Klimatförhandlingarna är verkligen ingen barnlek, men ibland blir det faktiskt ganska barnsligt. Häromdagen presenterade sekretariatet en tabell till förhandlingsgruppen för Kyotoprotokollet. Kortfattat var tabellen en sammanställning om vad länderna skulle ha gjort under protokollets första period (som avslutas den sista december 2012), vilka utsläpp man gjort under åren 1990–2007 och vilka begränsningar i utsläpp som man bör göra utifrån de löften om utsläppsminskningar som nu ligger på bordet. Det fanns olika beräkningar och fotnoter som förklarade huruvida man hade inkluderat eller exkluderat skogsanvändningens påverkan på utsläppen (eller upptag av utsläpp). Denna tabell blev väl mottagen av en del, medan andra länder blev tydligt upprörda över att deras förhandlingsbud exponerades på det sättet. Australien kallade tabellen "en hypotetisk övning", några länder ville inte att pappret med tabellen skulle spridas och Ryssland sade: "nice, but useless". En tabell med en sammanställning av de olika ländernas löften om utsläppsminskningar borde inte uppröra förhandlarna; tid slösas och energiläckaget är stort.
Under torsdagsmorgonens förhandling blev ett stort problem inom förhandlingarna tydligare än vad det brukar. Diskussionen handlade om slutsatser från detta mötes förhandlingar inom Kyotoprotokollet. EU ville ha med skrivningar om och kopplingar till klimatkonventionen, medan Japan inte bara ville ha det utan även ha med en referens till det andra förhandlingsspåret (som förhandlar om de långsiktiga åtgärderna inom alla länder). Det kan tyckas harmlöst och visst är det bra att ha samordnade insatser.
Men Kyotoprotokollet existerar, de rika länder som har skrivit under protokollet är juridiskt bundna och ska arbeta för en andra åtagandeperiod efter 2012. Genom att minska skillnaden mellan åtaganden inom Kyotoprotokollet (där i-länderna, utom USA, har åtaganden) och förhandlingarna för långsiktiga åtgärder så upplever många utvecklingsländer att ansvaret förskjuts mot dem. Klimatkonventionen är tydlig med att olika länder utifrån sitt historiska ansvar och ekonomiska kapacitet har olika stort ansvar för att bidra till en global lösning på klimatfrågan. De rika länderna ska gå före med ambitiösa utsläppsminskningar och finansiering av utvecklingsländernas åtaganden.
Som sagt, ibland känns det inte riktigt som att det som händer inom förhandlingarna är på allvar. Men genom ett inlägg i en annan grupp påminde en av Barbados förhandlare oss vad förhandlingarna är, eller snarare vad de inte är. Han sade: this is not a game, this is not a game. Trots att förhandlingarna ibland kan upplevas som en lek där 193 länder sitter i en sandlåda och kastar sand på varandra, så är det allvar. För många av våra medmänniskor är det överlevnad som diskuteras.
torsdag 10 juni 2010
Saklighet och osaklighet i Israel/Palestina-debatten
I efterdyningarna av Israels attack på hjälpkonvojen Ship to Gaza är det hoppfullt att se en enorm politisk enighet som kräver att Israel måste respektera internationell rätt och att den kontraproduktiva blockade av Gaza måste upphöra.
Det finns nyansskillnader: vissa uppmanar Israel att ta sitt ansvar gentemot palestinierna och oroas av bristande fredsvilja, medan vissa uppmanar Israel att lägga om sin politik för sin egen skull och oroas av den interna politiska utvecklingen i landet, och inte minst signalerna att blockaden istället gynnat Hamas. Och naturligtvis finns alla nyanser däremellan.
De fåtaliga röster som uttrycker sitt fulla stöd för Israels agerande mot hjälptransporten, och inte minst blockaden återfinns huvudsakligen bland mer extrema kretsar, inte sällan i kombination men rasistiska och islamofobiska förtecken.
Men det är inte bara bland dem som menar sig stödja Israel som rasismen och övertrampen blommar. Skulle ockupationen, folkrättsbrotten, diskrimineringen och en israelisk politik som verkar frånkopplad från resten av världen inte räcka för att hitta saker att kritisera.
Jag har absolut inget till övers för Israels ockupationspolitik och förtrycket mot den palestinska befolkningen, men just därför blir jag ännu mer upprörd över hatpropagandan. Varken israeler eller palestinier behöver mera av rasism eller hat. Och när debatten även i Sverige kapas av rasism och hatpropaganda hamnar alltid sakfrågorna i skymundan.
Jag blir förvånad när debattörer beskriver Palestina som ockuperat sen 1948, det låter oroande nära att förkasta det FN-beslut som grundade staten Israel. När jag läser om krav att göra olika etniska grupper kollektivt ansvarig för länders eller extremisters handlingar blir jag besviken. Det finns judar som står på barrikaderna i kampen mot Israels ockupation, den absoluta majoriteten som mördas av militanta islamister är andra muslimer, och det är bland de andra kristna som det hårdaste motståndet finns mot dem som tar kristendomen till intäkt för våld.
När jag ser en kvällstidningskrönikör illustrera helvetet med den israeliska flaggan blir jag skrämd: Israel är en ockupationsmakt som diskriminerar palestinier och bryter mot internationell rätt. Men om man utnämner själva landet till helvetet, vad antyder man då om landets invånare?
Att läsa bloggkommentarer som ångar av hat mot judar och antisemitiska antydningar fyller mig med vrede. Israel kallar sig en judisk stat, men det betyder inte att man representerar alla judar eller att judar kan hållas ansvariga för allt som Israel gör. Jag hörde få krav på kollektivt ansvar från svenskar när ”kristna” IRA sprängde oskyldiga i luften, trots att det var under en tid då vi hade kristen statskyrka i Sverige.
Jag blir så trött på alla som klistrar falska anklagelser på andra i denna debatt. Epitet som terrorsympatisörer och antisemiter har haglat från oseriösa bloggare, skrifter och debattörer, anklagelser som i grunden underminerar den verkliga kampen mot terror och antisemitism. Men lika illa blir det när man exempelvis anklagar Svenska kommittén mot antisemitism för att stödja Israels ockupation eller blockad, eller jämför dem med israeliska högerns talespersoner. Jag är övertygad om att SKMA gärna tar en kritisk debatt för saker de sagt, men låt då debatten hålla sig till det. Fri debatt är bra, från alla sidor, låt därför debattörer svara på vad man verkligen sagt och inte på etiketter andra klistrat på dem.
