Diakonias redovisning av verksamheten prisad

Det är med stor glädje jag kan berätta att Diakonia, efter att ha gått till final sex år i följd, vunnit priset för ”Bästa årsredovisning inom ideella sektorn 2007”, som delas ut av Öhrlings Pricewaterhouse Coopers och Swedbank.

Syftet med priset är att uppmärksamma ideella föreningar och stiftelser som rapporterar sin verksamhet på ett öppet, tydligt och pedagogiskt sätt.

Hur folkrörelserna använder och redovisar insamlade medel och skattepengar är naturligtvis av stor betydelse för allmänhetens förtroende och biståndsengagemanget.

De senaste månaderna och speciellt de senaste veckorna har det förts en rad debatter i media om biståndets effektivitet. Utgångspunkten har bland annat varit Riksrevisionens rapport, gjord utifrån en granskning av ett par enskilda organisationers arbete.

En annan aktör som aktivt ifrågasätter folkrörelsebiståndet i debatten är den nyliberala tankesmedjan Timbro. Ett par rapporter har publicerats under hösten. Den första sammanfattar lite föraktfullt det biståndsengagemang som finns i folkrörelse Sverige som en ”biståndsindustri” där enskilda organisationer bara talar i egen sak och smörjer sig själva.
Den andra rapporten handlade om biståndet via enskilda organisationer till Irak.

I denna debatt har det skett grova generaliseringar och ifrågasättanden om biståndets effektivitet i allmänhet och folkrörelsebiståndet i synnerhet. Beträffande rapporten från Riksrevisionen ifrågasätter nu berörda parter kvalitén. Sida har tillsatt en oberoende granskning för att säkerställa rapportens kvalitet. I Timbros fall förekommer direkta lögner och insinuationer.

Det är tragiskt att den massmediala debatten, med understöd av ledarskribenter och debattörer på några av de större dagstidningarna, underblåser kritiken utan att granska kvalitén och de fakta som rapporterna bygger sina resonemang på. Skadan är redan skedd och misskrediteringen gjord. Nu fortsätter debatten utifrån demokratins grundläggande värden.

Finns det oegentligheter oavsett om det handlar om betalning för svartjobb, försök till att smita från skatt eller försök till korruption ska detta självklart polisanmälas och rättsligen prövas!

Men om det finns brister i kvalitén i granskningen från Riksrevisionen och utifrån de grova generaliseringar i debatten som misstänkliggör en hel sektor av människor som bärs av visioner, engagemang och vilja till att bygga en bättre värld så måste en seriös diskussion lyftas om verklighetsförankring, relevans, kostnadseffektivitet och vilka intressen som egentligen driver debatten.

Jag har arbetat med bistånd hela mitt liv och mött tiotusentals människor i Sverige som burit på ett engagemang att förändra världen. Som har sett fattigdomen i vitögat, sett konsekvenserna av marginalisering och förtryck och genom sin inlevelse i problemen försökt åstadkomma förändringar genom ett engagemang i Diakonia eller någon annan enskild organisation. Arbetat på sin fritid, tagit initiativ till att inspirera och organisera andra medmänniskor, skapat studiecirklar, gjort egna insamlingar, arrangerat temagudstjänster, konserter, kulturkvällar etc. Människor som utgör demokratins grundval men som i ett slag ifrågasätts utifrån en mycket märklig massmedial debatt.

När jag talar om öppenhet, relevans och verklighetsförankring utifrån ett demokratiperspektiv så handlar det om frågan– ”silar vi mygg och sväljer kameler?” Se mitt tidigare blogginlägg, med denna rubrik.

Diakonia har under många år utifrån sitt mandat att bekämpa fattigdomen arbetat med att stärka människors delaktighet i samhällsutvecklingen. Vi har arbetat med att utveckla mål och resultat i verksamheten och i relation till det byggt administrativa system som vi tror är relevanta för att säkerställa den kontroll vi behöver.

Det finns självklart förbättringar att göra vilket vi ständigt arbetar med i samtal med våra finansiärer och revisorer.

Mitt i denna debatt fick Diakonia priset för bästa årsredovisning.

Juryn har arbetat efter ett antal olika kriterier, bland annat att organisationen följt gällande redovisningsföreskrifter och att de uppfyller sitt ändamål. Årsredovisningen ska ge en allsidig och sanningsenlig bild av organisationen så att den enskilde medlemmen kan få en tydlig bild av organisationens verksamhet.

Juryns motivering:

”Diakonias årsredovisning beskriver verksamheten överskådligt och tydligt i text och grafik. Den ger en god överblick inte enbart över de projekt som organisationen bedriver tillsammans med sina samarbetspartners över hela världen, utan också över den aktuella situationen i de länder där verksamheten bedrivs.

Årsredovisningen är samtidigt något av en skönhetsupplevelse med fantastiska foton, som präglas av hopp, livslust och framtidstro utan att för ett ögonblick förringa problemen och svårigheterna för världens fattiga. Text och foton tillsammans förmedlar på ett inspirerande sätt det starka engagemang, som bär organisationen.

Tvåspråkigheten ökar årsredovisningens användbarhet.

Diakonia har varje år funnits med bland våra finalister vilket bekräftar att den höga kvaliteten är ett uttryck för ett gediget, uthålligt och ambitiöst redovisningsarbete”.

Diakonia arbetar vidare med att stärka demokratin i olika delar av världen, i öppenhet och med drivkraften att ständigt förbättra kvalitén i vårt arbete.

Bo Forsberg

PS: Vår årsredovisning för 2006 och tidigare år finns på www.diakonia.se/arsbok

Andra bloggar om: bistånd, biståndspolitik, demokrati, resultat, redovisning, årsberättelse, årsbok, Riksrevisionen

Att sila mygg och svälja kameler i biståndsdebatten

De senaste månaderna och speciellt de senaste veckorna har det förts en rad debatter i massmedia om biståndets effektivitet. Utgångspunkten har bland annat varit riksrevisionens rapport om enskilda organisationers arbete med understöd av ledarskribenter på några av de större dagstidningarna. Utifrån detta har det skett grova generaliseringar och ifrågasättanden om biståndets effektivitet i allmänhet och folkrörelsebiståndet i synnerhet.

