Tomten kom aldrig med julklappen som världen väntat på. Klimatmötet i Köpenhamn blev ett stort misslyckande. Världens länder lyckades inte ena sig om hur klimatet ska räddas. De senaste dagarna har präglats av pajkastning och ingen vill ta på sig ansvaret för debaclet.
EU har med näbbar och klor kämpat för att föra fram bilden av sig själva som den mest ambitiösa parten. Men när man granskar vad EU verkligen lovat så blir bilden en annan. Det enda EU verkligen lovat är att minska utsläppen med 20 % till 2020, vilket inte alls är tillräckligt enligt världens ledande klimatforskare. När det gäller klimatfinansiering har EU uppskattat kostnaderna för långsiktiga klimatåtgärder i utvecklingsländerna till 100 miljarder euro årligen, utan att specificera hur och vem som ska betala. Och för de kortsiktiga åtgärderna tar man pengarna från biståndsbudgeten; pengar som behövs för t ex fattigdomsbekämpning, demokratiutveckling, arbete för mänskliga rättigheter och jämställdhet.
Sveriges och EU:s taktik under klimatförhandlingarna; att lova att vara ambitiösa med villkoret att andra länder agerar, har helt misslyckats. Det kanske största problemet i förhandlingarna har varit förtroendeklyftan mellan industri- och utvecklingsländer. Och EU:s icke-agerande har inte på något sätt minskat den klyftan.
När det gäller utvecklingsländernas kritik av förhandlingarna så handlar det om två saker. Först och främst det uppenbara; de rika ländernas bud på förhandlingsbordet har varit på en pinsamt låg nivå. Men det handlar också om att förhandlingarna inte varit transparenta. Det danska ordförandeskapet har haft en egen agenda, som bara ett fåtal andra rika länder fått ta del av och i desperation att få ut någonting av Köpenhamnsmötet har man inte tycks sig haft tid att konsultera utvecklingsländerna. Vissa menar att utvecklingsländerna har bråkat och velat förhala processen, och att det är därför mötet avslutades utan bindande avtal. Men att vilja ha en öppen förhandlingsprocess där alla länder deltar på lika villkor är inte att bråka, det är det som är sann demokrati.
Kina har i efterspelet kritiserats hårt och visst kunde man ha önskat mer från den asiatiska giganten. Dock kan man få viss förståelse om man för ett ögonblick ser saker ur ett annat perspektiv och tittar på grundläggande fakta om per capita-utsläpp och historiska utsläpp: Kina är fortfarande ett utvecklingsland, landets utsläpp av koldioxid per capita är exempelvis en fjärdedel av medborgare i USA, medan den genomsnittlige svensken släpper ut 25 % mer koldioxid än den genomsnittlige kinesen. Som bland andra Stockholm Environment Institute (SEI) konstaterat så har medelamerikanen under ”de senaste 100 åren släppt ut närmare 20 gånger mer växthusgaser än en kines”. Dessutom satsar Kina gigantiska summor på energisäkerhet som bekämpar klimatutmaningen.
>> Läs om Kina och USA i Svenska dagbladet
Jag hoppas att Sveriges, EU:s och andra rika länders ledare tar sig tid att under julledigheten reflektera över vad de kunnat göra annorlunda. Här är något att fundera över:
- Läs FN:s klimatkonvention och Bali Action Plan. Där står det att ansvaret för klimatfrågan är gemensamt, och att de rika länderna ska gå före när det gäller utsläppsminskningar samt att åtgärder i utvecklingsländerna ska finansieras av de rika länderna.
- Fundera på hur man skapar förtroende. Utvecklingsländernas företrädare är inte dumma, de förstår förstås att ord inte är tillräckligt och accepterar inte brutna löften. Det behövs åtgärder i enlighet med klimatforskningen och det behövs en klimatfinansiering som inte tas från biståndet.
- Klimatanpassningar är inget som man kan skjuta på framtiden. Det går inte att leva kvar i en gammaldags värld med snäva geopolitiska perspektiv. De fattigas situation angår oss alla och de fattiga är redan drabbade av klimatförändringarnas konsekvenser.
Till sist, alla ni som också är del av den globala folkrörelsen och som över allt annat önskade sig klimaträttvisa i julklapp. Vi kanske alla känner en viss hopplöshet efter Köpenhamnsmötet. Men resultatet – eller bristen på detta – från Köpenhamn visar att vi behövs mer än någonsin. Inför 2010 tar vi nya tag. Där världens ledare misslyckats kan vi ta vid och lyckas. En kraftfull opinion för klimaträttvisa innebär ett stort politiskt tryck på våra folkvalda. Och om vi dessutom alla i vår vardag klimatanpassar oss – ja, då ger vi våra vänner i syd ett klimatutrymme och rätt till utveckling.
Läs mer om SEI-modellen
måndag 21 december 2009
onsdag 16 december 2009
Världens ledare anländer till klimatmötet - tiden knapp och knutarna många
Idag började det hetta till på klimatmötet. Fortfarande är de flesta frågor olösta, trots att förhandlarna satt hela natten till idag och arbetade med texter. Många statschefer har nu anlänt och höll sina anföranden i plenum. Det blev tydligt att spänningarna är stora.
Många utvecklingsländer visade idag missnöje med hur processen skötts givet att Danmark utvecklat en egen text (som inte presenterats än) vid sidan av förhandlingstexterna. Detta upplevdes som ett icke transparent förfarande och väckte irritation. Kina sa att man kan inte lägga fram en text ”tagen från skyarna”, utan att konsultationer genomförts. Hela ”G77 plus Kina”-gruppen framförde att de vill se en öppen process med brett deltagande från alla parter. G77 plus Kina -gruppen tryckte på vikten av framgång i Köpenhamn och att det inte handlar om att obstruera processen, vilket de blivit anklagade för, utan tvärtom att respektera den. (Se tidigare blogg inlägg). För utvecklingsländerna handlar det om framförallt tre saker:
Många utvecklingsländer visade idag missnöje med hur processen skötts givet att Danmark utvecklat en egen text (som inte presenterats än) vid sidan av förhandlingstexterna. Detta upplevdes som ett icke transparent förfarande och väckte irritation. Kina sa att man kan inte lägga fram en text ”tagen från skyarna”, utan att konsultationer genomförts. Hela ”G77 plus Kina”-gruppen framförde att de vill se en öppen process med brett deltagande från alla parter. G77 plus Kina -gruppen tryckte på vikten av framgång i Köpenhamn och att det inte handlar om att obstruera processen, vilket de blivit anklagade för, utan tvärtom att respektera den. (Se tidigare blogg inlägg). För utvecklingsländerna handlar det om framförallt tre saker:
- Att respektera Kyotoprotokollet, som är det enda bindande instrument vi har för utsläppsminskningar.
- Att rika länder går med på bindande utsläppsminskningar i en andra åtagande period inom Kyoto, innan krav ställs på utvecklingsländer.
- Att tillgodose långsiktigt finansierings stöd, ej bara kortsiktigt, till utvecklingsländer att anpassa sig och ställa om sina ekonomier.
Spänningarna kring dessa frågor kvarstår. G77 plus Kina- gruppen tryckte idag på vikten av att basera åtaganden på forskning och principer om rättvisa, gemensamt men olika ansvar som också beaktar det historiska ansvaret för utsläpp. Givet att rika länder går före, så är de beredda att ta också sitt ansvar. Detta är dock en stor del av problemet då rika länder inte levt upp till sina tidigare åtaganden, eller i fallet USA ej gjort några, samtidigt som de kräver att framförallt framväxande ekonomier tar ett större ansvar.
Här finns en stor förtroende klyfta där alla läger tycks sitta inne med sina kort. EU har sagt att de är beredda att höja sitt bud från 20 till 30 procents utsläppsminskningar till 2020, om andra parter (läsa USA och Kina) gör likvärdiga åtaganden. Men det finns inga tecken än på att de är villiga att gå före, vilket NGOer anser att EU borde, givet att EU det faktiskt behövs snarare minst 40% utsläppsminskningar till år 2020, enligt vetenskapliga rapporter. EU har lagt fram ett förslag till kortsiktigt finansieringsstöd, men än så länge inte presenterat någon konkret siffra på långsiktigt finansieringsstöd, vilket NGOer anser skulle kunna bryta en del av dödläget i förhandlingarna.
Det kan ibland verka som taktiken styr. Samtidigt handlar det bokstavligen om liv och död vilket statscheferna för små önationer påpekade idag i plenum: ”Detta handlar om vår rätt att existera”. ”Seal the deal to save our country”. De ställer högre krav på utsläppsminskningar (40% till 2020) än vad som ligger på förhandlingsbordet, och pekar på att temperaturen inte får stiga mer än 1.5 grader C, snarare än 2 grader C, vilket dominerat diskussionen men som fortfarande innebär ett stort risktagande.