Men det finns också glädjande exempel att ta fasta på. Under veckan har tusentals människor marscherat i protest mot Israels blockad och i solidaritet med aktivisterna på Ship to Gaza och med de instängda palestinierna i Gaza.
Värdiga demonstationer med klara budskap om både protest och solidaritet där talare efter talare framförde kritik mot Israels politik, men tog anstånd från hatpropaganda. Arrangörer som Palestinagrupperna och Ship to Gaza-nätverket reagerade snabbt mot övertramp i folkmassan. Det är så man för en bra debatt, det är så man lyfter fram sakfrågorna.
En annan glädjande tendens är en växande insikt att Israel/Palestina-debatten inte behöver mera hat och osaklighet, varken på plats i regionen eller här i Europa. Det måste vara ett gemensamt mål för alla som verkligen önskar en fredlig lösning på konflikten, och inte minst vill stärka demokrati, tolerans och samexistens även hos oss i Sverige.
Det har sagts förut, men förtjänar att upprepas: Antisemitism och hatbudskap mot befolkningen i Israel är inte solidaritet med palestinierna. Islamofobi och hatbudskap mot den palestinska befolkningen eller andra araber är inte solidaritet med israelerna.
Joakim Wohlfeil
Policy officer, Conflict and Justice, Diakonia
f d Generalsekreterare Ungdom mot rasism/AllaOlikaAllaLika
PS: Med anledning den stora mängd aktörer som förekommit i frågorna om Gaza, ibland med ifrågasatta agendor, vill jag gärna lägga in en länk som beskriver Diakonias mål och policy i Israel/Palestina-frågan.
PS 2: Tack Palestinagrupperna för lånet av bilden från Sergels Torg den 31 maj.
Det finns nyansskillnader: vissa uppmanar Israel att ta sitt ansvar gentemot palestinierna och oroas av bristande fredsvilja, medan vissa uppmanar Israel att lägga om sin politik för sin egen skull och oroas av den interna politiska utvecklingen i landet, och inte minst signalerna att blockaden istället gynnat Hamas. Och naturligtvis finns alla nyanser däremellan.
De fåtaliga röster som uttrycker sitt fulla stöd för Israels agerande mot hjälptransporten, och inte minst blockaden återfinns huvudsakligen bland mer extrema kretsar, inte sällan i kombination men rasistiska och islamofobiska förtecken.
Men det är inte bara bland dem som menar sig stödja Israel som rasismen och övertrampen blommar. Skulle ockupationen, folkrättsbrotten, diskrimineringen och en israelisk politik som verkar frånkopplad från resten av världen inte räcka för att hitta saker att kritisera.
Jag har absolut inget till övers för Israels ockupationspolitik och förtrycket mot den palestinska befolkningen, men just därför blir jag ännu mer upprörd över hatpropagandan. Varken israeler eller palestinier behöver mera av rasism eller hat. Och när debatten även i Sverige kapas av rasism och hatpropaganda hamnar alltid sakfrågorna i skymundan.
Jag blir förvånad när debattörer beskriver Palestina som ockuperat sen 1948, det låter oroande nära att förkasta det FN-beslut som grundade staten Israel. När jag läser om krav att göra olika etniska grupper kollektivt ansvarig för länders eller extremisters handlingar blir jag besviken. Det finns judar som står på barrikaderna i kampen mot Israels ockupation, den absoluta majoriteten som mördas av militanta islamister är andra muslimer, och det är bland de andra kristna som det hårdaste motståndet finns mot dem som tar kristendomen till intäkt för våld.
När jag ser en kvällstidningskrönikör illustrera helvetet med den israeliska flaggan blir jag skrämd: Israel är en ockupationsmakt som diskriminerar palestinier och bryter mot internationell rätt. Men om man utnämner själva landet till helvetet, vad antyder man då om landets invånare?
Att läsa bloggkommentarer som ångar av hat mot judar och antisemitiska antydningar fyller mig med vrede. Israel kallar sig en judisk stat, men det betyder inte att man representerar alla judar eller att judar kan hållas ansvariga för allt som Israel gör. Jag hörde få krav på kollektivt ansvar från svenskar när ”kristna” IRA sprängde oskyldiga i luften, trots att det var under en tid då vi hade kristen statskyrka i Sverige.
Jag blir så trött på alla som klistrar falska anklagelser på andra i denna debatt. Epitet som terrorsympatisörer och antisemiter har haglat från oseriösa bloggare, skrifter och debattörer, anklagelser som i grunden underminerar den verkliga kampen mot terror och antisemitism. Men lika illa blir det när man exempelvis anklagar Svenska kommittén mot antisemitism för att stödja Israels ockupation eller blockad, eller jämför dem med israeliska högerns talespersoner. Jag är övertygad om att SKMA gärna tar en kritisk debatt för saker de sagt, men låt då debatten hålla sig till det. Fri debatt är bra, från alla sidor, låt därför debattörer svara på vad man verkligen sagt och inte på etiketter andra klistrat på dem.
Men det finns också glädjande exempel att ta fasta på. Under veckan har tusentals människor marscherat i protest mot Israels blockad och i solidaritet med aktivisterna på Ship to Gaza och med de instängda palestinierna i Gaza.
Värdiga demonstationer med klara budskap om både protest och solidaritet där talare efter talare framförde kritik mot Israels politik, men tog anstånd från hatpropaganda. Arrangörer som Palestinagrupperna och Ship to Gaza-nätverket reagerade snabbt mot övertramp i folkmassan. Det är så man för en bra debatt, det är så man lyfter fram sakfrågorna.En annan glädjande tendens är en växande insikt att Israel/Palestina-debatten inte behöver mera hat och osaklighet, varken på plats i regionen eller här i Europa. Det måste vara ett gemensamt mål för alla som verkligen önskar en fredlig lösning på konflikten, och inte minst vill stärka demokrati, tolerans och samexistens även hos oss i Sverige.