Utan att någon egentligen granskar fakta och sakligt kommenterat vad det handlar om. Vilka är problemen och vilken storleksordning handlar det om i pengar? Hur ser underlagen ut för alla påståenden som florerar? Hur stora är eventuella problem jämfört med andra avslöjanden inom offentlig sektor och näringsliv? Vilka samband och fram för allt vilka intressen ligger bakom alla rapporter och försök att skapa debatt och opinion? Finns det oegentligheter oavsett om det handlar om betalning för svartjobb, försök till att smita från skatt eller försök till korruption ska detta självklart polisanmälas och rättsligen prövas!

Men finns det brister i kvalitén av granskning och utifrån det grova generaliseringar som misstänkliggör en hel sektor av människor som bärs av ett samhällsengagemang måste en seriös diskussion lyftas om relevans, verklighetsförankring, kostnadseffektivitet och vilka intressen som driver debatten.

Riksrevisionen presenterade sin rapport om enskilda organisationers oansvarsfulla sätt att hantera Sida medel. Forum Syd och Svenska Missionsrådet blev granskade med några av de organisationer som de förmedlar pengar till. De organisationer som valdes ut i total öppenhet från de bidragsgivande organisationerna var organisationer där man kunde ana att det fanns brister på grund av försenade rapporteringar etc.

I rapporten har jag förstått att det utifrån ett femtontal organisationer fanns fem där man kunde misstänkliggöra eventuella oegentligheter. I dessa fem fall handlar det om bidrag motsvarande ca tre miljoner. Det vill säga några hundratusen per insats. Men debatten och kritiken har fått enorma proportioner och handlat om att biståndet och folkrörelserna inte är effektiva med antydningar om att här finns ett område som är genomkorrumperat.

Jag har arbetat med bistånd hela mitt liv och mött tusentals människor i Sverige som burit på ett engagemang att förändra världen. Som har sett fattigdomen i vitögat, sett konsekvenserna av marginalisering och förtryck och genom sin inlevelse i problemen och sitt engagemang försökt att åstadkomma förändringar. Människor som engagerat sig i Diakonia eller någon av de andra biståndsorganisationerna, som skapat vänskapsföreningar eller till exemepl engagerat sig som läkare på västkusten för att bidra till aidsarbetet i Sydafrika eller vad det nu kan vara för att ge uttryck för detta engagemang. Arbetat på sin fritid, gjort egna insamlingar och mobiliserat andra människor för att kunna driva verksamheten utifrån de uppsatta målen. Ofta under mycket svåra omständigheter i de länder de varit verksamma. Ett enormt nätverk i Sverige och globalt som bidrar till att bygga förståelse för internationaliseringen och i förlängningen fördjupa respekten för demokrati och de mänskliga rättigheterna.

Om riksrevisionens generaliseringar i rapporten handlar om att ifrågasätta dessa människors engagemang utifrån misstag som kan förklaras – som att man inte hunnit med eller inte tänkt på att ett revisionsintyg måste bifogas en slutrapport eller inte följt upp i detalj eventuella bokföringsmisstag – är det saker som går att rätta till eller förbättra. Det är då man frågar sig vilka proportioner detta får ta i den massmediala debatten? Vilka är jämförelserna?

I slutet av 1970 talet byggde Asea en kraftstation i Zaire, nuvarande Kongo-Kinshasa. Jag bodde och arbetade själv under denna period i Zaire. Alla visste att ledaren och diktatorn Mobutu var genomkorrumperad, såg till sina egna intressen och mördade alla oppositionella. Asea ger sig in i ett riskprojekt och ser till att man får garantier från svenska staten och exportkreditnämnden. Mobutu betalade naturligtvis aldrig. Han investerade i slott och herrgårdar i Frankrike och Belgien och dog som en av världens rikaste män. Asea som vinstdrivande företag fick betalt för sitt risktagande från exportkreditnämnden utan att ta någon risk. Där har skulden funnits under några årtionden tills det förra året efter finansdepartementet uppräkningar skrevs av på biståndsbudgeten med skattemedel motsvarande 1,2 miljarder kronor. Det motsvarar förmodligen ca fem procent av den ursprungliga skulden. De fattiga i nuvarande Kongo har aldrig berörts, förstått eller ens anat att detta storpolitiska och ekonomiska spel pågår.

Det handlar precis om det som biståndsminister Gunilla Carlsson brukar säga: Hur förvaltar vi skattebetalarnas pengar för att bibehålla förtroendet för svenskt bistånd?

Jag skulle kunna lägga till Jasförsäljningen och den svenska vapenexporten och alla anklagelser om korruption som finns från till exempel Sydafrika, Indien och så vidare, där vi alltid har hört att ”byken ska tvättas”. Miljonerna rullar av skattemedel utan några klarlägganden.

Silar vi mygg och sväljer kameler så är det naturligtvis ett problem för demokratin. Vilket inflytande finns för vanliga medborgare att förstå var och hur skattemedlen används? Skattebetalarna är till stor del själva engagerade i de svenska folkrörelserna med ett stort hjärta, engagemang och med kunskap om de globala utmaningarna och kommer i framtiden att utkräva ett politiskt ansvar från de förtroendevalda.

Bo Forsberg

Andra bloggar om: bistånd, biståndspolitik, effektivitet, korruption, Riksrevisionen

Stödet till demokratikämpar är inte egenintresse

Snart kommer regeringens beslut om landkoncentrationen och hur man vill effektivisera det svenska biståndet. Vi ser fram emot dessa beslut med stor förväntan. Samtidigt som vi förväntar oss en fortsatt diskussion om hur stödet till demokrati och MR-insatser i de länder vi fasar ut ur ska säkerställas utifrån Politik för Global Utvecklings målsättningar om fattigdomsbekämpning och demokrati och mänskliga rättigheter.

I väntan på dessa beslut har det i sommar förts en debatt om biståndets ineffektivitet och från vissa debattörer till och med förslag om att lägga ner biståndet helt. Debatten har präglats av okunnighet, svepande generaliseringar och i vissa fall direkta kränkningar.

