Det är lätt att bli cynisk när man, via media, får följa hur världens ledare famlar och inte riktigt vet vad de ska säga om det som nu händer i Egypten. Lätt att känna att presidenters, ministrars och beslutsfattares ord om mänskliga rättigheter bara är yta och tomma ord.
Igår satt president Barack Obama i samtal. Med vilka? Jo, Turkiet, Israel och Saudiarabiens ledare. Och, ni får ursäkta, men detta är ju länder som inte alltid själva är kända för att sätta mänskliga rättigheter i första rummet.
I Diakonias kärna finns övertygelsen om allas lika värde och arbetet för mänskliga rättigheter och demokrati. Vi vet vad som kan ske om människor går samman – vi vet att vårt stöd har bidragit till att människor kunnat förändra världen. Vi såg det till exempel i Sydafrika, där apartheidregimen föll. Nelson Mandela lyfter alltid fram vilka det faktiskt var som förändrade det förhatliga systemet: Det var de vanliga människorna, de vars namn vi inte känner. Det är de som nu för kampen för demokrati i Tunisien, Egypten och många andra länder.
För faktum kvarstår: Sedan 1980 har Sverige exporterat krigsmateriel till Tunisien varje år utom tre. Exporten omfattar såväl luftvärnsrobot 70, radarövervakningssystem som handeldvapen, sprängmedel, lasersikten och ammunition. Sammantaget uppgår värdet till omkring 350 miljoner kronor.
Liknande export har även skett till Egypten. Senast 2009 exporterades "Eldlednings och spaningsutrustningar" för 8 miljoner till Egypten.
Den svenska vapenexporten har på tio år fyrdubblats och enligt färsk statistik är Sverige världens nästa största vapenleverantör per capita.
>> Läs mer om svensk vapenexport till diktaturer i en debattartikel i Svenska Dagbladet
Besluten om vapenexport har fattats av samma politiker och tjänstemän som nu med svepande termer nämner vikten av mänskliga rättigheter. Göran Lennmarker (M), som är ordförande i Exportkontrollrådet, säger att han inte känner till någon export av vapen för strid till Egypten. I regeringens årliga rapport anges bl.a. ” eldlednings- och spaningsutrustningar ”. Att inte kalla det vapen blir då en semantisk lek.
Men Lennmarker har rätt i att exporten sker med stöd över blockgränserna. Frågan är om Socialdemokraterna står fast vid sitt löfte före valet om ett regelverk som i praktiken skall hindra export till stater som bryter mot mänskliga rättigheter?
Är det inte dags att fylla orden mänskliga rättigheter och demokrati med verkligt innehåll? Att låta alla politikområden sätta detta i främsta rummet, inte bara ord utan i verklig handling? Och därmed uppfylla målsättningarna i den av riksdagen fastställda ”Politik för Global Utveckling”?
Bo Forsberg, generalsekreterare för Diakonia
måndag 31 januari 2011
David Kato: en modig kämpe för mänskliga rättigheter i Uganda
David Katos våldsamma och för tidiga död är en förlust i kampen för mänskliga rättigheter. Han var en modig försvarare av de homo-bi-transsexuella i Uganda.
En lokal tidning publicerade namn, bild och adresser på homosexuella och uppmanade folk att hänga dem. David Kato var med på listan. Tillsammans med tre andra aktivister stämde han tidningen och den 3 januari vann han målet. Den 26 januari trängde en okänd man in i hans bostad och slog ihjäl honom.
David Kato bekämpade lagen mot homosexualitet i Uganda. Hatet och hoten mot HBT-personer har ökat i landet, där det är lagstadgat att det är förbjudet att vara homosexuell. Hur kan man lagstadga mot detta? Tyvärr är det inte bara i Uganda som HBT-personer förtrycks, hotas och straffas. Det finns liknande företeelser i fler länder runt om i världen.
Diakonia värnar om de mänskliga rättigheterna. Ingen har rätt att döma någon annan för, som i detta fall, deras sexuella läggning. Vår roll är att stödja utvecklingen av demokratiska rättigheter, där alla människors rättigheter tillvaratas. Vi säger som Jesus sa en gång: Vem kastar första stenen. Men vi lägger till: vem hindrar att den kastas?