Det har sagts förut, men förtjänar att upprepas: Antisemitism och hatbudskap mot befolkningen i Israel är inte solidaritet med palestinierna. Islamofobi och hatbudskap mot den palestinska befolkningen eller andra araber är inte solidaritet med israelerna.
Joakim Wohlfeil
Policy officer, Conflict and Justice, Diakonia
f d Generalsekreterare Ungdom mot rasism/AllaOlikaAllaLika
PS: Med anledning den stora mängd aktörer som förekommit i frågorna om Gaza, ibland med ifrågasatta agendor, vill jag gärna lägga in en länk som beskriver Diakonias mål och policy i Israel/Palestina-frågan.
PS 2: Tack Palestinagrupperna för lånet av bilden från Sergels Torg den 31 maj.
onsdag 9 juni 2010
Otydliga klimatlöften i Bonn
Som Mirjam Dahlgren tidigare skrivit här på bloggen pågår det just nu klimatförhandlingar i Bonn. Mötet har varit mindre konfliktfyllt än förra årets förhandlingsrundor, men svaren på de stora frågorna kring utsläppsminskningar och finansiering tycks fortfarande långt borta. De rika ländernas åtagande är långt ifrån vad klimatforskningens resultat kräver och hittills har de löften om finansiering som lagts på borden varit otydliga och fyllda av ompacketerade biståndspengar.
I väntan på utsläppsminskningar som är i linje med vad forskningen säger krävs för att klara klimatkrisen på lång sikt är anpassning nödvändig. För utsatta människor i fattiga länder är det en fråga om överlevnad. EU har under förhandlingarna presenterat hur man kommer att bidra till de så kallade snabbstartspengarna, som bland annat ska finansiera anpassningsåtgärder. Dock är EU:s besked oklart, både när det gäller hur mycket av pengarna som tas från biståndsbudgetarna och vilka kanaler man planerar att använda för denna finansiering. Yvo De Boer, klimatkonventionens avgående exekutiva sekreterare, pekade i måndags på finansieringsfrågorna som den fråga som kan låsa upp förhandlingarna. Han menade att de 30 miljarder dollar i klimatstöd som de rika länderna utlovade till fattiga länder i Köpenhamn måste fram för att överbrygga förtroendegapet mellan industri- och utvecklingsländerna i förhandlingarna.
I slutet av maj kom en rapport från EU-kommissionen som visar att ett mer ambitiöst mål för utsläppsminskningar i EU är mycket billigare än vad tidigare beräkningar har visat och med fler gröna jobb, investeringar för omställning till en hållbar ekonomi så vägs de kortsiktiga kostnaderna upp av framtida intäkter. Stockholm Environment Institute släppte förra året en rapport som visar att EU inte bara bör, utan även kan höja sina ambitioner och sänka sina utsläpp med 40 procent till 2020 jämfört med 1990 års nivåer.
Ledarskap är vad dessa förhandlingar behöver. Det finns parter i processen som är sämre än EU. Men EU har stora möjligheter att agera vågmästare och föra processen framåt genom att höja ambitionen både när det gäller finansiering och utsläppsminskningar.
I väntan på utsläppsminskningar som är i linje med vad forskningen säger krävs för att klara klimatkrisen på lång sikt är anpassning nödvändig. För utsatta människor i fattiga länder är det en fråga om överlevnad. EU har under förhandlingarna presenterat hur man kommer att bidra till de så kallade snabbstartspengarna, som bland annat ska finansiera anpassningsåtgärder. Dock är EU:s besked oklart, både när det gäller hur mycket av pengarna som tas från biståndsbudgetarna och vilka kanaler man planerar att använda för denna finansiering. Yvo De Boer, klimatkonventionens avgående exekutiva sekreterare, pekade i måndags på finansieringsfrågorna som den fråga som kan låsa upp förhandlingarna. Han menade att de 30 miljarder dollar i klimatstöd som de rika länderna utlovade till fattiga länder i Köpenhamn måste fram för att överbrygga förtroendegapet mellan industri- och utvecklingsländerna i förhandlingarna.
I slutet av maj kom en rapport från EU-kommissionen som visar att ett mer ambitiöst mål för utsläppsminskningar i EU är mycket billigare än vad tidigare beräkningar har visat och med fler gröna jobb, investeringar för omställning till en hållbar ekonomi så vägs de kortsiktiga kostnaderna upp av framtida intäkter. Stockholm Environment Institute släppte förra året en rapport som visar att EU inte bara bör, utan även kan höja sina ambitioner och sänka sina utsläpp med 40 procent till 2020 jämfört med 1990 års nivåer.
Ledarskap är vad dessa förhandlingar behöver. Det finns parter i processen som är sämre än EU. Men EU har stora möjligheter att agera vågmästare och föra processen framåt genom att höja ambitionen både när det gäller finansiering och utsläppsminskningar.
Flickor och kvinnor en viktig komponent för hållbar utveckling
Nu samlas de som har makten ännu en gång, denna gång i Bonn. De har uppdraget att förändra vår vackra jords accelererande fart mot en allt mer ökande miljökatastrof. UNFCCC (FN:s ramkonvention om klimatförändringar och det viktigaste forumet för internationellt klimatarbete) har tagit fram ett utkast till grunddokument för förhandlingarna. Det har växt från 50 till 300 sidor, vilket nog reflekterar en oförmåga att enas om en global strategi för att möta mänsklighetens hitintills största utmaning.
Efter Köpenhamn har jag inte så stort hopp om några revolutionerande beslut. Maktens gissel är blindhet och förnekelse. Maktens folk lever i en bubbla och vill både äta kakan och ha den kvar. De tror att det löser sig på något sätt i alla fall. De lever efter devisen ”girighet före behov” som Dr Ashok Khosla, grundare av Development Alternatives, sa på ett seminarium nyligen. ”Equity and empowerment, the missing variables in the sustainability equation”. Något saknas i den ekvation som ligger till grund för klimatförhandlingarna. Något saknas för att vända den destruktiva utvecklingen på vår planet och skapa en hållbarhet där alla får utrymme och kan leva ett värdigt liv.
