För få åtaganden från rika länder hindrar klimatavtal

Under denna vecka är världens länder återigen samlade för att förhandla om ett nytt klimatavtal. Dagarna i Barcelona är det sista officiella tillfället för förhandlingar innan COP15 i Köpenhamn i december. Verkliga framsteg är nödvändiga för att världen ska få ett klimatavtal som efterlängtad julklapp.

Tyvärr har sejouren i Barcelona hittills bjudit på få positiva överraskningar. Det förtroendegap mellan EU, USA med flera och utvecklingsländerna som hittills präglat förhandlingarna tycks inte minska. Att utvecklingsländernas förtroende för sina rikare förhandlingskollegor sinar är inte svårt att förstå. Utvecklingsländerna anser att de rika länderna bör ge tydligare besked i de stora frågorna: Kommer man att ta på sig utsläppsminskningar som går i linje med vad vetenskapen säger är nödvändigt för att hålla den globala temperaturökningen under 2 grader? Kommer man att skapa additionell finansiering som möjliggör anpassning och utsläppsminskningar i utvecklingsländerna samtidigt som människor rätt till utveckling skyddas?

Det är tydligt var det historiska ansvaret ligger, de rika länderna bör visa utvecklingsländerna att de är ambitiösa och att man fullt ut förstått, och agerar efter klimatkonventionens skrivning om att ansvaret för klimatfrågan är ”gemensamt, men differentierat”. Visserligen klargjorde EU sin syn på klimatfinansieringen i Europeiska rådet i förra veckan, men några tydliga besked om hur mycket pengar det handlar om gavs inte. När det gäller USA är de positiva beskeden ännu färre.

Den viktigaste händelsen hittills är den afrikanska gruppens krav på Annex 1 länderna (de rika länderna) att klargöra sina åtagande inom Kyotoprotokollets andra period. ”Det är absolut nödvändigt att få siffror på vilka utsläppsminskningar Annex 1 kommer att åta sig innan man kan diskutera andra frågor. Man vill se siffror både på ländernas gemensamma och enskilda åtaganden. Afrikas agerande är en ringande väckarklocka i förhandlingarna.” säger Augustine Bantar Njamnshi från Pan-African Climate Justice Alliance och pekar på behovet av tydliga besked från de rika länderna.

När förhandlingsgruppen inom Kyotoprotokollet samlades för överläggningar på måndagens eftermiddag frågade ordföranden de samlade: ”How can we move the progress forward?”, ”Hur kan vi föra processen framåt?”. Tystnaden som infann sig var talande.

Klimatfinansieringen: FN bör styra - inte Världsbanken

Med mindre än två månader kvar till Köpenhamnsmötet pågår intensiva förhandlingarna om ett klimatavtal. Det handlar om att sätta upp mål för utsläppsminskningar, de legala formerna för ett avtal och inte minst hur finansieringsfrågan ska lösas. När det gäller det sistnämnda handlar diskussionen i hög grad om hur mycket pengar som behövs. Men minst lika viktigt att komma fram till är hur pengarna ska kanaliseras. Vem ska sköta utbetalningen av stöd till fördämningar mot översvämningar i Moçambique, mindre utsläpp från pappersfabriker i Brasilien eller orkansäkrade hus i Thailand? Förslagen är många, och sammanfattas väl i rapporten Klimatnotan, men något som väcker oro bland folkrörelserna är de förslag som syftar till att ge Världsbanken en viktig roll i klimatfinansiering. Att använda sig av Världsbanken är problematiskt av ett antal skäl.

För det första är det problematiskt ur ett demokratiskt perspektiv. Världsbanken och dess tvillinginstitution IMF har under lång tid kritiserats av det civila samhället. Folkrörelser i både Nord och Syd har ifrågasatt det faktum att institutionernas styrelseskick, där inflytande beror på ekonomisk styrka, är djupt odemokratiskt. Diskussionen om styrelseskicket och frågan om utvecklingsländernas inflytande i de internationella finansiella institutionerna är högst aktuell. Små framsteg har gjorts för att öka inflytandet, men mycket återstår innan en reell förändring sker mot ett ökat demokratiskt styre.

För det andra ser många utvecklingsländer med misstro på Världsbanken och IMF. Sedan 1980-talet har Världsbanken och IMF haft stort inflytande på många av världens utvecklingsländers ekonomiska politik. Stark kritik har riktats mot institutionernas alltför snäva analyser av de ekonomiska och politiska förhållandena i dessa länder och de policyimplikationer som analyserna lett fram till. Ett exempel som Diakonia tidigare tagit upp i kampanjen ”Tro, hopp och Hiv” är IMF:s strikta penningpolitik som lett till minskat utrymme i statsbudgetar för hiv och aids-bekämpning. Sådan politik har under de senaste decennierna förbrukat många av utvecklingsländernas förtroende för institutionerna. Att då föra fram Världsbanken som en av de viktigaste kanalerna för klimatfinansiering är inte bara tvivelaktigt i sak, utan leder också till att förhandlingarna för att nå ett klimatavtal blir än mer låsta.

För det tredje är förtroendet för Världsbanken som klimatbank lågt. Även om man på senare tid glädjande nog meddelat att en översikt av sin miljö- och klimatpåverkan kommer att ske präglas institutionens investeringar i energisektorn av fokus på fossila energilösningar. Noterbart är att enligt Bank Information Center ökade Världsbanksgruppen under 2008 sin finansiering av fossila bränslen med 102 %, medan satsningarna på förnyelsebar energi endast ökade med 11 %.

Alternativet till de internationella finansiella institutionerna är självklart att tydligt placera kontrollen över klimatfinansiering hos FN:s klimatkonvention. Det går inte att förneka byråkratiska trögheter och det faktum att geopolitik är en del av FN:s vardag. Men FN-systemet har en tydligare demokratisk profil, högre anseende hos utvecklingsländerna och större trovärdighet när det gäller klimatfrågan. Som Diakonia tidigare bloggat om så måste Världsbanken bli en del av klimatfrågans lösning. Men när det gäller kontrollen över klimatfinansieringen i de pågående förhandlingarna bör Sverige som EU:s ordförandeland verka för en större roll till FN och en mindre till Världsbanken, det omvända är fel i sak och oklokt i dagens låsta förhandlingsläge.