Köpenhamnsmötet blev en stor besvikelse. De beslut om utsläppsminskningar och finansiering som krävs för att minska och hantera klimatförändringarna fattades inte.
Många analyser har gjorts om varför det gick som det gick. Något som står helt klart är att de rika länderna inte förstått vad den globala folkrörelse som gjorde sin röst hörd i Köpenhamn hade förstått: klimatfrågan är en rättvisefråga. Världens fattiga som har minst ansvar för att ha påverkat klimatet kommer att drabbas hårdast, samtidigt som de är i störst behov av utveckling. De rika länderna har ett stort ansvar för klimatförändringarna genom sin fossilberoende utveckling och de har den ekonomiska kapaciteten att lösa problemet.
Den svenska regeringen talade om att man hade en ambitiös klimatpolitik, men visade lite av den. I regeringens utrikesdeklaration visar man på en total brist på självkritik och menar att ”andra svek” och att EU tog ”ansvar genom att lägga konkreta och ambitiösa bud på bordet”. I själva verket var EU:s taktik att vänta på andra när det gäller löften om utsläppsminskningar och att för klimatfinansieringen ta pengar från biståndet ett misslyckande, och undergrävde förtroendet mellan unionen och de fattiga länderna. Sveriges regering bidrog till att spela ner förväntningarna inför Köpenhamnsmötet och missade chansen att som EU-ordförande stå upp för klimaträttvisan.
Misslyckandet i Köpenhamn innebär att det nu är ännu mer bråttom. Under 2010 fortsätter klimatförhandlingarna och Diakonia fortsätter att jobba för klimaträttvisa. Vi hoppas att du vill vara med i arbetet mot klimatförändringarna och för fattiga människors rätt till utveckling.
I dokumentet Diakonias klimatbudskap 2010 kan du läsa om vårt perspektiv på klimatfrågan och våra sex konstruktiva förslag för en svensk klimaträttvis politik.
Carl-Henrik Jacobsson, policyansvarig för klimatarbetet på Diakonia
fredag 19 februari 2010
fredag 12 februari 2010
Bistånd till fattiga eller till svenska företag - det är frågan
Regeringen har efter flera års interna förhandlingar och processer skapat ett råd för Näringsliv och utveckling och en policy för ekonomisk tillväxt i svenskt utvecklingssamarbete.
Som jag uppfattat det är det en policy och inte ett nytt övergripande mål för biståndet. Det övergripande målet för biståndet beslutades i samband med att riksdagen antog Politik för Global Utveckling; "att bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor". Om detta fanns det en total samsyn i riksdagen 2003. Men riksdagen konstaterade då att politiken ibland kan vara motsägelsefull. Därför var huvudpoängen att politiken skulle bli samstämmig. Alla politikområden skall främja två perspektiv; fattiga människors rätt och de mänskliga rättigheterna. Målkonflikter skall blottläggas och synliggöras, sa riksdagen då.
Att främja tillväxt har varit ett delmål ända sedan biståndets uppkomst. Tillväxt har varit ett mål för svenskt bistånd i samtliga biståndspropositioner sedan 1962:100. Det klargörs också i PGU-processen. Men att göra tillväxt till ett övergripande mål vore fel.
Man kan och bör inte begära tillväxt som resultat när vi arbetar med att stödja demokrati och främja mänskliga rättigheter i Kuba eller i Burma eller i Zimbabwe. Och inte kan väl regeringen mena att arbetet för att motverka könsstympning i Egypten, främja kvinnornas rätt att kunna äga mark och kunna ta körkort i Palestina, skall prioriteras bort då det inte gynnar tillväxt? Jag tror inte det. Hoppas inte det.
Men det finns skäl att varna för regeringens nya näringslivsinriktade bistånd. När man skapar en gräddfil för företagen utan att peka på riskerna. I ett brev från ledningen på Svensk Projektexport (SPE) som ägs av ABB, Ericsson med flera skrev man redan i februari 2006 till dåvarande näringsministern Thomas Östros hur man tyckte biståndet var dåligt då det var så lite "återflöde" till svenska företag. Man pekade på statistik i Europa om att andra länder är mycket bättre på samverkan mellan staten och näringslivet - men då i betydelsen att andra regeringar är bättre på att styra över upphandling till företag från givarländerna.
Givarländerna har beslutat att avveckla bistånd som formellt är bundet till köp av svenska varor och produkter. Det ökar kostnaderna för de fattiga länderna enligt all forskning. Problemet är att givarländerna trixar och hittar andra sätt att föra över biståndet till givarländernas företag eller gynna export från givarländerna.
Att frågan om ett näringslivsråd har behandlats länge inom regeringskansliet vet jag bland annat genom att ett utkast till handlingsplan för rådet läckt ut på nätet genom ett av företagen. I dokumentet "Handlingsplan för ökad samverkan mellan utvecklingssamarbetet och det svenska näringslivet" talas det väldigt mycket om att främja svenska företag och svensk export, men väldigt lite om hur insatserna skall främja fattiga människor.
Och bistånd till att främja svenska företag är inget nytt. Vi minns hur förra regeringen slussade 80 miljoner från biståndet till en riskkapitalfond i Sydafrika som del av JAS-försäljningen. Inte ett enda jobb skapades och verksamheten tvingades lägga ned.
Riskkapitalbolaget Swedfund som arbetar med biståndsmedel har fått enorma ökningar under denna regering. En miljard i rena tillägg. Detta har skett trots kritik från regeringens utvärderingsorgan SADEV, som menar att fonden först och främst tänkt på lönsamhet och affärer och mindre på effekter för fattiga människor. Även Riksrevisionen har kritiserat Swedfund för att arbetet mest handlat om tillväxt och alldeles för lite om fattigdomsbekämpning.