Khoslas slutsats är att resurserna räcker till alla. Konflikten mellan tillväxt och miljö kräver ett radikalt omtänk. ”Change is the Only Constant” – ekvationen har bara en konstant – nämligen förändring. En verklig satsning, i stort och smått, på alternativa bränslen och teknik måste ske nu idag – inte imorgon. För att denna satsning ska bli övertygande så måste den vara socialt och ekonomiskt lönsam – liksom ett företag. I detta ser han också nödvändigheten av att aktivera flickor och kvinnor som bidragare till en hållbar utveckling. Den komponenten saknas idag i de internationella förhandlingarna. Utbildning och arbete för dem kommer att automatiskt att sänka antalet barn per familj (vilket är en känd erfarenhet sedan länge) och de barn som föds (även flickor) överlever, får utbildning och kommer ut på arbetsmarknaden. Köpkraften och marknaden mår bra av detta. Det ger då förutsättningar för utveckling av alternativ teknik och energikällor, minskar miljöproblemen och ökar möjligheten till en hållbar utveckling.
Mirjam Dahlgren, hiv/aids- och jämställdhetssamordnare
PS: Diakonias Carl-Henrik Olaison Jacobsson befinner sig på klimattoppmötet i Bonn och kommer att blogga därifrån. Håll utkik efter hans blogguppdateringar här på Diakoniabloggen!
Efter Köpenhamn har jag inte så stort hopp om några revolutionerande beslut. Maktens gissel är blindhet och förnekelse. Maktens folk lever i en bubbla och vill både äta kakan och ha den kvar. De tror att det löser sig på något sätt i alla fall. De lever efter devisen ”girighet före behov” som Dr Ashok Khosla, grundare av Development Alternatives, sa på ett seminarium nyligen. ”Equity and empowerment, the missing variables in the sustainability equation”. Något saknas i den ekvation som ligger till grund för klimatförhandlingarna. Något saknas för att vända den destruktiva utvecklingen på vår planet och skapa en hållbarhet där alla får utrymme och kan leva ett värdigt liv.
Khoslas slutsats är att resurserna räcker till alla. Konflikten mellan tillväxt och miljö kräver ett radikalt omtänk. ”Change is the Only Constant” – ekvationen har bara en konstant – nämligen förändring. En verklig satsning, i stort och smått, på alternativa bränslen och teknik måste ske nu idag – inte imorgon. För att denna satsning ska bli övertygande så måste den vara socialt och ekonomiskt lönsam – liksom ett företag. I detta ser han också nödvändigheten av att aktivera flickor och kvinnor som bidragare till en hållbar utveckling. Den komponenten saknas idag i de internationella förhandlingarna. Utbildning och arbete för dem kommer att automatiskt att sänka antalet barn per familj (vilket är en känd erfarenhet sedan länge) och de barn som föds (även flickor) överlever, får utbildning och kommer ut på arbetsmarknaden. Köpkraften och marknaden mår bra av detta. Det ger då förutsättningar för utveckling av alternativ teknik och energikällor, minskar miljöproblemen och ökar möjligheten till en hållbar utveckling.
Mirjam Dahlgren, hiv/aids- och jämställdhetssamordnare
PS: Diakonias Carl-Henrik Olaison Jacobsson befinner sig på klimattoppmötet i Bonn och kommer att blogga därifrån. Håll utkik efter hans blogguppdateringar här på Diakoniabloggen!
"Det är dags för Israel att sträcka ut handen till sina arabiska grannar"
Diakonia har intervjuat Sherry Tabori, affärskvinna från Israel som lever i Tel Aviv. Hon arbetar som mäklare och är engagerad i filantropi och regionalt samarbete. I egenskap av israelisk medborgare svarade hon på Diakonias tre frågor:
Hur reagerade du på attacken mot Ship to Gaza?
När jag såg nyheterna blev jag chockerad som många andra i världen. Jag grät och kände mig förvirrad, arg och överväldigad. Att människor hade dött fick mig att darra.
Jag tror vi bör agera rationellt och titta på den större bilden av problematiken. Ansvaret för blockaden vilar på många nationer. Det inkluderar Kvartetten (FN, USA, EU och Ryssland), Egypten och den Palestinska myndigheten i Väst Banken. Världen erkänner inte Hamas och vill försvaga den.
Många drar nytta av blockaden inklusive Hamas. Folk i Gaza berättar att Hamas bland annat hindrar utdelning av hjälp. Och vad skulle konsekvensen av att häva havsblockaden mot Gaza bli? Det skulle vara att öppna upp för vapensmuggling. Det kommer i praktiken bli omöjligt att kontrollera allt som skeppas till Gaza. Ingen, inklusive arabvärlden, vill förstärka Hamas på detta sätt.
Många människor i världen är inte medvetna om hur komplext och smärtsamt det internationella spelet och intressekonflikterna i denna region är. Men vi som bor här ser realiteten med egna ögon och blir tvungna att hantera svåra frågor som folk i västvärlden slipper. Därför känner jag stor sorg för människorna i Gaza som dels blir behandlade som brickor i ett spel och dels blir utnyttjade av Hamas-ledarskapet som dödar oppositionella krafter och skapar mer kaos för sitt eget folk. Och jag tror inte att Ship to Gaza handlade om humanitärt bistånd. Det handlade snarare om en politisk aktion och uttalande.
Vad säger människorna i Israel om situationen i Israel?
Folk är frustrerade över läget. Israelerna är utmatade av konflikten. Det sker inga framsteg. Folk är trötta på att leva i en situation där de känner sig hotade dagligen. De är också trötta på det politiska ledarskapet som är arrogant. Jag såg många människor gråta under veckan. Men jag vet också att många israeler försöker göra något åt situationen. Tyvärr får dessa försök ingen medieuppmärksamhet i världen.
Det är lätt för människor som lever långt ifrån denna konflikt att komma med enkla svar. Men det finns inga enkla svar. Till exempel består Israels politiska system av koalitioner, där även små partier kan bryta dem. Jag tror inte att majoriteten av israeler någonsin skulle ha valt Liberman som utrikesminister. Folket i Israel vill att världen ska förstå att det finns skilda åsikter i Israel, att deras regering inte alltid representerar vad folket på gatan tror, och att folket är medvetna att något bör ändras omedelbart.