Det börjar bli bråttom nu att nå en uppgörelse. Hela världen tittar på och förhoppningarna är höga på att Köpenhamn ska resutera i ett rättvist och ambitiöst avtal.
Inga nya svenska pengar till klimatinsatser
Imorse träffade jag Bolivias president Evo Morales och landets utrikesminister, som ingår i den bolivianska förhandlingsdelegationen. Det var ett möte som i mångt och mycket handlade om klimatförändringarnas konsekvenser för den bolivianska befolkningen. De står inför stora problem när temperaturen stiger. Glaciärerna som förser stora delar av landets fattiga ursprungsbefolkning med dricksvatten smälter bort. Om inget stoppar den här utvecklingen kommer hundratusentals människor att tvingas flytta för att de saknar dricksvatten till sig själva, sin boskap och blir utan bevattningsmöjligheter för sina jordbruk.
Med ett sådant framtidsscenario är det självklart att den bolivianska delegationen vill ha ett ambitiöst och legalt bindande klimatavtal i Köpenhamn. De flesta av kraven är desamma som Diakonia driver genom kampanjen Countdown to Copenhagen. Man vill till och med gå längre när det gäller utsläppsminskningarna så att medeltemperaturen inte ökar med mer än en grad, där våra krav är att vi måste klara tvågradersmålet. Dessutom kräver man att Kyotoprotokollet förlängs. Bolivia liksom andra utvecklingsländer ställer även kravet att de rika länderna utifrån sitt historiska ansvar för klimatförändringarna ska stå för finansieringen av klimatinsatser i de fattiga länderna. Det handlar om pengar för att finansiera anpassning till det förändrade klimatet och de katastrofer det orsakar. Och det handlar om pengar och tekniköverföring som gör det möjligt för de fattiga länderna att ställa om till grön teknik så att de kan utvecklas på ett sätt som inte bidrar till växthuseffekten.
Ett klart och tydligt besked från Evo Morales och den bolivianske chefsförhandlaren var också att det måste vara nya pengar, så kallade additionella medel, och inte återanvänt bistånd som man redan lovat ska gå till utvecklingsinsatser i de fattiga länderna.
Efter mötet nås jag av uppgiften att Sverige gör precis motsatsen. Av åtta miljarder kronor som Sverige säger att man ska anslå till klimatinsatser, de så kallade snabbstartpengarna, tas åtta miljarder från biståndet!
Detta agerande är inget annat än löftesbrott, eftersom man i Bali Action Plan lovat att de rika ländernas insatser i utvecklingsländerna ska betalas med ”new och additional resources” (paragraf 1e). Om Sverige och de övriga EU-länderna menar att detta är nya pengar till klimatinsatser kan man förstå varför relationen mellan de rika och de fattiga länderna är så frostig. För de fattiga länderna är klimatfinansiering en mycket viktig fråga, att inte lägga upp nya pengar på bordet är en av förklaringarna till att förhandlingarna går så trögt.
Att som EU-ordförande agera som Sverige gör är inte att visa ledarskap! Tiden är knapp och nu är det dags för Fredrik Reinfeldt att leda EU-länderna i en riktning som gör ett klimatavtal möjligt. Vi vill inte ha tom retorik utan konkreta åtgärder.
Bo Forsberg, generalsekreterare Diakonia, i Köpenhamn
Med ett sådant framtidsscenario är det självklart att den bolivianska delegationen vill ha ett ambitiöst och legalt bindande klimatavtal i Köpenhamn. De flesta av kraven är desamma som Diakonia driver genom kampanjen Countdown to Copenhagen. Man vill till och med gå längre när det gäller utsläppsminskningarna så att medeltemperaturen inte ökar med mer än en grad, där våra krav är att vi måste klara tvågradersmålet. Dessutom kräver man att Kyotoprotokollet förlängs. Bolivia liksom andra utvecklingsländer ställer även kravet att de rika länderna utifrån sitt historiska ansvar för klimatförändringarna ska stå för finansieringen av klimatinsatser i de fattiga länderna. Det handlar om pengar för att finansiera anpassning till det förändrade klimatet och de katastrofer det orsakar. Och det handlar om pengar och tekniköverföring som gör det möjligt för de fattiga länderna att ställa om till grön teknik så att de kan utvecklas på ett sätt som inte bidrar till växthuseffekten.
Ett klart och tydligt besked från Evo Morales och den bolivianske chefsförhandlaren var också att det måste vara nya pengar, så kallade additionella medel, och inte återanvänt bistånd som man redan lovat ska gå till utvecklingsinsatser i de fattiga länderna.
Efter mötet nås jag av uppgiften att Sverige gör precis motsatsen. Av åtta miljarder kronor som Sverige säger att man ska anslå till klimatinsatser, de så kallade snabbstartpengarna, tas åtta miljarder från biståndet!
Detta agerande är inget annat än löftesbrott, eftersom man i Bali Action Plan lovat att de rika ländernas insatser i utvecklingsländerna ska betalas med ”new och additional resources” (paragraf 1e). Om Sverige och de övriga EU-länderna menar att detta är nya pengar till klimatinsatser kan man förstå varför relationen mellan de rika och de fattiga länderna är så frostig. För de fattiga länderna är klimatfinansiering en mycket viktig fråga, att inte lägga upp nya pengar på bordet är en av förklaringarna till att förhandlingarna går så trögt.
Att som EU-ordförande agera som Sverige gör är inte att visa ledarskap! Tiden är knapp och nu är det dags för Fredrik Reinfeldt att leda EU-länderna i en riktning som gör ett klimatavtal möjligt. Vi vill inte ha tom retorik utan konkreta åtgärder.
Bo Forsberg, generalsekreterare Diakonia, i Köpenhamn
tisdag 15 december 2009
COP 15: Access denied
Klimatförhandlingarna i Köpenhamn går vidare. Eller gör de det? Ibland känns det som om förhandlingsspelet verkligen tar en ett steg framåt och två steg tillbaka. Texterna som förhandlas blir längre istället för mer exakta. Siffror som man trodde sig vara överens om sätts återigen inom parantes. På sätt och vis är det helt normalt för sådana här FN-förhandlingar, men tiden känns extra knapp den här gången. Ska förhandlarna och ministrarna verkligen kunna sy ihop någonting vettigt för stadsöverhuvuderna att skriva under på fredag? Klockan tickar...
Men den här gången kommer slutspelet av FN-mötet dock inte bli som vanligt. Runtom i världen har enskilda organisationer som Diakonia och våra partners mobiliserat folk och trycket har gjort att över 100 stadsöverhuvuden förväntas komma till Köpenhamn! En fantastisk bedrift som visar att vi lyckats föra upp klimatfrågan som topprioritet på många av världens ledares agendor.
Men det verkar inte det danska ordförandeskapet ha räknat med och inte FN-sekretariatet heller. Från och med idag har tillgången för frivilligorganisationer begränsats och man hänvisar till lokalens begränsningar/säkerhetsläget för toppolitikerna. Men hur kunde man INTE veta hur många som rymms i Bella Center? Eller att Obama & Co skulle komma? Hade de begränsat möjligheterna att anmäla sig redan från början hade det varit en sak, men att begränsa möjligheterna för folk när man väl är på plats skapar väldigt mycket frustration!
Idag tillät de bara 7000 deltagare från civila samhället (fast många av dem fick köa i timmar ute i kylan för att få komma in – lika dålig organisation idag som igår!),och imorgon gäller samma specialpass. På torsdag drar man ner det till 1000 deltagare och på mötets sista dag kommer endast 90(!) representanter från frivilligorganisationer att tillåtas komma in i byggnaden och än färre in i den stora salen där stadsöverhuvuderna kommer att hålla till. Så av de tusentals NGOer som är här bidde det knappt ens en tumme! Vi prioriterar att våra partnerorganisationer ska kunna komma in, men de sista dagarna kommer det vara väldigt svårt för någon av oss att följa händelseutvecklingen på nära håll.
Redan i Rio-deklarationen från 1992 erkändes den viktiga roll som civila samhället spelar i sådana här processer. Om man nu stänger dörrarna kommer det vara svårt för många av utvecklingsländernas delegationer som inte har så många förhandlare och vanligtvis förlitar sig på information och stöd från civila samhället. Stängda dörrar ger dessutom helt fel signaler och rykten om att förhandlingarna är riggade eller manipulerade kan lätt komma i omlopp. Öppenhet för civila samhället att delta i förhandlingarna är garanten för en rättvis överenskommelse i Köpenhamn!
