More than words is what you have (to make it real)

The conference hall in Bonn fills up slowly with something of a beehive, the quick, tense and invisible movements of delegates up and down the aisles, and the buzzing sound of hundreds of short conversations. When most of the chairs are full, in very slow international English, we are all welcomed and the table, all white men, is introduced. Introductory speeches begin: Sudan, representing the G77 plus China, Lesotho, representing the Least Developed Countries, Czech Republic, on behalf of the EU, and the list gets longer. All got the punch line from the same shop: we are here with the intention of doing our best for a good deal. It’s suspicious that there’s hardly any excitement in the room, but that’s about to change. Todd Stern, the US head of delegation takes his turn. They purchased in the same punch line outlet, but they did not get it complete, just the beginning, “we are here” and the delegate is interrupted by an applause. A long, firm, steady applause. The prodigal son is back; the family is now complete. We can start to work.

For delegates and observers, aggregate mitigation target from developed countries are one of the key and most expected outcomes of this meeting. The EU proposes to reduce 20% from 1990 levels by 2020, and is willing to increase it to 30% if signals for a higher commitment are sent; Sweden published some weeks ago the most ambitious target: 40% reduction, one third of it in other countries; the United States commits 15% reduction from today’s level, that is around no reduction from 1990 levels.

Is this enough? Or put differently, are we governed by sensible leaders or are they gambling? Diakonia is one of the many organizations proposing the adoption of The Greenhouse Development Rights (GDR). The GDR is a framework for climate stabilization that shares effort according to capacity and responsibility, while at the same time exempts poor people from it. They depart from the increase of 2 degrees, that the IPCC has indicated as where to halt global warming to calculate Greenhouse gas emission reduction target, before its consequences get almost unmanageable. According to the GDR and others, our best is a global reduction target for industrialized countries of around 40% in domestic reductions by 2020. Science says that this represents 30% of chances of shooting out the 2 degrees ceiling. This is gambling, and quite-likely-that-you-lose kind of gambling, as likely as getting shot by playing Russian roulette with two bullets. Newer research argues about the 2 degrees ceiling being brought down to 1.5. This raises the likelihood to lose.

The US opening speech reads that “our way forward should be steered by science and pragmatism”. We’ll leave aside the speaker; Stern was just saying what everybody else was thinking. The reduction target and the temperature rise ceiling cannot be separated, since the emission reduction aims at limiting the temperature rise. They are one and the same thing. The reduction target answers the question “wanting not to increase temperature more than 1.5, how much should we reduce our Greenhouse gas emissions?”. The current proposals are something like extending a 5 000 Swedish kronor check to buy a brand new four wheel drive. It wouldn’t be pragmatic to extend it for the full amount.

If one objective is to decrease temperature rise and another to reduce reductions, Todd Stern speech (and everyone else’s thoughts) should have read is that “our way forwards should be steered by science and/or pragmatism”, because what seems to be pragmatic is to add a couple of bullets to the chamber and hope for the best.

Domingo Torres Santos, Policy Officer on Climate Change, reporting from the Bonn Climate Change Talks

Vart tog pengarna för vägen vägen ? En ”tribun popular” i Kongo-Kinshasa

Att uppnå en politisk post i Demokratiska Republiken Kongo innebär tyvärr fortfarande många möjligheter att berika sig själv, och tyvärr är det många som inte är sena att använda möjligheterna. Det blir inte bättre av att högt uppsatta makthavare upplevs som oåtkomliga för vanligt folk vilket undergräver respekten för det demokratiska systemet.

Men ibland kan det bli svettigt även för makthavarna. Idag organiserade Diakonias partner RECIC (Reseau Education Civique du au Congo) en av sina återkommande allmänna parlament, så kallade ”Tribun Popular”. Det är en metod som flera av Diakonias partners använder och utvecklar.

I grunden går det ut på att man sammanför lokalbefolkning och makthavare för att ta upp olika aktuella frågor. Förutom att organisera och leda möten så tar man in olika resurspersoner som jurister, experter på mänskliga rättighete och animatörer som kan spela upp situationer med små teaterstycken. Påhittigheten är enorm för att få igång diskussionen.

Trots den tryckande hettan har nästan 400 personer sökt sig till möteslokalen i Kinshasaförorten Kingabwa för att diskutera hur det egentligen går med det sen länge utlovade (och formellt påbörjade) vägbygget.

Både borgmästaren och vicepresidenten i provinsregeringen har kommit till mötet. Trots att alla artigt reser sig när vicepresidentens ankomst annonseras, och han tågar in i lokalen med sina vakter och assistenter, tvekar inte lokalbefolkningen att ställa tuffa frågor.

