Kiwanja - Kongos eget Srebrenica

Tre skott var vad Ludia Kavira Nzuvu hörde när Laurent Nkundas rebeller mördade hennes 25-åriga son utanför deras husdörr. Hon öppnade dörren och såg sin sons blodiga kropp. En av soldaterna vände sig om och sa till henne ”Varsågod, här är en gåva till dig….”

Händelsen utspelades när general Laurent Nkundas rebeller, CNDP (National Congress for People's Defence), drog in i staden Kiwanja i östra Kongo-Kinshasa.

I detta redan brutala krig beskrivs Kiwanja som Kongos eget Srebrenica. Händelsen syftar på hur serbiska nationalister 1995 tvingade underlägsna FN-styrkor att utlämna tusentals människor som sökt skydd i den bosniska staden Srebrenica som FN förklarat som en skyddad zon. FN-trupperna begärde hjälp men byråkrati och politik hindrade FN att skicka hjälp. Istället fick man se på hur tusentals människor fördes bort för att mördas.

I Kiwanja gick rebellerna bärsärkargång och plundrade, dödade och våldtog. Många försökte söka skydd i det närbelägna FN-lägret men hanns upp och avrättades inom synhåll för de fredsbevarande trupperna.

I en alldeles färsk FN-rapport publicerar nu FN:s expertkommitté uppgifter på hur både Rwandas armé stöder Nkundas milis, och hur Nkunda samarbetar med affärsmän som passar på att plundra naturtillgångar i de erövrade områdena.

FN berättar också hur stora mängder vapen och ammunition förs in och säljs till de stridande partnerna. Precis som civilbefolkningen utsätts för otroliga lidanden, så finns det andra människor som gör otroliga pengar på det pågående kriget.

Frågan är också vad som är omvärldens ansvar. Skall vi återigen stå och se på medan människorna massakreras, skall vi fortsätta att se på medan vapentransporterna forslas in, och rikedomarna forslas ut? Någonstans finns en slutkund för de bloddrypande mineraler som nu plundras i krigsområdet, låt oss se till att det inte är vi!

Joakim Wohlfeil, policyhandläggare, Konflikt och rättvisa

Övergreppen i Centralafrika närmare än vi tror

På mitt skrivbord ligger en plastkasse med några stenar i. De brukar jag titta på ibland för att bli påmind om att kopplingen mellan oss och krigen långt borta är närmare än man kan tro.
Stenarna har jag plockat i sydöstra Kongo och enligt en gruvexpert som jag visade dem för så är det kobolt och kopparmalm av högsta kvalitet.
I förra veckan höll Sida en konferens om könsrelaterat våld. Det ledde till att kvinnornas situation i speciellt Centralafrikas konflikter uppmärksammades, både på konferensen och i svenska medier. Det är bra. Det finns all anledning att både berätta om, och fundera över, hur vi skall motverka de fruktansvärda sexuella övergrepp som kvinnor och barn och till viss del även män utsätts för.

Det jag reagerar emot är att det ibland finns en attityd av att dessa övergrepp är lätta att fördöma för att de sker så långt bort och i en kultur som är så olik vår. Lite som att luta sig tillbaka på vårt europeiska koloniala arv och säga:– Titta så ociviliserade de är i Afrika.

Visst finns det kulturella inslag i delar av det sexuella våldet i Centralafrika, visst finns det en kvinnosyn och syn på maskulinitet som man skulle ha önskat stannat kvar på den medeltid där det hör hemma, men det är inte hela sanningen. Sexuellt våld som strategi i krig är verkligen inte ett nytt afrikanskt fenomen, det har förekommit i alla tider och inte minst på vår egen hemmaplan. Balkankrigen på 1990-talet är ett närliggande exempel.

När sexuellt våld används som vapen i krig handlar det om att förnedra, krossa och slå sönder samhällen, familjer och människor. I Centralafrika har det alltid haft en gemensam nämnare, oavsett aktörer, krigsherrar, politiska eller statliga allianser, nämligen kontrollen över Afrikas råvaror. Samma råvaror som hitintills varit dessa länders förbannelse, från kolonialtiden då Europa och USA delade upp världen vid slutna intriger eller påkostade Berlinkonferenser. Samma råvaror som ständigt gjort alla utom Afrikas egna invånare rika. De råvaror som skapat paradoxen Kongo-Kinshasa: ett av världens rikaste länder, med ett av världens fattigaste folk.

Och plötsligt är inte övergreppen inte så långt från vår egen shoppinggata. Så länge det finns människor som köper plundrade råvaror och företag som vill exploatera utan att göra rätt för sig så finns det förmögenheter att göra för kriminella krigsherrar och korrumperade ledare. Så länge finns det behov av att kontrollera landet och hålla lagen borta från marken där rikedomarna finns. Så länge finns det behov att av kontrollera och terrorisera den inhemska befolkningen. Så länge finns det någon som tjänar på att våldtäkterna fortsätter.

Joakim Wohlfeil, handläggare tema "Konflikt och Rättvisa"