Men den här gången kommer slutspelet av FN-mötet dock inte bli som vanligt. Runtom i världen har enskilda organisationer som Diakonia och våra partners mobiliserat folk och trycket har gjort att över 100 stadsöverhuvuden förväntas komma till Köpenhamn! En fantastisk bedrift som visar att vi lyckats föra upp klimatfrågan som topprioritet på många av världens ledares agendor.
Men det verkar inte det danska ordförandeskapet ha räknat med och inte FN-sekretariatet heller. Från och med idag har tillgången för frivilligorganisationer begränsats och man hänvisar till lokalens begränsningar/säkerhetsläget för toppolitikerna. Men hur kunde man INTE veta hur många som rymms i Bella Center? Eller att Obama & Co skulle komma? Hade de begränsat möjligheterna att anmäla sig redan från början hade det varit en sak, men att begränsa möjligheterna för folk när man väl är på plats skapar väldigt mycket frustration!
Idag tillät de bara 7000 deltagare från civila samhället (fast många av dem fick köa i timmar ute i kylan för att få komma in – lika dålig organisation idag som igår!),och imorgon gäller samma specialpass. På torsdag drar man ner det till 1000 deltagare och på mötets sista dag kommer endast 90(!) representanter från frivilligorganisationer att tillåtas komma in i byggnaden och än färre in i den stora salen där stadsöverhuvuderna kommer att hålla till. Så av de tusentals NGOer som är här bidde det knappt ens en tumme! Vi prioriterar att våra partnerorganisationer ska kunna komma in, men de sista dagarna kommer det vara väldigt svårt för någon av oss att följa händelseutvecklingen på nära håll.
Redan i Rio-deklarationen från 1992 erkändes den viktiga roll som civila samhället spelar i sådana här processer. Om man nu stänger dörrarna kommer det vara svårt för många av utvecklingsländernas delegationer som inte har så många förhandlare och vanligtvis förlitar sig på information och stöd från civila samhället. Stängda dörrar ger dessutom helt fel signaler och rykten om att förhandlingarna är riggade eller manipulerade kan lätt komma i omlopp. Öppenhet för civila samhället att delta i förhandlingarna är garanten för en rättvis överenskommelse i Köpenhamn!
måndag 14 december 2009
Förhandlingsspelet i full gång i Köpenhamn
Pressen har verkligen ökat här på klimatförhandlingarna. Det var inte bara hälften av deltagarna som höll på att bli mosade i morgonens kaotiska kö in till konferenscentret, utan även inne i förhandlingsrummen var det upprörda känslor, tuffa utspel och många informella konsultationer för att lösa knutarna. Förhandlingsspelet är i full gång.
Först försökte det danska ordförandeskapet för konferensen ännu en gång sig på att slå ihop de två förhandlingsspåren till ett. Detta tolkades av utvecklingsländerna som ett indirekt försök att ta död på Kyotoprotokollet som ju är det enda juridiskt bindande instrument som vi i nuläget har.
- Det har blivit tydligt att det danska ordförandeskapet – på ett väldigt odemokratiskt sätt – främjar de rika ländernas intressen på bekostnad av balansen mellan åtaganden för utvecklade och utvecklinsländer, sa den sudanesiske ambasadören Lumumba som är ordförande för G77-gruppen av utvecklingsländer.
Skulle allting läggas in i ett helt nytt avtal skulle det antagligen bli ännu lägre ambitionsnivå (för att försöka få med USA på båten) och det skulle ta ytterligare många år innan alla länder infört det i sin nationella lagstiftning så att det kan träda i kraft. Därför reagerade särskilt den afrikanska gruppen starkt och insisterade på att man skulle ha kvar båda förhandlingsspåren och fokusera på en andra åtagandeperiod för Kyotoprotokollet först. Många från civila samhället arrangerade en snabbaktion i korridorerna där de visade stöd för den afrikanska positionen.
Sverige och EU tolkade det däremot som att utvecklingsländerna blockerade förhandlingarna.
- Den sudanesiske ordföranden för G77 har ställt en rad hinder i vägen för att gå vidare med arbetet. Det är en skam i ett läge när världen väntar sig reslutat, rapporterar media att miljöminister Carlgren ska ha sagt.
Men vem är det egentligen som bör skämmas här? EU och de andra rika länderna försöker ju flytta målstolparna genom att försöka ta död på Kyotoprotokollet istället för att genomföra det. Många av industriländerna har ju inte ens levt upp till sina åtaganden under den första perioden! Nu vill man dessutom frångå det man kom överens om på Bali för två år sedan. Har Sverige verkligen lyssnat på utvecklingsländerna och om inte – hur tänker man sig då att man ska kunna sy ihop en överenskommelse här i Köpenhamn?
Sveriges representant i förhandlingsgruppen om Kyotoprotokollet gjorde representanterna från utvecklingsländerna än mer upprörda genom att säga att det skulle vara orättvist mot svenska skattebetalare att blockera förhandlingarna eftersom Sverige som ordförandeland tagit hit så mycket folk. Inte en tanke på att EU kanske har en roll att förhandlingarna går som de går, och inte en tanke på vilka människor som faktiskt skulle drabbas värst om men inte lyckas få ett rättvist och ambitiöst avtal här i Köpenhamn.
Nu betalar jag ju inte skatt i Sverige längre (utan i Kenya där jag bor och vanligtvis jobbar), men jag har ändå svårt att tänka mig att det är det svenska skattebetalare skulle vara upprörda över! Nej, stora delar av det svenska folket och miljontals människor över hela världen har ju tydligt sagt att de vill ha ett rättvist och effektivt klimatavtal här i Köpenhamn! Kanske behöver Reinfelt höra det en gång till? Som Yve de Boer, chefen för FN:s klimatförhandlingarn sa i söndags när han tog emot de 500 000 namnunderskrifterna från Countdown to CO2penhagen-kampanjen:
- Det kommer bara bli verkligt om ni säger till världens ledare.
Så hjälp till genom att:
• Skriv insändare i din lokala tidning
• Skriv e-post till Statsmininstern
• Ring Regeringskansliet på 08-405 10 00
Senare under dagen har diskussionerna kommit igång igen och det danska ordförandeskapet sade tydligt att man jobbar på att få två resultat från förhandlingarna – både när det gäller Kyotoprotokollet och från förhandlingsgruppen om mer långsiktiga åtaganden. Följetongen om förhandlingsspelet fortsätter...
Tove Zetterström
Först försökte det danska ordförandeskapet för konferensen ännu en gång sig på att slå ihop de två förhandlingsspåren till ett. Detta tolkades av utvecklingsländerna som ett indirekt försök att ta död på Kyotoprotokollet som ju är det enda juridiskt bindande instrument som vi i nuläget har.
- Det har blivit tydligt att det danska ordförandeskapet – på ett väldigt odemokratiskt sätt – främjar de rika ländernas intressen på bekostnad av balansen mellan åtaganden för utvecklade och utvecklinsländer, sa den sudanesiske ambasadören Lumumba som är ordförande för G77-gruppen av utvecklingsländer.
Skulle allting läggas in i ett helt nytt avtal skulle det antagligen bli ännu lägre ambitionsnivå (för att försöka få med USA på båten) och det skulle ta ytterligare många år innan alla länder infört det i sin nationella lagstiftning så att det kan träda i kraft. Därför reagerade särskilt den afrikanska gruppen starkt och insisterade på att man skulle ha kvar båda förhandlingsspåren och fokusera på en andra åtagandeperiod för Kyotoprotokollet först. Många från civila samhället arrangerade en snabbaktion i korridorerna där de visade stöd för den afrikanska positionen.
Sverige och EU tolkade det däremot som att utvecklingsländerna blockerade förhandlingarna.
- Den sudanesiske ordföranden för G77 har ställt en rad hinder i vägen för att gå vidare med arbetet. Det är en skam i ett läge när världen väntar sig reslutat, rapporterar media att miljöminister Carlgren ska ha sagt.
Men vem är det egentligen som bör skämmas här? EU och de andra rika länderna försöker ju flytta målstolparna genom att försöka ta död på Kyotoprotokollet istället för att genomföra det. Många av industriländerna har ju inte ens levt upp till sina åtaganden under den första perioden! Nu vill man dessutom frångå det man kom överens om på Bali för två år sedan. Har Sverige verkligen lyssnat på utvecklingsländerna och om inte – hur tänker man sig då att man ska kunna sy ihop en överenskommelse här i Köpenhamn?
