Är bosättningar viktigare än fred, är tystnad viktigare än demokrati?

I natt upphörde israeliska regeringens byggstopp för de illegala bosättningarna. Ett enigt världssamfund har krävt att Israel måste sluta kolonisera det ockuperade palestinska territoriet, det är också ett av de grundläggande kraven på Israel i den så kallade färdplanen för fred.

Detta sker samtidigt som Israel försöker stoppa palestiniernas möjligheter till fredliga protester mot ockupationen, det senaste offret är den palestinska människorättsaktivisten Abdallah Abu Rahmah’s som Israel fängslat för han organiserat i protester mot Israels illegala barriär. En annan anklagelse är att Abu Rahmah bedrivit hets mot Israel, detta skall ha skett genom att han samlat in rester av Israeliska projektiler och tårgasgranater som dokumentation för den Israeliska arméns metoder.

Arresteringen av Abu Rahmah har upprört många demokratiska stater och bland annat EU har genom sin utrikespolitiska talesperson Catherine Ashton uttryckte stor oro för fallet Abu Rahmah.

Det är dock inte bara för palestinierna man kan känna oro. Frågan som ställs i omvärlden blir mer och mer vilken typ av stat Israel strävar efter att vara. Hur värderar man egentligen sig egen befolknings säkerhet när möjligheterna att kvadratmeter för kvadratmeter stjäla och exploatera palestinsk mark är viktigare än fred? Hur ska palestinierna uppfatta ett Israel som inte ens tillåter fredliga protester mot landstölder från bosättare, från Israeliska myndigheter eller övergrepp från Israels militär?

Brutna löften inför millenniemålstoppmötet

Idag går det stora millenniemålstoppmötet av stapeln i New York. Världens ledare samlas för att utvärdera det gemensamma arbetet för att uppnå de åtta millenniemålen som ett led i att utrota fattigdomen. Målen sattes för tio år sedan och de flesta ska vara uppnådda 2015.

Även om framsteg gjorts återstår det mycket att göra. Inför mötet släpptes en FN rapport som utvärderar mål åtta – ”Utveckla ett globalt partnerskap för utveckling” - som handlar om de rika ländernas ansvar: mer och bättre bistånd, rättvis handel och skuldavskrivningar. Rapporten med namnet The GlobalPartnership for Development at a Critical Juncture, visar att den rika världen inte har levererat det som de lovat.

Mer och bättre bistånd: För fem år sedan lovade de rika G8 länderna på toppmötet i Gleneagles att till år 2010 öka biståndet med $50 miljarder dollar, samt dubblera biståndet till Afrika. Rapporten visar att löftet inte kommer infrias. Det fattas ca 18 miljarder dollar jämfört med löftet från 2005. Rapporten visar också att även om öppenheten ökat i biståndet, så krävs större ansträngningar från alla partner för att försäkra ett ömsesidigt ansvarsutkrävande och effektivitet i biståndet.

Rättvis handel: På handelsområdet visar rapporten att rika länder inte sänkt sina tullar nämnvärt för produkter från utvecklingsländer, som fortfarande är relativt höga. Rika länder har inte levt upp till 2005 års åtagande inom Världshandelsorganisationen att tillåta 97 procent av export från minst utvecklade länder att få tillträde till rikare länders marknader utan avgifter eller kvota. Rika länders jordbrukssubventioner har minskat något, men de är fortfarande 376 miljarder dollar per år, vilket motsvarar ca tre gånger det globala årliga biståndet. Detta slår hårt mot bönder i fattiga länder.

Skuldavskrivningar: Rapporten visar att 35 av världens fattigaste länder fått skuldavskrivningar till ett samlat värde av 86 miljarder dollar. Detta är ett framsteg, men samtidigt pekar rapporten på att 27 av 39 låg- och medelinkomstländer har, eller löper stor risk att få, ohållbara skulder. Rapporten pekar också på problemet att de stora skuldavskrivningsinitiativen nu upphör och rekommenderar att det införs en ny mekanism för hantering av skuldavskrivningar.

Millenniemålen är inte lösningen på fattigdomsutmaningen. De saknar ett tidsbestämt mål för när fattigdomen ska vara helt utrotat (datumet gäller enbart en halvering) och flera centrala frågor berörs ej: Vi måste stoppa kapitalflykten från fattiga länder, som utgör tio gånger det globala biståndet per år, vilket skulle ge större möjligheter för dessa länder att mobilisera sina egna resurser och minska biståndsberoendet. Klimatutmaningen måste lösas på ett rättvist sätt samtidigt som vi utrotar fattigdomen. Men om målen uppnåddes skulle vi vara en bra bit på väg. Målen ger oss och våra partner runtom i världen ett instrument för att kunna utkräva ansvar av våra respektive politiker. Inför New York mötet är budskapet tydligt: takten måste öka, det handlar om liv och död.



Penny Davies, Policyrådgivare Diakonia

Valet i Burma varken fritt eller rättvist

Den 7 november är det val i Burma. Diakonia konstaterar att valet varken blir fritt eller rättvist. Deltagandet är begränsat av juntan. Inga kandidater får vara straffade sedan tidigare, vilket diskvalificerar ett par tusen politiska fångar, inklusive Aung San Suu Kyi. För de som kan delta förhindrar eller försvårar juntan effektivt valarbete genom kontroll av information och media. Registreringsavgifterna är höga och det råder förbud mot öppna sammankomster. Vidare tillåter juntan inga valobservatörer.

Det är också tydligt att juntan är på väg att inta en mer civil skepnad. New York Times rapporterar att internationella diplomater och ekonomer i Burma märker en skillnad i militärernas förhållningssätt till ekonomiska frågor. De efterfrågar nu råd kring ekonomisk tillväxt och företagande. Denna trend bör ställas i relation till den utförsäljning av statlig egendom som juntan genomfört under de senaste åren, ofta till egen ekonomisk fördel. Med syftet att säkra makten, även med ekonomiska medel, kommer en ny civil skepnad väl till pass.

Inget tyder alltså på att juntan är beredd att släppa ifrån sig makten. Trots detta har oppositionen i Burma i stort två förhållningssätt till valet. De finns de som debatterar för en bojkott av valet och de som argumenterar för deltagande i valet. De senare hävdar att deltagande är att föredra eftersom det – efter 20 år utan politisk förändring – saknas alternativ. Möjligheten ligger alltså i en förändring av dödläget. Båda sidor av oppositionen har viktiga argument.

Diakonias samarbetsorganisationer och målgrupper i Burma och Thailand tycker också olika. En del av flyktingarna i Thailand, som är längre från händelsernas centrum, artikulerar tydligt sitt ogillande och ställer upp bakom bojkotten av valet. Flera samarbetsorganisationer tar inte officiellt ställning. Andra informerar sina målgrupper om valet och konstitutionen.

Diakonia ser att valet i Burma är djupt odemokratiskt, men ser också att det på gott och ont kan leda till långsiktiga förändringar.

Petra Zäther Strader, regionsekreterare Asien, metod- och programutveckling