Summa summarum från Världsbankens och IMF:s toppmöten

Den finansiella krisen har dominerat diskussionerna på Internationella Valutafondens (IMF) och Världsbankens vårmöten. Det är en dyster bild som tecknats. Enligt Världsbanken kommer flera av FN:s millenniemål nu att bli svåra att uppnå, och ca 50 miljoner fler människor kommer att tvingas leva i extrem fattigdom på grund av krisen. Mötena har egentligen inte frambringat så mycket nytt utan har i stort inneburit en bekräftelse av vad G20-mötet enades om i London i början på april.

Beslut om en större roll för och mer pengar till IMF: I korthet har IMF gått från att vara en institution ”på väg ut”, till att stå i centrum i och med att den större delen av G20:s ”1,1 triljoner dollar paket” för att bemöta den globala krisen kommer att kanaliseras via IMF. Vårmötena bekräftade att medlemmar ska bidra med 250 miljarder US-dollar till IMF på kort sikt vilket ska följas av ytterligare 500 miljarder. Detta innebär att IMF:s lånekapacitet kommer att fördubblas, också för lån till fattiga länder på icke marknadsvillkor (så kallade concessional lending på engelska, det vill säga med lägre ränta).

..men för lite resurser till fattiga länder: I skenet av finanskrisen kommer mer pengar att behövas både i relativt sätt rikare länder som vänt sig till IMF för stöd, men framförallt i de fattiga länderna som är mest sårbara. Även om IMF:s slutkommuniké bekräftar vikten av stöd till fattiga länder, så visar analyser av Eurodad att endast en liten del av de resurser som ska kanaliseras via IMF kommer att gå till de fattigaste länderna, endast ca 24 miljarder. Detta är sorgligt då de fattiga länderna behöver mer resurser här och nu för att klara av hälsovård och andra basfunktioner inklusive att föda sin befolkning när finanskrisen nu spär på redan tuffa utmaningar.

Inför mötena förslog NGO:s bland annat att IMF skulle kunna använda en del av vinsten från en försäljning av IMF:s guld till mer pengar för fattiga länder. Det blev ingen enighet i denna fråga på mötena även om slutkommunikén nämner guldförsäljning som ett sätt att mobilisera resurser för fattiga länder.

Världsbanken beslutade i helgen bland annat att tredubbla sin långivning inom Världsbanken/IBRD (detta går till medelinkomstländer) och att ”snabbspola fram” och göra resurser för fattiga länder från Världsbanken/IDA tillgängliga tidigare än planerat. Detta är positivt så länge det inte innebär att kontot är tomt när framtida behov ska bemötas.

Viktigt med bra lånevillkor: När mer pengar kanaliseras via framförallt IMF som ökat sin lånekapacitet kraftigt, så är det av extra stor vikt att lånen utformas och används på ett sätt som främjar fattigdomsbekämpning. Här finns anledning till oro då IMF:s lånevillkor har förespråkat en åtstramningspolitik i fattiga länder samtidigt som rikare länder tvärtom bedriver en expansiv politik för att bemöta finanskrisen på hemmaplan.

Positivt är dock att IMF beslutat att fasat ut det som kallas för ”Structural Performance Criteria” vilket betyder mer flexibla lånevillkor, något som NGO:s arbetat för länge (dock ej oansvarsfulla lån, vilket vi inte vill se!) Det återstår att se om förändringen i IMF:s lånevillkor är mer bestående.

Det kommer att bli mycket viktigt att bevaka både IMF och Världsbankens lån för att se till att de sker på ett sätt som främjar fattigdomsbekämpning och miljöhänsyn. En mycket debatterad fråga är Världsbankens energisektorstöd, som till stor del går till fossila bränslen snarare än att stödja utvecklingsländer att satsa på förnyelsebar energi. Det finns också en farhåga att vi med alla dessa nya lån kommer att se en ny skuldkris i framtiden, vilket kan undvikas om lånen ges med låga räntor och sker ansvarfullt. Helt centralt är dock att handel och investeringar sker på ett som faktiskt främjar utvecklingsländer.

