Världssamfundet måste ta sitt ansvar

Diakonia och våra samarbetsorganisationer i Gaza fördömer Israels attack mot Ship to Gaza.

- Om det dessutom är sant att attacken skedde på internationellt vatten, har Israel begått ett avskyvärt dåd och det är oerhört viktigt att de ansvariga snarast ställs inför rätta, säger Bo Forsberg, generalsekreterare på Diakonia och Issam Younis, generalsekreterare på människorättsorganisationen Al Mezan i Gaza.

Nattens händelser sätter återigen fokus på Israels illegala blockad av de 1,5 miljoner människor, de flesta civila, som lever i Gaza.

Blockaden utgör en kollektiv bestraffning och det är välkänt att blockaden bara drabbar civilbefolkningen, medan de militanta grupperna i Gaza drar politisk och ekonomisk nytta av situationen.

Nu är det dags för världssamfundet ta sitt ansvar. Blockaden måste brytas.

- Nästa Ship to Gaza skall inte komma från aktivister utan från Europas stater, säger Bo Forsberg.

Faran inte över i Thailand

Under de senaste veckorna har nyhetsflödet från Thailand ökat. Rödskjortor har protesterat mot den sittande regeringen och mötts av militär. Den mediala bevakningen i Sverige har präglats av våldet i Bangkok. Det är inte lätt att begripa de förenklade bilderna av turistparadiset som förvandlades till en krigszon. Och plötsligt är faran över?

För Diakonia är Thailand - framför allt staden Chiang Mai i norra delen av landet - ett regionalt center för vår personal och verksamhet i Asien. Under föregående vecka kände även Chiang Mai av sammandrabbningar. Diakonias personal kom till kontoret men gick hem tidigt. De bunkrade upp med mat och kontanter inför en potentiellt förvärrad situation. Det var utegångsförbud på nätterna. Vardagen fortsatte men det var tryggt att samlas på kontoret och samtala om det som hände. Oron för hur landet och dess invånare drabbas framöver kvarstår.

För Diakonia är Thailand också en utgångspunk för arbetet med Burma. Genom medlemskap i Thailand Burma Border Consortium (TBBC) stödjer Diakonia burmesiska flyktingar i Thailand. Stödet går till flyktingläger men TBBC försöker också påverka den thailändska regeringen att ta sitt ansvar för flyktingarna och utvecklingen i Burma. Arbetet försvåras av att Thailand inte skrivit under FN:s flyktingkonvention.

Diakonia stödjer även andra organisationer i Thailand, vars arbete är viktigt för Burma. Diakonias samarbetsorganisation Thai Labour Campaign (TLC) arbetar för migranters arbetsrätt. Ett inslag i SVT:s Rapport visade nyligen hur TLC uppmärksammat hur thailändska migranter utnyttjas av svensk bärindustri. På hemmafronten i Thailand försöker samma organisation påverka sin regerings reglering av inhemska företags oetiska rekryteringsmetoder.

Thailand är en bräcklig demokrati. Oavsett vilken regering som styr har den ett långsiktigt arbete framför sig. Människor, vars rättigheter inte respekteras, skapar en grogrund för populism och organisering med våld som medel. Faran är inte över för att våldet avtar. Människors arbete för att förstärka demokrati och mänskliga rättigheter i Thailand fortsätter.

Petra Zäther Strader, regionsekreterare Asien, metod- och programutveckling

Blockaden: ett övergrepp mot Gazaborna, ett fiasko för Israel

I samband med att Ship To Gaza-konvojens åtta fartyg påbörjat sin resa mot Gaza börjar också den offentliga debatten om blockadens effekter ta fart i Israel.

Bland sakkunniga, även israeler som jobbat konkret med Gaza, har det sen länge varit känt att blockaden utvecklats till ett fiasko för Israel. Hamas, som blockaden skulle ha riktat sig emot, klarar sig utmärkt. Deras ledare och aktiva saknar ingenting av livets goda och drar istället både politisk och ekonomisk nytta av blockaden. Gazas civilbefolkning lider däremot av brist på varor och förnödenheter. De kan inte resa, hälsovården är osäker då sjukhusen inte kan fungera utan material och reservdelar och överlag har det civila samhället fallit samman.

Alternativet är naturligtvis att köpa dyra smuggelvaror från tunneltrafiken, något som många inte har råd med. Andra har kanske pengar, men vill inte stödja Hamas som skalar av en rejäl vinstandel på allt som smugglas.