Sveriges representant i förhandlingsgruppen om Kyotoprotokollet gjorde representanterna från utvecklingsländerna än mer upprörda genom att säga att det skulle vara orättvist mot svenska skattebetalare att blockera förhandlingarna eftersom Sverige som ordförandeland tagit hit så mycket folk. Inte en tanke på att EU kanske har en roll att förhandlingarna går som de går, och inte en tanke på vilka människor som faktiskt skulle drabbas värst om men inte lyckas få ett rättvist och ambitiöst avtal här i Köpenhamn.
Nu betalar jag ju inte skatt i Sverige längre (utan i Kenya där jag bor och vanligtvis jobbar), men jag har ändå svårt att tänka mig att det är det svenska skattebetalare skulle vara upprörda över! Nej, stora delar av det svenska folket och miljontals människor över hela världen har ju tydligt sagt att de vill ha ett rättvist och effektivt klimatavtal här i Köpenhamn! Kanske behöver Reinfelt höra det en gång till? Som Yve de Boer, chefen för FN:s klimatförhandlingarn sa i söndags när han tog emot de 500 000 namnunderskrifterna från Countdown to CO2penhagen-kampanjen:
- Det kommer bara bli verkligt om ni säger till världens ledare.
Så hjälp till genom att:
• Skriv insändare i din lokala tidning
• Skriv e-post till Statsmininstern
• Ring Regeringskansliet på 08-405 10 00
Senare under dagen har diskussionerna kommit igång igen och det danska ordförandeskapet sade tydligt att man jobbar på att få två resultat från förhandlingarna – både när det gäller Kyotoprotokollet och från förhandlingsgruppen om mer långsiktiga åtaganden. Följetongen om förhandlingsspelet fortsätter...
Tove Zetterström
Våra liv är satta inom parenteser - i väntan på vadå?
Här på klimatmötet i Köpenhamn råder en långsam väntan. Förhandlingarna pågår i slutna rum idag och plenum är tills vidare uppskjuten.
Det slår mig vad kaotisk apparat detta är. De sista versioner av texter vi fick i lördags består av hakparentes efter hakparentes kring de frågor som kommer bli avgörande för mänskligheten: Antingen minskar vi ustläppen med minst [50] [85] eller [90] procent til 2050, enligt textutkastet. (Enligt vetenskapen borde de ner till närmast 0 år 2050). Och de kommande dagarna kommer världens ledare i ett förmodligen pressat läge att avgöra vilket de blir. De kommer därmed att avgöra skillnaden mellan liv och död för människor och ekosystem. Det känns absurt.
Enligt den dagliga tidningen ECO, som ges ut av NGOer här på mötet har det till och med lagts fram en textversion med att skydda "moder jord" inom hakparentes. Brasiliens delegat hade då gjort invändningen att "Ni kan inte sätta moder jord inom hakparentes". Vi som storögt följer detta förhandlingsspel kan bara instämma...
I väntan på en fortsättning och förhoppningsvis ett lyckligt slut, med Moder Jord satt i centrum, ej inom parenteser.
Penny Davies
på plats för Diakonia i Köpenhamn
Det slår mig vad kaotisk apparat detta är. De sista versioner av texter vi fick i lördags består av hakparentes efter hakparentes kring de frågor som kommer bli avgörande för mänskligheten: Antingen minskar vi ustläppen med minst [50] [85] eller [90] procent til 2050, enligt textutkastet. (Enligt vetenskapen borde de ner till närmast 0 år 2050). Och de kommande dagarna kommer världens ledare i ett förmodligen pressat läge att avgöra vilket de blir. De kommer därmed att avgöra skillnaden mellan liv och död för människor och ekosystem. Det känns absurt.
Enligt den dagliga tidningen ECO, som ges ut av NGOer här på mötet har det till och med lagts fram en textversion med att skydda "moder jord" inom hakparentes. Brasiliens delegat hade då gjort invändningen att "Ni kan inte sätta moder jord inom hakparentes". Vi som storögt följer detta förhandlingsspel kan bara instämma...
I väntan på en fortsättning och förhoppningsvis ett lyckligt slut, med Moder Jord satt i centrum, ej inom parenteser.
Penny Davies
på plats för Diakonia i Köpenhamn
söndag 13 december 2009
Våga fatta de modiga besluten för klimaträttvisa!
Söndagen blev en folkets manifestationsdag här i Köpenhamn. Då förhandlarna var lediga tog folket över. På Rådshusplatsen i centrala Köpenhamn överlämnade Desmond Tutu över en halv miljon namnunderskrifter till Klimatkonventionens chef, Ivo de Boer. Trots sin höga ålder är Desmond Tutu ett energiknippe som lyckades inspirera alla de människor som samlats till kamp för global klimaträttvisa.
Innan Desmond Tutu tog över scenen hade representanter från alla världsdelar berättat om hur klimatförändringarna påverkar deras kontinenter och hur de fattigaste drabbas av effekterna. Och det var de fattigaste och de fattiga länder som Desmond Tutu också satte i fokus. 300 000 människor dör varje år på grund av klimatförändringarna och den fattigdom den skapar.
Vi begär bara en liten sak, sa Desmond Tutu: 150 miljarder euro för att klara av klimatkrisen. Det är endast en liten del av alla de pengar som satsats på att rädda bankerna från finanskrisen och en liten del av vad det kostar att producera de vapen som vi använder för att döda våra bröder och systrar.
Ivo de Boer som tog emot namnunderskrifterna uppmanade folket att inte vara så modesta i sina krav, vad som behövs sägas till våra regeringar är att utsläppen måste minskas med 80 procent fram till 2050. Åk hem och ställ de kraven på era politiska ledare, uppmanade de Boer.
Manifestationen på Rådhusplatsen följdes av en gudstjänst i Vår Frues kirke, med 1 500 besökare, som direktsändes i dansk tv. Återigen så lyftes de fattigas och utsattas situation. Nu förväntar vi oss modiga djärva beslut av politikerna i slutet av veckan. Glöm inte bort att vi är många som väntar på detta rättvisa klimatavtal!
Innan Desmond Tutu tog över scenen hade representanter från alla världsdelar berättat om hur klimatförändringarna påverkar deras kontinenter och hur de fattigaste drabbas av effekterna. Och det var de fattigaste och de fattiga länder som Desmond Tutu också satte i fokus. 300 000 människor dör varje år på grund av klimatförändringarna och den fattigdom den skapar.
Vi begär bara en liten sak, sa Desmond Tutu: 150 miljarder euro för att klara av klimatkrisen. Det är endast en liten del av alla de pengar som satsats på att rädda bankerna från finanskrisen och en liten del av vad det kostar att producera de vapen som vi använder för att döda våra bröder och systrar.
Ivo de Boer som tog emot namnunderskrifterna uppmanade folket att inte vara så modesta i sina krav, vad som behövs sägas till våra regeringar är att utsläppen måste minskas med 80 procent fram till 2050. Åk hem och ställ de kraven på era politiska ledare, uppmanade de Boer.
Manifestationen på Rådhusplatsen följdes av en gudstjänst i Vår Frues kirke, med 1 500 besökare, som direktsändes i dansk tv. Återigen så lyftes de fattigas och utsattas situation. Nu förväntar vi oss modiga djärva beslut av politikerna i slutet av veckan. Glöm inte bort att vi är många som väntar på detta rättvisa klimatavtal!
Uppdatering från klimatförhandlingarna – mycket jobb återstår
Igår upptogs förhandlingarna i plenum igen. Det som man huvudsakligen diskuterade var förslag på texter som förhandlingarna ska utgå från, både inom förhandlingarna av Kyotoprotokollet och för de långsiktiga åtgärderna. Många texter har snurrat runt och mottexter har författats, men denna dag var fokus på texter som ordförandena i de två olika förhandlingsspåren tagit fram.
När de gäller förslaget på text för Kyotoprotokollet så kan man sammanfattningsvis och grovt säga att utvecklingsländerna gillade vad det såg, medan exempelvis EU, Japan och Kanada inte gjorde det. Utvecklingsländerna vill ha en andra åtagandeperiod av Kyotoprotokoll där industriländerna har starka krav på sig att sänka sina utsläpp kraftigt, och tyckte att den föreslagna texten var en bra utgångspunkt. Anledningen till att industriländer inte gillade denna text var att de vill se att de två förhandlingsspåren ska bli ett och att denna text inte i tillräckligt hög grad hade det innehållet. När det gäller förslaget på text för de långsiktiga åtgärderna var det samma logik, många utvecklingsländer stödde förslaget medan många industriländer, särskilt Japan vill ge mer ansvar till fler länder.