- Ers excellens, vet ni inte att folk dör här när bilar inte lyckas komma fram för att ta folk till sjukhus? Och hur skall vår marknad kunna utvecklas när ingen kan ta sig hit?
- Ers excellens, vad hände med pengarna till vägen? Ni har ju både samlat in pengar och dessutom tagit in en entreprenör?
Dessutom tilllägger en kvinna upprört: -Varför denna entreprenör? Om ni låtit våra män och söner bygga vägen hade den både blivit byggd och dessutom hade vi fått arbeten som väl behövs…
Nu jublar publiken.

Ytterligare en kvinna undrar om excellenserna kanske glömt bort att det ingår i deras jobb att se till Kingabwa. När nästa talare som får mikrofonen undrar om excellenserna har sett skylten på gatan där det står ”Arbete pågår”, och kommenterar att det nog snart börjar växa svamp på skylten så dånar skratten i hela lokalen.

Men även om politikerna får sina fiskar varma uppstår också bra diskussioner. Vicepresidenten är noga med att beklaga att det var en tidigare borgmästare som samlade in pengar till vägen: "Anklaga inte min nuvarande kollega för det".
- Tyvärr är både den tidigare borgmästaren och pengarna borta. Men låt mig säga att vägar alltid är statens ansvar, ge aldrig pengar till makthavare som vill ha betalt för samhällstjänster. Vill ni hjälpa till så bjud gärna byggarbetare på mat, eller hjälp till med jobbet, men ge inte pengar. Det är er rättighet att få vägarna byggda.

Här brukar experterna vara med och förklara vilka lagar som gäller, och vilka skyldigheter medborgare respektive samhället har.

Att vara med på en ”Tribun Popular” är roligt, engagerade och spännande. Man får verkligen uppleva hur lokal demokrati byggs underifrån. Mötesledarna är väl förberedda. Det är högt i tak i samtalen, men också utrymme för makthavarna att både svara och gärna agera.
När biståndsminister Gunilla Carlsson förra året talade om effektiva svenska biståndsåtgärder så nämnde hon de allmänna parlamenten. Och faktum är att de nästan alltid slutar med konkreta förbättringar. En väg blir bättre, polisen bevakar ett område bättre, korruption i förvaltningen avslöjas, man förbättrar kommunala rutiner, sophämpningen börjar fungera. Så det finns nog hopp för vägen i Kingabwa också.

Joakim Wohlfeil, Diakonia, på plats i Kongo

Vulkanstora utmaningar för "Amerikas Tummeliten"

På nyheterna rapporteras att den före detta gerillan, nu politiska partiet FMLN, vann presidentvalet i går i El Salvador.

Detta konstaterande är som toppen på den stora vulkanen som dominerar statsbilden i huvudstaden. Där ryms så mycket; som två val som vanns av oppositionen på 70-talet men inte respekterades av militärer och oligarki, så svår repression mot oliktänkande att landet placerades på FNs svarta lista för människorättsövergrepp, ett inbördeskrig där ca 75,000 människor dog och 8,000 "försvann" under de tolv år som kriget pågick.

Där ryms orättvisor så stora att de är svåra att ta in, det går ibland inte att föreställa sig att det går att överleva en del av de saker som har hänt. Där lidandet blivit en dygd, som används om främst kvinnorna; hon som har lidit så, som ett positivt omdöme.

Men minst lika stor plats tar det mod och den vilja som har drivit människor att under alla dessa år inte förlora hoppet om att rättvisa kan skipas. Ärkebiskop Romero är den mest kända av alla de som fick ge sitt liv just för att de kämpade för rätten till liv.

Från en lägenhet i Årsta följer 14-åringen och jag vad som händer under valdagen via internet. Radioutsändningar från El Salvador går att kombinera med World of Warcraft. Han och hans tioåriga syster har levt med de här processerna sedan de föddes, i El Salvador fram till i somras. Det går inte att komma undan, någonstans ligger alltid det där hoppet och bubblar och hittar sitt utlopp. Rättvisan måste kunna segra.

Utmaningarna är lika stora som San Salvador-vulkanen. Det som har hänt nu har aldrig hänt förr, några demokratiska traditioner finns det inte att luta sig mot, bara sköra stapplande steg som landet började ta 1992 när fredsavtalet undertecknades.