Små, mycket långsamma steg mot mer demokrati i institutionerna: Vårmötena tog några mycket små steg mot att reformera hur institutionerna styrs. Det är ett absurt faktum att ekonomier på frammarsch (t ex Indien och Kina) är underrepresenterade och att utvecklingsländer har mycket lite inflytande samtidigt som politiken i de båda institutionerna påverkar dem så mycket. För att inte tala om att cheferna för de båda institutionerna tillsätts av USA och Europa utan en öppen process. Världsbanken enades i helgen om att reformfrågan ska beslutas till vårmötena 2010 i en öppen process och IMF enades om en process som ska påbörjas före årsmötena i år.

Frågan om hur de båda institutionerna styrs är av central betydelse för deras legitimitet. Det hade varit önskvärt med tuffare krav inte minst på IMF innan beslutet fattades om att kanalisera massa nya pengar via IMF.

Summa summarum bjöd inte vårmötena några större överraskningar. Det pågår en livlig diskussion om IMF:s och Världsbankens roller i finanskrisen. Vår uppgift blir att se till att dessa diskussioner och framförallt de beslut som fattas faktiskt innebär någon skillnad för fattiga människor. Några frågor som återstår att lösa är:

• Mobilisera mer pengar för fattiga länder att bemöta finanskrisen än vad som beslutades om, och att dessa pengar är nya och inte bara en omfördelning av tidigare löften. Rika länder måste leva upp till tidigare löften om bistånd.
• Stoppa kapitalflykt och skatteparadis för att fattiga länder ska kunna behålla vinster från handel och investeringar i länderna och använda dem till fattigdomsbekämpning. De kan därmed på sikt bli starka att bemöta finanskrisen, hungerkrisen och klimatkrisen och om dessa gigantiska hål täpps till minskar också biståndsberoendet.
• En mer demokratisk styrning av IMF och Världsbanken men också av den globala ekonomin i stort som säkrar de fattiga människornas inflytande som drabbas hårdast av finanskrisen.

I finanskrisens skugga - Diakonia i Washington

De blommande körsbärsträden i Washington står i bjärt kontrast till allvaret i de frågor som diskuteras inför de stundande IMF- och Världsbanksmötena i helgen. När de officiella delegationerna träffas på 2009-års vårmöten för de båda institutionerna är det den globala finanskrisen som står i centrum.

På ett möte med diverse toppchefer från Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanken talades om konsekvenserna av krisen för utvecklingsländer. Det är en mörk bild som tecknas. Effekterna av finanskrisen är nu kännbara i Afrika och andra utvecklingsländer. En minskad efterfrågan av varor som dessa länder exporterar, i kombination med prisfall, leder till minskade inkomster. De pengar migrantarbetare skickar hem förväntas minskat kraftigt och likaså även biståndet. Kort och gott står fattiga länder inför allvarliga finansieringsunderskott som konkret betyder mindre pengar till fattigdomsbekämpning - detta i ett skede när behoven av stöd ökar.

Utvecklingsländer, som inte skapat krisen, är helt klart de som drabbas värst av den. Enligt Världsbanken förväntas ca 50 miljoner fler människor hamna under fattigdomsstrecket på grund av krisen.

G20-mötet (se tidigare blogg) enades i början av april om en rad åtgärder för att stimulera den globala ekonomin. Vårmötena här i Washington kommer till stor del att handla om hur G20-paketet ska omsättas i praktiken där framförallt IMF getts en ledande roll i att kanalisera stimulansåtgärderna.

