Christoffer Sjöholm julbloggar från Betlehem

När vi alla samlas med familjen och vänner för att fira julen, är det som vanligt med blandade känslor detta sker i det heliga landat. Det kristna julfirandet sammanfaller med det judiska firandet av Hannukah, samtidigt som det muslimska nyåret firas i dagarna. I Jerusalem och i det övriga heliga landet, så tänds många ljus för alla dessa olika ändamål. Den lutherska prästen i kyrkan i Betlehem talade på julaftons eftermiddagen om hur inget mörker i hela världen kan slå ut ens det lilla tända ljuset, hur till och med ett litet ljus kan synas i flera mil i det kringliggande mörkret och hur mycket mörker vi än samlar på en och samma plats, så lyser det lilla ljuset ännu starkare.

Till Betlehem kommer det denna jul fler turister än på många år, myndigheterna räknar med över 40 000 besökare över enbart julhelgen. Hotellen är fullbelagda. Besöksantalet för hela året 2008 gick just över en miljon. Samtidigt slingrar sig den av Israel byggda muren allt mer befast kring Jesus födelseplats. Det som borde vara en öppen stad för kristna från hela världen, samt en plats för religionsmöten med judar och muslimer, är idag fortfarande en stängd och belägrad stad av den israeliska ockupationsmakten. Årets julklapp, producerad av den palestinska familjen som har fått sitt hem omgärdat av den 8 meter höga muren på tre vinklar, borde vara Jesuskrubban av olivträd som har en mur fastslagen mellan Jesusbarnet och de besökande vise männen och fåraherdarna.

I Gaza är situationen alltmer kritisk. När det inte verkar kunna bli sämre, så står Gazaborna under julen inför ett hot om ev massivt israeliskt militärt anfall. Den sexmånaders vapenvilan mellan Hamas och Israel har upphört, ett 70-tal Qassam raketer har skjutits in i Israel sedan dess och retoriken från israeliska politiker har höjts som en del av valkampanjen inför stundande val i Israel. Utrikesminister Livni säger att de har fått nog och hon lovar att ta itu med problemet Hamas! Försvarsministern Barak säger att han förespråkar fasta handlingar istället för starka ord, och har gett order om planering och beredskap för militära aktioner. Israeliska regeringen sammanträdde på julafton för att diskutera krisen och de flesta tror att ett beslut har fattats om en större militär operation i Gaza under dagarna som kommer.

Belägringen av Gaza är förfärlig. Direktorn för Diakonias partner Al Mezan, Issam Younis, beskriver per telefon på juldagen hur den drabbar främst civilbefolkningen, och men inte alls påverkar påverkar Hamas ställning, den är snarare kontraproduktiv och stärker de extrema krafterna. Den palestinske lutherske biskopen Munib Younan berättade igår hur allt fler i Gaza nu till och med tvingas elda upp möbler och kläder för att få värme till huset i det allt kyligare vinterklimatet. Elektriciteten och varor minskar kraftigt, endast tre timmar elektricitet per dag, FN har tvingats avbryta med leveranser av mat och andra förnödenheter. Den humanitära situationen i Gaza har länge varit kritisk och den är nu alarmerande. Dessutom står Gazaborna inför ett eventuellt krig mellan Israel och Hamas med oanade förödande konsekvenser.

Issam säger att "Israeliska politiker nog behöver visa palestinskt blod inför valkampanjen"!

Det finns mycket att fira under julen i det heliga landet, men det finns samtidigt mycket att vara orolig inför. Vi ber och hoppas för att fredens och förståndets röster hörs starkare än krigets och orimlighetens röster.
Vår uppgift inom Diakonia och tillsammans med våra lokala partners är att fortsätta höja våra röster för freden, rättvisan och hoppet, samt påverka och engagera beslutsfattare att bryta onda strukturer och våldets banor.
Inte ens allt mörker i hela världen kan slå ut det lilla tända ljuset! Detta är julbudskapet från Bethlehem, Jerusalem och det heliga landet i år!

