Mellanöstern-kvartetten, det vill säga EU, Ryssland, FN och USA, håller på att misslyckas utifrån sina egna mål. Det konstaterar Diakonia, Rädda Barnen, Christian Aid, Oxfam, Cafood med flera i en rapporten 'The Middle East Quartet: A Progress Report’ ( läs gärna mer på http://www.diakonia.se/sa/node.asp?node=2663 )
Kvartetten inledde sitt arbete i samband med konferensen i Annapolis i november 2007, då gruppen lanserade sitt omfattande förslag för fred.
När kvartetten idag (25 November 2008) träffas i NewYork kan våra organisationer som jobbar på plats kan bara konstatera att den så kallade kvartetten varken skapat bättre förutsättningar för fred eller i någon större omfattning lyckats förbättra palestiniernas levnadsvillkor.
Under dagen idag har jag sett att rapporten citerats av nästan alla stora internationella media som CNN, BBC, Aljazeera, ABC m.fl och dessutom i ännu flera tidningar. Det är kul, men rapporten är verkligen ingen kul läsning.
Rapporten utgår från de mål som kvartetten själva ställde upp för sitt arbete och man kan konstatera att förutom några ökade anslag här och där så har utvecklingen stått stilla eller till och med förvärrats.
- Kvartetten har misslyckats med att stoppa Israels utbyggnad av bosättningar. Byggandet har i stället accelererat utan att de israeliska myndigheterna ställts till svars annat än genom uttalanden (hela 18 stycken, mycket snack lite verkstad..).
- Kvartetten har inte lyckats öka palestiniernas möjlighet att röra sig fritt. Antalet israeliska vägspärrar och stängda vägar har ökat från 561 i november 2007 till 600 i augusti 2008.
- Trots vapenvilan mellan Israel och Hamas har kvartetten inte lyckats lyfta blockaden av Gazaremsan. 80 procent av Gazas 1,5 miljoner invånare är helt eller delvis beroende av bistånd från hjälporganisationer för att överleva. Fattigdomen ökar liksom desperationen.
- Begränsade framgångar har nåtts i stödet av reformeringen av den palestinska säkerhetstjänsten. (Läs gärna mer på http://www.alhaq.org/ där våra partners även varnar för det ökande interna palestinska våldet och brott mot de mänskliga rättigheterna.)
Vad betyder då detta?
För mig betyder det att fredssprocessen får allt mindre trovärdighet.
Och försvagas fredprocessen försvagas så fortsätter civilbefolkningen lidande på båda sidor. Israeler fortsätter leva med fruktan för våldsdåd, palestinierna får fortsätta leva med både våldsdåd, diskriminering och rättslöshet. Mark beslagtas, muren och vägspärrar inne på ockuperat område hindrar folk från att ta sig till arbete, skolor, sjukvård, släktingar. Man kan inte heller frakta, sälja eller exportera sina produkter och varor. Palestiniers ekonomi blir kvar i bidrag och biståndsberoende och får aldrig chans att växa på egna ben.
Det riskerar istället att stärka extremistgrupper som vill se Israel utplånas på den palestinska sidan, och de som vill fortsätta bosättningspolitik och ockupation på den israeliska sidan.
Vi kan se att kvartetten visserligen lyckats öka de humanitära anslagen, men det är ingen varaktig lösning.
Jag tror på bistånd som ett medel att förändra och förbättra, men det är omoraliskt att använda bistånd som substitut för politisk handling och reella påtryckningar på båda sidor.
I ord fördömer omvärlden ockupationen, men Sverige har inte ens avbrutit sitt militära samarbete med Israel.
Istället öser världssamfundet pengar över Fatahregimen trots att de inte lever upp till sina åtaganden, Israel struntar blankt i sina åtaganden också utan några som helst konsekvenser.
Men det är inte bara biståndsorganisationerna som tröttnar på dubbelmoralen. I våras mötte jag ilskna reaktioner inne i Gaza från folk som sa att de inte ville ha mer biståndspengar eller matpaket. – Om ni verkligen vill hjälpa oss så se till att era politiker tvingar Israel att låta våra fiskebåtar få komma ut på havet igen, och att vi får börja handla och exportera våra grönsaker och frukter...
Joakim Wohlfeil, policyofficer, Tema "Konflikt och Rättvisa"
lördag 27 september 2008
torsdag 18 september 2008
Övergreppen i Centralafrika närmare än vi tror
På mitt skrivbord ligger en plastkasse med några stenar i. De brukar jag titta på ibland för att bli påmind om att kopplingen mellan oss och krigen långt borta är närmare än man kan tro.
Stenarna har jag plockat i sydöstra Kongo och enligt en gruvexpert som jag visade dem för så är det kobolt och kopparmalm av högsta kvalitet.