Det råder stora oklarheter kring hur mycket av de 750 miljarder dollar som IMF, enligt G20, ska förfoga över som faktiskt kommer gå till de fattigaste länderna. Analyser av nätverket Eurodad, som Diakonia är medlem i, visar att de verkar handla om en mycket liten del (ca 24 miljarder dollar). Detta kan jämföras med ett betalningsbalansunderskott som för 38 av de fattigaste länderna 2009 kan komma att uppgå till 216 miljarder enligt IMF:s siffror. Det råder dock mycket oklarheter och diskussionerna blir lätt mycket tekniska, tex kring en försäljning av IMF:s guld som skulle kunna generera nya pengar. Det finns också en stor farhåga att mer pengar utlovas i retoriken, men inte realiseras i praktiken. Fortfarande har de biståndslöften som gavs på G8-mötet i Gleneagles 2005, inte infriats.

Det finns en del reformer som IMF gjort, som ett svar på finanskrisen och som civila samhället välkomnar; mer resurser i form av lån med låga räntor och IMF har också fasat ut det som kallas ”Structural Performance Criteria”, vilket betyder mer flexibla lånevillkor (dock ej oansvarsfulla, vilket vi inte vill se!).

Men det finns anledning till oro. På ett övergripande plan handlar de åtgärder som G20 enades om, och som nu diskuteras på vårmötena, i stort om att fixa till systemet för att återgå till det som varit. Den politik, eller snarare brist på den, och de institutioner som var med och skapade krisen kan inte utan omfattande reformer vara lösningen på den. Här finns en grundläggande kritik om att IMF och Världsbanken styrs av en liten grupp rika länder medan fattiga länder, trots reformer, har lite att säga till om.

Finanskrisen borde rimligen ses som en unik möjlighet att skapa en vision om en ny ekonomisk världsordning som är mer hållbar socialt och miljömässigt. Denna fråga lyser än så länge med sin frånvaro i Washington, såvida den inte är gömd bakom alla tekniska förkortningar…

Penny Davies, expert finansiering för utveckling, Diakonia

Ett uselt tal av en usel president

En usel president håller ett uselt tal och förstör något som kunde varit en viktig konferens.

Irans president Mahmoud Ahmadinejad är knappast en person som överhuvudtaget borde få vara med på en konferens för att bekämpa rasism och främlingsfientlighet. Att han använder tillfället till att hetsa mot världens judar och att säga att staten Israel inte har rätt att existera, är naturligtvis dels ett desperat försök att vända bort det egna folkets ögon från hans misslyckade regim och dels ett försök att vinna sympati i Arabvärlden.
Det innebär också att han inleder konferensen med att istället främja rasism, antisemitism och intolerans, tyvärr ser han nog inte det som nåt problem.

Israels politik i de ockuperade palestinska territorierna, den systematiska diskrimineringen av palestinierna, rättslösheten hos den palestinska befolkningen, landstölder, trakasserier med mera är värda all kritik och måste upphöra. Men det betyder inte att staten Israel inte har rätt att existera, eller legitimerar hets mot världens judar.

Rasism och främlingsfientlighet är en fruktansvärd farsot som kostat mänskligheten miljoner döda och obeskrivliga lidanden. Rasismen och främlingsfientligheten växer precis som en parasit i tider av oro och ekonomisk nedgång. Nu om någonsin hade kraftfulla insatser från världen länder för att bekämpa rasismen varit på sin plats, FN-konferensen hade kunnat bli ett tillfälle att konkretisera sådana insatser.

Istället har konferensen redan innan öppnandet förvandlats till ett spektakel där bisarra idéer om förbud mot religionskritik, och lika bisarra diktaturer, drivit lekstuga.

Ur den synvinkeln var det rätt att tåga ut när Ahmadinejad tog till orda, ur samma synvinkel hoppas vi att världens demokratier återvänder till samtalet när Ahmadinejad lämnat konferensen, att de tar tillbaka agendan och återför den till de viktiga frågor konferensen skulle ha handlat om.

Nu är det inte tid för de demokratiska länderna att lämna walkover till Ahmadinejad och hans gelikar.

Joakim Wohlfeil, Diakonia

När vi talade om detta på kontoret sänkte vi rösten...