Som när Anders Isaksson skriver på DN:s ledarsida att stödet till Zimbabwes civila samhälle egentligen bara är en förevändning för svenska organisationer att tala i eget intresse. Ett uttalande som kränker de advokater, jurister och representanter från det civila samhällets organisationer som dagligen bokstavligen ger sina liv för att åstadkomma en förändring i Zimbabwe. Människor som arresteras, torteras och i vissa fall avrättas på grund av sitt mod att vilja förändring.

Diakonias arbete är ett stöd i den dagliga kampen för människors rätt att leva under värdiga förhållanden. Att stödja de krafter som vill förändring utifrån demokratins grunder och som är beredda att försvara de mänskliga rättigheterna är enligt Isakssons argumentation bara egenintresse!

I ett land som Zimbabwe handlar Sveriges bistånd inte om att stödja den sittande regimen. Jag satt i Sidas styrelse 2000 när man som första land beslöt att fasa ut det bilaterala biståndet på grund av den politiska utvecklingen. Men ett fortsatt stöd till civila samhället och oppositionen var en självklarhet.

Isaksson bör vara försiktig med att hävda att växling av pengar stöder den sittande regimen eftersom han kanske inte har hela bilden. En fråga som inte Isaksson berör är hur svenska företags ökade handel bidrar till att stärka regimen? Mellan 2005 – 2006 ökade handeln med svenska företag med 49 procent.

Att försvara de mänskliga fri- och rättigheterna är en del av den svenska utrikespolitiken och utvecklingssamarbetet i samverkan med vår diplomati är ett av de mest verkningsfulla instrumenten vi har för att stödja utsatta människor i ett land som Zimbabwe. Ett avbrutet internationellt bistånd till Zimbabwes folk skulle lämna ett antal aktörer som i dag djärvt vågar höja sin röst utan stöd. Robert Mugabe skulle sannolikt bara välkomna det eller rycka på axlarna.

Vi hoppas och tror att regeringens förslag om landkoncentration ska innehålla förslag på hur Sverige ska kunna ge ett fortsatt stöd till aktörer som verkar för demokrati och respekten för mänskliga rättigheter, även om vi fasar ut regering-till-regeringssamarbetet.

Bo Forsberg

Andra bloggar om: bistånd, biståndspolitik, demokratibistånd, landkoncentration, Politik för Global Utveckling, Zimbabwe

Bistånd bidrar till demokrati och minskad fattigdom

Debatten om biståndet fortsätter. Det finns ofta en stor portion okunskap i den kampanj som nu pågår mot biståndet som berör mig illa. Som nu senast på Expressens ledarsida igår där Anna Dahlberg påstår att ”det inte är behoven” som styr biståndet.

Jag skulle vilja ta biståndskritikerna med på en resa då de får träffa de människor vi arbetar med. Ge mig två veckor av din tid, Anna Dahlberg, och jag ska visa dig den verklighet som en femtedel av världens befolkning lever under. Extrem fattigdom där människor dagligen kämpar för mat och rent vatten, politiskt förtryck där man inte kan lita på sin granne, flyktingsituationer där man lämnat allt man har, barn som utnyttjas i prostitution, tillverkning under vidriga omständigheter eller lever på gatan, hiv/aids som skapar ekonomiska, sociala och personliga tragedier.

Behoven är enorma – och biståndet bidrar till förändring!

Argumentationen i den kampanj som nu pågår kan i vissa stycken liknas vid den Ny Demokrati använde i flyktingfrågan inför valet 1991. ”Äntligen någon som vågar ställa de svåra frågorna och lyfta på alla stenar”, sade några. Liknande svepande formuleringar om hur dåligt allt är, och alla feta checkar som betalas ut, används nu för att argumenterar för att avskaffa biståndet. Var finns kunskapen och referenserna till fakta och egna erfarenheter?

Vi har under de senaste tio åren fört en seriös debatt i Sverige, internationellt, inom EU, Världsbanken och FN om strukturerna bakom fattigdomen och vilka åtgärder som behövs för förändring. Debatten har också handlat om hur biståndet kan fungera mer effektivt.

Nu poppar det upp allehanda tyckare i en uppenbarligen organiserad kampanj med förenklingar och schabloner. Det är ett snudd på föraktfullt förhållningssätt mot alla de människor som brinner av engagemang, har erfarenhet och kompetens inom folkrörelserna, kyrkorna, politiska partier, UD, Sida och i forskarvärlden.

Svenskt bistånd är byggt i samförstånd och på en gemensam värdegrund mellan olika partier och med en bred folklig förankring genom folkrörelser som till exempel kyrkorna, Röda Korset, fackföreningsrörelsen, Rädda Barnen samt kompetenta tjänstemän på UD och Sida. Byggt på folkbildning, engagemang, utvärderingar, deltagande i internationella fora på alla nivåer och med ständiga debatter om effektivitet utifrån behov och målsättningar. En ständigt lärande process.

Resultatet är ett svenskt bistånd som skapat respekt internationellt och möjliggjort för Sverige att ta många andra politiska initiativ internationellt och öppnat dörrar för svenskt näringsliv.

Modernt svenskt bistånd handlar huvudsakligen om att människor ska få makt över sina egna liv, sin samhällsutveckling och kunna utkräva politiskt ansvar från de ledare man valt. Eller stöd till människor som lever under totalitära system för att kämpa för förändring, frihet och demokrati.

I Paraguay stödjer Diakonia en folkrörelsekampanj för att mer offentliga medel ska gå till den sociala sektorn och mindre till militären. Kampanjen har lett till att landets militära utgifter sedan 1990 skurits ner från 12,5 procent till 3,5 procent av statsbudgeten, vilket inneburit att väsentligt mer offentliga medel idag satsas på hälsa och omsorg – en utveckling som gynnat de fattigaste.

Vill du läsa om fler exempel på resultat av Diakonias arbete gå in på vår hemsida: http://www.diakonia.se/

Bo Forsberg

Andra bloggar om: bistånd, biståndspolitik, Expressen, fattigdomsbekämpning, Paraguay

Enfaldig argumentation om biståndet

Det pågår en märklig debatt om biståndets effektivitet. Dagens Nyheters ledarsida har vid ett flertal tillfällen gjort utfall om hur misslyckat biståndet är och att det nu är dags att montera ner det. Bengt Nilsson har i Expressen och nu senast i Svenska Dagbladet fått utrymme att driva samma budskap.

