De där människorna som saknar röst i den svenska politiken, men som påverkas av den…

Varje år försvinner enorma summor pengar från utvecklingsländer på grund av oregistrerad kapitalflykt. Beräkningar visar att det handlar om upp till 1 000 miljarder dollar per år, även om bristen på öppenhet gör det svårt att veta exakta summor. I jämförelse med det globala årliga biståndet innebär det att för varje krona som ges i bistånd så försvinner ca tio kronor ut ur utvecklingsländer i kapitalflykt. Detta måste ses som en enorm skevhet och orättvisa i det globala finansiella systemet. Pengarna skulle istället kunna användas till fattigdomsbekämpning och därmed bidra till minskat biståndsberoende.

Den största delen, hela 64 procent, av kapitalflykten består av skatteflykt inom den kommersiella sektorn, det vill säga företag och individer som på både laglig och olaglig väg försöker att undkomma skatt. Det sker till stor del genom så kallad ”manipulerad internprissättning” – varor och tjänster säljs till artificiellt höga eller låga priser inom ett multionationellt företag för att minimera skatt - och genom att vinstuttag flyttas till slutna skatteparadis.

Skatteflyktsfrågan blir lätt teknisk, men den handlar om liv och död. Vår systerorganisation Christian Aid i Storbritannien har beräknat att utvecklingsländer förlorar mer än 160 miljarder USD i uteblivna skatteintäkter varje år på grund av att företag på olika sätt undviker skatt. Om dessa pengar användes till fattigdomsbekämpning skulle de kunna rädda livet på 350 000 barn som ej fyllt fem, varje år. Med andra ord, skatteflykt dödar.

Skatteflyktfrågan har hittills främst handlat om hur skatteflykten från rika länder till skatteparadis ska minimeras, givet att de också är förlorare när skatteintäkter försvinner till dolda bankkonton i skatteparadis. Detta tas upp i Dagens Eko idag, som berättar att Skatteverket nu fått klartecken att gå igenom hundratusentals bankkortstransaktioner för att försöka spåra pengar gömda i skatteparadis.

Det är därför mycket glädjande att skatteflykt tas upp i den resultatskrivelse som regeringen idag lämnade över till riksdagen om hur regeringen lever upp till målsättningarna i ”Sveriges Politik för global utveckling (PGU)”. Denna politik antogs av riksdagen 2003 och slår fast att Sveriges alla politikområden ska vara samstämmiga och bidra till en rättvis och hållbar utveckling.

Diakonia har tre konkreta förslag på vad regeringen nu bör göra för att omsätta ambitionerna i PGU-skrivelsen om att bekämpa skatteflykten från utvecklingsländer:
1. Arbeta för att det införs ett automatiskt och öppet informationsutbyte om skattefrågor på multilateral nivå. Nuvarande system med bilaterala avtal missgynnar utvecklingsländers möjligheter att få information och därmed kunna vidta åtgärder för att stoppa skatteflykt.
2. Arbeta för att det införs regler om land för land-rapportering av företags vinster, det vill säga att de på ett öppet sätt rapporterar sina vinstuttag i varje land de verkar. Detta skulle möjliggöra för utvecklingsländer att se potentiella skatteuttag och upptäcka skatteflykt, samt främja öppenhet, vilket i förlängningen gynnar företag som vill agera ansvarsfullt.
3. Att ge stöd till organisationer som arbetar för ansvarsutkrävande och öppenhet. Det kan handla om stöd till folkrörelser och andra organisationer som arbetar för ett ökat ansvarsutkrävande och öppenhet inom den politiska sfären och den privata sektorn i utvecklingsländer. Stöd bör också ges till myndigheter och institutioner som arbetar med skattefrågor och korruptionsbekämpning.