Igår kom beskedet att den tidigare presidenten i Peru, Alberto Fujimori, dömts till 25 års fängelse för brott mot de mänskliga rättigheterna. Beskedet är viktigt utifrån ett flertal aspekter, men framförallt är det en framgång för arbetet för de mänskliga rättigheterna och för demokratin i Peru, i Latinamerika och i resten av världen.

Det är första gången en latinamerikansk ex-president döms för brott mot de mänskliga rättigheterna i sitt eget land. Rättegången har visat på det peruanska rättssystemets oberoende och opartiskhet. Processen ger därmed en tydlig signal till makthavare på alla nivåer att rättvisan kan nå även dem. Det är ett stort steg framåt i strävandena i att nå rättvisa och upprättelse för brott mot de mänskliga rättigheterna. Det många trodde var en omöjlighet för tio år sedan är idag ett faktum.

Två av de massakrer som Fujimori nu blivit dömd för, Barrios Altos och La Cantuta, togs upp i interamerikanska domstolen 2001 där den peruanska staten dömdes som skyldig. Domen ledde till ett avskaffande av amnestilagarna i Peru, då de förklarades icke-konstitutionella. Dessa amnestilagars avskaffande öppnade möjligheter i kampen mot straffrihet i andra länder i Latinamerika.

När jag åkte till Peru 1999 för att arbeta med ombudsmannen för de mänskliga rättigheterna var det peruanska samhället i hög grad påverkat av Fujimoris ledarskap och regim.
Fujimori och chefen för säkerhetstjänsten, Vladimiro Montesinos, hade landet i ett järngrepp och de kontrollerade tillsammans de viktigaste institutionerna i landet, inklusive media. Det var ytterst känsligt att tala om de grova brotten mot de mänskliga rättigheterna som begåtts sedan början av inbördeskriget 1980. Straffrihet rådde för brott såsom massavrättningar, försvinnanden och tortyr. En eventuell tillsättning av en sanningskommission var något man knappt kunde föra på tal. När vi talade om dessa saker på kontoret så sänkte vi rösten då vi inte visste om vi var avlyssnade.

Efter presidentvalen i juni 2000 skedde en demokratisk öppning. Fujimori fick majoritet i första omgången och han vann i andra omgången men anklagades för valfusk. Detta ledde till stora protester på många håll i landet. Efter valet blottlades en stor korruptionsskandal vilken till slut ledde till att Fujimori flydde landet efter tio år som landets president (1990-2000). En övergångsregering tillsattes i slutet av år 2000 och på ett halvår genomfördes en mängd reformer som var viktiga för demokratiseringen av Peru. Bland annat lagstadgades möjligheten till deltagande i lokala utvecklingsplaner och i slutet av övergångsregeringens period togs också ett beslut om att skapa en sanningskommission. Bägge dessa beslut togs mycket tack vare påtryckningar från organisationer i det civila samhället.

Sanningskommissionen fick mandat att undersöka de brott mot de mänskliga rättigheterna som begåtts mellan åren 1980-2000. Det peruanska inbördeskriget pågick under närmare 20 år och fördes främst mellan regeringsstyrkorna och den maoistiska gerillagruppen Lysande stigen (Sendero Luminoso). Sanningskommissionen fastslog i sin rapport 2003 att närmare 70 000 människor hade dött under våldsperioden.

Mitt arbete som handläggare för Peruprogrammet på Diakonia gav mig möjligheten att fortsätta följa arbetet med sanningskommissionen på nära håll. Diakonia har varit närvarande under hela processen genom sitt stöd för organisationer som kämpat för de mänskliga rättigheterna både under och efter inbördeskriget. Det handlar bland annat om dokumentation av brott, stöd till sanningskommissionen, fortbildning av åklagare och domare för att möjliggöra rättsprocesserna, psykosocialt stöd till de drabbade, att driva fall inom det peruanska rättsväsendet och i interamerikanska domstolen samt att sprida information om händelserna i Peru och på internationell nivå. I fallet mot Fujimori genomfördes lobbyinsatser i Asien, Latinamerika, Europa och USA. Domen mot Fujimori översattes till japanska, nödvändig information överfördes till Chile när Fujimori blev satt i husarrest och ett omfattande påverkansarbete gjordes för att han skulle utlämnas till Peru.