Christoffer Sjöholm
Regionschef
Diakonia Mellanöstern

Vem stöder vem?

Hamas talesman Ayman Taha har annonserat att den sex månader långa vapenvilan med Israel går ut idag den 19 december.
Man kan fråga sig med vilken rätt de gör det. Majoriteten av palestinierna i Gaza stöder inte raketattackerna och är hjärtligt trötta på Hamas styre.

Nu kommer ju frågan; beror Hamas vikande stöd på Israels blockad av Gaza? Knappast, enligt palestinska Hamaskritiker inne i Gaza.
Hamas har inget att förlora på blockaden, de har allt de behöver, de finansieras utifrån och tar dessutom ”skatt” på livsmedel och förnödenheter som smugglas och säljs till ockerpriser inne i Gaza.
Hamas problem blev istället att när de väl tagit över makten så började de lägga sig i rättsväsendet, ordningsmakten, begränsa yttrandefriheten, hota oppositionella. Polisen började se mellan fingrarna om brottslingarna hade länkar till Hamas.

En känd kritiker inne i Gaza sade:
– Hamas ger möjligtvis en slags ordning inne i Gaza, men ingen lag.

Hamas vann valet som en protest mot korruptionen inom det styrande Fatahpartiet. När de till slut fick makten över ett område visade de sig vara likadana själva. Man kan naturligtvis säga att det var en omöjlig uppgift att sköta ett civilt styre under blockad, men det förklarar inte korruptionen.

Blockaden och mer våld vore istället räddningen för alla extremister i Gaza. Under hela tiden som blockaden pågått har det förts en debatt i Israel huruvida den verkligen är effektiv för att minska Hamas inflytande, eller om den är kontraproduktiv. Jag är rätt säker på det senare.

Hoten mot extremisterna kommer mindre från Israel än från fred och utveckling, istället göder extremisterna varandra. Naturligtvis vet Hamas att Israel också snart går till val, naturligtvis vet de att våld eller hot om våld alltid styrker mer militanta tongångar i Israel.

Med andra ord är det rätt tydligt att Hamas nog hellre ser Likud i kombination med olika extrempartier i som israelisk regering än en fredsinriktad koalition.
Naturligtvis vet Hamas att ju hårdare Israel slår mot palestinierna, ju mer vägspärrar, ju fler checkpoints och murar, ju mer bosättningarna växer, ju mer stöd de militanta bosättarna får, ju fler övergrepp mot palestininer som kan dokumenteras - desto mer undergräver man palestiniernas förtroende för en fredsprocess, och desto mer ökar stödet för Hamas.

Så fortsätter det! Våldet gynnar våldet! Fred, förhandlingar och uppgörelser hotar extremisternas paradis på båda sidor.

Joakim Wohlfeil

Jag förstod inte varför jag snubblade så ofta...

Vi sitter i ett mötesrum som vi fått låna av ministeriet för jämställdhetsfrågor hos den palestinska myndigheten i Ramallah. Vi skall träffa några av Diakonias partner som jobbar för kvinnors rättigheter i det palestinska samhället.

Det var inte helt lätt att hitta hit för just den här myndigheten hade inga skyltar. Vi träffar en man som kan peka ut vart vi ska, men när vi frågar varför det inte finns skyltar så får vi en tidig försmak av de historier vi kommer att få höra.
– Skyltar till ministeriet för jämställdhetsfrågor, där jobbar ju bara kvinnor, vem skulle vilja möta dem, skrattar han.

Vi får många starka intryck när vi får höra om barnäktenskap, diskriminering, hur kvinnorna drabbas dubbelt av den pågående ockupationen, men också om hur modiga kvinnor kämpar för jämställdhet i ett patriarkalt system. Konservativa krafter med religiösa och kulturella argument försöker hindra kvinnors medbestämmande. När man inte kan övertala kvinnorna att låta bli att kandidera politiskt så får deras män höra att de inte är herrar i sina hus och hur olämpligt det är för dem som män att deras kvinnor är med och bestämmer.

