Den 8 februari försökte jag resa in i Gaza. Tillsammans med ett par kollegor skulle vi besöka partners, inventera behoven och ha möten med FN och Röda korset på plats. Jag kom dock inte längre än till gränsstationen. Där stoppades jag av israeliska gränsvakter som upplyste mig om att jag, till skillnad från mina kollegor, inte fått min ansökan om inresetillstånd beviljad. Något skäl kunde de inte uppge. Efter ett par telefonsamtal och ännu mer väntan fick jag veta att jag stoppats av ”säkerhetsskäl”. Inga förklaringar om varför. Under några timmar fick jag ett smakprov på det godtycke och den förnedring som palestinier utsätts för varje dag.
Medan mina kollegor passerade in genom det välbevakade gränsstängslet för att ta del av människors berättelser och vittnesmål fick jag själv vända tillbaka till Jerusalem. Där träffade jag FN-personal, människorättsaktivister, representanter för kyrkorna och personer som hunnit besöka Gaza efter kriget. Alla vittnar de om samma sak – att flagranta brott mot krigets lagar har begåtts mot civilbefolkningen. På kvällen pratade jag med våra palestinska kollegor i Gaza city via videolänk.
Trots att de själva varit rädda, trötta och drabbade på olika sätt har de under hela kriget arbetat dag och natt med att dokumentera och samla in vittnesmål. Mitt i kaoset, och många gånger med fara för eget liv, har de sökt upp skadade och anhöriga. Lugnt och metodiskt har de samlat in uppgifter. Namn. Ålder. Kön. Plats för attacken. Konsekvenser och skador.
En kvinna berättade hur hon, när en stridsvagn närmade sig huset, gick ut på gatan viftandes med en vit näsduk. Med sig hade hon sina två döttrar. Soldaten i stridsvagnen öppnade eld och en av flickorna dog omedelbart. Medan den andra låg skadad på marken kom pappan i familjen utrusande. Förtvivlad lyfte han upp sin blödande dotter i famnen och sprang mot den häst och vagn som kom mot dem längre bort på gatan. Då lyfte soldaten åter sitt gevär och sköt. Först hästen och sen mannen som körde.
Ingen jag träffade vill längre höra talas om en tvåstatslösning. Ingen vill ta ordet fred i sin mun. För många ligger en fredlig lösning på konflikten så oerhört långt bort just nu att det inte ens är möjligt att föreställa sig. Orden tog slut. Till slut satt vi bara tysta tillsammans.
Behoven i dagens Gaza är så stora och omfattande att det är svårt att veta var man ska börja. Bristen på mat och vatten är ett hälsoproblem i sig. Trots att en skör vapenvila råder och Israel har börjat släppa in hjälpsändningar hindras FN fortfarande i sitt arbete. 900 000 människor är i behov av matpaket men bara 30 000 ransoner per dag får föras in. En miljon människor är traumatiserade och behöver psykosocial hjälp. Flera tusen svårt skadade människor behöver behandling och tusentals familjer är utan tak över huvudet. Många känner sig fullständigt övergivna.
Nu måste resten av världen agera. De ansvariga på bägge sidor måste ställas till svars för de brott som begåtts mot civila i det här kriget. Oberoende utredningar behöver tillsättas. Om FN, EU och resten av världen förblir tysta nu kommer vi aldrig mer att kunna tala om internationell humanitär rätt med någon som helst trovärdighet.
Bo Forsberg, generalsekreterare, Diakonia
Till Diakonias webbplats med mer information om Diakonias arbete i Gaza efter kriget
Till Diakonias webbplats och vår förbön efter kriget i Gaza
måndag 23 februari 2009
måndag 16 februari 2009
Var finns hoppet?