Argumentationen är enfaldig, generaliserande och okunnig. Man skulle kunna tro att det är en organiserad kampanj som pågår.

Argumentationen är att många länder, framför allt i Afrika, lever kvar i fattigdomen trots stort bistånd – alltså leder bistånd till korruption och befäster fattigdomen.

Samma enfaldiga argumentation skulle kunna användas om militära utgifter och säkerhetsläget i världen. De militära utgifterna i världen har ökat med 34 procent mellan 1996 och 2005, till att 2005 omfatta drygt 1000 miljarder dollar. Ändå ser säkerhetsläget ut som det gör i världen idag.

Med Bengt Nilssons argumentation är den enda slutsatsen - skär ner vapenkostnaderna och lägg ner den militära verksamheten. Men verkligheten är mer komplicerad.

Det har uppenbarligen aldrig föresvävat dessa skribenter att fattigdom skapas av andra strukturer.

Låt mig lyfta exemplet Malawi:
Malawis nationella inkomst är till 70 procent beroende av odling av tobak. De stora tobaksbolagen finns i USA och Europa. Här sjunker deras försäljning och vinster på grund av folkbildning, opinionsarbete, skattelagstiftning, förbud mot rökning på offentliga platser och ett regelverk beträffande marknadsföringslagar etc.

Priset på världsmarknaden har sjunkit med ca 40 procent det senaste året på grund av de stora bolagens konkurrens och minskade försäljning i USA och Europa. Konsekvensen blir att småfarmarna på tobaksplantagen i Malawi inte kan betala lönerna. Familjerna klarar inte försörjning - barnarbetet ökar. Samtidigt som enorma summor spenderas på marknadsföring i de fattiga länderna för att skapa en livsstil där rökning ger självkänsla.

Den strukturen med direkta resultat på hälsa och fattigdomsbekämpning dikterat av stora ekonomiska intressen i USA och Europa är inte Bengt Nilsson intresserad av att lyfta eller diskutera. I hans enfaldiga och förenklade värld är det bistånd som bidrar till fattigdom.

Listan på strukturella orsaker till fattigdomen kan fortsättningsvis göras lång:

• Europas och USA:s handelsrestriktioner på områden som den fattiga världen är konkurrenskraftiga på som t ex jordbruk och textil.

När ska Bengt Nilsson skriva och analysera hela WTO-processen och den maktkamp som pågår om hur den rika världen försöker att skydda sina intressen i namn av frihandel?

• Illegitima skulder

Jag arbetade sex år i Kongo-Kinshasa i början av åttiotalet. Vi alla, vanliga medborgare i Kongo och biståndsarbetare, insåg med vrede att en av världens mest korrupta ledare ”glatt” förhandlade med Världsbanken och stora internationella företag om lån, nya investeringar inklusive ABB etc. Det fanns då ingen ovisshet om att detta var en korrupt ledare och diktator. Pengarna är idag borta och Mobutu död. Hans familj har stora rikedomar och egendomar världen över.

Företagen får kompensation för sina risktaganden bland annat via den svenska biståndsbudgeten. Världsbanken driver in sina skulder. Men kvar finns det fattiga - i århundraden exploaterade folket i Kongo - som ska betala alla skulderna.

Det är naturligtvis biståndets fel – eller hur Bengt Nilsson?

• Korruption

Bengt Nilsson talar om korruption. Detta är en viktig fråga. Men gå till korruptionens källa!
Hur ser korruptionen ut i samband med alla vapenaffärer? Vi har t ex vid ett flertal tillfällen försökt utreda vad som hänt i samband med Jasförsäljning till Sydafrika, men inte lyckats på grund av stängda dörrar och hemliga dokument.

Biståndsminister Gunilla Carlsson understryker Bengt Nilssons argumentation i sitt tal på Utrikespolitiska Institutet här om dagen när hon inleder med att säga att det nu har blivit legitimt att ifrågasätta biståndet och dess effektivitet. Lever hon i en annan värld? Biståndets effektivitet har diskuterats i relation till andra politikområden det senaste årtiondet i FN, IMF, WB, DAC, Sveriges Riksdag och inom det civila samhället. Vi kan skicka hundratals rapporter till den som är intresserad.

Svenskt bistånd har bidragit till utbildning, hälsoinsatser, demokratistöd, arbete för de mänskliga rättigheterna. Det sker alltid misstag i all form av verksamhet. Det sker inom biståndet, offentlig sektor, privata näringslivet, militära insatser etc. Men generalisera inte på det sätt som nu sker i debatten beträffande det svenska biståndet.

Presentera konkreta exempel på biståndets misslyckande så får vi en saklig diskussion.

Bo Forsberg

Andra bloggar om: bistånd, biståndspolitik, Gunilla Carlsson, handelspolitik, illegitima skulder, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, Bengt Nilsson

Baptistsamfundet vågar utmana!

I Kristi Himmelsfärdshelgen medverkade jag i Baptistsamfundets årskonferens i Helsingborg under temat – Vem bryr sig? Baptistsamfundet är en av Diakonias huvudmän. I fokus fanns klimatförändringarna i relation till fattigdomen och de globala rättvisefrågorna.

Vilken spännande konferens!

Det sägs ofta att folkrörelserna inklusive kyrkan är på utdöende. Så är inte fallet. Här finns ett intresse och framför allt ett engagemang som söker nya former. Med representanter från lokala församlingar diskuterades en helhetssyn på de globala utmaningarna utifrån teologi, faktaredovisning om klimatförändringar och dess relationer till FN:s mål om att halvera fattigdomen till 2015.

Temat diskuterades i seminarier, behandlades i förhandlingar och upplevdes i gudstjänster
Exempel på frågor som diskuterades:

• Det är ett faktum att naturkatastroferna har ökat i antal under de senaste årtiondena. Det är framför allt katastrofer som är relaterade till översvämningar och torka enligt FN och Internationella Röda Korset. I länder som t ex Moçambique och Bangladesh försvinner årligen odlingsbar jord på grund av översvämningar medan torkan i delar av Sudan, Afrikas Horn och Kenya omöjliggör för människor att få mat och vatten för dagen.
• Den rika världen som släpper ut i särklass mest koldioxid och som förorsakar klimatförändringarna märker än så länge inte så mycket av problemen. Den fattiga delen av världen, som t ex delar av Afrika får – som så många gånger tidigare – betala priset för att vi ska uppehålla vår välfärd.
• Antalet klimatflyktingar ökar och utgör idag en majoritet av världens flyktingar. De står vid EU:s gräns och inga barriärer kommer att kunna hindra dem när de söker mat och vatten för dagen.
• WTO:s handelsavtal, biståndet och miljöpolitiken måste samordnas för att vi ska kunna möta utmaningarna och hitta lösningar.
• Vad kan jag göra som enskild, vad gör vi som kyrka och hur påverkar vi politiken på nationell och regional och globala nivå så att kloka beslut fattas?