Nu är det många ministrar på plats i Köpenhamn och från och med onsdag kommer förhandlingarna ske på högsta politiska nivå. Tanken var att förhandlarna skulle göra politikernas jobb så lätt som möjligt, men det är ingen lätt uppgift som ligger framför dem. De olika texter som diskuteras domineras av parenteser, alternativ och skrivningar om att en fråga ska utvecklas vidare. Ett talande exempel är att det i ett utkast till text står att avtalets parter gemensamt ska minska sina utsläpp till 2050 jämfört med 1990 års nivåer med antingen 50, 85 eller 95 %. De alternativen ger fundamentalt olika förutsättningar för att klara 2-gradersmålet. Siffror som det bollas med här i Köpenhamn kommer att ha en avgörande betydelse för den här världen och särskilt för världens fattiga.
Politiker kommer att ta större plats under förhandlingarnas andra vecka och vi får hoppas att det känner pressen, stödet och kraven från alla vi som igår på Köpenhamns gator krävde att klimatåtgärderna är ambitiösa och respekterar fattiga människors rätt till utveckling.
När de gäller förslaget på text för Kyotoprotokollet så kan man sammanfattningsvis och grovt säga att utvecklingsländerna gillade vad det såg, medan exempelvis EU, Japan och Kanada inte gjorde det. Utvecklingsländerna vill ha en andra åtagandeperiod av Kyotoprotokoll där industriländerna har starka krav på sig att sänka sina utsläpp kraftigt, och tyckte att den föreslagna texten var en bra utgångspunkt. Anledningen till att industriländer inte gillade denna text var att de vill se att de två förhandlingsspåren ska bli ett och att denna text inte i tillräckligt hög grad hade det innehållet. När det gäller förslaget på text för de långsiktiga åtgärderna var det samma logik, många utvecklingsländer stödde förslaget medan många industriländer, särskilt Japan vill ge mer ansvar till fler länder.
Nu är det många ministrar på plats i Köpenhamn och från och med onsdag kommer förhandlingarna ske på högsta politiska nivå. Tanken var att förhandlarna skulle göra politikernas jobb så lätt som möjligt, men det är ingen lätt uppgift som ligger framför dem. De olika texter som diskuteras domineras av parenteser, alternativ och skrivningar om att en fråga ska utvecklas vidare. Ett talande exempel är att det i ett utkast till text står att avtalets parter gemensamt ska minska sina utsläpp till 2050 jämfört med 1990 års nivåer med antingen 50, 85 eller 95 %. De alternativen ger fundamentalt olika förutsättningar för att klara 2-gradersmålet. Siffror som det bollas med här i Köpenhamn kommer att ha en avgörande betydelse för den här världen och särskilt för världens fattiga.
Politiker kommer att ta större plats under förhandlingarnas andra vecka och vi får hoppas att det känner pressen, stödet och kraven från alla vi som igår på Köpenhamns gator krävde att klimatåtgärderna är ambitiösa och respekterar fattiga människors rätt till utveckling.
fredag 11 december 2009
Kliv ombord på tåget Reinfeldt!
Nu går tåget vilket kan tolkas både bokstavligt och symboliskt. Bokstavligen är vi nu på väg – tåget till Köpenhamn med över 250 klimataktivister från Svenska kyrkan och Diakonia rullar. Här på tåget är entusiasmen och förväntningarna stora på vad klimatmötet i Köpenhamn ska åstadkomma. Symboliskt så går tåget i meningen att nu ska det avgöras. Nästa vecka kommer det att stå klart om världens fattiga fortfarande kan tro på en rättvis framtid som både bidrar till att utrota fattigdomen och som förhindrar de klimatkatastrofer som så ofta drabbar dem.Tyvärr ger inte de senaste nyheterna från Sveriges statsminister Reinfeldt några signaler om den förväntan och entusiasm som vi finner här på tåget. När Fredrik Reinfeldt utlovar åtta miljarder svenska kronor för klimatinsatser i de fattiga länderna så tar han pengarna ifrån biståndsbudgeten istället för att tillskapa nya resurser.
I alla tidigare internationella beslut i klimatfrågan har alla varit eniga om att biståndspengar inte ska användas till klimatinsatser. Det handlar om två saker; dels ska de som historiskt orsakat klimatförändringarna stå för kostnaderna och då kan man inte ta pengarna från de medel som redan är intecknade för fattigdomsbekämpning. Dels handlar det om att mer pengar måste till om vi ska klara klimatmålen.
Reinfeldt är uppenbarligen inte med på tåget.
>> Till SVT Play med ett Rapportinslag om tågresan
>> Till Sveriges Radio och Människor och tro som intervjuar en av Diakonias aktivister på väg till Köpenhamn
>> Till Diakonias webbplats med informaiton om vad som kommer att hända på plats i Köpenhamn
>> Till Svenska kyrkans blogg från klimatmötet i Köpenhamn
torsdag 10 december 2009
Ta emot Fredspriset i Oslo - förtjäna det i Köpenhamn!
Afrikanska organisationer som är här på klimatförhandlingarna arrangerade imorse en presskonferens för att överlämna ett öppet brev till President Obama, som idag tar emot Nobels fredspris i Oslo. Budskapet var tydligt: Kom till Köpenhamn och våga visa ledarskap! Låt inte ”Yes we can!”-andan bara gälla den amerikanska valrörelsen, utan även de internationalla klimatförhandlingarna. Vi kan få ett rättvist och effektivt avtal här i Köpenhamn om bara den politiska viljan finns!
Augustine Njamnshi som är talesperson för Pan-African Climate Justice Alliance inledde med att citera Martin Luther King Jr: Orättvisa var som helst är ett hot mot rättvisan överallt!
- Vi hoppas att President Obama lever upp till det han lovade utvecklingsländerna i sitt installationstal och kommer för att kämpa för klimaträttvisa när han kommer till Köpenhamn, fortsatte Augustine.
Brevet togs emot, på presidentens vägnar, av afroamerikanska Feclicia Davis från Black Women’s Roundtable.
- Situationen kräver att Amerika stiger fram och visar ledarskap genom att ta djärva steg för att minska utsläppen av växhusgaser och ledsaga oss in i en era av rättvisa globala avtal, sa Felicia.
Presskonferensen avslutades med en referens till Barack Obamas berömda bok ”Min far hade en dröm”.
- Vi vädjar till dig att inte krossa våra fäders drömmar. Visa att du är värd Fredspriset när du kommer till Köpenhamn!
Se bilder från presskonferensen
Tove Zetterström
Programhandläggare, Diakonia Östra och södra Afrika
På plats på klimatmötet i Köpenhamn
Augustine Njamnshi som är talesperson för Pan-African Climate Justice Alliance inledde med att citera Martin Luther King Jr: Orättvisa var som helst är ett hot mot rättvisan överallt!
- Vi hoppas att President Obama lever upp till det han lovade utvecklingsländerna i sitt installationstal och kommer för att kämpa för klimaträttvisa när han kommer till Köpenhamn, fortsatte Augustine.
Brevet togs emot, på presidentens vägnar, av afroamerikanska Feclicia Davis från Black Women’s Roundtable.
- Situationen kräver att Amerika stiger fram och visar ledarskap genom att ta djärva steg för att minska utsläppen av växhusgaser och ledsaga oss in i en era av rättvisa globala avtal, sa Felicia.
Presskonferensen avslutades med en referens till Barack Obamas berömda bok ”Min far hade en dröm”.
- Vi vädjar till dig att inte krossa våra fäders drömmar. Visa att du är värd Fredspriset när du kommer till Köpenhamn!
Se bilder från presskonferensen
Tove Zetterström
Programhandläggare, Diakonia Östra och södra Afrika
På plats på klimatmötet i Köpenhamn
På den tredje dagen
På den tredje dagen brukar ju som bekant omvälvande saker hända, så också i klimatförhandlingarna i Köpenhamn. Tyvärr handlade det inte om några glädjebud, utan snarare om utveckling i fel riktning.Förhandlingarna sker i två olika spår:
- Kyotoprotokollet
- Långsiktiga åtgärder (Long-term cooperative action, LCA) ´
I LCA-förhandlingarna föreslog önationen Tuvalu att det ska skapas ett nytt legalt bindande protokoll som kompletterar Kyotoprotokollet, som också är legalt bindande. För detta ville man skapa en öppen diskussionsgrupp (contact group på ”förhandlingska”). Detta fick man inte gehör för bland så många andra än andra små önationer. En lång diskussion startade mellan Tuvalu och andra önationer på ena sidan och Kina, Indien och Saudiarabien på den andra. Anledningen till att de sistnämnda inte ville ha en sådan contact group är att de dels är mot Tuvalus förslag i sig och dessutom är rädda för att detta kan öppna upp för andra förslag på legal utformning av ett avtal, som i sin tur kan hota Kyotoprotokollets fortsatta existens. Själva diskussionen handlade dock inte om Tuvalus förslag, utan var istället en diskussion om hur man ska diskutera. Då det inte skapades någon contact group, ledde det hela till att Tuvalu begärde anstånd. Och vid dagens slut hade ingen lösning nåtts.