I den israeliska tidningen Haaretz talar man klarspråk på ledarsidan den 25 maj. Blockaden försvagar inte Hamas, blockaden hjälper inte för att få den fångne israeliske soldaten Gilead Shalit fri. Israel har kört fast i ett dike medan verkligheten rullat vidare…

Samtidigt medger Yigal Palmor, talesman på israeliska UD, att konvojen inte kan ses som ett säkerhetshot, men den måste stoppas för att inte bli en ”propagandaseger”. Till syvende och sist handlar blockaden alltså inte om säkerhet eller att gynna en en demokratisk utveckling i Mellanöstern, utan om prestige.

Den här debatten behövs. Blockaden gynnar idag enbart israeliska politiker, Fatahpolitiker på Västbanken och i Egypten som vill slippa erkänna sina misstag, och den gynnar extrema krafter i Gaza som stärks i sitt inflytande och i dagsläget har fri tillgång till pengar och alla vapen de kan önska sig.

Nu är det bara att hoppas att alla agerar förnuftigt:
- Israel har som ockupationsmakt rätt att inspektera men inte att hindra fartygen, alltså kan man försäkra sig om att inga vapen finns ombord innan de angör Gaza.
- Aktivisterna ombord på fartygen kan med alla medel visa att man är där för civilbefolkningen och civila organisationer, men bojkotta aktiviteter och möten med Hamas.
- Världsamfundet, EU och USA kan omedelbart följa exemplet och skicka egna fartyg för att öppna handelsvägarna och kommunikationen med Gaza.

Det om något skulle gynna säkerheten för både israeler och palestininer, och inte minst en demokratisk utveckling i Mellanöstern.

Ship to Gaza-projektet har redan innan det nått fram blivit en framgång för aktivisterna på båtarna då de faktiskt lyckats med det som vi humanitära aktörer, israeliska experter och militärer, internationella samfundets representanter misslyckats med; Nämligen att berätta vilket humanitärt, politiskt och säkerhetsmässigt fiasko blockaden mot Gaza utvecklats till.

Joakim Wohlfeil, Policy Officer, Diakonia

PS! Uppdatering torsdag den 27 maj:
Flera israeliska tidningar uppger att Israel officiellt erbjuder båtarna att angöra en israelisk hamn och att samtliga varor därfrån skall föras in i Gaza. Att Israel nu erbjuder att slopa sina bizarra listor som förbuder allt från vissa kryddor, ritblock, reservdelar för sjukvården till godis för Gazas barn är ytterligare en framgång för Ship To Gaza.
Två frågor återstår fortfarande;
- Varför kunde man inte erbjudit detta när FN och biståndsorganisationerna sedan länge påpekat både behoven i Gaza. Att neka Gazas barn lördagsgodis varken stoppar raketer från extremisterna eller får Gilead Shalit fri.
- Varför nu inte ta det naturliga beslutet att låta fartygen istället gå direkt till Gaza, upphäva den meningslösa blockaden och istället samarbeta för en internationell kontrollrutin mot vapensmuggling. Då kan dessutom omvärldens skattebetalare som betalar för biståndet till Gaza slippa Isarels bizarra policy tvinga ex. EU att köpa viktiga förnödenheter från israeliska leverantörer.
Och inte minst, genom att öppna för naturlig export och handel kommer Gazaborna inte tvingas leva på humanitärt bistånd framöver.

Hamas kulturella insikter och dess konsekvenser

Den tyske författaren Martin Kessel myntade det legendariska uttrycket ”På straffens hårdhet känner man igen regimens svaghet”. Det är en beskrivning som lätt kan appliceras på Hamas de-facto regim i Gaza. (De-facto regim avser en regim som har makten i ett område även om man kan ifrågasätta dess legitimitet. Om man har makten i ett område har man också ansvar för exempelvis brott mot mänskliga rättigheter.)

Jamal Abu Al-Qumsan är en känd kulturpersonlighet i Gaza och ägare till konstgalleriet Al-Itthad. Den 1 maj öppnades en utställning på Al-Itthad-galleriet med den svenska fotografen Mia Gröndahls bilder Gaza Graffiti. Med fantastiska bilder har hon dokumenterat hur palestinier skildrar sin situation via graffiti.

De hade fått tillstånd från kulturministeriet i Gaza, ett tillstånd som dock drogs in i sista sekunden då man fått klart för sig att en RAP-konsert och ett inslag med kvinnliga Dabka-dansare ingick. Dabka är en arabisk folkdans som är ett självklart inslag i den palestinska kulturen. Att förbjuda Dabka-dans i Gaza visar på ungefär samma kulturella insikter från regimen som att förbjuda svenskar att dansa ”små grodorna” på midsommar.

Ändå togs dansen och RAP-konserten bort i ett försök att undvika att utställningen skulle stoppas. Den 5 maj kom ändå en grupp från Hamas ”säkerhetspolis” och trakasserade besökarna och förde bort Jamal Abu Al-Qumsan. Trots att han förklarat att det var en konstutställning och att inga ”omoraliska” aktiviteter pågick.