Spännande diskussioner med stort engagemang resulterade i ett antagande av en policy för samfundet i klimatfrågan samt en uppmaning till församlingarna att arbeta vidare med att ta fram lokala handlingsplaner.

Själv fick jag vara med om något nytt när jag dialogpredikade med en av Sveriges främsta kontrabasister i en jazzgudstjänst under temat klimatförändringar och global rättvisa.

Det finns verkligen hopp när man ser människors engagemang, vilja, kompetens och visioner.

Bo Forsberg

Andra bloggar om: Baptistsamfundet, folkrörelser, klimatförändringar, fattigdomsbekämpning

Biståndsministerns engagemang i Mellanöstern inger hopp!

I dagarna besöker biståndsminister Gunilla Carlsson Israel och Palestina. Vi välkomnar och gläds åt hennes tydlighet i att Sverige ska vara en aktör i fredsarbetet i området.

Ännu viktigare är att hon är tydlig på vad som måste vara förutsättningarna för att en fredsprocess ska komma till stånd, något vi längtat efter från svenska regeringar de senaste åren:

• En tvåstatslösning med internationellt erkända gränser, sammanhängande territorium och en livskraftig ekonomi.
• Stopp för bosättningarna och byggandet av en ”separationsbarriär”. (Vi kallar det muren.)
• Förbättrad humanitär situation på de ockuperade områdena genom ekonomiskt stöd och att garantera humanitära organisationers tillträde till ockuperade områden.
• Att rörelsefrihet för palestinierna garanteras och att tull och momsmedel utbetalas till den palestinska myndigheten som idag konfiskerats av Israel.
• Krafttag mot korruptionen och reformering av den palestinska myndigheten.
• Samtal med svenska folkrörelser om stöd till demokratibyggande och arbetet för att respekten för den internationella och humanitära rätten ska respekteras av bägge parter.

Vi hoppas att den svenska regeringen nu tar initiativ till att upphäva bojkotten mot den palestinska myndigheten. Det är inte murar, granater och klusterbomber som kommer att lösa konflikten. Det är dialogen, saklighet, förtroendebyggande, respekten för mänskliga rättigheter och en demokrati som byggs underifrån som är lösningen, framtiden och freden.

Gunilla Carlsson ska veta att hon har ett stort stöd för sin hållning och politik bland Diakonias engagerade människor i lokala församlingar. ”Var går gränsen” var temat för årets vårkampanj då vi uppmärksammade israelernas byggande av muren på framför allt palestinska områden.

Men framför allt vill vi ställa frågan: var går gränsen för mänskligt lidande? Responsens och viljan att vara med att bidra till försoning och fred på rättfärdiga och sakliga grunder är stor.

Engagemang skapar hopp om en bättre värld.

Bo Forsberg

Andra bloggar om: biståndspolitik, Gunilla Carlsson, Israel/Palestina, Mellanöstern

Förenkla inte diskussionen om biståndet!

Den 12 maj skriver Bengt Nilsson på Expressens debattsida att Sida:s bistånd förstör för Afrikas fattiga. Argumentationen är att Sida:s bistånd stärker korrupta regimer och som en följd av detta får vi ta emot mer flyktingar som belastar vår statsbudget.

Det vore väl underbart om det fanns så enkla, tydliga samband och förklaringar som Bengt Nilsson antyder. Snabba problemförklaringar – snabba svar. Tyvärr leder den typen av diskussioner bara till missförstånd och misstroenden. Bengt Nilsson missar det mål som jag hoppas att han delar med mig. Att bygga en bättre värld.

Jag har i mina inlägg försökt lyfta demokratins förutsättningar utifrån ett internationellt perspektiv med vikten av människors delaktighet i samhällsbyggandet, möjligheten att utkräva politiskt ansvar och deltagandet i framtagandet av alternativa långsiktiga utvecklingsmodeller.

För det första: om man vill förklara biståndets konsekvenser med den förklaring som Bengt Nilsson ger bortser man från Europas och USA:s exploatering av denna kontinent under århundraden. Vem har korrumperat Afrikas ledare i rovdriften på alla de rikedomar Afrika har i form av råvaror?

Under mina sex år i Kongo i början av åttiotalet fick jag förmånen att samtala om situationen i landet med USA:s ambassadör under några minuter i samband med ett cocktailparty. Det han sa med ett glas i handen var: ”Jag har skrivit hem till min regering att nu kan vi inte stödja denna korrupta regering längre utan att vår egen moral kommer att urholkas och sammanblandas med Mobutu regimens korrupta intressen och sönderfall av etik”.

Stödet fortsatte under flera årtionden och pågår förmodligen än idag på grund av politiska och framför allt ekonomiska intressen. Oljan, diamanterna, kopparn, kobolten och alla de unika metaller som bland annat återfinns i våra mobiltelefoner finns i Afrika. Granska Frankrikes ELF:s intressen, mobilföretagens intressen, gruvindustrins intressen, d v s Europas och USA:s fortsatta exploatering av kontinenten.

Då sticker det i ögonen när man läser Bengt Nilssons artikel att Sidas bistånd leder till korruption. Vidga perspektiven: Sidas stöd till utbildning, hälsa, freds- och demokratiinsatser etc är ett försök till att återbetala den skuld vi har till denna kontinent.

Dessutom finns det mängder av rapporter från Världsbanken, UNDP och andra internationella organ som jag håller högre i trovärdighet och kunskap än Bengt Nilsson, som visar på biståndets resultat och effektivitet.

För det andra: en konstruktiv diskussion måste ta fasta på vad svenskt modernt bistånd handlar om idag.