Mirjam Dahlgren, hiv/aids och jämställdhetssamordnare, Diakonia
En lokal tidning publicerade namn, bild och adresser på homosexuella och uppmanade folk att hänga dem. David Kato var med på listan. Tillsammans med tre andra aktivister stämde han tidningen och den 3 januari vann han målet. Den 26 januari trängde en okänd man in i hans bostad och slog ihjäl honom.
David Kato bekämpade lagen mot homosexualitet i Uganda. Hatet och hoten mot HBT-personer har ökat i landet, där det är lagstadgat att det är förbjudet att vara homosexuell. Hur kan man lagstadga mot detta? Tyvärr är det inte bara i Uganda som HBT-personer förtrycks, hotas och straffas. Det finns liknande företeelser i fler länder runt om i världen.
Diakonia värnar om de mänskliga rättigheterna. Ingen har rätt att döma någon annan för, som i detta fall, deras sexuella läggning. Vår roll är att stödja utvecklingen av demokratiska rättigheter, där alla människors rättigheter tillvaratas. Vi säger som Jesus sa en gång: Vem kastar första stenen. Men vi lägger till: vem hindrar att den kastas?
Mirjam Dahlgren, hiv/aids och jämställdhetssamordnare, Diakonia
fredag 28 januari 2011
Punkt 1 på min önskelista för 2011: Mänskliga rättigheter i utrikespolitiken – inte bara i ord!
Jag har fått frågan om vad jag önskar för 2011. Jag ska göra en önskelista.
Min första önskan är att svenska politiska partier och den svenska regeringen ska ta de globala överlevnadsfrågorna på större allvar. Att de mänskliga rättigheterna ska få större betydelse i svensk politik. I biståndet, i handelspoltiken, i fråga om kapitalflykt från fattiga länder, i vapenexporten och i klimatpolitiken.
Många partier är på väg att ompröva sin politik och väljer nya ledare. Det talas om kravspecifikationer och att slåss om mittenväljarna. En del säger att internationella frågor inte är något som står högt i kurs hos svenska väljare. Det är inget som folk är intresserat av. Min bild är annorlunda.
När jag är ute och reser i landet är min bild att det visst finns intresse för de globala ödesfrågorna. Om hur våra partners i Israel och Palestina kämpar för mänskliga rättigheter och en tvåstatslösning. När jag talar om situationen i Kongo och hur politiska och militära ledare är ansvariga för övergrepp. Men där omvärldens jakt på råvaror, skog, mineraler och mark bidrar till att förvärra konflikten.
Där det civila samhällets organisationer får kämpa i motvind mot både politiska ledare och militär. Men där omvärlden – inklusive Sverige genom exportstöd i olika former – uppmuntrar till handel. Där det minst sagt är oklart vart de mänskliga rättigheterna tar vägen.
Om några veckor kommer Diakonia och Amnesty att presentera en rapport om de svenska exportorganen och riksdagens beslut om Politik för Global Utveckling (PGU). Enligt riksdagens beslut ska alla politikområden främja de fattiga människornas perspektiv och de mänskliga rättigheterna. Men är det så? Finns det policies, finns det prövningar, finns det utvärderingsinstrument? Tar man hänsyn till de mänskliga rättigheterna i exportpolitiken?
Svenska företag och svenska investeringar kan bidra till att främja mänskliga rättigheter och utveckling. Men det faktum att de är just svenska företag är ingen garanti för att de uppför sig korrekt. Handelsminister Björlings statsekreterare Gunnar Oom hävdade på ett möte på UD att ”Som svenska företag beter sig är det en garant för en bra utveckling”. Exemplen på motsatsen är många. Och en del är mycket uppenbara och har fått riksdagspartiernas godkännande. Jag tänker på vapenexport till diktaturens Tunisien. Till Saudiarabien och militärdiktaturens Pakistan. Eller regeringens aktiva uppbackning av affärer med Libyen.
I dessa frågor finns det ett stort engagemang som de politiska partierna kan uppmuntra eller blunda för. Under 2011 kommer vi på Diakonia att arbeta för civila människornas rättigheter i konflikter. Inte minst ska vi uppmärksamma kvinnornas situation. Vi kommer att granska hur den svenska staten och regeringen agerar och hur de kommersiella aktörerna agerar. De mänskliga rättigheterna måste få komma först – inte svenska egenintressen. Att främja mänskliga rättigheter motverka konflikter och agera för klimaträttvisa handlar i grunden om vår gemsamma framtid – om man tänker efter.