Jamal tvingades att under 2 timmar svara på frågor om andra kulturpersonligheter i Gaza och utstå förolämpningar om sitt sexliv från dessa moralens väktare. Han beordrades sen att återvända dagen därpå (den 6 maj) då samma procedur upprepades under 9 timmar, följt av uppmaningen att återvända den 8 maj.

Den 8 maj upprepades frågorna kombinerat med förnedring och tortyr, med förbundna ögon piskades Jamal och tvingades hoppa runt i rummet med armarna uppsträckta medan poliserna slog honom. Jamal har godkänt att vi här på bloggen visar bilderna från ”förhören” den 8 maj. Jamal kallades till nya förhör i förrgår, den 10 maj, och Diakonias samarbetsorganisation i Gaza försöker nu få ytterligare information om hans situation.

Det är tydligt att Hamas har förlorat sin legitimitet bland folket i Gaza genom sitt bruk av censur, våld mot sin egen befolkning, rättsosäkerhet och korruption. Samtidigt har blockaden mot Gaza blivit Hamas sista räddning då folket lägger skulden på omvärlden för blockaden och inte minst är den Hamas standardsvar på all kritik. Blockaden innebär också att Hamas genom sin kontroll över smugglingen blir rikare och rikare för varje dag.

Ett vanligt men bittert skämt på gatan i Gaza är numera: ”Vilka är de enda två frågor där Israel och Hamas är eniga? Svar: Båda hatar Golstone, men älskar blockaden”.

Joakim Wohlfeil, policy officer, Diakonia

(fotnot: Domare Goldstone var ordförande för den så kallade Goldstonekommisionen som anklagar både Israel och Hamas för krigsbrott, både Israel och Hamas har fördömt Goldstonerapporten.)

PS: Tillägg den 18 maj 2010
Tisdag den 18 maj verkställde regimen i Gaza 3 dödsdomar: Matar Harb al-Shoubaki 35, Rami Mohammed Sa'id Juha 25, Saber Hussein Jundeya 33. Personerna var dömda för mord och i ett fall även för våldtäkt. Palestinska människorättsorganisationer har tydligt motsatt sig verkställandet av domarna med hänvisning till den utbredda rättsosäkerheten i Gaza. Diakonias samarbetsorganisation Al Mezan som verkar i Gaza har flera gånger kritiserat Hamas politiska inflytande i domstolsväsendet.

Därför åker jag med Ship to Gaza

Inom några veckor är det dags för ett fartyg lastat med förnödenheter och solidaritet till den belägrade befolkningen i Gaza att avsegla. På fartygen som avgår mot Gaza finns många olika organisationer och åsikter representerade, men som alla enats om att bryta Gazas isolering. Ombord kommer det att finnas över 500 passagerare från fler än 50 länder, däribland parlamentsledamöter, företrädare för folkrörelser, församlingar, solidaritetsrörelser, fackföreningsledare, liksom representanter för den israeliska fredsrörelsen och internationell media.

Nu har Israel och Egypten upprätthållit sin illegala och omänskliga blockad mot Gaza sen juni 2007, under tiden har Gazas civilbefolkning fått uppleva ett fullskalligt krig och hur hela det civila samhället rasat samman.

Diakonia har under lång tid hävdat att den illegala blockaden mot Gaza måste upphöra. För min del står jag för den agenda Diakonia långsiktigt driver för att öka respekten för folkrätten och de mänskliga rättigheterna. Diakonia arbetar långsiktigt tillsammans med partner från både den palestinska och israeliska sidan, med utgångspunkt i FN:s och det internationella samfundets förslag till lösning, som sätter folkrätten – den humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna – i första rummet.

I Gaza ska jag träffa våra partners på plats och representanter för det civila samhället, men jag kommer inte att acceptera några kontakter med Hamasregimen i Gaza.

Blockaden har blivit en garant för Hamas illegala makt och kontroll över Gaza. Blockaden är en huvudkomponent i Israels kollektiva bestraffning mot Gazas civilbefolkning. Blockaden har gjort människor som vill försörja sig själva beroende av bistånd. Blockaden är idag en symbol för omvärldens svek mot Gazas civilbefolkning. Blockaden måste brytas.
Därför reser jag med ”Ship to Gaza”

Situationen i Gaza är idag katastrofal. Civilbefolkningen drabbas hårt. Hjälpen har svårt att nå fram. Över hälften av befolkningen i Gaza är barn – medelåldern är 16 år. På lång sikt påverkas en hel generation som får psykiska men och som berövas sin framtidstro.

Att skydda civilbefolkningen och att kunna ge humanitärt bistånd är grundläggande i folkrätten, men den internationella humanitära rätten efterlevs inte av någon part.