En svensk profilfråga i utvecklingssamarbetet är demokrati och mänskliga rättigheter, ett arbete som grundar sig på den av Sveriges riksdag fastslagna ”Politik för global utveckling”.

Svenska folkrörelser arbetar idag med att fördjupa demokratin i länder där demokratin fortfarande är bräcklig och skör. Genom folkbildning, organisering av människor och kapacitetsutveckling av lokala organisationer bidrar detta arbete till:

• att säkerställa att ekonomiskt bistånd används till rätt ändamål och att det finns någon som kan utkräva politiskt ansvar i syfte att förhindra korruption
• att säkerställa att ett juridiska reformarbete sker i landet i enlighet med internationell standard och internationella avtal
• att säkerställa att regeringar respekterar de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter och den internationella humanitära rätten
• att initiera debatter och framtagande av alternativa utvecklingsmodeller i syfte att påverka politiken på lokal, nationell och internationell nivå

Vi har mängder av exempel på hur detta arbete varit framgångsrikt som till exempel framtagandet av en lagstiftning om kvinnors rättigheter i Mocambique, utbildningsinsatser inför förra årets val i Kongo-Kinshasa (landets första demokratiska val på över 40 år!), ökat kvinnligt valdeltagande i Zambia etc.

Det är ett helt annat arbete än det Bengt Nilsson försöker måla upp.

Bo Forsberg

Andra bloggar om: Afrika, bistånd, biståndspolitik, demokratibistånd, Expressen, Kongo, mänskliga rättigheter, Politik för Global Utveckling

Stoppa biståndet till Sverige!

Urholkningen av biståndet fortsätter. Nu har regeringen beslutat att använda 700 miljoner kronor från biståndet för att täcka kostnader för det ökande antalet irakflyktingar som kommer till Sverige. Av dessa 700 miljoner har Sida fått i uppdrag att bidra med 360 miljoner. Sida har naturligtvis inga pengar som ligger och ”skvalpar” i väntan på att användas, utan måste göra nedskärningar i befintlig verksamhets- och budgetplanering.

Vi vet att det innebär att Sida tvingas riva upp planerad verksamhet. ”Inget område är fredat”, säger Sida.

Precis den ryckighet i biståndsverksamheten som både Diakonia och representanter från centern, folkpartiet, moderaterna och kristdemokraterna kritiserade den förra socialdemokratiska regeringen för i dess hantering av biståndet under utgiftstaket. Nu gör den nya alliansregeringen samma sak.

OECD-ländernas regeringar stod bakom beslutet år 2000 i FN om att arbeta för att halvera fattigdomen till år 2015. Detta mål har gång på gång förnyats i internationella regeringskonferenser och inom ramen för FN:s framtida vision om en bättre värld. Vid dessa tillfällen har åtagandet bland annat varit att arbeta för skuldavskrivningar, skapa förutsättningar för en fri och rättvis handel och ett ökat bistånd som är tydligt riktat mot fattigdomsbekämpningen.

Regeringen har också i både FN och i EU:s ministerråd åtagit sig att inte finansiera skuldavskrivningar från biståndet och därmed minska biståndet.

Hur ska vi nå de dessa mål om regeringarna inklusive den svenska regeringen inte orkar med att fullfölja de stora visionerna man formulerar och är överens om när man samlas inom OECD och FN?

Praktisk budgetpolitik i Sverige handlar uppenbarligen om att retoriskt tala om ansvaret och omsorgen för de svaga och marginaliserade, men under förutsättning att vi först kan täcka våra egna kostnader och se till att budgeten håller för alla skattenedskärningar. Det finns en brytpunkt då trovärdigheten är i fara.

Vi i Diakonia har alltid drivit att varje politikområde måste bära sina egna kostnader om vi menar allvar med globaliseringens utmaningar och Politik för Global Utvecklings intentioner.

Det är kanske tid att starta en folkrörelsekampanj – Stoppa biståndet till Sverige!

I helgen fortsatte Diakonias vårkampanj med nedslag i Linköping under temat ”Var går gränsen”? Inspirerande! Mellan två till tre hundra personer var samlade lördag och söndag till seminarier, konsert och gudstjänst. ”Var går gränser” handlar om konflikten mellan Israel/Palestina. Muren som byggs mellan folk skapar bara mer hat och oförsonlighet. Men vi blir fler och fler nationellt såväl som internationellt som vill riva murar och bygga förtroenden som en väg till fred och säkerhet.

Bo Forsberg

Andra bloggar om: bistånd, biståndspolitik, Israel/Palestina, Politik för Global Utveckling

Demokrati är folkligt engagemang och en öppen debatt

I slutet av förra veckan medverkade jag i en rad debatter, konferenser och möten som alla handlade om demokrati, men utifrån väldigt olika aspekter och nivåer.

På onsdagen träffade vi tillsammans med Mr Francis som arbetar för Economic Justice Network (ett nätverk bestående av 11 nationella ekumeniska kyrkoråd i Södra Afrika) representanter från olika partier i riksdagen. Syftet med dessa möten var att förklara konsekvenserna av de regionala handelsavtal som EU diskuterar med länderna i Södra Afrika.

Huvudpunkterna var:

• Hur kan vi säkerställa att de afrikanska länderna kan driva en egen ekonomisk politik, kan skydda sitt eget jordbruk i konkurrensen med EU:s skattesubventionerade politik och snedvridande av jordbruksmarknaden?
• Hur säkerställer vi den demokratiska processen i förhandlingarna så att beslut och avtal är förankrade?

När Francis förklarade att problemet är att parlamentariker i Södra Afrika inte vet och känner till konsekvenserna av WTO/EPA förhandlingarna – var svaret från våra svenska parlamentariker: ”Det vet inte vi heller!”

På torsdag kväll medverkade vi i ett samtal som blev en livlig debatt i Uppsala Missionskyrka under temat ”Finns det något hopp för Afrika”? Svante Weyler, journalist och författare, hävdade att Afrikas problem handlar om beroendet och solidariteten inom den afrikanska familjen och klanen. Den leder till nepotism och korruption. Demokratin, konkurrensen och ansvarstagande för helheten undergrävs av detta faktum. Vi, som Diakonia, beskylls för att inte våga ta upp detta tema utan hela tiden lägga skulden på andra utomstående aktörer som Världsbanken, IMF och WTO.