Hur ser du på framtiden?
Jag tror att vi måste vara pragmatiska och inte drivas av våra känslor. Det är dags att Israel sträcker ut handen till sina arabiska grannländer, visar respekt, har en dialog och erbjuder dem att delta i fredsprocessen. Och jag tror att fred i dagsläget är ett alltför stort ord för både palestinier och israeler. Vi bör istället ta ett steg i taget. Israelerna behöver känna sig säkra och världen måste ta detta på allvar. Palestinierna behöver känna att de har suveränitet och självbestämmanderätt över sitt land. Detta kan inte uppnås enbart genom förhandlingar mellan israeler och palestinier. Regionala aktörer måste inkluderas. Första steget är att lyssna på röster från alla skilda håll, inte gräva ner sig i ett paradigm och slutligen påminna sig själv om att sanningen aldrig finns i det extrema.
Hur reagerade du på attacken mot Ship to Gaza?
När jag såg nyheterna blev jag chockerad som många andra i världen. Jag grät och kände mig förvirrad, arg och överväldigad. Att människor hade dött fick mig att darra.
Jag tror vi bör agera rationellt och titta på den större bilden av problematiken. Ansvaret för blockaden vilar på många nationer. Det inkluderar Kvartetten (FN, USA, EU och Ryssland), Egypten och den Palestinska myndigheten i Väst Banken. Världen erkänner inte Hamas och vill försvaga den.
Många drar nytta av blockaden inklusive Hamas. Folk i Gaza berättar att Hamas bland annat hindrar utdelning av hjälp. Och vad skulle konsekvensen av att häva havsblockaden mot Gaza bli? Det skulle vara att öppna upp för vapensmuggling. Det kommer i praktiken bli omöjligt att kontrollera allt som skeppas till Gaza. Ingen, inklusive arabvärlden, vill förstärka Hamas på detta sätt.
Många människor i världen är inte medvetna om hur komplext och smärtsamt det internationella spelet och intressekonflikterna i denna region är. Men vi som bor här ser realiteten med egna ögon och blir tvungna att hantera svåra frågor som folk i västvärlden slipper. Därför känner jag stor sorg för människorna i Gaza som dels blir behandlade som brickor i ett spel och dels blir utnyttjade av Hamas-ledarskapet som dödar oppositionella krafter och skapar mer kaos för sitt eget folk. Och jag tror inte att Ship to Gaza handlade om humanitärt bistånd. Det handlade snarare om en politisk aktion och uttalande.
Vad säger människorna i Israel om situationen i Israel?
Folk är frustrerade över läget. Israelerna är utmatade av konflikten. Det sker inga framsteg. Folk är trötta på att leva i en situation där de känner sig hotade dagligen. De är också trötta på det politiska ledarskapet som är arrogant. Jag såg många människor gråta under veckan. Men jag vet också att många israeler försöker göra något åt situationen. Tyvärr får dessa försök ingen medieuppmärksamhet i världen.
Det är lätt för människor som lever långt ifrån denna konflikt att komma med enkla svar. Men det finns inga enkla svar. Till exempel består Israels politiska system av koalitioner, där även små partier kan bryta dem. Jag tror inte att majoriteten av israeler någonsin skulle ha valt Liberman som utrikesminister. Folket i Israel vill att världen ska förstå att det finns skilda åsikter i Israel, att deras regering inte alltid representerar vad folket på gatan tror, och att folket är medvetna att något bör ändras omedelbart.
Hur ser du på framtiden?
Jag tror att vi måste vara pragmatiska och inte drivas av våra känslor. Det är dags att Israel sträcker ut handen till sina arabiska grannländer, visar respekt, har en dialog och erbjuder dem att delta i fredsprocessen. Och jag tror att fred i dagsläget är ett alltför stort ord för både palestinier och israeler. Vi bör istället ta ett steg i taget. Israelerna behöver känna sig säkra och världen måste ta detta på allvar. Palestinierna behöver känna att de har suveränitet och självbestämmanderätt över sitt land. Detta kan inte uppnås enbart genom förhandlingar mellan israeler och palestinier. Regionala aktörer måste inkluderas. Första steget är att lyssna på röster från alla skilda håll, inte gräva ner sig i ett paradigm och slutligen påminna sig själv om att sanningen aldrig finns i det extrema.
måndag 7 juni 2010
Det regnade hela natten och hela dagen och hela nästa natt...
Från fönstret såg jag molnet över Pacaya. Klockan var fem på eftermiddagen och jag rusade hem för att det var dags för skolavslutning. Tänkte inte mer på vulkanen. Vid åtta-tiden sa skolans rektor; “vi ska avsluta nu och ni får köra försiktigt hem. Det ligger tre centimeter vulkanisk aska på gatorna efter vulkanutbrottet”. Vi fattade inte riktig vad det innebar, men det kändes bäst att åka hem. Stan var tyst och helt svart, vulkanisk aska är ju svart, det var överallt och det var mycket. Allt hade hänt under två timmar.
Då började det regna. Det regnade hela natten och hela dagen och hela nästa natt. Vi var i kontakt med vänner och tittade på tv. Vi förstod snart att det var riktig illa i många områden. Byborna i San Vicente Pacaya, byn närmast vulkanen, hade först blivit evakuerade på grund av vulkanen och nu sov de på härbärgen (skolor och offentliga lokaler) där det läckte in vatten efter allt regnande. Agathas, så heter den tropiska stormen, framfart och förödelse på landsbygden var enorm.
Guatemala är ett fattigt land, eller rättare sagt makthavarna har under århundraden gjort att detta rika land fattigt. Idag består folks vardag i Guatemala av hunger, våld, rasism, korruption, kidnappningar, etc. Även naturen påminner oss om hur maktlösa och fattiga vi kan vara. Pacaya är en aktiv komplex vulkan som ligger på 2 552 meters höjd nära Guatemala City. Den har varit aktiv i åtminstone 23 000 år, och har haft 23 utbrott sedan den spanska erövringen på 1500-talet. Vulkanen är en turistattraktion och ett måste för de flesta svenskar som besöker landet. Men nu är Moder jord arg, och gör sig påmind som om hon ville säga att vi människor måste respektera naturen…
Slagregnet utlöste lerskred som begravde hus, kapade vägar och lämnade folk ute i regnet utan sina tillhörigheter, i många fall isolerade och utan hopp efter att ha förlora allt de hade. Vulkanutbrottet och regnet hotar nu de viktiga kaffe- och majsskördarna. President Alvaro Colom har utfärdat katastroftillstånd. Regeringer bekräftar att över hundra människor är döda, flera hundra är försvunna och tusentals saknar tak över huvudet.