I förra veckan höll Sida en konferens om könsrelaterat våld. Det ledde till att kvinnornas situation i speciellt Centralafrikas konflikter uppmärksammades, både på konferensen och i svenska medier. Det är bra. Det finns all anledning att både berätta om, och fundera över, hur vi skall motverka de fruktansvärda sexuella övergrepp som kvinnor och barn och till viss del även män utsätts för.
Det jag reagerar emot är att det ibland finns en attityd av att dessa övergrepp är lätta att fördöma för att de sker så långt bort och i en kultur som är så olik vår. Lite som att luta sig tillbaka på vårt europeiska koloniala arv och säga:– Titta så ociviliserade de är i Afrika.
Visst finns det kulturella inslag i delar av det sexuella våldet i Centralafrika, visst finns det en kvinnosyn och syn på maskulinitet som man skulle ha önskat stannat kvar på den medeltid där det hör hemma, men det är inte hela sanningen. Sexuellt våld som strategi i krig är verkligen inte ett nytt afrikanskt fenomen, det har förekommit i alla tider och inte minst på vår egen hemmaplan. Balkankrigen på 1990-talet är ett närliggande exempel.
När sexuellt våld används som vapen i krig handlar det om att förnedra, krossa och slå sönder samhällen, familjer och människor. I Centralafrika har det alltid haft en gemensam nämnare, oavsett aktörer, krigsherrar, politiska eller statliga allianser, nämligen kontrollen över Afrikas råvaror. Samma råvaror som hitintills varit dessa länders förbannelse, från kolonialtiden då Europa och USA delade upp världen vid slutna intriger eller påkostade Berlinkonferenser. Samma råvaror som ständigt gjort alla utom Afrikas egna invånare rika. De råvaror som skapat paradoxen Kongo-Kinshasa: ett av världens rikaste länder, med ett av världens fattigaste folk.
Och plötsligt är inte övergreppen inte så långt från vår egen shoppinggata. Så länge det finns människor som köper plundrade råvaror och företag som vill exploatera utan att göra rätt för sig så finns det förmögenheter att göra för kriminella krigsherrar och korrumperade ledare. Så länge finns det behov av att kontrollera landet och hålla lagen borta från marken där rikedomarna finns. Så länge finns det behov att av kontrollera och terrorisera den inhemska befolkningen. Så länge finns det någon som tjänar på att våldtäkterna fortsätter.
Joakim Wohlfeil, handläggare tema "Konflikt och Rättvisa"
Stenarna har jag plockat i sydöstra Kongo och enligt en gruvexpert som jag visade dem för så är det kobolt och kopparmalm av högsta kvalitet.
I förra veckan höll Sida en konferens om könsrelaterat våld. Det ledde till att kvinnornas situation i speciellt Centralafrikas konflikter uppmärksammades, både på konferensen och i svenska medier. Det är bra. Det finns all anledning att både berätta om, och fundera över, hur vi skall motverka de fruktansvärda sexuella övergrepp som kvinnor och barn och till viss del även män utsätts för.
Det jag reagerar emot är att det ibland finns en attityd av att dessa övergrepp är lätta att fördöma för att de sker så långt bort och i en kultur som är så olik vår. Lite som att luta sig tillbaka på vårt europeiska koloniala arv och säga:– Titta så ociviliserade de är i Afrika.
Visst finns det kulturella inslag i delar av det sexuella våldet i Centralafrika, visst finns det en kvinnosyn och syn på maskulinitet som man skulle ha önskat stannat kvar på den medeltid där det hör hemma, men det är inte hela sanningen. Sexuellt våld som strategi i krig är verkligen inte ett nytt afrikanskt fenomen, det har förekommit i alla tider och inte minst på vår egen hemmaplan. Balkankrigen på 1990-talet är ett närliggande exempel.
När sexuellt våld används som vapen i krig handlar det om att förnedra, krossa och slå sönder samhällen, familjer och människor. I Centralafrika har det alltid haft en gemensam nämnare, oavsett aktörer, krigsherrar, politiska eller statliga allianser, nämligen kontrollen över Afrikas råvaror. Samma råvaror som hitintills varit dessa länders förbannelse, från kolonialtiden då Europa och USA delade upp världen vid slutna intriger eller påkostade Berlinkonferenser. Samma råvaror som ständigt gjort alla utom Afrikas egna invånare rika. De råvaror som skapat paradoxen Kongo-Kinshasa: ett av världens rikaste länder, med ett av världens fattigaste folk.
Och plötsligt är inte övergreppen inte så långt från vår egen shoppinggata. Så länge det finns människor som köper plundrade råvaror och företag som vill exploatera utan att göra rätt för sig så finns det förmögenheter att göra för kriminella krigsherrar och korrumperade ledare. Så länge finns det behov av att kontrollera landet och hålla lagen borta från marken där rikedomarna finns. Så länge finns det behov att av kontrollera och terrorisera den inhemska befolkningen. Så länge finns det någon som tjänar på att våldtäkterna fortsätter.