I förhandlingarna om Kyotoprotokollet annonserade Japan och Ryssland att de bud som de har lagt upp på bordet inte är tänkta att användas inom Kyotoprotokollets kommande åtagandeperiod. Då fastslog EU återigen att deras bud beror på om det blir en stor uppslutning kring ett bindande avtal. EU passade också på att visa en snitsig graf som visade att de bud som ligger på bordet är långt ifrån vad som krävs, vilket förhoppningsvis inte kom som en överraskning för någon.
Vad betyder nu detta? I fallet Tuvalu handlar det om ett av de länder i världen som drabbas hårdast av ett förändrat klimat. Oväder och höjda havsnivåer slår oerhört hårt mot en fattig befolkning. Utifrån klimatforskningens resultat så skulle troligen det förhandlingarna nått fram till hittills drabba landet på ett mycket olyckligt sätt. För dem handlar det om att få till ambitiösa och bindande åtaganden för världens länder som kan säkra deras framtid.
När det gäller Kyotoprotokollet så är dess framtid tyvärr i gungning efter att få länder har lagt upp ambitiösa bud. Japan och Rysslands agerande betyder att stödet för en fortsättning av protokollet är litet. Även om det finns brister med ambitionerna inom Kyotoprotokollet så har det sina fördelar: uppföljningsmekanismer, legal bindning och tydlig uppdelning i ansvar mellan i- och u-länder.
Alla ni som vill ha ett rättvist klimatavtal som respekterar fattiga människors rätt till utveckling, ta inte julledigt ännu. Gör som Tove tipsar om i bloggen nedan, visa att du också har förstått att ett rättvist klimatavtal är både nödvändigt och möjligt.
Läs mer på Diakonias webbplats om Kyotoprotokollet.
onsdag 9 december 2009
Jerusalem, en stad för 2 stater och 3 religioner.
Efter EU:s utrikesministermöte i Bryssel den 8 december 2009 har EU nu tydligt deklarerat att Jerusalem ska vara huvudstad för både Israel och en framtida palestinsk stat, och att en tvåstatslösning skall förhandlas utifrån 1967 års gröna linje.EU uppmanar också Israels att upphöra med diskriminering av palestinier i Östra Jerusalem, att sluta bygga ut illegala bosättningarna (inklusive de i Jerusalem) och häva blockaden av Gaza. Dokument innehåller många bra och tänkvärda slutsatser som kommer att hjälpa en fredsprocess framåt.
Uttalandet nämner också att EU har som ambition att utöka sitt samarbete med både Israel och Palestinska Myndigheten inom ”European Neighborhood policy” (Kallas även ENP-samarbetet).
Här har Diakonia redan tidigare krävt att det är viktigt att EU utnyttjar denna möjlighet att sätta press på båda parterna att öka respekten för folkrätten och de mänskliga rättigheterna innan man belönar dem med uppgraderade handelsrelationer. Det har varit hårda diskussioner stor uppmärksamhet kring hur orden skulle vägas i utrikesministermötets slutsatser, och inte minst den Israeliska regeringen har försökt att stoppa/ändra i förslaget.
Kritiken från olika aktörer i Israel har stundtals varit närmast bisarr med allt från personangrepp på Carl Bildt till att hävda att fredsprocessen blir svårare om omvärlden ger Palestinierna hopp om en rättvis lösning.
Flera Israeliska politiker har påpekat att EU genom att påminna om att omvärlden aldrig accepterat EU´s annektering av östra Jerusalem föregriper en fredsförhandling….
Det är en intressant reflektion då Israel kontinuerligt bygger illegala bosättningar som ändrar karaktären på staden, öppet diskuterar hur många % palestinier som borde få bo i Staden, som driver palestinier att flytta från sina hem. Allt med syfte att just föregripa eventuella fredsförhandlingar genom att skapa fakta på marken. Hitintills har det aldrig bidragit till freden.
När man tittar på Jerusalems historia de senaste åren så blir det tydligt att ingen av sidorna har visat sig mogen att ensamma förvalta en stad som är helig för fler än Palestinier och Israeler.
Så länge Jordanien styrde Jerusalem så diskriminerades judarna i Jerusalem, sen Israel tog kontrollen för över 40-år sedan har man istället diskriminerat och fördrivit palestinierna. Naturligtvis hade det varit bra om man även tagit med andra viktiga punkter som saknades redan från början, exempelvis skrivningar om att EU aktivt borde stötta den sk. Goldstonekommissionen för att lyfta frågorna om ansvar för folkrättsbrott från både Hamas och Israel under Gazakriget förra året. Men huvudsakligen känns de positivt att EU ändå vågar säga ifrån på några olika punkter, hoppas det är en trend !!
Joakim Wohlfeil, Diakonia
Länkar med fakta:
* Conclusions från EU´s utrikesministermöte: http://www.consilium.europa.eu/uedocs/cms_data/docs/pressdata/EN/foraff/111829.pdf)
* Goldstone rapporten: http://www2.ohchr.org/english/bodies/hrcouncil/specialsession/9/FactFindingMission.htm)
Uttalandet nämner också att EU har som ambition att utöka sitt samarbete med både Israel och Palestinska Myndigheten inom ”European Neighborhood policy” (Kallas även ENP-samarbetet).
Här har Diakonia redan tidigare krävt att det är viktigt att EU utnyttjar denna möjlighet att sätta press på båda parterna att öka respekten för folkrätten och de mänskliga rättigheterna innan man belönar dem med uppgraderade handelsrelationer. Det har varit hårda diskussioner stor uppmärksamhet kring hur orden skulle vägas i utrikesministermötets slutsatser, och inte minst den Israeliska regeringen har försökt att stoppa/ändra i förslaget.
Kritiken från olika aktörer i Israel har stundtals varit närmast bisarr med allt från personangrepp på Carl Bildt till att hävda att fredsprocessen blir svårare om omvärlden ger Palestinierna hopp om en rättvis lösning.
Flera Israeliska politiker har påpekat att EU genom att påminna om att omvärlden aldrig accepterat EU´s annektering av östra Jerusalem föregriper en fredsförhandling….
Det är en intressant reflektion då Israel kontinuerligt bygger illegala bosättningar som ändrar karaktären på staden, öppet diskuterar hur många % palestinier som borde få bo i Staden, som driver palestinier att flytta från sina hem. Allt med syfte att just föregripa eventuella fredsförhandlingar genom att skapa fakta på marken. Hitintills har det aldrig bidragit till freden.
När man tittar på Jerusalems historia de senaste åren så blir det tydligt att ingen av sidorna har visat sig mogen att ensamma förvalta en stad som är helig för fler än Palestinier och Israeler.
Så länge Jordanien styrde Jerusalem så diskriminerades judarna i Jerusalem, sen Israel tog kontrollen för över 40-år sedan har man istället diskriminerat och fördrivit palestinierna. Naturligtvis hade det varit bra om man även tagit med andra viktiga punkter som saknades redan från början, exempelvis skrivningar om att EU aktivt borde stötta den sk. Goldstonekommissionen för att lyfta frågorna om ansvar för folkrättsbrott från både Hamas och Israel under Gazakriget förra året. Men huvudsakligen känns de positivt att EU ändå vågar säga ifrån på några olika punkter, hoppas det är en trend !!
Joakim Wohlfeil, Diakonia
Länkar med fakta:
* Conclusions från EU´s utrikesministermöte: http://www.consilium.europa.eu/uedocs/cms_data/docs/pressdata/EN/foraff/111829.pdf)
* Goldstone rapporten: http://www2.ohchr.org/english/bodies/hrcouncil/specialsession/9/FactFindingMission.htm)
tisdag 8 december 2009
Grön planet eller "gröna" rum?
Danskarna måste ha missförstått det här med det gröna temat för Köpenhamn. Visst är det en grön planet vi alla vill ha och visst är det fint att de försöker smycka Köpenhamn i grönt så här lagom till klimatkonferensen. Men ”green rooms” – stängda förhandlingar med mindre grupper som gör uppgörelser – var någonting som vi hade hoppats att vi skulle slippa här på FN:s klimatförhandlingar...