Det finns ett stråk av sanning i det Svante Weyler påstår. Det vet jag efter mina sex år i Kongo. Men det sätt han säger det på är örongodis för den som inte vill se sanningen i vitögat och ta ansvar för de missgärningar vi i nord har utsatt de afrikanska folken för: slavhandel, kolonialism, exploatering av råvaror, stöd till diktaturer utifrån eget intresse och så vidare.

Jag väntar t ex på en genomgripande utredning om oljebolaget ELF:s och den franska regeringens ekonomiska och politiska spel i Afrikas konflikter – då talar vi om demokrati.

En dag kommer vi att få betala priset för det vi orsakat i Afrika. Då kommer inte den afrikanska familjens sammanhållning att stå i centrum för problemformuleringen.
Den ena sanningen utesluter inte den andra. Frågan är väl hur vi kan stödja Afrika att delta i den globala utvecklingen genom att på lokalplanet folkbilda och inspirera, och på det globala planet avslöja de onda strukturerna som bara tjänar de rikas egenintressen.

På fredag deltog jag i en konferens arrangerad av Nykterhetsrörelsens bildningsförbund om alkoholen och hälsan i ett globalt perspektiv. Alkohol skapar sjukdomar och ohälsa i sig själv, det är vi medvetna om.

Vi vet att 70 procent av spridandet av hiv/aids sker under alkohol eller drogmissbruk Våldet mot kvinnor och kriminaliteten är direkt kopplat till missbruk. Kunskapen finns där! Men den räcker uppenbarligen inte till för att förändra villkoren. Därför att det finns så starka ekonomiska intressen från producenterna i nord som lägger miljoner och åter miljoner på marknadsföring i utvecklingsländerna och lobbying på regeringarna här hemma.

Fundera och titta t ex på hur varumärket ABSOLUT eller CARSLBERG marknadsförs nästa gång du är ute och reser.

Det diskussionen handlar om är:

• Kapitalismen är som en tiger. Den har stor kraft och potential, men måste tyglas och tämjas utifrån humanitära intressen, annars river den sönder allt
• I Sverige och många andra länder tyglar vi den genom skattelagstiftning, konkurrenslagstiftning, social- alkohol- och hälsolagstiftning, etc.
• Men var finns reglerna som tyglar de ekonomiska intressena på global nivå. Där är ”tigern fri”. Där räcker inte demokratins spelregler till.
• WHO:s mandat om internationell hälsa kontra WTO-intressen om fri handel.
  

Så till Umeå Missionskyrka lördag och söndag med Diakonias kampanj – Var går gränsen?

Det var ett stort engagemang med seminarium om konflikten mellan Israel och Palestina.
Frågeställningen var om vi tror på att fysiska murar skapar trygget, frihet och fred eller att det handlar om att rasera murar av fördomar, hat och hämnd genom dialog och förtroendebyggande åtgärder. Efter det en underbar konsert med kör och orkester med en blandning av svensk och musik från Mellanöstern.

Och så avslutningen – en gudstjänst om den teologiska utmaningen i området. En fråga som blivit så svår i kyrkliga kretsar men påverkar engagemanget och arbetet med fred i området.

Bo Forsberg

Andra bloggar om: Afrika, biståndspolitik, EPA, folkhälsa, Israel/Palestina, Världsbanken, IMF, WTO

Stressig process när regeringen ska genomföra landkoncentrationen

Regeringen har beslutat och initierat ett arbete med att koncentrera och fokusera det svenska bilaterala biståndet på ett färre antal länder. Bakgrunden är att biståndsvolymen i kronor såväl som antalet mottagarländer har ökat gradvis under de senaste åren. Därmed finns det enligt regeringen en risk att uppföljningen och effektiviteten blivit sämre. Det är i alla fall arbetshypotesen.

Jag tror att vi är många som kan dela den hypotesen och därför välkomnar ett arbete med fokusering och tydlighet i svenskt bistånd.

Det är en viktig men svår process!

Därför är det förvånande att det som i så många andra fall beträffande denna regering går med en rasande hastighet. Det har varit en forcerad process med förväntningar på ambassader, Sida och UD:s regionala avdelningar att ta fram underlag för de politiska beslut som nu ska beslutas före sommaren. Det finns många hänsyn och parametrar som ska vägas in.

Den här veckan börjar de olika regionala avdelningarna på UD att rapportera sina sammanställningar och underlag till den politiska ledningen för att snabba beslut ska kunna tas före sommaren.

Samtidigt börjar man en process med att skriva en ny Afrikastrategi som ska ligga till grund för den svenska strategin i förhållande till Afrika. Utredningen ska föreläggas riksdagen i höst när alla beslut är tagna beträffande landfokusering och svenska intressen. Var finns effektiviteten i regeringens planering?

Med anledning av att processen nu går in i ett slutskede som präglas av politiska diskussioner och beslut är det viktigt att tänka på följande så att man inte kastar ut ”barnet med badvattnet”.

Det finns idag en bred politisk samstämmighet om att ”Politik för Global Utveckling” ska ligga till grund för Sveriges internationella åtaganden inom alla politik områden. Biståndsministern är inom sitt ansvarsområde tydlig på att demokrati och arbetet med de mänskliga rättigheterna är av högsta prioritet under de kommande åren.

I diskussionerna om landfokusering har nämnts att resurser ska kunna frigöras för ett tematisk fördjupningsarbete, som t ex demokrati och mänskliga rätigheter.

Demokratifrågorna har under många årtionden varit ett svenskt profilområde i det internationella biståndet grundat på den svenska erfarenheten och kompetensen. Det finns få länder som har den unika traditionen och kunskapen. Vi har haft ett brett samförstånd mellan olika aktörer i samhällsbyggandet om demokratins grunder, förutsättningar och spelregler. Erfarenheter grundade på en historik med ett folkligt engagemang genom folkrörelser, ett initiativrikt näringsliv – men också en öppen och fri debatt.

I riktlinjerna från UD har det understrukits i processen med landfokusering, att det kan finnas skäl att stödja icke-statliga aktörer i länder även om förutsättningarna saknas för ett bilateralt (stat-till-stat) samarbete. Det kan handla om fall där utvecklingsarbetet har avbrutits med hänvisning till en uppenbar ovilja från mottagarlandets regering att respektera de mänskliga rättigheternas grundläggande friheter.