Vi får höra hur kvinnor som trots allt tar sig in i styrelserummen negligeras och trakasseras. En kvinna berättar hur männen bestämde att det var olämpligt att kvinnor och män satt vid samma bord vid sammanträdena. Männen löste det genom att kvinnorna fick sitta bakom ett draperi. Eftersom det är svårt att begära ordet från andra sidan av ett tygskynke kunde männen glatt berätta att de haft rätt hela tiden: trots att det satt kvinnor med på mötena så gjorde de inga inlägg i debatten.

Den som gör starkast intryck är Shatha. Hon kommer från ”Stars of hope”, en av Diakonias partnerorganisationer som jobbar med handikappades rättigheter. Shatha är en ung kvinna som först lite blygt tar upp sitt papper med punktskrift och säger att hon nog behöver lite stödord för att tala. Men snart ligger pappret i knäet och hon berättar med både ilska, engagemang och ibland med ironi om situationen för handikappade.

Shatha berättar om ett samtal med en blind svensk man på en konferens, som berättade att de handikappade behandlas som andra klassens människor i Sverige.
– Vilken lycka att få vara andra klassens människor. Som handikappad och kvinna är jag fjärde klassens människa här. Först kommer de friska männen, sen kommer de handikappade männen, sen kommer kvinnorna och sen vi handikappade kvinnor, svarade Shatha.

Hon berättar om okunskap och fördomar, hur föräldrar som ändå älskar sina handikappade barn inte vet hur de ska stödja dem.

Men hon säger också att det ibland kan ge styrka:
– Jag har alltid fått lära mig att ta för mig och vara stark, mina föräldrar vågade släppa ut mig och leka med de andra barnen. Under många år förstod jag inte varför jag så ofta snubblade och gjorde illa mig när vi lekte. Det var först när jag blivit lite äldre som jag insåg att de andra kunde något som jag inte kunde. Ingen hade berättat för mig att jag var blind.

Joakim Wohlfeil, Diakonia

Fotot på Shatha Abu Srour frår Stars of Hope i Ramallah är taget av Aida Alibegovic

PS! Den 3 december demonstrerade 1000-tals handikappade för sina rättigheter i det palestinska samhället. Läs mer i tidningen Dagens artikel

Kiwanja - Kongos eget Srebrenica

Tre skott var vad Ludia Kavira Nzuvu hörde när Laurent Nkundas rebeller mördade hennes 25-åriga son utanför deras husdörr. Hon öppnade dörren och såg sin sons blodiga kropp. En av soldaterna vände sig om och sa till henne ”Varsågod, här är en gåva till dig….”

Händelsen utspelades när general Laurent Nkundas rebeller, CNDP (National Congress for People's Defence), drog in i staden Kiwanja i östra Kongo-Kinshasa.

I detta redan brutala krig beskrivs Kiwanja som Kongos eget Srebrenica. Händelsen syftar på hur serbiska nationalister 1995 tvingade underlägsna FN-styrkor att utlämna tusentals människor som sökt skydd i den bosniska staden Srebrenica som FN förklarat som en skyddad zon. FN-trupperna begärde hjälp men byråkrati och politik hindrade FN att skicka hjälp. Istället fick man se på hur tusentals människor fördes bort för att mördas.

I Kiwanja gick rebellerna bärsärkargång och plundrade, dödade och våldtog. Många försökte söka skydd i det närbelägna FN-lägret men hanns upp och avrättades inom synhåll för de fredsbevarande trupperna.

I en alldeles färsk FN-rapport publicerar nu FN:s expertkommitté uppgifter på hur både Rwandas armé stöder Nkundas milis, och hur Nkunda samarbetar med affärsmän som passar på att plundra naturtillgångar i de erövrade områdena.