Många tycker att regeringen reagerar bra, polisen och armén är ute och hjälper till i staden. Det mest akuta är att sopa upp vulkanaskan i Guatemala City så att avloppssystemet inte kraschar. Men de allra fattigaste och drabbade i Guatemala bor inte i Guatemala City. Det är många som bor långt från vulkanen och som har förlorat sina hem efter stormen.
Vid en naturkatastrof drabbas alla, men de som får lida mest av konsekvenserna är de fattiga och särskilt fattiga urfolk på landsbygden.
Lucy Andrade, programhandläggare på Diakonias landkontor i Guatemala
Då började det regna. Det regnade hela natten och hela dagen och hela nästa natt. Vi var i kontakt med vänner och tittade på tv. Vi förstod snart att det var riktig illa i många områden. Byborna i San Vicente Pacaya, byn närmast vulkanen, hade först blivit evakuerade på grund av vulkanen och nu sov de på härbärgen (skolor och offentliga lokaler) där det läckte in vatten efter allt regnande. Agathas, så heter den tropiska stormen, framfart och förödelse på landsbygden var enorm.
Guatemala är ett fattigt land, eller rättare sagt makthavarna har under århundraden gjort att detta rika land fattigt. Idag består folks vardag i Guatemala av hunger, våld, rasism, korruption, kidnappningar, etc. Även naturen påminner oss om hur maktlösa och fattiga vi kan vara. Pacaya är en aktiv komplex vulkan som ligger på 2 552 meters höjd nära Guatemala City. Den har varit aktiv i åtminstone 23 000 år, och har haft 23 utbrott sedan den spanska erövringen på 1500-talet. Vulkanen är en turistattraktion och ett måste för de flesta svenskar som besöker landet. Men nu är Moder jord arg, och gör sig påmind som om hon ville säga att vi människor måste respektera naturen…
Slagregnet utlöste lerskred som begravde hus, kapade vägar och lämnade folk ute i regnet utan sina tillhörigheter, i många fall isolerade och utan hopp efter att ha förlora allt de hade. Vulkanutbrottet och regnet hotar nu de viktiga kaffe- och majsskördarna. President Alvaro Colom har utfärdat katastroftillstånd. Regeringer bekräftar att över hundra människor är döda, flera hundra är försvunna och tusentals saknar tak över huvudet.
Många tycker att regeringen reagerar bra, polisen och armén är ute och hjälper till i staden. Det mest akuta är att sopa upp vulkanaskan i Guatemala City så att avloppssystemet inte kraschar. Men de allra fattigaste och drabbade i Guatemala bor inte i Guatemala City. Det är många som bor långt från vulkanen och som har förlorat sina hem efter stormen.
Vid en naturkatastrof drabbas alla, men de som får lida mest av konsekvenserna är de fattiga och särskilt fattiga urfolk på landsbygden.
Lucy Andrade, programhandläggare på Diakonias landkontor i Guatemala
fredag 4 juni 2010
"Jag vet att aktivisternas budskap nått hela världen"
Diakonia har intervjuat Shirin Al Shobaki. Hon lever i Gaza och arbetar som kommunikatör på den palestinska människorättsorganisationen Al Mezan, som är en av Diakonias samarbetspartner. Diakonia ställde tre frågor till Shirin.
Hur reagerade du på attacken mot Ship to Gaza?
Jag vill prata i egenskap av en palestinsk medborgare. Attacken var ett brott riktat mot civila människor som var på väg till Gaza i humanitärt syfte. Jag hade en av mina väninnor ombord på skeppen. Hon är palestinier och lever i Israel och jag hade inte sett henne sedan 2006. När jag hörde nyheten om attacken var jag förtvivlad, då jag inte visste hon var död eller levande. Jag hoppades att vi i Gaza kunde ha tagit emot aktivisterna med blommor. Tyvärr blev det inte så. Men jag vet att aktivisternas budskap har nått hela världen. De har lyckats bryta tystnaden om Gaza och väcka omvärldens samvete. Det uppskattar vi mycket i Gaza.
Vad säger människorna i Gaza om situationen i Gaza?
Folk säger att Gaza har blivit ett stort fängelse. Människorna i Gaza önskar att resa i världen, utbilda sig och familjer som lever i olika delar av världen vill återförenas. Det är normala saker som alla människor i världen önskar. Men vi i Gaza kan inte röra oss. Folk tittar runt omkring sig och vad är det de ser? Ingen elektricitet tolv timmar om dagen i heta sommaren. Nittio procent av dricksvattnet är orent. Cancersjuka människor får ingen behandling och dör. Ungdomar blir frustrerade och använder droger. Familjer blir tvungna att köpa varor via tunnlar som när som helst kan rasa eller bli attackerade av Israel. Vi kan inte planera vår framtid. Vi är beroende av Israels goda vilja.
Omvärlden tror att Gaza är Hamas. Det är inte sant. Här i Gaza finns människor tillhörande olika politiska partier, här finns olika politiska åsikter och här finns de som inte tillhör något parti alls.
Hur ser du på framtiden?
Jag lever i ett land där framtiden är svår att förutse. Ockupationen är hemsk. Blockaden är hemsk. Men vad som är värst och vad som vi palestinier inte har råd med är konflikten mellan de två största palestinska partierna, Hamas och Fatah. Om vi inte kan förenas så kommer vi ingenvart. Förr i tiden brukade jag följa nyheterna flera gånger om dagen. Det fanns tal om att Hamas och Fatah skulle samarbeta och bilda en regering. Det brukade ge mig stort hopp. Men förhandlingarna har strandat totalt. Nu ser jag bara mörker. Det som ger mig tröst är erfarenheterna från andra frihetsrörelser i historien. Så gott som alla folk som har kämpat för sin frihet har fått det. Min dröm är att vakna på morgonen och få höra: Palestinierna har slutat strida mot varandra, blockaden är borta och ockupationen är över. Då känner jag mig fri.