Istället för en process som drivs av länderna som skrivit under klimatkonventionen, har vi nu fått en process som liknar den i Världshandelsorganisationen WTO. Danmark som ska agera neutralt sekretariat för att underlätta förhandlingarna ses som allt mer partisk till förmån för de rika länderna. När deras förslag till sluttext nu läckt ut till media och förhandlare är det många som bubblar av ilska. Förhandlarna från utvecklingsländerna är rejält upprörda och våra partnerorganisationer än mer!
- Jag dör hellre med hedern i behåll, än skriver under ett avtal som skickar mitt folk rakt in i ugnen! sa ambassadör Lumumba från Sudan som företräder utvecklingsländerna i G77-gruppen under ett möte med civila samhället.
- Vi måste få till en mycket mer ambitiös och rättvis överenskommelse här i Köpenhamn, säger Mithika Mwenda från Diakonias partnerorganisation Pan-African Climate Justice Alliance som i eftermiddags arrangerade en spontan manifestation som fick stor uppmärksamhet bland media och åhörare på konferenscentret.
Nu jobbar den afrikanska förhandlingsgruppen på sin egen version av text som man hoppas ska kunna vara ett alternativ till den danska texten och försöker göra allt man kan för att de fortsatta förhandlingarna ska vara mer öppna. Samtidigt förbereder man en ”försvarstaktik” för att stärka utvecklingsländernas styrka så att de inte tvingas gå med på en uppgörelse som skulle kunna vara förödande för deras utveckling – alla diplomatiska, politiska och ekonomiska påverkningsmetoder kommer säkerligen att användas.
Men mest av allt behöver vi mobilisera folk välden över för att trycka på för ett rättvist avtal i Köpenhamn! Så kom och var med:
· Skriv under uppropet Countdown to Copenhagen
· Tänd ett ljus inte bara i advent, utan också för klimatet
· 350 klockslag för rättvisa den 13 december
Länk till det danska textförslaget
Läs mer om PACJA
Tove Zetterström
vanligtvis på Diakonias regionkontor i Nairobi, men just nu i Köpenhamn tillsammans med PACJA
Istället för en process som drivs av länderna som skrivit under klimatkonventionen, har vi nu fått en process som liknar den i Världshandelsorganisationen WTO. Danmark som ska agera neutralt sekretariat för att underlätta förhandlingarna ses som allt mer partisk till förmån för de rika länderna. När deras förslag till sluttext nu läckt ut till media och förhandlare är det många som bubblar av ilska. Förhandlarna från utvecklingsländerna är rejält upprörda och våra partnerorganisationer än mer!
- Jag dör hellre med hedern i behåll, än skriver under ett avtal som skickar mitt folk rakt in i ugnen! sa ambassadör Lumumba från Sudan som företräder utvecklingsländerna i G77-gruppen under ett möte med civila samhället.
- Vi måste få till en mycket mer ambitiös och rättvis överenskommelse här i Köpenhamn, säger Mithika Mwenda från Diakonias partnerorganisation Pan-African Climate Justice Alliance som i eftermiddags arrangerade en spontan manifestation som fick stor uppmärksamhet bland media och åhörare på konferenscentret.
Nu jobbar den afrikanska förhandlingsgruppen på sin egen version av text som man hoppas ska kunna vara ett alternativ till den danska texten och försöker göra allt man kan för att de fortsatta förhandlingarna ska vara mer öppna. Samtidigt förbereder man en ”försvarstaktik” för att stärka utvecklingsländernas styrka så att de inte tvingas gå med på en uppgörelse som skulle kunna vara förödande för deras utveckling – alla diplomatiska, politiska och ekonomiska påverkningsmetoder kommer säkerligen att användas.
Men mest av allt behöver vi mobilisera folk välden över för att trycka på för ett rättvist avtal i Köpenhamn! Så kom och var med:
· Skriv under uppropet Countdown to Copenhagen
· Tänd ett ljus inte bara i advent, utan också för klimatet
· 350 klockslag för rättvisa den 13 december
Länk till det danska textförslaget
Läs mer om PACJA
Tove Zetterström
vanligtvis på Diakonias regionkontor i Nairobi, men just nu i Köpenhamn tillsammans med PACJA
Pengar nu, men sen då?
Under den första dagens förhandlingar under klimatförhandlingarna i Köpenhamn valde många av de rika länderna att lyfta fram att man går utvecklingsländerna till mötes genom att erbjuda klimatfinansiering. Det handlar om vilka pengar som ska användas till klimatåtgärder under 2010-12. EU menar att det behövs 5-7 miljarder euro från de rika länderna per år, och EU kan komma att bidra med 1-3 miljarder.
Visst är det så att det behövs pengar nu i utvecklingsländer. Pengar som kan användas för att anpassa sig till ett förändrat klimat och ge fattiga människor skydd mot översvämningar, orkar och andra konsekvenser som klimatförändringarna för med sig.
Men (och det är ett viktigt men) kortsiktig finansiering kan inte ersätta långsiktig, tillräckligt stor och förutsägbar finansiering på lång sikt. Fattiga människor kommer att drabbas även efter 31 december 2012. Enligt Bali action plan som antogs 2007 av alla länder som är del av klimatförhandlingarna handlar förhandlingarna om både kortsiktiga och långsiktiga åtgärder, det ena kan inte finnas utan det andra. Som Diakonia uppmärksammat tidigare är det dessutom ett stort problem att Sveriges och andra EU-länders snabb-start pengarna tas från biståndsbudgeten.
Det civila samhället på plats i Köpenhamn och utvecklingsländerna kommer inte att acceptera att industriländerna köper sig fria från andra åtgärder genom att erbjuda kortsiktig finansiering, som i praktiken handlar om omfördelning mellan olika budgetposter.
Visst är det så att det behövs pengar nu i utvecklingsländer. Pengar som kan användas för att anpassa sig till ett förändrat klimat och ge fattiga människor skydd mot översvämningar, orkar och andra konsekvenser som klimatförändringarna för med sig.
Men (och det är ett viktigt men) kortsiktig finansiering kan inte ersätta långsiktig, tillräckligt stor och förutsägbar finansiering på lång sikt. Fattiga människor kommer att drabbas även efter 31 december 2012. Enligt Bali action plan som antogs 2007 av alla länder som är del av klimatförhandlingarna handlar förhandlingarna om både kortsiktiga och långsiktiga åtgärder, det ena kan inte finnas utan det andra. Som Diakonia uppmärksammat tidigare är det dessutom ett stort problem att Sveriges och andra EU-länders snabb-start pengarna tas från biståndsbudgeten.
Det civila samhället på plats i Köpenhamn och utvecklingsländerna kommer inte att acceptera att industriländerna köper sig fria från andra åtgärder genom att erbjuda kortsiktig finansiering, som i praktiken handlar om omfördelning mellan olika budgetposter.
måndag 7 december 2009
Världens fattiga drabbas redan av klimatet!
Denna vecka drar klimatförändringarna igång i Köpenhamn. Mycket står på spel, ja faktiskt människors och planetens överlevnad. Vad kan vara viktigare än så. När förhandlingarna startar är det detta delegationerna måste ha i åtanke, vilket innebär att de måste sätta snäva, kortsiktiga nationella intressen åt sidan och se till allas vårt gemensamma bästa.
Diakonias position är enkel men tydlig, vi behöver ett effektivt avtal ur klimatsynpunkt, men också ett rättvist avtal som tar hänsyn till fattiga människors behov. Fattiga människors rätt till utveckling är centralt. Fattiga människor drabbas redan nu av klimatförändringarna och det är de som bidragit minst till problemet, om alls.
Nyligen hade Diakonia besök av två av våra partner från Bangladesh och Bolivia, som just vittnade om hur klimatförändringarna redan är en del av deras vardag. Deras berättelser är hjärtslitande. Alivio, som lever vid foten av en glaciär på Bolivias högland, vittnade om hur glaciären snabbt smälter bort och hur deras försörjning hotas. Inom några år måste de troligen flytta från den by där de levt i generationer som ursprungsbefolkning. Redan nu är djuren sjuka och odlingarna dör på grund av effekter av klimatförändringarna En allt större del av deras lilla inkomst går åt till att köpa dyra mediciner och pesticidier, något de inte behövt tidigare. De är fattiga och lever på marginalen, och de tillhör de människor som drabbas hårdast av klimatförändringarna. De har inga resurser att anpassa sig. Alivio är mycket medveten om deras utsatthet men också om vad som skapat klimatföärndirngarna - att det är den rika delen av världen som har störst ansvar.