OECD varnade i sin utvärdering av svenskt bistånd och utvecklingspolitik 2005 för starka inhemska krafter som vill omtolka PGU till allmänna synergier och att biståndet kan missbrukas till att främst främja svenska intressen: "the introduction of a national Policy for Global Development, these actors now are able to claim that placement of narrow national business interests before the interests and rights of the poor stands in direct contrast to national policy." Men statens exportfrämjande organ - Svensk Exportkredit, Exportrådet och Exportkreditnämnden - har varken policy eller metoder för att verksamheten skall stödja PGUs mål om fattiga människor eller främja de mänskliga rättigheterna.
Dessutom kan man jämföra regeringens agerande mot folkrörelserna som arbetar med bistånd med hur man agerar mot näringslivet. Våra informationsanslag har minskat med 59 % på ett år. Den lilla verksamhet som existerar för att oberoende bevaka hur svenska företag uppför sig i fattiga länder med svag statsförvaltning - SwedWatch - tvingas i praktiken att gå på sparlåga då regeringen strypt deras anslag. Detta är oanständigt.
Magnus Walan, politik- och samhällskontakt
Som jag uppfattat det är det en policy och inte ett nytt övergripande mål för biståndet. Det övergripande målet för biståndet beslutades i samband med att riksdagen antog Politik för Global Utveckling; "att bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor". Om detta fanns det en total samsyn i riksdagen 2003. Men riksdagen konstaterade då att politiken ibland kan vara motsägelsefull. Därför var huvudpoängen att politiken skulle bli samstämmig. Alla politikområden skall främja två perspektiv; fattiga människors rätt och de mänskliga rättigheterna. Målkonflikter skall blottläggas och synliggöras, sa riksdagen då.
Att främja tillväxt har varit ett delmål ända sedan biståndets uppkomst. Tillväxt har varit ett mål för svenskt bistånd i samtliga biståndspropositioner sedan 1962:100. Det klargörs också i PGU-processen. Men att göra tillväxt till ett övergripande mål vore fel.
Man kan och bör inte begära tillväxt som resultat när vi arbetar med att stödja demokrati och främja mänskliga rättigheter i Kuba eller i Burma eller i Zimbabwe. Och inte kan väl regeringen mena att arbetet för att motverka könsstympning i Egypten, främja kvinnornas rätt att kunna äga mark och kunna ta körkort i Palestina, skall prioriteras bort då det inte gynnar tillväxt? Jag tror inte det. Hoppas inte det.
Men det finns skäl att varna för regeringens nya näringslivsinriktade bistånd. När man skapar en gräddfil för företagen utan att peka på riskerna. I ett brev från ledningen på Svensk Projektexport (SPE) som ägs av ABB, Ericsson med flera skrev man redan i februari 2006 till dåvarande näringsministern Thomas Östros hur man tyckte biståndet var dåligt då det var så lite "återflöde" till svenska företag. Man pekade på statistik i Europa om att andra länder är mycket bättre på samverkan mellan staten och näringslivet - men då i betydelsen att andra regeringar är bättre på att styra över upphandling till företag från givarländerna.
Givarländerna har beslutat att avveckla bistånd som formellt är bundet till köp av svenska varor och produkter. Det ökar kostnaderna för de fattiga länderna enligt all forskning. Problemet är att givarländerna trixar och hittar andra sätt att föra över biståndet till givarländernas företag eller gynna export från givarländerna.
Att frågan om ett näringslivsråd har behandlats länge inom regeringskansliet vet jag bland annat genom att ett utkast till handlingsplan för rådet läckt ut på nätet genom ett av företagen. I dokumentet "Handlingsplan för ökad samverkan mellan utvecklingssamarbetet och det svenska näringslivet" talas det väldigt mycket om att främja svenska företag och svensk export, men väldigt lite om hur insatserna skall främja fattiga människor.
Och bistånd till att främja svenska företag är inget nytt. Vi minns hur förra regeringen slussade 80 miljoner från biståndet till en riskkapitalfond i Sydafrika som del av JAS-försäljningen. Inte ett enda jobb skapades och verksamheten tvingades lägga ned.
Riskkapitalbolaget Swedfund som arbetar med biståndsmedel har fått enorma ökningar under denna regering. En miljard i rena tillägg. Detta har skett trots kritik från regeringens utvärderingsorgan SADEV, som menar att fonden först och främst tänkt på lönsamhet och affärer och mindre på effekter för fattiga människor. Även Riksrevisionen har kritiserat Swedfund för att arbetet mest handlat om tillväxt och alldeles för lite om fattigdomsbekämpning.
OECD varnade i sin utvärdering av svenskt bistånd och utvecklingspolitik 2005 för starka inhemska krafter som vill omtolka PGU till allmänna synergier och att biståndet kan missbrukas till att främst främja svenska intressen: "the introduction of a national Policy for Global Development, these actors now are able to claim that placement of narrow national business interests before the interests and rights of the poor stands in direct contrast to national policy." Men statens exportfrämjande organ - Svensk Exportkredit, Exportrådet och Exportkreditnämnden - har varken policy eller metoder för att verksamheten skall stödja PGUs mål om fattiga människor eller främja de mänskliga rättigheterna.
Dessutom kan man jämföra regeringens agerande mot folkrörelserna som arbetar med bistånd med hur man agerar mot näringslivet. Våra informationsanslag har minskat med 59 % på ett år. Den lilla verksamhet som existerar för att oberoende bevaka hur svenska företag uppför sig i fattiga länder med svag statsförvaltning - SwedWatch - tvingas i praktiken att gå på sparlåga då regeringen strypt deras anslag. Detta är oanständigt.
Magnus Walan, politik- och samhällskontakt
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