Hur reagerade du på attacken mot Ship to Gaza?
Jag vill prata i egenskap av en palestinsk medborgare. Attacken var ett brott riktat mot civila människor som var på väg till Gaza i humanitärt syfte. Jag hade en av mina väninnor ombord på skeppen. Hon är palestinier och lever i Israel och jag hade inte sett henne sedan 2006. När jag hörde nyheten om attacken var jag förtvivlad, då jag inte visste hon var död eller levande. Jag hoppades att vi i Gaza kunde ha tagit emot aktivisterna med blommor. Tyvärr blev det inte så. Men jag vet att aktivisternas budskap har nått hela världen. De har lyckats bryta tystnaden om Gaza och väcka omvärldens samvete. Det uppskattar vi mycket i Gaza.
Vad säger människorna i Gaza om situationen i Gaza?
Folk säger att Gaza har blivit ett stort fängelse. Människorna i Gaza önskar att resa i världen, utbilda sig och familjer som lever i olika delar av världen vill återförenas. Det är normala saker som alla människor i världen önskar. Men vi i Gaza kan inte röra oss. Folk tittar runt omkring sig och vad är det de ser? Ingen elektricitet tolv timmar om dagen i heta sommaren. Nittio procent av dricksvattnet är orent. Cancersjuka människor får ingen behandling och dör. Ungdomar blir frustrerade och använder droger. Familjer blir tvungna att köpa varor via tunnlar som när som helst kan rasa eller bli attackerade av Israel. Vi kan inte planera vår framtid. Vi är beroende av Israels goda vilja.
Omvärlden tror att Gaza är Hamas. Det är inte sant. Här i Gaza finns människor tillhörande olika politiska partier, här finns olika politiska åsikter och här finns de som inte tillhör något parti alls.
Hur ser du på framtiden?
Jag lever i ett land där framtiden är svår att förutse. Ockupationen är hemsk. Blockaden är hemsk. Men vad som är värst och vad som vi palestinier inte har råd med är konflikten mellan de två största palestinska partierna, Hamas och Fatah. Om vi inte kan förenas så kommer vi ingenvart. Förr i tiden brukade jag följa nyheterna flera gånger om dagen. Det fanns tal om att Hamas och Fatah skulle samarbeta och bilda en regering. Det brukade ge mig stort hopp. Men förhandlingarna har strandat totalt. Nu ser jag bara mörker. Det som ger mig tröst är erfarenheterna från andra frihetsrörelser i historien. Så gott som alla folk som har kämpat för sin frihet har fått det. Min dröm är att vakna på morgonen och få höra: Palestinierna har slutat strida mot varandra, blockaden är borta och ockupationen är över. Då känner jag mig fri.
onsdag 2 juni 2010
Israel måste sluta ljuga om Ship To Gaza!
När de första internerade personerna från Ship to Gaza-konvojen nu börjar släppas blir det också tydligt varför de fängslades och isolerades. Genom att tysta alla andra röster från en kontroversiell händelse kan den starkare parten kontrollera nyhetsflödet under de första kritiska timmarna. Har man dessutom tur så har då de största rubrikerna redan satts och andra beskrivningar av verkligheten hamnar i bästa fall inte på förstasidan.
Genom att tvinga in fartygen i Ship to Gaza-konvojen till Israel, ta ifrån människor deras telefoner och inte låta någon träffa advokater eller diplomater kunde Israel vinna värdefull tid och under nästan ett dygn regissera nyhetsrapporteringen från attacken på hjälpkonvojen.
Israel har förmedlat en bild där deras soldater inte skulle ha initierat några våldsamheter utan blivit oförklarligt angripna.
När den svenske riksdagsledamoten Mehmet Kaplan i natt återvände från sin fångenskap i Israel kunde han berätta om hur obeväpnade besättningsmedlemmar utsattes för chocker från elpistoler (stun Guns) och beskjutning på nära håll från Paintgevär. Kaplan beskriver hur besättningen på det grekisk/svenska fartyget Sofia inte gjorde något våldsamt motstånd utan informerade angriparna om att de var på ett fartyg under EU-flagg, på internationellt vatten och att soldaterna iförda rånarluvor inte hade rätt att befinna sig ombord.
Det intressanta är att Israel tidigare under tisdagen meddelade att soldaterna inte mötte våldsamt motstånd på mer än ett fartyg, och att dessa bordningar gick lugnt till, vilket bekräftar Kaplans uppgifter.
Vad Israel inte nämnde var att man brutalt misshandlade människor på de fartyg man uppger bordningen gick lugnt till. Soldaterna har dessutom tagit plånböcker, telefoner och kameror utan att dessa har återlämnats.
Man kan verkligen fundera över hur Israels militärmakt definierar att något gått lugnt till, när det utbryter slagsmål så är det uppenbarligen inte lugnt. Men när soldaterna misshandlar obeväpnade civila som inte slår tillbaka är all "lugnt".
Det som har hänt är ovärdigt en demokratisk stat. Ett anfall mot civila fartyg på internationellt vatten är under inga förhållanden acceptabelt. Men de fakta som nu kryper fram är så djupt chockerande att det är svårt att överblicka konsekvenserna.
Hur skall någon nu kunna lita på andra uppgifter från Israel?
De närmaste dagarna kommer förhoppnings ge mera klarhet i denna tragedi, men redan nu har Israels förklaringar visat sig innehålla rena lögner kring angreppen på andra fartyg i konvojen.
När nu det inte bara är Israels version som är tillgänglig hoppas jag att media har sparat utrymme för sanningen om den tragedi som utspelades på östra Medelhavet i förrgår morse.
Joakim Wohlfeil, policy officer, Diakonia
Genom att tvinga in fartygen i Ship to Gaza-konvojen till Israel, ta ifrån människor deras telefoner och inte låta någon träffa advokater eller diplomater kunde Israel vinna värdefull tid och under nästan ett dygn regissera nyhetsrapporteringen från attacken på hjälpkonvojen.