Bo Forsberg, generalsekreterare för Diakonia
Min första önskan är att svenska politiska partier och den svenska regeringen ska ta de globala överlevnadsfrågorna på större allvar. Att de mänskliga rättigheterna ska få större betydelse i svensk politik. I biståndet, i handelspoltiken, i fråga om kapitalflykt från fattiga länder, i vapenexporten och i klimatpolitiken.
Många partier är på väg att ompröva sin politik och väljer nya ledare. Det talas om kravspecifikationer och att slåss om mittenväljarna. En del säger att internationella frågor inte är något som står högt i kurs hos svenska väljare. Det är inget som folk är intresserat av. Min bild är annorlunda.
När jag är ute och reser i landet är min bild att det visst finns intresse för de globala ödesfrågorna. Om hur våra partners i Israel och Palestina kämpar för mänskliga rättigheter och en tvåstatslösning. När jag talar om situationen i Kongo och hur politiska och militära ledare är ansvariga för övergrepp. Men där omvärldens jakt på råvaror, skog, mineraler och mark bidrar till att förvärra konflikten.
Där det civila samhällets organisationer får kämpa i motvind mot både politiska ledare och militär. Men där omvärlden – inklusive Sverige genom exportstöd i olika former – uppmuntrar till handel. Där det minst sagt är oklart vart de mänskliga rättigheterna tar vägen.
Om några veckor kommer Diakonia och Amnesty att presentera en rapport om de svenska exportorganen och riksdagens beslut om Politik för Global Utveckling (PGU). Enligt riksdagens beslut ska alla politikområden främja de fattiga människornas perspektiv och de mänskliga rättigheterna. Men är det så? Finns det policies, finns det prövningar, finns det utvärderingsinstrument? Tar man hänsyn till de mänskliga rättigheterna i exportpolitiken?
Svenska företag och svenska investeringar kan bidra till att främja mänskliga rättigheter och utveckling. Men det faktum att de är just svenska företag är ingen garanti för att de uppför sig korrekt. Handelsminister Björlings statsekreterare Gunnar Oom hävdade på ett möte på UD att ”Som svenska företag beter sig är det en garant för en bra utveckling”. Exemplen på motsatsen är många. Och en del är mycket uppenbara och har fått riksdagspartiernas godkännande. Jag tänker på vapenexport till diktaturens Tunisien. Till Saudiarabien och militärdiktaturens Pakistan. Eller regeringens aktiva uppbackning av affärer med Libyen.
I dessa frågor finns det ett stort engagemang som de politiska partierna kan uppmuntra eller blunda för. Under 2011 kommer vi på Diakonia att arbeta för civila människornas rättigheter i konflikter. Inte minst ska vi uppmärksamma kvinnornas situation. Vi kommer att granska hur den svenska staten och regeringen agerar och hur de kommersiella aktörerna agerar. De mänskliga rättigheterna måste få komma först – inte svenska egenintressen. Att främja mänskliga rättigheter motverka konflikter och agera för klimaträttvisa handlar i grunden om vår gemsamma framtid – om man tänker efter.
Bo Forsberg, generalsekreterare för Diakonia
tisdag 25 januari 2011
En doft av Jasmin
Försök påminna er doften av jasmin. Det inte bara luktar gudomligt gott, det är en doft man längtar efter. Just när försommaren är som intensivast, just när syrenerna håller på att blomma över så kan man de vackraste och mest stilla av kvällar känna hur luften fylls av jasminens (eller schersminen som är vanligast i norden) fantastiska doft. Det brukar vara en sådan kväll när natten är som ljusast, en sån kväll man stoppar undan i sitt minne att tänka på när det är som mörkast och kallast.
Det är såna dagar och kvällar man önskar att alla människor på jorden fick uppleva.
Men det finns de som önskar att doften av Jasmin aldrig skall nå andra människor, det är mellanösterns korrumperade härskare.
De diktatorer som vi i de rika länderna ställt oss bakom, där vi blundat när de roffat åt sig av sina folks tillgångar, där vi varit tysta när de kränkt sina befolkningars rättigheter, där vi sålt de vapen som de använt att förslava sina länder.