Det civila samhället har en viktig roll och uppgift i att fördjupa demokratin i länder där demokratin fortfarande är bräcklig och skör. Detta arbete kan sammanfattas enligt följande:

- Civila samhället kan bidra till att säkerställa att förtroenden byggs mellan regeringar och medborgare.

- Civila samhället kan bidra till att säkerställa att regeringar respekterar de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter och den internationella humanitära rätten.

- Civila samhället kan bidra till att säkerställa att ett juridiskt reformarbete sker i landet i enlighet med internationella standard och internationella avtal.

- Civila samhället kan bidra till att säkerställa att ekonomiskt bistånd används till rätt ändamål och att det finns någon som kan utkräva politiskt ansvar i syfte att förhindra korruption.

- Civila samhället kan folkbilda, delta i debatter om politiska policys och arbeta fram alternativa utvecklingsmodeller.

- Civila samhället kan stödja de grupper som arbetar internt eller i exil för att åstadkomma en demokratisering.

- Civila samhället kan formulera alternativa analyser och politiska förslag.

- Civila samhället kan inspirera till folkligt engagemang och transparenta processer.

- Civila samhället kan genom internationella nätverk och kampanjer i nord/syd skapa global folkbildning /opinion för att påverka berörda regeringar.

- Civila samhället kan möjliggöra för internationellt utbyte och byggande av internationella nätverk så att nationella grupper och organisationer kan få stimulans och stöd i demokratiserings processer.

Diakonia har många goda erfarenheter från denna typ av demokratiarbete från ett fyrtiotal länder som vi arbetar i.

Som t ex i Mozambique där våra samarbetsorganisationer varit drivande i framtagandet av en ny familjelagstiftning för att stärka kvinnors rättigheter och en ny lagstiftning för att skydda hiv/aids sjukas medborgerliga rättigheter. Andra exempel är Diakonias avgörande betydelse i arbetet med sanningskommissionerna i Paraguay och Peru.

För att säkerställa ett fortsatt svenskt stöd till demokrati och MR-arbetet i länder där Sverige fasar ut det bilaterala biståndet föreslår Diakonia att regionala fonder upprättas. Syftet med dessa fonder kan sammanfattas enligt följande:

- Stöd till det civila samhället, dess nationella partners och internationella nätverk för att fördjupa demokratin och MR-arbetet i nya och sköra demokratier enligt ovanstående som t ex i Kambodja, Honduras, Nicaragua, Congo, Burkina Faso etc.

- Stöd till Sanningskommissioner som t ex i Peru, Colombia och Kambodja.

- Stöd till FN:s ombudsmän och rapportörer i olika delar av världen.

Bo Forsberg

Andra bloggar om: Afrika, bistånd, biståndspolitik, demokrati, landkoncentration, mänskliga rättigheter

Skrämmande okunskap på DN:s ledarsida

På ledarsidan i söndagens Dagens Nyheter fanns rubriken ”Bolag bättre än bistånd”. Sedan följde en text som vi som arbetat hela livet med demokratibistånd inte förstod någonting av.

Rubriken antyder att det finns en motsättning, ett antingen eller, i valet mellan att stödja näringslivet eller det demokratiarbete som sker genom biståndet. Varför det skulle finnas en sådan motsättning och hur den i så fall ser ut förblir dock oklart. Hela texten saknar analys och lämnar efter sig en rad frågor: Vilken typ av bolag är det som har överlevt? Hur har de bidragit till fattigdomsbekämpningen och framväxten av demokrati i de länder de verkar?

Samtidigt avslöjar ledarskribenten sin okunskap beträffande svenska folkrörelsers demokratibistånd när det insinueras att de skulle ”uppifrån och med skattepengar som lockbete berätta vilka intresseorganisationer som enligt förmenande borde startas i Afrika”. Om detta är debattnivån beträffande svenskt framtida bistånd så är det mycket oroande.

Diakonia har lång erfarenhet av demokratibistånd från t ex Sydafrika och Centralamerika. Under apartheidtiden i Sydafrika, och diktaturerna och inbördeskrigens tid i Centralamerika, var det inte näringslivets aktörer som längtade efter att bidra till demokratiska förändringar. Snarare motsatsen, genom att försvara sina egna intressen och misstänkliggöra de krafter som stod upp för människors rätt att leva ett värdigt liv.

Förändringarna kom genom ett nätverksbyggande mellan organisationer, kyrkor och enskilda i dessa länder, i Sverige och internationellt. Nätverk som skapade opinion, avslöjade hur systemen förgrep sig på människor och arbetade för en förändring. Ett arbete byggt på att försvara friheten, respekten för de mänskliga rättigheterna och demokratins grunder.

Diakonias stöd till personer som Beyers Naudé, Frank Chikane, Desmund Tutu och de kyrkor och organisationer de representerade, var av avgörande betydelse för avskaffandet av apartheid – tillsammans med alla andra som arbetade i de internationella nätverken med samma målsättning.

Idag låter det som att alla kämpade för apartheids avskaffande och bidrog till förändringen. Så var det inte! För att få en mer nyanserad debatt och ett historiskt perspektiv uppmanar jag DN:s ledarskribenter att läsa till exempel Diakonias bok I livets tjänst.

I Centralamerika blev samma stöd till kyrkor och organisationer samt utbildningsinsatserna till flyktingarna en av många faktorer som bidrog till freden och demokratibyggandet.

Idag arbetar Diakonia på samma sätt med de erfarenheter vi har, för att skapa demokratiska förutsättningar i länder där vi finner totalitära regimer eller där konflikten slagit sönder alla förutsättningar för demokrati och MR-relaterat arbete. I länder som, Burma, Irak, Somalia, Palestina, Zimbabwe, Cuba etc. Jag har tyvärr inte sett bolagens intresse av att delta i dessa processer.

Svenskt folkrörelsebistånd har en roll och näringslivet en annan. Men ställ inte dessa roller mot varandra.

Bo Forsberg

Andra bloggar om: Dagens Nyheter, bistånd, biståndspolitik, demokratibistånd, folkrörelser