Av en medarbetare som nyligen besökte Zimbabwe fick jag denna berättelse som jag vill dela med mig av:
"I dagarna har Zimbabwe fått en ny koalitionsregering och en premiärminister. Morgan Tsvangirai, som enligt internationella valobservatörer fick en majoritet av rösterna i president- och parlamentsvalet i mars, ska nu dela den politiska makten med de personer som tidigare bedrivit öppen terror och misshandlat både honom själv och andra företrädare för oppositionen MDC. Tanken är svindlande.
Detta var mitt andra besök i Zimbabwe och huvudstaden Harare sedan oktober 2008. Mitt starkaste intryck den gången var den apati och närmast demonstrativa likgiltighet varmed man blev bemött av hotellpersonal och folk inom servicesektorn. Jag liksom kom på mig själv med att knyta näven i byxfickan och försöka förstå. Detta kan man tycka är ett lyxproblem. Kanske till och med en självklarhet i ett land där 2/3 eller mer av den kvalificerade arbetskraften sedan länge har flytt landet och de flesta människor man träffar har givit upp tron på allmänna val och politiken som instrument. Icke desto mindre var det oerhört påtagligt och frustrerande.
Till min förvåning var denna känsla av apati förbytt när jag nu besökte landet igen. Istället fick jag nu intrycket av att alla i hemlighet gick och väntade på att något måste hända – ”Zvakwana” som är shona och betyder ungefär ”Nu räcker det!”.
Parallella världar
I Harare, där det råder fullständigt kaos i avsaknad av i stort sett alla grundläggande nyttigheter som vatten, sanitet och mat, upphör man aldrig att förvånas över de oaser av frid och den uppfinningsrikedom som zimbabwierna besitter. Mitt i stan, nära Mugabe Road, ligger det förnämliga bokkaféet där man kan lyssna på traditionell musik samtidigt som man surfar trådlöst och någon deklamerar en dikt – en absurd känsla. Vägg i vägg ligger även en jazzklubb dit folk kommer för att spisa jazz och kanske ta en öl. Man kan promenera dit på breda boulevarder som är i närmast perfekt skick, där folk lever sitt liv som vanligt och känslan av osäkerhet är som bortblåst. Självklart är jag inte så naiv att jag inte förstår att läget ser olika ut på olika ställen i Harare och att jag är oerhört privilegierad, men ändå.
Hur överlever vanligt folk?
Vad som skett sedan mitt förra besök är att regeringen officiellt erkänt US-dollar som betalningsmedel i dagligvaruhandel och för löner till statstjänstemän. De få mataffärer som nu har öppnat accepterar endast dollar. Det är dock fortfarande oerhört svårt att få tag på dollar och växel är det ingen som har. Vanligt är att man blir erbjuden att köpa ett par påsar extra mjöl eller någon avdankad hushållsapparat i stället för att få växel tillbaks. En gång blev jag erbjuden en get – men avböjde artigt.
Var finns det hopp?
Det tålamod som zimbabwierna uppvisar med den inkompetenta, korrupta och förtryckande regimen är närmast ofattbart och har ingen motsvarighet i Afrika. Någon har sagt att detta tålamod kanske är en av de främsta anledningarna till varför det aldrig kan bli någon folklig resning. Hur länge detta tålamod räcker och vad det beror på får jag återkomma till."
"I dagarna har Zimbabwe fått en ny koalitionsregering och en premiärminister. Morgan Tsvangirai, som enligt internationella valobservatörer fick en majoritet av rösterna i president- och parlamentsvalet i mars, ska nu dela den politiska makten med de personer som tidigare bedrivit öppen terror och misshandlat både honom själv och andra företrädare för oppositionen MDC. Tanken är svindlande.
Detta var mitt andra besök i Zimbabwe och huvudstaden Harare sedan oktober 2008. Mitt starkaste intryck den gången var den apati och närmast demonstrativa likgiltighet varmed man blev bemött av hotellpersonal och folk inom servicesektorn. Jag liksom kom på mig själv med att knyta näven i byxfickan och försöka förstå. Detta kan man tycka är ett lyxproblem. Kanske till och med en självklarhet i ett land där 2/3 eller mer av den kvalificerade arbetskraften sedan länge har flytt landet och de flesta människor man träffar har givit upp tron på allmänna val och politiken som instrument. Icke desto mindre var det oerhört påtagligt och frustrerande.