Den israeliska befolkningen i närheten av Gaza lever också under press då palestinska väpnade grupper fortsätter att avfyra raketer mot städer och byar i södra Israel. Som historien gång på gång har visat finns det ingen militär lösning på situationen. Fred och säkerhet måste nås på andra vägar.

Idag tillåter Israel bara ca 30 basvaror att passera in i Gaza och bara i begränsade mängder, det innebär att sjukhusen i Gaza saknar utrustning och reservdelar. När civilpersoner under förra årets krig fördes till sjukhusen med fruktansvärda skador från de israeliska sprängbomberna, splittergranaterna, eller brännskador från vit fosfor så kunde personalen ibland bara se på hur de dog under svåra plågor.

Skolorna i Gaza har hindrats att föra in böcker och papper att skriva på. Under kriget 2008-2009, förstörde Israel utan militära skäl stora delar av Gazas fabriker och industrier, idag hindrar man genom blockaden återuppbyggnaden av dessa.

Gazas civila samhällsfunktioner, näringsliv och exportindustri har fallit samman och ersatts av en svart marknad baserad på smuggling. Samtidigt står Hamas och de andra militanta grupperna är starkare än någonsin och lider varken brist på pengar, lyxartiklar eller vapen.

Befolkningen får välja att klara sig på knappa ransoner, eller att köpa varor till ockerpriser där övervinsterna går till deras egna förtryckare.

Det finns rättmätiga krav på Hamas regim i Gaza, exempelvis att respektera Folkrätten och omedelbart upphöra med attackerna mot israeliska civila, garantera rättigheterna för den tillfångatagna israeliska soldaten Gilead Shalit, och inte minst att respektera de mänskliga rättigheterna för befolkningen i Gaza. I samtliga av dessa fall har blockaden visat sig vara kontraproduktiv.

Blockaden som påstås vara riktad mot Hamas styre i Gaza har istället blivit en guldgruva där man genom kontrollen över den svarta ekonomin tjänar förmögenheter. Blockaden har även blivit Hamas politiska räddningsplanka och ursäkt för den ökande interna kritiken mot rättsövergrepp, vanstyre och korruption.

UNWRA-chefen i Gaza, John Ging har uppmanat världen att öppna handelsvägarna till Gaza via havet.

Bo Forsberg, generalsekreterare Diakonia

PS: Den 20 maj 2010.

När jag i våras blev inbjuden att åka med Ship To Gaza var det under förutsättning att det passade in tidsmässigt med andra åtaganden jag har under maj och juni. Då datum för avresan flyttats framåt kommer jag tyvärr inte att kunna åka med.

Min och Diakonias syn på den illegala blockaden mot Gaza står dock fast. En kollektiv bestraffning mot en hel civilbefolkning är oacceptabel. Blockaden är orättfärdig och kontraproduktiv och den förhindrar att Israel och Hamas kan hållas ansvariga för sina brott mot internationell lag. Blockaden måste snarast upphöra! Skulden för blockaden delas av det internationella samfundet som i dagsläget accepterar situationen.

Ungdomsklubb i Kongo vill lära ut rättigheter och skyldigheter

Kiwuregionerna i östra Kongo-Kinshasa har genomlevt det blodigaste kriget i världen sen 2a världskriget med flera miljoner döda. Ett krig som dessutom fortsätter i en lågintensiv form där civilbefolkningen är det främsta målet för olika väpnade grupper, eller för den egna armén som är precis lika farlig för lokalbefolkningen.

Hur hanterar man överhuvudtaget att växa upp i en omgivning med den historien och den kontexten? Hur kan man som ung människa känna hopp om framtiden?

Utanför Bukavu besöker jag högstadieskolan i Bagira, en skola med över 1000 elever och ett 50-tal lärare.

Med stöd från Diakonias samarbetsorganisation Groupe Jeremie har en grupp ungdomar startat en klubb för mänskliga rättigheter. De ordnar läger och lokala aktiviteter där man utbildar i de mänskliga rättigheterna och diskuterar rättigheter och skyldigheter.

Jean,16 år säger:
– Jag funderade vad som skulle kunna vara mitt bidrag till samhället, det är så lätt att bidra till allt negativt.
Flera av hans vänner fyller i:
–Om vi vet våra rättigheter, och kan informera människor om både vad man har rätt till och vad man kan göra för andra, så bidrar vi till ett bättre samhälle.

Klubbens filosofi är att man som medborgare inte bara har rättigheter, utan också har en skyldighet att bidra. Att det inte bara är tomt prat visar man med all önskvärd tydlighet: just innan jag kommer på besök har man organiserat en städdag på skolan för att göra snyggt, man har också planterat blommor.
- Vi visar att alla kan göra något, även enkla saker kan betyda mycket. Vår nästa idé är att försöka få besöka det lokala fängelset och göra fint där också…