El Salvador skulle kunna symbolisera ordet polarisering, svart eller vitt, två sanningar, djup ömsesidig misstro. Och de som har väntat länge på detta, de fattiga, har med all rätt stora förväntningar, som dock för att kunna infrias kräver reformer som starka krafter motarbetar, som en skattereform. Regeringsduglighetens lina är slak och den finansiella krisen gör det inte lättare.

Den nyvalde presidenten Mauricio Funes talar om "försoning", ett laddat ord i El Salvador. Hur försona något som aldrig har varit i ett stycke? Jesuitorden som fick sex medlemmar mördade 1989 brukar säga: "Hur ska vi kunna förlåta när ingen har bett om förlåtelse?"

Samma månad som Sanningskommissionens rapport blev klar 1993 kom Amnestilagen, som omöjliggör att skyldiga till övergrepp ställs till svars. Vad ska hända med denna? Människorättsförsvarare, och den Interamerikanska MR-domstolen, har krävt att lagen avskaffas. Men starka intressen finns likaså för att bevara lagen. Den nya regeringen har heller inte egen majoritet i parlamentet.

Ja, utmaningarna är många. Den dag som i dag är får vi känna glädje tillsammans med "Amerikas Tummeliten", som El Salvador döptes till av Gabriela Mistral.

Jag tänker på Guadalupe Mejía, som jag pratade med på morgnarna vid trafikljuset i korsningen Bulevard Constitución och Avenida Juan Pablo II från det hon var sex år tills hon nu är tonåring. Jag hoppas att hon och så många andra barn snart får en chans att gå i skolan. Att hon är glad i dag.

Se en film (på spanska) från ett valobservatörsprojekt som Diakonia gett stöd till:

Därför är vegetarianism bra fattigdoms- och klimatarbete

Härom veckan arrangerades ett seminarium i riksdagen om köttkonsumtionens klimatpåverkan. Av seminariet framgick tydligt att köttkonsumtion har med global rättvisa att göra. Vår nuvarande konsumtion av kött, främst i den rika delen av världen, kan inte fortgå om vi menar allvar med att bekämpa klimatförändringarna och åstadkomma en rättvis fördelning av jordens resurser.

Idag lever vi i den rika delen av världen på bekostnad av fattiga människor och med förödande effekter för klimatet och miljön. Detta är för de flesta ingen nyhet, men alla kanske inte gjort kopplingen mellan köttätande och klimateffekter och globala rättvisefrågor. Detta samband blev tydligt i presentationen av Christina Engfeldt från FAO, FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation. Presentationen refererade till FAO-rapporten Livestock’s long shadow. Den visar att boskapssektorn är "en av de två eller tre största bidragarna till de allra allvarligaste miljöproblemen på alltifrån lokal till global nivå" och att åtgärder krävs.

Siffrorna talar för sig själva: Hela produktionskedjan för boskapssektorn står för 18 procent av våra växthusgasutsläpp omräknat till koldioxid, det vill säga mer än den globala transportsektorn (16 procent). Bakom dessa siffror döljer sig olika aspekter av produktionen; markanvändning, avskogning orsakad av expansion av betesmark och odlingsmark för djurfoder, åtgång av fossila bränslen för olika ändamål inklusive odlandet av foder etc.

Nötköttet är den största klimatboven. Vi fick lära oss att vid konventionell matproduktion går det åt 16 gånger mer fossila bränslen för att producera en viss mängd kalorier från nötkött än det går åt för att producera motsvarande mängd kalorier från grönsaker och spannmål.

Kött är generellt ett mycket energiineffektivt sätt att producera föda på jämfört med vegetabilisk kost. Till detta kommer andra miljöaspekter, som att det går åt enormt mycket vatten. Det går åt hela 13 000–16 000 liter för att producera ett kilo nötkött jämfört med 160 liter vatten för odling av samma mängd potatis! Enligt FAO är handeln med boskap en av de mest skadliga faktorerna för jordens alltmer begränsade vattentillgångar och bidrar bland annat till vattenföroreningar, övergödning och till förstörelsen av korallrev.

Hur ska man då tänka kring dessa siffror? Ja, det står helt klart att våra matvanor och hur vi producerar föda utgör en enorm utmaning för den globala fördelningen av resurser och hur vi ska föda en växande befolkning. I takt med att välståndet ökar i folkrika länder som Kina och Indien, så ökar också efterfrågan på kött.