Dessa förslag presenterade vi nyligen i riksdagen då vi tillsammans med andra folkrörelser lade fram vår egen skrivelse "Mini Barometern 2010 - Folkrörelser mäter trycket på Sveriges politik för global utveckling". I skrivelsen tar vi också upp klimat- och handelspolitik samt vapenexport från ett rättighets- och fattigdomsperspektiv. I den kan du också läsa om våra konkreta förslag på förbättringar av samstämmighetspolitiken. En självklar sådan förbättring tycker vi är att målkonflikter måste synliggöras och att det behövs en mekanism för att hantera sådana målkonflikter. En annan självklarhet tycker vi är att det bör finnas en oberoende utvärdering av regeringens Politik för Global utveckling.

Diakonia och andra folkrörelser har en viktig uppgift i att kritiskt granska och komma med förslag på hur Sveriges politik kan bli bättre på att främja fattigdomsbekämpning och mänskliga rättigheter. Det gör vi i en gemensam analys med våra partner runtom i världen, ni vet de där människorna som inte har en röst i den svenska politiken, men som ändå påverkas av den…

En surrealistisk dröm går i uppfyllelse!

Jag vill berätta att i går kväll, arrangerade kulturministeriet i El Salvador premiärvisningen av en fransk dokumentärfilm om Monseñor Romero. Den ansvarige för arrangemanget arbetade på den radiostation som brukade sända Monseñor Romeros predikningar. Radiostationen utsattes för flera bombattentat och sprängdes i luften tre gånger.

Dokumentärfilmen presenterades på stadens finaste teater, Teatro Presidente, som var fullsatt. Inträdet var gratis. Där fanns människor från alla samhällsklasser, sida vid sida, alla vi som betraktar Monseñor Romero som profet och vittne. Där fanns bönder, före detta gerillasoldater, folk från de kristna basgrupperna, universitetsstuderande, folk från medel- och överklassen, ministrar från regeringen och andra personer som nu innehar höga befattningar inom stat och regering. Ytterligare en surrealistisk dröm som går i uppfyllelse!

Dokumentärfilmen förflyttade oss på nytt till den svåra tiden under åren av repression på 70-talet och senare under kriget. Det var så smärtsamt att minnas den svåra politiska kontexten under de där åren, när dödsskvadronerna sådde terror på order av kaffeoligarkin; och mitt i allt detta, se hur hatet mot Monseñor Romero växte ända tills de försökte tysta honom genom att mörda honom. Genom allt han sa och gjorde (också genom att kämpa mot det han själv en gång kallade ”sin egen rädsla för en våldsam död”), var Monseñor trogen Gud, som brände honom som en eld inombords (som med Jeremias), för att Monseñor skulle vittna om den terror, det våld och vansinne som rådde…

Och de dödade honom, de som vi känner till… Men de räknade inte med att han i dag är mer levande än någonsin.

Dokumentärfilmen avslutas med att en gammal kvinna från Copapayo, överlevande från en massaker, sjunger och läser ur en gammal, sliten psalmbok, en sång av hopp, med ett brett leende över sin tandlösa mun, och säger: Monseñor Romero lever och de som mördade honom hade fel, för idag är han mer levande än någonsin.

Pedro García, Diakonias landchef i El Salvador, med anledning av 30-årsdagen av mordet på ärkebiskop Romero, eller ”Monseñor”, som han kallas i El Salvador.

En modig röst som aldrig tystnat

Idag är det på dagen 30 år sedan ärkebiskop Oscar Romero mördades i El Salvador. Några år senare besökte jag den kyrka i San Salvador där han sköts. Jag stod på den plats där biskop Romero stod då skottet föll. Han sköts genom kyrkfönstret, mitt under nattvardsgudstjänsten, då han var i färd med att dela ut bröd och vin.

Brödet var i Romeros fall inte bara en symbol, det präglade bokstavligt hans gärning. Han krävde bröd åt folket. Och ett stopp för krig och förtryck. Något som uppfattades som så hotfullt att man mördade honom.

Kort innan Monseñor Romero mördades mottog han ett pris av Diakonia för sina insatser för mänskliga rättigheter. Tackbrevet han skrev till Diakonia är daterat den 20 mars 1980, endast ett par dagar före hans död. Diakonia var alltså på plats. Idag, 30 år senare, är vi fortfarande kvar och mycket har hänt.