Jag ser framför mig alla som under många år kämpat för att rättvisan ska vinna. Jag ser också framför mig alla som haft svårt att tro att det finns en rättvisa överhuvudtaget och jag ser alla som fortfarande har svårt att tro på en rättvisa. För även om det fortfarande är en lång väg att gå för att nå en fungerande rättsstat och en demokrati som inkluderar alla medborgare så är detta ett steg på vägen mot en bättre värld. Och det visar på ett tydligt sätt att mängden insatser som gjorts under alla dessa år har bidragit till de resultat vi nu kan se.

Rättvisan vinner i längden, det kan ta lång tid men den hinner ikapp till slut. Det är fortfarande en lång väg att gå i Peru och i många andra länder såsom Colombia, Chile, Argentina, Paraguay, Uruguay, Guatemala och El Salvador. Men det har skett flera framsteg i arbetet med sanning och rättvisa under de senaste åren vilket ökar möjligheterna att kunna fördjupa demokratin och möjliggöra en fortsatt demokratisering.

Cecilia Ängelid
Regionsekreterare Latinamerika

Till Diakonias webbplats med ytterligare en text om domen mot Fujimori

Sanningen i krig

En minister här i Sri Lanka har sagt att kriget är över inom tre veckor. Och det sade han redan för en vecka sedan (31 mars). Detta var bara en i raden av dylika förutsägelser och en del av dem har redan kommit på skam (deras ”bäst före-datum” har gått ut). Hittills har rapporter om våldsamma strider fortsatt att strömma in från fronten, dag efter dag, förutsägelserna om det nära förestående slutet till trots. Det är omöjligt och olidligt att tänka sig vad de långdragna striderna innebär för de människor som befinner sig i krigsområdet och som har mycket små möjligheter att ta sig därifrån.

Men ändå. Allt tyder på att ett militärt skede av konflikten går mot sitt slut. När landets militär återtagit kontrollen över den sista landremsa, som ännu hålls av gerillan, blir det slut på de regelrätta strider mellan armé och gerilla, som rasat de senaste två åren. (Det betyder dock inte vare sig att konflikten är över eller att våldet nödvändigtvis är över).

Förutom striderna på slagfältet pågår en strid om sanningen. Mediafrihet och yttrandefrihet har begränsats till följd av kriget. Sri Lanka sjönk från 156:e till 165:e plats på Reportrar utan Gränsers pressfrihetsindex förra året – av sammanlagt 173 länder. Det betyder att Sri Lanka är den demokrati i världen som rankas sämst vad gäller pressfrihet, något som kan sättas i samband med kriget. Försvarsministern, presidentens bror, har som svar på en fråga i en intervju i BBC sagt att kritik mot regeringen i krigstid är att betrakta som förräderi. Just BBC upphörde i februari i år att sända över det nationella radionätet i Sri Lanka i protest mot att nyhetssändningarna censurerats. Detta tillkännagivande orsakade inget större rabalder i landet. Jag tror att det beror på att de flesta ändå redan kände till att det finns viss censur (och säkert en ännu större självcensur). Gissningsvis finns det också en hel del människor som tycker att man måste acceptera att det är så i ett land i krig.

Segraren skriver historia, brukar det heta. Nu när Sri Lankas militär håller på att vinna en avgörande seger på slagfältet ligger det en fara för regeringssidan i lockelsen att ensam skriva historia. Särskilt om det skulle komma att innebära att man håller fast vid krigspropagandans endimensionella sanning och låter den bli den dominerande historieskrivningen som ska bära in i framtiden. En sådan historieskrivning skulle så fortsatt split och splittring.

