att Hamas nog hellre ser Likud i kombination med olika extrempartier i som israelisk regering än en fredsinriktad koalition.
Naturligtvis vet Hamas att ju hårdare Israel slår mot palestinierna, ju mer vägspärrar, ju fler checkpoints och murar, ju mer bosättningarna växer, ju mer stöd de militanta bosättarna får, ju fler övergrepp mot palestininer som kan dokumenteras - desto mer undergräver man palestiniernas förtroende för en fredsprocess, och desto mer ökar stödet för Hamas.

Så fortsätter det! Våldet gynnar våldet! Fred, förhandlingar och uppgörelser hotar extremisternas paradis på båda sidor.

Joakim Wohlfeil