FN berättar också hur stora mängder vapen och ammunition förs in och säljs till de stridande partnerna. Precis som civilbefolkningen utsätts för otroliga lidanden, så finns det andra människor som gör otroliga pengar på det pågående kriget.

Frågan är också vad som är omvärldens ansvar. Skall vi återigen stå och se på medan människorna massakreras, skall vi fortsätta att se på medan vapentransporterna forslas in, och rikedomarna forslas ut? Någonstans finns en slutkund för de bloddrypande mineraler som nu plundras i krigsområdet, låt oss se till att det inte är vi!

Joakim Wohlfeil, policyhandläggare, Konflikt och rättvisa

Poznan: Världens största väntrum?

Trots all den aktivitet och alla de parallella möten som just nu hålls här på klimatkonferensen i Poznan verkar det inte som om förhandlingarna kommer någon vart. Mötet har beskrivits som världens största väntrum, men samtidigt hör det lite till förhandlingsspelet att det är svårt att komma fram till någonting förän mot slutet när alla börjar bli lagom mörbultade av att ha förhandlat i flera veckor...

Imorgon kommer ministrarna att finnas på plats för att höja temperaturen på förhandlingarna. Från Sverige kommer både statsministern och miljöministern ha möjlighet att tala. Ett flertal möten mellan olika ministrar och delegationer kan förhoppningsvis ge den politiska energikick som behövs för att föra förhandlingarna framåt. EU har varit delvis handlingsförlamat här i Poznan, eftersom man ännu inte kommit överens i Bryssel om EU:s energi- och klimatpaket som sätter mycket av ramarna för vad EU kan bidra med. Därför är det extra viktigt att de svenska ministrarna ger tydliga politiska signaler om att:
1) Sverige inser allvaret i klimatkrisen och att ny forskning visar att vi måste höja ambitionsnivån i förhandlingarna rejält från de nivåer som nu diskuteras. Att tackla klimatförändringarna är avgörande för om vi ska kunna utrota fattigdomen i världen.
2) Sverige är berett att bidra med sin del, baserat på vårt historiska ansvar och ekonomiska förmåga, för att finansiera och underlätta teknikspridning och anpassningsåtgärder i utvecklingsländerna.
3) Sverige inte anser att finanskrisen är ett hinder för ett ambitiöst klimatavtal, utan snarare tvärtom – stora klimatinvesteringar och skapandet av gröna jobb är vägen ur finanskrisen.

Väntan fortsätter, men den som väntar på något gott… Jag väntar på ett ambitiöst och rättvisemärkt resultat från Poznan!

Global aktionsdag för klimaträttvisa!

Efter nästan 20 timmar på fem olika tåg kom jag till slut fram till Poznan sent igår kvall. Trött, men samtidigt spänd av förväntan inför de kommande dagarna... Här i Polen pågar just nu FN:s klimatförhandlingar och mer än 11000 deltagare från 187 länder beräknas delta under de två veckor som mötet pågar. Förhoppningarna är att man ska göra framsteg i förhandlingarna om ett nytt klimatavtal som ska färdigställas i Köpenhamn i december nästa år. Diakonia finns på plats för att tillsammans med vara europeiska systerorganisationer arbeta med kampanjen Countdown to Copenhagen - för ett effektivt och rättivst avtal, som både kan klara oss från katastrofala klimatförandringar samtidigt som det garanterar fattiga människors rätt till utveckling.

Luften i Poznan doftar starkt av brunkol och det är lite svårt att andas. Men förhoppningsvis fungerar det som en konstant påminnelse för forhandlarna om allvaret i situationen och nödvandigheten att ställa om vara samhällen till en ren och förnyelsebar framtid. På mötescentret, universitetet och närliggande hotell sjuder det i alla fall av aktivitet. Formella och informella möten och seminarier avlöser varandra och mycket pågar samtidigt, vilket gör det lite svårt att välja hur man ska spendera sin tid.