Men, nu sitter de där, trots alla sina vapen så sipprar doften av Tunisiens jasminrevolution ut till folken i mellanöstern . Samma doft av jasmin som despoterna nu fruktar. Trots brutala säkerhetstjänster, trots censurerade media, trots undantagstillstånd så letar sig en doft av jasmin och frihet ut till de förtryckta.
Utmaningarna är tyvärr många, åratal av vanstyre har skapat en enorm fattig underklass och bara några få rika, en utbildad medelklass som skulle kunna stabilisera utvecklingen och motverka extremism är svag.
Skulle en demokratiskt vald ledare ta över makten kommer enorma förväntningar på snabba förändringar skapa grogrund för bakslag, och i skuggorna lurar alltid extrema krafter beredda att ta över eller underminera varje demokratisk ambition.
Men precis som man kan drömma om en vacker sommarkväll när jasmindoften stilla sprider sig så måste man få ta sig privilegiet att drömma om vart mellanösterns jasmindoft kan föra.
Tänk om Tunisiens folk skulle få slippa se den diktator de störtat ersättas av nya despoter, tänk om de skulle slippa intoleranta religiösa ledares inflytande utan istället skulle vinna en riktig demokrati.
Vilken seger för Tunisiens folk, och vilken inspiration för en region där rättvisa och demokrati så länge förnekats dess invånare.
Vilken ironi att detta också händer samtidig som högerextremisterna i Israel gör allt för att inskränka den publika debatten och yttrandefriheten.
Och till sist vilken svår fråga för oss i de rika demokratiska staterna den dag mellanösterns folk kan njuta av sin frihet. Hur skall vi förklara åratal av support till despoterna, åratal av tystnad inför orättvisorna och övergreppen, och inte minst regelbundna vapenleveranser till mellanösterns förtryckare?
Joakim Wohlfeil, Diakonia
tisdag 18 januari 2011
Sri Lanka - ännu en strukturkatastrof
Öppnar tidningen, slås av rapporteringen. Elände och naturkatastrofer. I fokus: Australien. Det är fruktansvärt, det som sker där. Liksom i Brasilien. Men… Med risk att trötta ut alla som redan är trötta på eländesrapporter: Stora delar av Sri Lanka står under vatten just nu. En miljon människor är på flykt. De behöver också omvärldens stöd.
Tänker på den där rapporten som Diakonia la fram 2006: ”Ignorerade kriser”. Den handlar om hur vissa konflikter får stor plats i media, medan andra – som i människoliv eller annan omfattning räknat – är mycket mer omfattande, bara ignoreras. Då sa Diakonias generalsekreterare Bo Forsberg: ”Människor över hela världen visar en stor solidaritet med utsatta i olika kriser och katastrofer, men människor som befinner sig i ignorerade kriser är osynliga för resten av världen. Människorättsaktivister i Kongo menar att kongoleser därför dödas två gånger, dels när de dör, dels när ingen bryr sig om att de dör.” Jag tänker att det är lite samma sak vid naturkatastrofer: De som drabbas av katastrofer som media inte belyser, får ju inte heller något omfattande stöd till att bygga upp sina liv igen.
Det är mycket fattiga människor i Sri Lanka som nu mist det lilla de ägde. De finns främst i de östra och norra delarna av landet, som också drabbades värst av kriget. De flesta av dem har flytt till släktingar eller vänner, medan runt 300 000 befinner sig i tillfälliga flyktingläger där det råder brist på det mesta.
Ringer några samtal för att få en bild av läget. Min kollega Frank Stephen, landansvarig för Diakonia i Sri Lanka, säger att det som nu sker har samma omfattning som de skador tsunamin orsakade, fast nu hann människor tack och lov sätta sig i säkerhet och därmed är dödstalen låga.
Min kollega Muru, som bor i Batticaloa, mitt i ett av de värst drabbade områdena, säger att även efter att vattnet sjunkit undan och människor börjat återvända hem, så kommer det att ta tid att bygga upp det som förstörts. Åkrar står under vatten och jordbruksredskap och fiskenät har försvunnit, så många människor kommer att få det svårt att komma igång och försörja sig igen. I de norra och östra delarna av landet finns det minor kvar sedan inbördeskriget. Dessa flyttar nu på sig, i och med att vattnet forsar fram och det blir lerskred. Vad innebär det för människor som så småningom ska flytta tillbaka och försöka bygga upp sina liv?