Till min förvåning var denna känsla av apati förbytt när jag nu besökte landet igen. Istället fick jag nu intrycket av att alla i hemlighet gick och väntade på att något måste hända – ”Zvakwana” som är shona och betyder ungefär ”Nu räcker det!”.
Parallella världar
I Harare, där det råder fullständigt kaos i avsaknad av i stort sett alla grundläggande nyttigheter som vatten, sanitet och mat, upphör man aldrig att förvånas över de oaser av frid och den uppfinningsrikedom som zimbabwierna besitter. Mitt i stan, nära Mugabe Road, ligger det förnämliga bokkaféet där man kan lyssna på traditionell musik samtidigt som man surfar trådlöst och någon deklamerar en dikt – en absurd känsla. Vägg i vägg ligger även en jazzklubb dit folk kommer för att spisa jazz och kanske ta en öl. Man kan promenera dit på breda boulevarder som är i närmast perfekt skick, där folk lever sitt liv som vanligt och känslan av osäkerhet är som bortblåst. Självklart är jag inte så naiv att jag inte förstår att läget ser olika ut på olika ställen i Harare och att jag är oerhört privilegierad, men ändå.
Hur överlever vanligt folk?
Vad som skett sedan mitt förra besök är att regeringen officiellt erkänt US-dollar som betalningsmedel i dagligvaruhandel och för löner till statstjänstemän. De få mataffärer som nu har öppnat accepterar endast dollar. Det är dock fortfarande oerhört svårt att få tag på dollar och växel är det ingen som har. Vanligt är att man blir erbjuden att köpa ett par påsar extra mjöl eller någon avdankad hushållsapparat i stället för att få växel tillbaks. En gång blev jag erbjuden en get – men avböjde artigt.
Var finns det hopp?
Det tålamod som zimbabwierna uppvisar med den inkompetenta, korrupta och förtryckande regimen är närmast ofattbart och har ingen motsvarighet i Afrika. Någon har sagt att detta tålamod kanske är en av de främsta anledningarna till varför det aldrig kan bli någon folklig resning. Hur länge detta tålamod räcker och vad det beror på får jag återkomma till."
söndag 15 februari 2009
Israel avslutade vad extremisterna påbörjade
Den 21 april 2007 försökte den militanta islamist-gruppen”Rättvisans Svärd” spränga den amerikanska skolan i Gaza eftersom de
ansåg skolan vara "en symbol för västerlandet och USA”.
Ett flertal beväpnade och maskerade män bröt sig in i skolan och stal datorer, kopiatorer och annan värdefull utrustning innan de till slut hällde ut bensin och tände på, samt kastade in en sprängladdning på rektorns kontor.
Den militanta gruppen lyckades dock inte förstöra skolan, trots det enorma hotet som man tydligen såg i en skola som undervisade enligt västerländsk läroplan, och tog upp ämnen som mänskliga rättigheter och demokrati, en skola som stolt förklarade att man inte hade det minsta att göra med USAs utrikespolitik men ville erbjuda den bästa möjliga utbildningen för Gazas ungdomar.
Den 9 januari 2008 var det dags igen. Då genomfördes nästa attack av en grupp med det fantasieggande namnet Mujahidi Beit al-Makdes (Jerusalems heliga krigare) som tydligen inte var heligare än att de ansåg det bättre att försöka spränga skolan än att ungdomarna i Gaza skulle utsättas för hotet av en erkänd utbildning med internationell klass. En utbildning som skulle ge dem möjlighet att kunna bygga upp samhället i Gaza, en utbildning som kanske skulle kunna fostra ansvariga framtida politiker och ledare, en utbildning som skulle kunna hjälpa eleverna att bygga upp ett välstånd i Gaza.