Joakim Wohlfeil, handläggare tema "Konflikt och Rättvisa"
onsdag 10 september 2008
Världstoppmötet i Accra - Små steg för ett bättre bistånd
Den 2-4 september samlades ministrar, presidenter, representanter för biståndsorganisationer och det civila samhället från hela världen till en gigantisk konferens i Ghanas huvudstad Accra. Över 1 000 personer deltog - ett möte av stor betydelse för att förbättra effektiviteten i biståndet, men som tyvärr fått mycket lite uppmärksamhet i svensk media.
Syftet med mötet var att enas om konkreta steg för att göra biståndet mer effektivt i enlighet den så kallade Parisdeklarationen som antogs 2005. Den sätter upp mål för både mottagar- och givarländer för att biståndet verkligen ska bidra till förbättringar för världens fattiga.
I Sverige har debatten kring biståndet hittills varit nästan uteslutande fokuserad på brister hos och krav på mottagarländerna. Internationellt förs en mer nyanserad debatt. Utvärderingar inför mötet i Accra visar att givarna ofta inte lever upp till sina åtaganden vad gäller att ge ett effektivt bistånd som stärker demokratiutveckling och når de fattigaste. Givetvis ska båda partner dra sitt strå till stacken. Inför Accra, och i andra sammanhang har Diakonia och andra folkrörelser, drivit att öppenhet, demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet och miljöhänsyn ska vara centrala för biståndet. Och att både mottagare och givare ska ställas till svars och utkrävas ansvar för att pengarna verkligen gynnar dessa mål. Inget snack om saken.
Bistånd är inte den enda lösningen på fattigdomen i världen. Men det gör stor skillnad om det sätter fattiga människors behov i centrum. Detta sker inte i tillräcklig utsträckning idag.Tänk dig att du är ett fattigt land, tyvärr beroende av bistånd, och att givarna inte säger hur mycket de ska ge, eller när pengarna kommer, och att hälften av pengarna de utlovar aldrig syns till. Inte konstigt att det är svårt för fattiga länder att göra långsiktiga planer inom t ex sjukvården. Och när biståndet väl kommer så kanaliseras det genom separata system som försvagar redan svaga byråkratier, som istället skulle ha behövt stöd för att bli mer effektiva. Eller tänk dig att 60 procent av personalens tid som ska utarbeta och genomföra fattigdomsbekämpning går åt till att ta emot de hundratals givare som kommer på besök, alla med olika rapporteringskrav och kontrollsystem. Så ser stora delar av biståndet ut idag. Och det finns fler exempel.
Mötet i Accra mynnade ut i en deklaration, Accra Agenda for Action – som var bättre än befarat. Några exempel på viktiga steg som tagits:
Syftet med mötet var att enas om konkreta steg för att göra biståndet mer effektivt i enlighet den så kallade Parisdeklarationen som antogs 2005. Den sätter upp mål för både mottagar- och givarländer för att biståndet verkligen ska bidra till förbättringar för världens fattiga.
I Sverige har debatten kring biståndet hittills varit nästan uteslutande fokuserad på brister hos och krav på mottagarländerna. Internationellt förs en mer nyanserad debatt. Utvärderingar inför mötet i Accra visar att givarna ofta inte lever upp till sina åtaganden vad gäller att ge ett effektivt bistånd som stärker demokratiutveckling och når de fattigaste. Givetvis ska båda partner dra sitt strå till stacken. Inför Accra, och i andra sammanhang har Diakonia och andra folkrörelser, drivit att öppenhet, demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet och miljöhänsyn ska vara centrala för biståndet. Och att både mottagare och givare ska ställas till svars och utkrävas ansvar för att pengarna verkligen gynnar dessa mål. Inget snack om saken.
Bistånd är inte den enda lösningen på fattigdomen i världen. Men det gör stor skillnad om det sätter fattiga människors behov i centrum. Detta sker inte i tillräcklig utsträckning idag.Tänk dig att du är ett fattigt land, tyvärr beroende av bistånd, och att givarna inte säger hur mycket de ska ge, eller när pengarna kommer, och att hälften av pengarna de utlovar aldrig syns till. Inte konstigt att det är svårt för fattiga länder att göra långsiktiga planer inom t ex sjukvården. Och när biståndet väl kommer så kanaliseras det genom separata system som försvagar redan svaga byråkratier, som istället skulle ha behövt stöd för att bli mer effektiva. Eller tänk dig att 60 procent av personalens tid som ska utarbeta och genomföra fattigdomsbekämpning går åt till att ta emot de hundratals givare som kommer på besök, alla med olika rapporteringskrav och kontrollsystem. Så ser stora delar av biståndet ut idag. Och det finns fler exempel.