Fortfarande är det dock så att det är vi människor i den rika delen av världen som äter mest kött, och därmed tar mest vatten, land och energi i anspråk för att upprätthålla vår livsstil. I Indien äter man bara 5 kg kött per person och år, i Sverige omkring 80 kg per person och år och i USA 123 kg. Men enligt FAO beräknas den globala produktionen av kött dubbleras till år 2050. Detta innebär att de negativa miljöeffekterna från boskapsuppfödningen skulle behöva halveras bara för att ligga kvar på sin redan nu ohållbara nivå, enligt FAO. Inte bra med andra ord…

Vad blir då slutsatsen? Om vi ska uppnå en rättvis fördelning av jordens resurser och lyfta människor ur fattigdom så måste vi tänka om. Vi behöver ett modernt smart samhälle med hållbara lösningar, inom transport och energisektorn, som det pratas mycket om, men även vad gäller hur vi producerar och konsumerar mat. En tydlig slutsats är att vi måste minska på köttkonsumtionen om ekvationen ska gå ihop. Vissa förbättringar kan göras vad gäller att minska köttets negativa klimat- och miljöpåverkan, och det är skillnad på kött och kött, det finns miljömärkt. Men samtidigt går inte att bortse ifrån att kött är ett mycket ”klimatosmart” sätt att producera föda på, och att det inte är hållbart ur ett globalt perspektiv. Konsumtionen måste minska.

Är då fisk ett givet positivt alternativ? Samma dag som seminariet i riksdagen ägde rum, visade SVT ett program om utfiskningen av världshaven, och hur det går åt mer än två kilo vildfångad fisk för att producera ett kilo odlad norsk lax, som lyfts fram som ett bra alternativ till vildfångad fisk. Ett otroligt slösaktigt sätt att tillgodogöra sig föda på. Det är också ett sorgligt faktum att 75 procent av våra världshav antingen är pressade till max, överfiskade eller utfiskade. Fiskeflottor dammsuger världshaven, ofta på bekostnad av lokala fiskare i utvecklingsländer för att möta efterfrågan från människor i rikare länder. Det finns visserligen miljömärkt fisk, men även när det gäller fisk måste vi minska vår konsumtion om alla ska kunna leva som vi i den rika delen av världen, annars räcker fisken inte till. Om drygt en miljard indier och 1,3 miljarder kineser inte kan följa vår livsstil, så kanske det är vi som ska ändra på oss innan vi pekar finger…

Slutsatsen av många vetenskapliga rapporter och prognoser för befolkningsutvecklingen blir att vegetarisk kost är att föredra. I alla fall om vi ska lämna över en planet som är någorlunda frisk till våra barn. Detta kan tyckas vara en drastisk åtgärd, men man kan ta det i små steg.

Diakonia har nyligen antagit en miljöpolicy med målet att vi ska minska vår klimatpåverkan. Den slår fast att när vi använder Diakonias pengar (som till stor del kommer från statens biståndsbudget) till exempelvis en bjudlunch, så ska vegetarisk kost vara normen. Med andra ord har vi vänt på vad som är normalt, det brukar vara tvärtom. Det ska tilläggas att det inte är ofta vi använder organisationens pengar till bjudmat, men när det händer vill vi försäkra oss om att vi, baserat på fakta som finns, inte bidrar till de olika negativa effekter som följer av kött- och fiskätande, jämfört med vegetarisk kost. Det handlar om global rättvisa. Vi efterfrågar givetvis också ekologiskt och rättvisemärkt så långt det går.

Själv är jag av olika skäl vegetarian sen många år och vet att diskussioner om matvanor är känsligt. Men det är helt klart inte en privatsak, givet de effekter våra matvanor får på de globala utmaningar mänskligheten delar. Vi står alla inför i en absurd situation där vi sakta men säkert hållet på att undergräva framtida generationers möjligheter till ett värdigt liv, enligt klimatforskningen. Den gigantiska strukturella omställning som krävs måste främst vara våra beslutsfattares ansvar, och för detta arbetar Diakonia nu för fullt i vår klimatkampanj. Men vi kan alla bidra i vår vardag. Valet är ditt nästa gång du går och handlar.

• Läs mer om köttets klimatpåverkan på www.faonorden.se/start.asp?sida=8530 Där finns rapporten Livestock’s long shadow och presentationen som Christina Engfeldt, informationsansvarig för FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) i de nordiska länderna, höll i riksdagen den 25:e februari.
  
• Läs rapporten Hur den fattiges fisk hamnar på den rikes bord, om EUs fiskeripolitik, Diakonia mfl står bakom, visserligen ett par år gammal nu...(2002)
  
• Tips: en affär med ekologisk, vegetarisk fantasifull kost utan onödiga tillsatser är Good Store, Skånegatan 92 i Stockholm (även leverans).