Istället sköt man in en raket i skolan som förstörde flera klassrum. Men trots allt detta lyckades man inte förstöra skolan och dess höga ambitioner.
Men nu behöver varken Rättvisans svärd, Mujahidi Beit al-Makdes, Al-Aqsa-brigaderna eller Hamas sörja de misslyckade attackerna längre. Nu behöver de inte frukta att The American school skall erbjuda Gazas ungdomar en utbildning som ger dem möjlighet att skapa ett bättre liv för sig själva och andra.
Istället tog Israel itu med hotet från den amerikanska skolan och bombade hela skolan till en rykande ruinhög. Skolbyggnaderna kommer aldrig att kunna renoveras, bibliotek och datorhallar är förkolnade rester. Fotbollsplaner, utomhusteater och andra anläggningar där palestinska barn kunde sporta och utöva kulturverksamhet är förstörda eller täckta av bråte från de sprängda byggnaderna. Skolans vaktmästare har dödats.
UNRWAs chef i Gaza, John Ging, som jag träffade i måndags, den 9 februari, frågar sig uppgivet: - Var finns meningen med detta meningslösa dåd? Har det på något sätt blivit svårare för de militanta grupperna att skjuta raketer från ruinerna på skolområdet?
När jag står framför entrén på den raserade skolan är det med en känsla av hopplöshet. När skall vi i västvärlden sluta att underminera allt arbete för mänskliga rättigheter, folkrätt och demokrati? Hur skall vi någonsin kunna bemöta de extrema grupper som säger att lagen bara är till nytta för västerlänningar, att demokrati bara är en idé som passar västerlandet?
När jag står framför ruinerna av den före detta The American school of Gaza kan jag inte annat än också fundera på den fråga Gazas invånare ställer:
- Vem var det här kriget egentligen riktat mot när Israel avslutar vad extremisterna påbörjar?
Joakim Wohlfeil, Gaza, februari 2009
Foto: Aida Alibegovic
måndag 2 februari 2009
33 000 människor, Desmond Tutu och jag fastar för frihet i Zimbabwe
Läget i Zimbabwe är katastrofalt. Hungern sprider sig snabbt och det riskerar att bli en stor svältkatastrof. Mer än hälften av Zimbabwes 11 miljoner människor får inte mer än ett mål mat om dagen. Koleraepidemin sprider sig snabbt och många sjukvårdskliniker har kollapsat. 3 000 människor har redan dött och många av läkarna som inte fått lön på flera månader har lämnat landet.
Samtidigt hårdnar det politiska klimatet. Jestina Mukoko från Zimbabwe Peace Project hämtades från sitt hem, iklädd enbart pyjamas, av 12-15 civilklädda män den 3:e december. Enbart hennes son blev vittne till händelsen.
Den 24 december dök hon upp på en rättegång i Harare där hon anklagades för att planera väpnad kamp i Zimbabwe, något som kan leda till dödstraff. Enligt hennes advokat var hon drogad och torterad. Idag har 27 kända aktivister försvunnit. Rättegången mot Jestina har nu skjutits upp på obestämd tid. Amnestyrapporter pekar på att hon torterats.
Idag hungerstrejkar 33 000 demokratiaktivister i södra Afrika, inklusive Desmond Tutu, för frihet i Zimbabwe. Det är en rullande hungerstrejk för att öka trycket för demokrati i Zimbabwe och för att sätta press på de afrikanska ledarna inom Afrikanska Unionen.
Läs mer hos våra partner i Zimbabwe om läget i landet. Inte minst i relation till den växande koleraepidemin.
Ställ upp på hungerstrejken du med!
Jag har just gjort det.
Samtidigt hårdnar det politiska klimatet. Jestina Mukoko från Zimbabwe Peace Project hämtades från sitt hem, iklädd enbart pyjamas, av 12-15 civilklädda män den 3:e december. Enbart hennes son blev vittne till händelsen.