De organisationer som redan då kämpade för mänskliga rättigheter finns kvar. De fortsatte att arbeta under hela kriget och många av dem fick sätta livet till i kampen för rättvisa. Efter kriget stöttade våra samarbets-organisationer processen med Sanningskommissionen. Ett par dagar efter kommissionens offentliggörande stiftades en amnestilag som omöjliggör lagförandet av skyldiga till MR-övergrepp. Den regering som då satt vid makten vägrade konstant att uppfylla rekommendationerna och de domar som den interamerikanska MR-domstolen har utfärdat mot den salvadoranska staten. Istället har en byst rests över mannen som tog beslutet om mordet på biskop Romero och ett armémuseum har uppkallats efter den man som lät massakrera cirka tusen personer i El Mozote.

Det civila samhället samlade in pengar och erhöll stöd från organisationer som Diakonia för att bygga den mur som i dag namnger mer än 25 000 civila offer för kriget. Detta är idag en viktig plats för dem som inte vet vart deras anhöriga tog vägen och inte har någon grav att gå till.

Med den regering som tillträdde den 1 juni 2009 har det äntligen börjat hända saker. Nu finns ett viceministerium som ska se till att staten uppfyller MR-domarna, krigsskadade ska få pensioner, en kommission ska officiellt utreda de försvunna barnens öde och presidenten har bett om förlåtelse för statens övergrepp.

Mordet på ärkebiskop Romero kan tyckas meningslöst. Att det är så enkelt att tysta en röst. Men man kunde inte tysta Oscar Romero. han krävde bröd och rättvisa åt folket. Han tog ställning för de fattiga och förtryckta. Han stod för den kristna grundsyn som Diakonia vill verka i och känner stor gemenskap med. Som han själv sade, i mars 1980, när han berättade att han mottagit dödshot:

"Om de dödar mig kommer jag att återuppstå bland det salvadoranska folket.
Om hoten skulle bli verklighet, erbjuder jag Gud mitt blod för El Salvadors frälsning och återuppståndelse från detta ögonblick.
Martyrskapet är Guds nåd, som jag inte tror mig förtjäna.
Men om Gud accepterar att mitt liv offras, vill jag att mitt blod ska utgöra
fröet till friheten och ett tecken på att hoppet snart ska bli verklighet.
Min död, om Gud accepterar den, blive för mitt folks frihet och som ett vittnesbörd om hopp inför framtiden.
Ni kan säga, om de dödar mig, att jag förlåter och välsignar dem som gör det.
På det sättet kommer de att bli övertygade om att de slösar bort sin tid.
En biskop dör, men Guds kyrka, som är folket, kommer aldrig att dö."

Bo Forsberg, generalsekreterare Diakonia

Klimatförhandlingarna är ingen barnmusikal, men...

När jag var liten var jag med i en musikal. En sedelärande historia om två vänner som efter ett uppslitande bråk avslutar vänskapen och sätter sig och muttrar i varsitt hörn. De två före detta vännerna skyller bråket på varandra och situationen blir helt låst. Men som vanligt i barnmusikaler löser sig det mesta med en sång, denna gång var det denna klämkäcka refräng som tinade upp den iskalla relationen: ”Den som inte tar första steget kan bli stående på ett ben hela livet. Vad är det för mening, för mening med det? Va?”. Klimatförhandlingarna är långt ifrån en barnmusikal, men visst finns det likheter. Det finns ingen mening att stå på ett ben, vacklande vänta på att andra ska ta initiativ. Klimatförhandlingarna måste lösas, någon måste agera. EU kan vara den som tar första steget.

För några dagar sedan gick den kända ekonomen Nicholas Stern ut och kritiserade de rika ländernas arrogans under förhandlingarna i Köpenhamn. Han menade att de rika länderna inte hade förmågan att förstå utvecklingsländernas positioner och förståelse av vad klimatfrågan handlar om. Stern har rätt. De fattiga länderna baserade sina positioner på klimatkonventionens principer om att de som släppt ut mest och har den ekonomiska kapaciteten ska ta mest ansvar. Men de rika länderna hade inte förmågan att omsätta dessa principer i praktiken och utvecklingsländerna gav inte efter för svaga löften.