Israel har förmedlat en bild där deras soldater inte skulle ha initierat några våldsamheter utan blivit oförklarligt angripna.
När den svenske riksdagsledamoten Mehmet Kaplan i natt återvände från sin fångenskap i Israel kunde han berätta om hur obeväpnade besättningsmedlemmar utsattes för chocker från elpistoler (stun Guns) och beskjutning på nära håll från Paintgevär. Kaplan beskriver hur besättningen på det grekisk/svenska fartyget Sofia inte gjorde något våldsamt motstånd utan informerade angriparna om att de var på ett fartyg under EU-flagg, på internationellt vatten och att soldaterna iförda rånarluvor inte hade rätt att befinna sig ombord.
Det intressanta är att Israel tidigare under tisdagen meddelade att soldaterna inte mötte våldsamt motstånd på mer än ett fartyg, och att dessa bordningar gick lugnt till, vilket bekräftar Kaplans uppgifter.
Vad Israel inte nämnde var att man brutalt misshandlade människor på de fartyg man uppger bordningen gick lugnt till. Soldaterna har dessutom tagit plånböcker, telefoner och kameror utan att dessa har återlämnats.
Man kan verkligen fundera över hur Israels militärmakt definierar att något gått lugnt till, när det utbryter slagsmål så är det uppenbarligen inte lugnt. Men när soldaterna misshandlar obeväpnade civila som inte slår tillbaka är all "lugnt".
Det som har hänt är ovärdigt en demokratisk stat. Ett anfall mot civila fartyg på internationellt vatten är under inga förhållanden acceptabelt. Men de fakta som nu kryper fram är så djupt chockerande att det är svårt att överblicka konsekvenserna.
Hur skall någon nu kunna lita på andra uppgifter från Israel?
De närmaste dagarna kommer förhoppnings ge mera klarhet i denna tragedi, men redan nu har Israels förklaringar visat sig innehålla rena lögner kring angreppen på andra fartyg i konvojen.
När nu det inte bara är Israels version som är tillgänglig hoppas jag att media har sparat utrymme för sanningen om den tragedi som utspelades på östra Medelhavet i förrgår morse.
Joakim Wohlfeil, policy officer, Diakonia
tisdag 1 juni 2010
Nu måste det vara nog!
I dag står det förfärande klart att gårdagens rykten var sanna. Attacken mot hjälpfartygen på väg till Gaza skedde på internationellt vatten i strid med internationell rätt.
Nu är det dags att kräva svar och ansvar. EU, FN drabbade länders regeringar har redan reagerat starkt.
Vi är många som frågar oss varför aktivisterna på fartygen fördes till fängelser i Israel. Aktivisterna på fartygen hade blivit utsatta för en illegal attack på internationellt vatten och tvingats iland. De som ska ställas till svars är de som brutit mot internationell rätt.
Israel påstår att Ship To Gaza projektet tjänar Hamas syften men människorättsorganisationer och fredsrörelser i Israel och ledarsidan på en av Israels största tidningar, Haaretz, menar att Israels aktion blivit en attack mot Israel självt.
Ansvaret och resultaten av blockaden faller tungt på Israel och Egypten men även, till viss del, på den Palestinska Myndigheten. Ansvaret faller också på oss själva i det internationella samfundet, varningarna om blockaden konsekvenser har möjligtvis hörts men ingen åtgärd har vidtagits. Bland annat hävdade Goldstonerapporten om Gaza, 2009, att som en följd av medvetna handlingar av Israel pågår det en kollektiv bestraffning av människorna i Gaza i strid med internationellt humantärt rätt. I juli ska Goldstonerapporten prövas i FN. De kommande veckorna måste EU ta fram en gemensam position. FN:s uppgift är att bedöma om parterna har genomfört de nationella processerna mot krigsförbrytelser som FN begärt. Frågan är om EU inom FN ska verka för att det ska bli rättsliga efterspel i Internationella domstolen i Haag.
Nu efter att människor återigen har mördats står världssamfundet inför en utmaning. Vi kan inte svika Gaza ännu en gång - det vore ett svek mot demokratins och det internationella samfundets grundvalar!
Diakonia har haft ett långsiktigt arbete kring frågor som rör den humanitära rätten. På vår webbsida finner du uppdaterad information, bland annat vad det gäller internationellt rätt och sjöfart.
Nu är det dags att kräva svar och ansvar. EU, FN drabbade länders regeringar har redan reagerat starkt.
Vi är många som frågar oss varför aktivisterna på fartygen fördes till fängelser i Israel. Aktivisterna på fartygen hade blivit utsatta för en illegal attack på internationellt vatten och tvingats iland. De som ska ställas till svars är de som brutit mot internationell rätt.
Israel påstår att Ship To Gaza projektet tjänar Hamas syften men människorättsorganisationer och fredsrörelser i Israel och ledarsidan på en av Israels största tidningar, Haaretz, menar att Israels aktion blivit en attack mot Israel självt.
Ansvaret och resultaten av blockaden faller tungt på Israel och Egypten men även, till viss del, på den Palestinska Myndigheten. Ansvaret faller också på oss själva i det internationella samfundet, varningarna om blockaden konsekvenser har möjligtvis hörts men ingen åtgärd har vidtagits. Bland annat hävdade Goldstonerapporten om Gaza, 2009, att som en följd av medvetna handlingar av Israel pågår det en kollektiv bestraffning av människorna i Gaza i strid med internationellt humantärt rätt. I juli ska Goldstonerapporten prövas i FN. De kommande veckorna måste EU ta fram en gemensam position. FN:s uppgift är att bedöma om parterna har genomfört de nationella processerna mot krigsförbrytelser som FN begärt. Frågan är om EU inom FN ska verka för att det ska bli rättsliga efterspel i Internationella domstolen i Haag.
Nu efter att människor återigen har mördats står världssamfundet inför en utmaning. Vi kan inte svika Gaza ännu en gång - det vore ett svek mot demokratins och det internationella samfundets grundvalar!
Diakonia har haft ett långsiktigt arbete kring frågor som rör den humanitära rätten. På vår webbsida finner du uppdaterad information, bland annat vad det gäller internationellt rätt och sjöfart.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