Yttrandefrihet, mediafrihet och civila samhällets mångfald är därför mycket viktiga för att öka chanserna till fred. Undanträngda sanningar behöver komma fram i ljuset och bearbetas i offentliga samtal. Mångfald måste respekteras. För att ge fred en chans är jag övertygad om att man också behöver ta tag i grundfrågorna i konflikten. Dessa finns nämligen kvar även om de nuvarande militära sammandrabbningarna skulle upphöra.

En av Diakonias partners, Center for Policy Alternative, uppmuntrar till medborgarjournalism på landets olika språk. På en av de webportaler, som de tagit initiativ till, ställdes frågan om vad som borde prioriteras i dagens avgörande skede i konflikten. Bland de olika synpunkter och förslag, som enskilda människor skickade in, saxar jag följande: att undvika triumfalism och hämnd, stärkande av minoriteters rättigheter, ett helt nytt demokratiskt system, likhet inför lagen och respekt för mänskliga rättigheter, ekonomisk utveckling av eftersatta regioner i landet samt att den tamilska minoritetens kamp får utrymme att fortsätta att utkämpas – nu i form av en ickevåldskamp. Det är till stora delar en uppmuntrande läsning – även om långt ifrån alla är särskilt optimistiska inför framtiden.

Resultatet av G20-mötet - genombrott eller fixande på marginalen?

Det sedvanliga ”familjefotot” med lättade leenden från toppmötet är nu avklarat. Enligt tidningsrubrikerna har G20-länderna, som tillsammans står för ca 85-90 procent av världens BNP, nu enats om en plan för att rädda världsekonomin. Mötet har beskrivits som historiskt i omfång och utmaningar. En ny finansiell världsordning har fötts, nästan av misstag enligt en brittisk minister, på grund av krisen.

Kommunikén från mötet talar om en plan för att möta vanliga människors behov, inte bara i rikare länder utan även i de fattiga, som drabbas hårdast av krisen. Vad innebär då planen för utveckling och för fattigare länder? Mötet reser många frågor, dels om vad som står i planen men också det som inte står där. Några reflektioner:

Mer, men inte tillräckligt, stöd till fattiga:
Positivt är att mer pengar utlovas åt utvecklingsländer än vad många förutspått, även om det är mindre än vad som kommer att behövas. Pengar öronmärks också för långinkomstländer, vilket är positivt. Men summan, $50 miljarder dollar, är alldeles för låg. Det är i dessa länder som barn, kvinnor och män drabbas hårdast av krisen. Där finns inget skydd när jobben försvinner på grund av minskad efterfrågan på varor eller då bidragen från släktingar med jobb utomlands sinar.

Det är dock oklart under vilken tidsperiod pengarna kommer att betalas ut och det verkar som att det är främst via lån, inte gåvor. En stor del av pengarna kommer att kanaliseras via Internationella Valutafonden, IMF. IMF:s lånevillkor har visserligen blivit mer flexibla, men det verkar inte vara ett tydligt avsteg från IMF:s strikta ekonomiska policyvillkor, som har gjort utvecklingsländer mer sårbara i kristider och som förhindrat satsningar på skola och sjukvård.

Början på slutet för skatteparadisen:
Det är mycket positivt att G20-länderna nu tagit steg för att ta itu med en fråga som borde stått på dagordningen för länge sedan, om vi menar allvar med att utrota fattigdomen. Beräkningar visar att varje år försvinner 500–800 miljarder dollar ut ur utvecklingsländer p g a skatteflykt som möjliggörs av slutna skatteparadis. Skatteparadisen drabbar också rika länder.

G20 har nu deklarerat ”början på slutet för skatteparadisen” och OECD har redan upprättat en svart lista över så kallade icke samarbetsvilliga skatteparadis som inte vill öppna upp för insyn, och som nu riskerar sanktioner.

Det återstår att se om ”epoken av bankhemlighetsmakeri” är slut, som Gordon Brown sade. Klart är att detta är ett genombrott, samtidigt som den modell för informationsutbyte som förespråkats riskerar förhindra många utvecklingsländer att dra nytta av den.