Det är Alivios öde och alla de fattiga människor som drabbas här och nu, som måste få en röst på klimatmötet i Köpenhamn. Enligt Global Humanitarian Forum, är över 325 miljoner människor redan nu hårt drabbade av klimatförändringarna genom att skördar slår fel, hem förstörs etc. Redan nu dör 300 000 människor per år på grund av klimatförändringarna.
Kort sagt världens fattiga kan inte vänta. Vi behöver ett effektivt och rättvist avtal i Köpenhamn som både ser till klimatförändringarna och fattigas rätt till utveckling och stöd för anpassning till klimatförändringarna. Om detta vädjar idag Diakonias partner från Bolivia och Bangladesh i Aftonbladet.
Penny Davies, Policy Officer med ansvar för frågor om utvecklingsfinansiering
Diakonias position är enkel men tydlig, vi behöver ett effektivt avtal ur klimatsynpunkt, men också ett rättvist avtal som tar hänsyn till fattiga människors behov. Fattiga människors rätt till utveckling är centralt. Fattiga människor drabbas redan nu av klimatförändringarna och det är de som bidragit minst till problemet, om alls.
Nyligen hade Diakonia besök av två av våra partner från Bangladesh och Bolivia, som just vittnade om hur klimatförändringarna redan är en del av deras vardag. Deras berättelser är hjärtslitande. Alivio, som lever vid foten av en glaciär på Bolivias högland, vittnade om hur glaciären snabbt smälter bort och hur deras försörjning hotas. Inom några år måste de troligen flytta från den by där de levt i generationer som ursprungsbefolkning. Redan nu är djuren sjuka och odlingarna dör på grund av effekter av klimatförändringarna En allt större del av deras lilla inkomst går åt till att köpa dyra mediciner och pesticidier, något de inte behövt tidigare. De är fattiga och lever på marginalen, och de tillhör de människor som drabbas hårdast av klimatförändringarna. De har inga resurser att anpassa sig. Alivio är mycket medveten om deras utsatthet men också om vad som skapat klimatföärndirngarna - att det är den rika delen av världen som har störst ansvar.
Det är Alivios öde och alla de fattiga människor som drabbas här och nu, som måste få en röst på klimatmötet i Köpenhamn. Enligt Global Humanitarian Forum, är över 325 miljoner människor redan nu hårt drabbade av klimatförändringarna genom att skördar slår fel, hem förstörs etc. Redan nu dör 300 000 människor per år på grund av klimatförändringarna.
Kort sagt världens fattiga kan inte vänta. Vi behöver ett effektivt och rättvist avtal i Köpenhamn som både ser till klimatförändringarna och fattigas rätt till utveckling och stöd för anpassning till klimatförändringarna. Om detta vädjar idag Diakonias partner från Bolivia och Bangladesh i Aftonbladet.
- Diakonia finns redan påplats i Köpenhamn, och vi har massa aktiviteter planerade. Läs mer om detta på vår Köpenhamns-sida på www.diakonia,se
- Läs också gärna min kollega Calles blogg frånKöpenhamn.
Penny Davies, Policy Officer med ansvar för frågor om utvecklingsfinansiering
söndag 6 december 2009
Idag börjar Köpenhamnsmötet - hög tid för klimaträttvisa!
Idag är det dags! COP15, klimatmötet där världens länder ska komma överens om hur vårt gemensamma klimat ska räddas tar sin början.
Diakonias arbete med klimatfrågor fokuserar på klimaträttvisa och rätten till utveckling. Konsekvenserna av ett förändrat klimat drabbar de fattiga och mest utsatta hårdast, de som har minst ansvar för klimatförändringarna och störst behov av utveckling och fattigdomsbekämpning.
För att bevara fattiga människors rätt till utveckling och ha klimaträttvisa som en viktig komponent i förhandlingarna är några punkter väldigt viktiga.
- Ambitiösa åtaganden för EU och andra industriländer
Om industriländerna menar allvar med att de följer klimatforskningens resultat och vill klara tvågraderstaket måste de höja sina åtaganden. I ett första steg bör de minska sina utsläpp med 40 % till 2020. Den mänskliga påverkan på klimatet är främst ett resultat av industriländernas utsläpp och det är de som måste visa ambition när det gäller utsläppsminskningar.
- Först pengar, sen åtaganden för utvecklingsländerna
För att klara av den globala klimatutmaningen måste även utvecklingsländernas utsläpp begränsas. Men i enlighet med FN:s klimatkonvention som säger att ansvaret för det globala klimatet är ”gemensamt men differentierat” har de rika länderna det största ansvaret. Minskningar i utvecklingsländerna ska finansieras av industriländerna.
- Kytoprotokollet måste behållas
Det behövs en juridiskt bindande överenskommelse i Köpenhamn, inte bara en politisk överenskommelse. Kyotoprotokollet måste byggas ut med en andra åtagandeperiod med bindande mål för industriländernas utsläppsminskningar för perioden efter 2012.
EU vill förhandla fram ett helt nytt avtal, som omfattar både Kyotoprotokollet och frågorna som förhandlas direkt under Konventionen. Ett sådant avtal riskerar att bli mycket svagare än Kyotoprotokollet och kommer att ta för lång tid att förhandla fram. Det kan varken klimatet eller världens fattiga vänta på.
- Klimatfinansiering
För att klara allt detta behövs finansiering. EU och andra industriländer måste stå för en finansiering som är tillräckligt stor och förutsägbar både på lång och kort sikt. EU:s så kallade klimatposition är otydlig och kan betyda att utvecklingsländerna ska stå för upp till hälften av finansieringen själva! Dessutom kan en stor del av industriländernas del av de statliga klimatpengarna komma från biståndsbudgetarna. Ur ett utvecklingsperspektiv är detta förstås helt orimligt.
De kommande två veckorna kommer att vara helt avgörande för att rädda klimatet och bevara fattiga människors rätt till utveckling. Nu är det dags för Sverige som EU:s ordförandeland att kliva fram och ta ansvar. Klimaträttvisa är möjlig.
Diakonias arbete med klimatfrågor fokuserar på klimaträttvisa och rätten till utveckling. Konsekvenserna av ett förändrat klimat drabbar de fattiga och mest utsatta hårdast, de som har minst ansvar för klimatförändringarna och störst behov av utveckling och fattigdomsbekämpning.
För att bevara fattiga människors rätt till utveckling och ha klimaträttvisa som en viktig komponent i förhandlingarna är några punkter väldigt viktiga.
- Ambitiösa åtaganden för EU och andra industriländer
Om industriländerna menar allvar med att de följer klimatforskningens resultat och vill klara tvågraderstaket måste de höja sina åtaganden. I ett första steg bör de minska sina utsläpp med 40 % till 2020. Den mänskliga påverkan på klimatet är främst ett resultat av industriländernas utsläpp och det är de som måste visa ambition när det gäller utsläppsminskningar.
- Först pengar, sen åtaganden för utvecklingsländerna
För att klara av den globala klimatutmaningen måste även utvecklingsländernas utsläpp begränsas. Men i enlighet med FN:s klimatkonvention som säger att ansvaret för det globala klimatet är ”gemensamt men differentierat” har de rika länderna det största ansvaret. Minskningar i utvecklingsländerna ska finansieras av industriländerna.
- Kytoprotokollet måste behållas
Det behövs en juridiskt bindande överenskommelse i Köpenhamn, inte bara en politisk överenskommelse. Kyotoprotokollet måste byggas ut med en andra åtagandeperiod med bindande mål för industriländernas utsläppsminskningar för perioden efter 2012.
EU vill förhandla fram ett helt nytt avtal, som omfattar både Kyotoprotokollet och frågorna som förhandlas direkt under Konventionen. Ett sådant avtal riskerar att bli mycket svagare än Kyotoprotokollet och kommer att ta för lång tid att förhandla fram. Det kan varken klimatet eller världens fattiga vänta på.
- Klimatfinansiering
För att klara allt detta behövs finansiering. EU och andra industriländer måste stå för en finansiering som är tillräckligt stor och förutsägbar både på lång och kort sikt. EU:s så kallade klimatposition är otydlig och kan betyda att utvecklingsländerna ska stå för upp till hälften av finansieringen själva! Dessutom kan en stor del av industriländernas del av de statliga klimatpengarna komma från biståndsbudgetarna. Ur ett utvecklingsperspektiv är detta förstås helt orimligt.
De kommande två veckorna kommer att vara helt avgörande för att rädda klimatet och bevara fattiga människors rätt till utveckling. Nu är det dags för Sverige som EU:s ordförandeland att kliva fram och ta ansvar. Klimaträttvisa är möjlig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