Idag är det även global aktionsdag för klimaträttvisa. I mer än 90 länder runtom i världen arrangeras demonstrationer, så att förhandlarna här inne ska vara medvetna om att världen har ögonen på dem. Även i Sverige demonstreras det för fullt idag. I Stockholm, Göteborg, Gävle, Jönköping, Kalmar, Lerum, Lund, Malmö, Sundsvall, Umeå, Uppsala, Vänersborg, Örebro och Östersund visar människor att man vill se krafttag mot klimatförandringarna. Ett starkt budskap som vi tar med oss när vi ska möta den svenska delegationen senare i eftermiddag. Även här i Poznan samlas tusentals människor just nu. Och vad kan vara mer passande än att samlas på "Frihetssplatsen"? Det ar hög tid for en värld fri från fattigdom. Och för att nå dit är det hög tid att tackla klimatförandringarna...

Tove Zetterström
Klimathandläggare

Hiv-uppropet möter politikerna

Diakonias aktivist Samuel Öhlin provar Anders Borgs kavaj

Namnlistorna till Anders Borg

Efter många intressanta samtal på gator och torg, i kyrkor och på festivaler var det äntligen dags att tala med politikerna om hiv, utveckling och Internationella valutafonden. Och vad de har med varandra att göra. Jag måste erkänna att detta inte alltid varit helt lätt att förklara för hungriga festivalbesökare eller stressade lördagsshoppare. Men det går! Diakonias aktivister som engagerat sig för detta har gjort ett fantastiskt jobb. Och när människor förstår att Sverige stöder institutioner som försvårar för fattiga länder att bekämpa hiv så är de mer än villiga att skriva under uppropet mot det.

Hur som helst – till mötet med politikerna:
Uppropet vänder sig främst till finansminister Anders Borg, men han hade inte möjlighet att träffa oss.
Däremot var vi väldigt glada att ha fått ett möte med Mats Odell som ju är kommun- och finansmarknadsminister. Vi träffade en lugn och intresserad minister som lyssnade på vår beskrivning av problemet, nämligen att IMF ofta prioriterar avbetalning av skulder och att bygga upp valutareserver istället för satsningar på sjuk- och hälsovård. Och vilka konsekvenser det får för hiv-positiva i fattiga länder. Flera rapporter finns som visar på detta problem, både från IMF:s egen utvärderingsenhet och från WHO.
Odell sa att han delar vår bild och att han menar att Sveriges hållning har förbättrats i frågan. Han sa också att hans parti ”sätter människovärdet framför penningvärdet” och uppmuntrar oss att fortsätta ta upp detta.
Det låter ju bra så långt. Men personligen kan jag ändå tycka att Sverige borde kunna göra mer, trycka på hårdare, lägga mer handling bakom orden. Vi har inte tid för långsamma förbättringar av Sveriges hållning. Jag vill att IMF ska förändra sina villkor nu. 5 700 personer dör av aids idag. 5 700 kommer att dö imorgon. 5 700 i övermorgon. Och så vidare. Det är, åtminstone för mig, mer än nog för att motivera drastiska åtgärder och en politik som möjliggör sjukvård till alla hivpositiva som behöver det.

Sen var det dags för överlämning av den kavaj som så många engagerade svenskar satt sitt tumavtryck på till stöd för uppropet och namninsamlingen med 2 800 namn som Diakonias aktivister och andra engagerade samlat in. Mats Odell kunde inte ta emot kavajen eller namnlistorna eftersom denna del av IMF-frågorna inte är hans bord egentligen. Vi lämnade dem till sekreteraren istället, för vidareförmedling till Anders Borg. Jag hoppas fortfarande att Borg tar på sig kavajen. Den skulle passa honom så väl!

Julia Daniels, Ungdomssekreterare Diakonia