En missad chans att möta klimatutmaningen?
G20 har enats om det största stimulanspaket i modern tid, motsvarande 9 000 miljarder kronor. Detta är otroliga summor. Det är positivt, för det visar att när det väl gäller så finns pengarna.

I december ska världens ledare samlas i Köpenhamn för ett annat toppmöte och då förhoppningsvis enas om en lika gigantisk räddningsplan, denna gång för vår och planetens överlevnad. I skenet av det är det lätt att bli orolig och undra om världens ledare verkligen inser att den riktning pengarna nu tar, också kommer vara avgörande för om vi kommer att klara klimatutmaningen.

Det verkar inte så. Enligt en undersökning av HSBC så har andelen ”gröna investeringar” av stimulanspaketen i olika länder varit försvinnande liten. Sydkorea är ett undantag med hela 81 procent ”gröna” investeringar av deras totala stimulanspaket. För Kina är siffran 38 procent, för USA endast 12 och Storbritannien bara 7 procent.

Huruvida G20:s plan är en lyckad historia måste ses i skenet av klimatutmaningen. Vi måste lösa finans- och klimatkrisen på samma gång. Allt annat vore inte bara ekonomiskt korkat, utan ett dumdristigt fumlande på marginalen. Detta är den viktigaste frågan för oss alla att mäta våra ledares insatser efter.


Penny Davies, arbetar med utvecklingsfinansiering på Diakonia (bistånd, skuldavskrivningar, klimatfinansiering etc)

Blow

Monday’s piece was not fair. It portrayed political leaders as gamblers and we can’t conclude that yet. They are risking heating up the atmosphere beyond sensible limits for a reason: competitiveness. A unilateral and ambitious climate mitigation commitment by, let’s say, the EU, would represent a voluntarily handicap of its own economy by stringing energy provision to more expensive and now scarce sources. This means that the deal under negotiation will only be achieved by consensus from all parties, where all voluntarily agree to play under the same constrains by changing to low carbon economies at the same time and pace. These days in Bonn parties are measuring their words when it comes to emission reduction commitments for the simple reason of not going further than the neighbor. They are all here to listen, so nobody speaks. Delegates start to feel deceived and upset. Unfortunately, the cost of remaining competitive might means more global warming consequences in few years.

Let’s ask ourselves again if political leaders are gambling or not. First we’ll assume that they are not. They are incurring in the more than 30% risk to go through the 2 degrees ceiling because they have trust in science and society to deliver solutions. This brings us to a very basic question that was very well put in Blow, a 2001 film by Ted Demme. Blow is the true story of George Jung, played by Johnny Depp, a North American young fellow that in the early seventies gets involved in cocaine dealing. Business does well and soon he finds himself hanging out with big fishes and driving fancy cars. After some years luck withdraws, gets caught by the police and spends some years in jail. Later he’s released and it doesn’t take much until he manages to get the business going again, and once again get caught. Increased drug consumption boosted by economic growth in the early nineties makes a number of jobs available to him when he’s released. Higher anti-drug budgets also swollen by the same economic growth take him to jail again. Now, in his fifties, Jung spends his time in jail in reflecting upon his life rather than networking. One afternoon, sitting in his cell bouncing a ball against the wall, Mr. Jung gets struck by a ray of light: that he was bounded to end up in jail because, he now concludes, his ambition exceeded his talent.

This question, whether one’s ambition exceeds one’s talent or not, is something that we should ask ourselves periodically and before engaging in any ambitious task. This simple and yet uncommon practice would make the world a better place; but let’s go back to climate change. A low commitment in mitigation pushes us closer to the limit of our talent, wherever that is. The more we allow the atmosphere to heat up the more negative consequences we will face, and the more solutions we will have to develop. Have this been put in contrast with our talent? We fixed the CFC crises, we did not fix poverty, we fixed the post world war crisis, we did not fix Middle East, and so on. The answer of whether global warming we’ve brought ourselves into exceeds our talent to reach an agreement and implement its solutions remains unanswered.

Domingo Torres Santos
Diakonia- Climate Change Policy and Advocacy Officer