Mötet i Accra mynnade ut i en deklaration, Accra Agenda for Action – som var bättre än befarat. Några exempel på viktiga steg som tagits:
- Mottagarländernas regeringar har åtagit sig att stärka det demokratiska ägarskapet (enligt Parisdeklarationen) genom att samarbeta med parlament och det civila samhället i utformandet av nationella utvecklingsplaner i mottagarländerna.
- Givare har åtagit sig att ge information om vad de ska ge tre-fem år framåt i tiden, vilket ökar förutsägbarheten och underlättar planeringen för mottagarna.
- Givare och mottagare ska säkra att biståndet utformas och genomförs i enlighet med internationella åtaganden om jämställdhet, mänskliga rättigheter, miljö etc.
- Det civila samhället erkänns som en egen aktör med stor betydelse för biståndet.
- Ett tydligt erkännande har getts till syd-syd samarbeten mellan länder; att bistånd inte bara handlar om pengaflöden från nord till syd.
Diakonia och våra partner världen över kommer att fortsätta arbetet med att övervaka och ställa både mottagar- och givarregeringar till svars. Mer behöver göras. Vår målsättning är att föra en saklig debatt kring de kniviga frågorna om biståndet, bortom mediabruset som tyvärr ofta polariserar och förenklar. Vi ska också givetvis ta vårt ansvar för att det bistånd vi själva förmedlar är effektivt. Drömmen är förstås att biståndet inte ska behövas alls, men det blir ett annat blogginlägg.
För mer info se http://www.betteraid.org/
Penny Davies, Diakonias sakfrågeexpert för bla biståndsfrågor
fredag 5 september 2008
Biståndet räddar liv i Zimbabwe
Från flera håll hörs nu krav på att Sverige och EU borde strypa allt bistånd till Zimbabwe. Vissa påstår felaktigt att Sverige fortsätter att pumpa in bistånd på ett sätt som möjliggör för Mugabe att sitta kvar. Här behövs några klarlägganden.
- Sverige har inte gett något bistånd till den zimbabwiska regimen sedan 2001. Dagens bistånd går till arbete för mänskliga rättigheter, till akut mathjälp för de fem miljoner som hotas av svält och till frivilligorganisationers arbete med aidssjuka.
- Det är cyniskt att avbryta bistånd som räddar liv. Det stöd som idag går till zimbabwiska organisationer gör att människor som svälter kan överleva, demokratiarbete på gräsrotsnivå kan fortsätta och de modiga organisationer som bevakar brott mot de mänskliga rättigheterna kan fortsätta att rapportera.
- Sverige har i år haft besök av kyrkoledare som är engagerade i demokratiarbetet, oppositionsledare från MDC, fackliga representanter och ledande företrädare för människorättsorganisationer inne i Zimbabwe. Budskapet har varit tydligt: Svenskt bistånd bestående av akut mathjälp, stöd till demokratiarbetet och till respekt för mänskliga rättigheter är mycket välkommet. Biskop Sebastian Bakare, som besökte Sverige i april, beskrev läget som en krigsliknande situation, med en förödd ekonomi där ingen har råd att bli sjuk. Påståendet att Sverige möjliggör för Mugabe att sitta kvar är därmed både felaktigt och cyniskt. Bistånd har aldrig ett egenvärde i sig, om det inte räddar det liv, främjar mänskliga rättigheter och leder till hållbar utveckling och demokrati.
Naturligtvis finns det svårigheter med att bedriva bistånd i dagens Zimbabwe. Organisationer som växlar sina pengar genom landets centralbank stödjer indirekt Mugabe som får tillgång till utländsk valuta. Detta är problematisk och måste hanteras. Därför sker mycket av verksamheten i Zimbabwe idag med pengar som växlats eller betalats ut i Sydafrika. Ett annat problem som måste hanteras är att presidenten utnyttjar livsmedelsstöd för egna politiska syften. ”Rösta på mig så får ni mat”.
Våra zimbabwiska partner är dock eniga om att stödet till dem som idag utsätts för förtryck, svält och hot om våld är så viktigt att det måste fortsätta, trots de svårigheter som finns. Att lämna de svårt traumatiserade människorna i Zimbabwe i händerna på Mugabe vore inhumant. Det befolkningen behöver nu är ett aktivt skydd mot en allt svårare situation av politiskt våld. Tillsammans med kyrkor och människorättsorganisationer i Zimbabwe vill vi istället uppmana Sverige och EU att ta sitt ansvar och utöva tryck på de afrikanska ledarna inom SADC och AU att snarast besluta om en afrikansk fredsstyrka som kan garantera säkerhet och humanitär hjälp åt Zimbabwes blödande befolkning.
Bo Forsberg
Generalsekreterare, Diakonia
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