Inför Europeiska rådets möte i nästa vecka, 25-26 mars, är Diakonia med i en europeisk e-postkampanj. Här kan du skicka brev till herrarna Reinfeldt och Van Rompuy och uppmana EU:s ledare att i ett första steg öka sina åtaganden på hemmaplan. Att öka sina åtaganden är inte bara nödvändigt utifrån vad klimatforskningen säger, det är också strategiskt smart. EU:s taktik att vänta och skylla på andra var en flopp i Köpenhamn. Det finns ju ingen mening med att stå på ett ben och balansera, vänta på att andra ska ta ett kliv. EU kan ta första steget.

Ojämn och skör utveckling i Asien trots tillväxt

Efter flera års engagemang i Asien konstaterar jag att utvecklingen i regionen numera beskrivs i mycket positiva ordalag. Länder uppvisar hög tillväxt och växande internationellt inflytande både ekonomiskt och politiskt. Indien, där jag tidigare bott och arbetat med inhemska miljö- och människorätts-organisationer, etablerar sig tillsammans med Kina som nya givare i Afrika. Utrikesdepartementet visar på en stor potential i ökad handel mellan Sverige och länder i regionen.

Asien är naturligtvis en gigantisk världsdel och självfallet är det stora skillnader mellan länderna. En närmare jämförelse i förhållande till välstånd visar faktiskt att skillnaderna både mellan och inom länderna ökar. Enligt ginikoefficienten, som mäter skillnader i inkomstfördelningen hos en befolkning, är ökningen störst i länder som Bangladesh, Kambodja, Sri Lanka och Nepal. Tillväxten fördelas alltså ojämnt.

Vidare slår kriserna också ojämnt. De senaste ekonomiska kriserna, då priser på basprodukter som mat och bränsle stigit och exportinkomster sjunkit, slår hårt mot redan utsatta så som kvinnor, etniska minoriteter och migranter. Under kriserna har nationella ledare i Asien lågprioriterat sociala sektorer. Regionala FN-organ och asiatiska utvecklingsbanken ADB påpekar i en färsk uppföljning av millenniemålen i Asien att framsteg som gjorts riskerar att gå förlorade om inte regeringarna storsatsar på stimulanspaket av sociala utgifter. De framsteg som gjorts i Asien är således sköra. Uppföljningen pekar även på en annan intressant aspekt: Fattigare länder, som Bangladesh och Kambodja, drabbas förvisso inte lika hårt av den globala finansiella nedgången, men har sämre beredskap när många fattiga drabbas.

Sociala åtgärdspaket kan nå fram till en hel del fattiga, vilket under en tid bör speglas i de indikatorer som signalerar hur länder uppfyller viktiga millenniemål som till exempel minskad barnadödlighet, förbättrad mödravård och flickors och pojkars skolgång. Min erfarenhet är emellertid att hållbar utveckling vilar på att befolkningar deltar i utformningen av politik och bevakar implementering. Ett bra arbetssätt har till exempel organisationen AKOTA i Bangladesh. Diakonia beskriver på sin webbplats hur de utbildar kvinnor och män som arbetar för jämställdhet både i vardag och under kristid. Ett begränsat bidrag ger därigenom resultat i form av lokalt deltagande i krisberedskap. För att utvecklingen på sikt ska inkludera hela befolkningar krävs fortsatta investeringar i demokratisk samhällstyrning och medvetenhet om grundläggande rättigheter.

Petra Zäther Strader, regionsekreterare Asien, metod och programutveckling

Kan en kvinna förtryckas mer än så?