Och så går tanken vidare till det som en annan kollega, Christine Lejonclou, sa efter det att orkanen Ida dragit fram över El Salvador 2009: ”Det är ju egentligen inte en naturkatastrof, utan en strukturkatastrof”. I en värld där fattiga människor tvingas leva i dåligt byggda hus, byggda på bristfällig grund och på platser som är hårt utsatta, där den som inte har ekonomiska resurser har dålig tillgång till information och kunskap… Då drabbar naturkatastrofen alltid de redan mest utsatta allra hårdast. Om vi utrotar fattigdomen så skulle vi också minska på antalet drabbade vid naturkatastrofer. Tänk vilka nyheter vi skulle kunna läsa i tidningarna då…
>> Läs mer om läget i Sri Lanka på vår webbplats
>> Till Google Maps med beskrivning av läget
>> Diakonias samarbetsorganisation EHEDs bilder från översvämningarna
>> Till Groundviews med aktuell information om läget i Sri Lanka
>> Danish Demining Group röjer minor i Sri Lanka, med stöd av bl a svenska Sida
Tänker på den där rapporten som Diakonia la fram 2006: ”Ignorerade kriser”. Den handlar om hur vissa konflikter får stor plats i media, medan andra – som i människoliv eller annan omfattning räknat – är mycket mer omfattande, bara ignoreras. Då sa Diakonias generalsekreterare Bo Forsberg: ”Människor över hela världen visar en stor solidaritet med utsatta i olika kriser och katastrofer, men människor som befinner sig i ignorerade kriser är osynliga för resten av världen. Människorättsaktivister i Kongo menar att kongoleser därför dödas två gånger, dels när de dör, dels när ingen bryr sig om att de dör.” Jag tänker att det är lite samma sak vid naturkatastrofer: De som drabbas av katastrofer som media inte belyser, får ju inte heller något omfattande stöd till att bygga upp sina liv igen.
Det är mycket fattiga människor i Sri Lanka som nu mist det lilla de ägde. De finns främst i de östra och norra delarna av landet, som också drabbades värst av kriget. De flesta av dem har flytt till släktingar eller vänner, medan runt 300 000 befinner sig i tillfälliga flyktingläger där det råder brist på det mesta.
Ringer några samtal för att få en bild av läget. Min kollega Frank Stephen, landansvarig för Diakonia i Sri Lanka, säger att det som nu sker har samma omfattning som de skador tsunamin orsakade, fast nu hann människor tack och lov sätta sig i säkerhet och därmed är dödstalen låga.
Min kollega Muru, som bor i Batticaloa, mitt i ett av de värst drabbade områdena, säger att även efter att vattnet sjunkit undan och människor börjat återvända hem, så kommer det att ta tid att bygga upp det som förstörts. Åkrar står under vatten och jordbruksredskap och fiskenät har försvunnit, så många människor kommer att få det svårt att komma igång och försörja sig igen. I de norra och östra delarna av landet finns det minor kvar sedan inbördeskriget. Dessa flyttar nu på sig, i och med att vattnet forsar fram och det blir lerskred. Vad innebär det för människor som så småningom ska flytta tillbaka och försöka bygga upp sina liv?
Och så går tanken vidare till det som en annan kollega, Christine Lejonclou, sa efter det att orkanen Ida dragit fram över El Salvador 2009: ”Det är ju egentligen inte en naturkatastrof, utan en strukturkatastrof”. I en värld där fattiga människor tvingas leva i dåligt byggda hus, byggda på bristfällig grund och på platser som är hårt utsatta, där den som inte har ekonomiska resurser har dålig tillgång till information och kunskap… Då drabbar naturkatastrofen alltid de redan mest utsatta allra hårdast. Om vi utrotar fattigdomen så skulle vi också minska på antalet drabbade vid naturkatastrofer. Tänk vilka nyheter vi skulle kunna läsa i tidningarna då…
>> Läs mer om läget i Sri Lanka på vår webbplats
>> Till Google Maps med beskrivning av läget
>> Diakonias samarbetsorganisation EHEDs bilder från översvämningarna
>> Till Groundviews med aktuell information om läget i Sri Lanka
>> Danish Demining Group röjer minor i Sri Lanka, med stöd av bl a svenska Sida
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