Ja, då är vi här igen - Internationella kvinnodagen. Vilken nytta har vi av den? Har kvinnors utsatthet, marginali-sering från besluts-fattande organ samt politiskt förbättrats för att vi firar den 8 mars? Eller är det bara ett kommersiellt jippo, som Mors eller Fars Dag, då vi köper blommor och ler och får gott fika och tackas för vår omsorg och vårdande funktion i samhället?
Har den 8 mars någon funktion i vår strävan efter ett rättvist demokratiskt samhälle för allas lika värde oavsett kön, politisk eller religiös tillhörighet, sexuell orientering, social och ekonomisk status, etnicitet etc, etc?

Det är klart att jag uppskattar blommor och erkännande av min eventuella vårdande och sociala kapacitet. Jag uppskattar själv gärna manliga vänner och kollegor för samma sak. Men när får dessa för människan så basala och viktiga kompetenser en likvärdig erkänsla i maktens korridorer? När kan de vara del av stora globala beslut om vår överlevnad som i klimatfrågan?

Ja, jag är otålig. Man får göra det i en blogg. En av de mest grymma och förnedrande sätt att förtrycka kvinnor är kvinnlig könsstympning (FGM). Det görs dessutom i religionens namn – i tolkningen av en religion. Det är ett extremt verkligt problem för flickor och kvinnor runt om i världen. 100-140 miljoner flickor och kvinnor i världen har enligt UNICEF genomgått FGM och mer än 3 miljoner riskerar den närmaste tiden att utsättas för denna grymma sed. Beroende på vilken typ av omskärelse det rör sig om, utgör den en risk för kvinnans psykiska och fysiska hälsa och kan i värsta fall leda till döden. Enligt Världshälsoorganisationen orsakar FGM bland annat riskfyllda och svåra förlossningar, ibland med dödlig utgång för barn eller mor eller båda. En omskuren kvinna har ständiga smärtor, ofta infektioner som kan orsaka barnlöshet, oförmåga att hålla sin urin, olika former av cystor och varbölder samt oförmåga till ett positivt sexuellt liv.

Kan en kvinna förtryckas mer än så? Hur ska en kvinna kunna resa sig ur detta och bli en likvärdig samhällsmedlem och ta aktiv del i utvecklingsprocesser och beslutsfattande? Vad har inte världen förlorat av erfarenhet och kunskap i och med att dessa kvinnor är uteslutna från att bidra till en positiv social och ekonomisk utveckling i sina samhällen?

Vi inom Diakonia har förmånen att få ta del av och stödja våra partners outtröttliga dagliga kamp, att stoppa förtryck och grymma förnedrande traditioner. Just ett sådant arbete, som ger hopp, gäller kvinnlig könsstympning.

I Egypten har 91 % av kvinnor i åldern 15-49 år utsatts för FGM och 80 % av dessa var i åldern 15-19 år. 2008 infördes en lag i Egypten som förbjuder kvinnlig könsstympning. Lagen har dock inte implementerats på ett effektivt sätt. Därför arbetar Diakonias fantastiska samarbetsorganisation BLACD med att informera och mobilisera mot kvinnlig könsstympning. De har engagerat olika grupper i samhället; religiösa och traditionella ledare, män, kvinnor, flickor, vårdpersonal och politiker. Och det har gett resultat. Speciellt viktigt har varit att stärka flickors kunskap och styrka att kunna säga nej och hänvisa till sina rättigheter. Och - män deltog aktivt – representanter för makt och beslut. I de samhällen BLACD arbetar har andelen som utövar kvinnlig könsstympning sjunkit till under 20 % vilket är ett stort framsteg. Resterande del är mobiliserade och på god väg att avsluta denna sed. På FN:s dag för nolltolerans mot kvinnlig könsstympning genomfördes en protestmarsch där över 1 000 flickor demonstrerade och krävde att lagen följs.

Jag vet inte om internationella kvinnodagen firas i Egypten, men låt oss ta tillfället att påminna oss om förtryck och att lika värde inte är verklighet för majoriteten av kvinnor i vår värld. Låt oss lova oss själva och varandra att bli ytterligare aktiva i denna kamp för en rättvis värld för alla.

Mirjam Dahlgren, hiv/aids- och jämställdhetssamordnare