Den 24 december dök hon upp på en rättegång i Harare där hon anklagades för att planera väpnad kamp i Zimbabwe, något som kan leda till dödstraff. Enligt hennes advokat var hon drogad och torterad. Idag har 27 kända aktivister försvunnit. Rättegången mot Jestina har nu skjutits upp på obestämd tid. Amnestyrapporter pekar på att hon torterats.
Idag hungerstrejkar 33 000 demokratiaktivister i södra Afrika, inklusive Desmond Tutu, för frihet i Zimbabwe. Det är en rullande hungerstrejk för att öka trycket för demokrati i Zimbabwe och för att sätta press på de afrikanska ledarna inom Afrikanska Unionen.
Läs mer hos våra partner i Zimbabwe om läget i landet. Inte minst i relation till den växande koleraepidemin.
Ställ upp på hungerstrejken du med!
Jag har just gjort det.
Det krävs mer än militära lösningar i östra Kongo!
Den internationella pressen på Rwanda verkar ha gett vissa positiva resultat. Både Sverige och Holland fryste i december biståndet till Rwanda och krävde att man måste sluta att stödja rebellerna i östra Kongo. Läs Diakonias pressmeddelande från den 16 december 2008 med krav på frysning av det bilaterala biståndet till Rwanda.
Nu samarbetar rwandisk och kongolesisk militär gentemot de rwandiska huturebellerna FDLR som har sina baser i östra Kongo. Samtidigt har den ökände ledaren för CNDP-rebellerna, general Laurent Nkunda, gripits av rwandiska myndigeter som uppenbarligen fått nog av den bångstyrige Nkunda. Lokalbefolkningen lär dock hålla inne med sina glädjeyttringar då kontrollen nu verkar ha tagits över av den lika ökände krigsförbrytaren Bosco Ntaganda.
Människorättsorganisationen Group Jeremie, en partner till Diakonia, varnar för att en utveckling där man bara tar militära hänsyn inte kommer ge varaktig fred. I ett uttalande kräver man att det internationella samfundet fortsätter sin press på både de rwandiska och kongolesiska regeringarna att fortsätta den politiska dialogen om konkreta frågor:
- att regeringarna måste verka för en varaktig fred i regionen
- att rwandiska milisgrupper kan avväpnas och efterhand återvända till Rwanda
- stöd för att kartlägga och bekämpa de maffianätverk som lierat sig med de olika miliserna
- stötta det civila samhället för att kunna bygga upp alternativa strukturer parallellt med avväpningen av miliserna.
Group Jeremie påpekar också i sitt uttalande de stora farorna för civilbefolkningen då FDLR redan tidigare tagit ut sin hämnd på civilbefolkningen då man mött militärt motstånd. FDLR har under flera år byggt upp sitt nätverk i östra Kongo och är mycket svåra att komma åt i sina basområden.
Samtidigt är bara tanken att de styrande i Kongo och Rwanda kunnat lägga sina interna stridigheter åt sidan glädjande, naturligtvis har båda sidor egenintressen i denna nya strategi. Men låt oss ta chansen att fortsätta pressen från både Sveriges och EU:s regeringar att fortsätta pressa regeringarna i Centralafrika att ta ett större ansvar för fred, för utveckling och inte minst att avsluta den laglöshet och det skräckvälde som plågat civilbefolkningen alltför länge.
Nu samarbetar rwandisk och kongolesisk militär gentemot de rwandiska huturebellerna FDLR som har sina baser i östra Kongo. Samtidigt har den ökände ledaren för CNDP-rebellerna, general Laurent Nkunda, gripits av rwandiska myndigeter som uppenbarligen fått nog av den bångstyrige Nkunda. Lokalbefolkningen lär dock hålla inne med sina glädjeyttringar då kontrollen nu verkar ha tagits över av den lika ökände krigsförbrytaren Bosco Ntaganda.
Människorättsorganisationen Group Jeremie, en partner till Diakonia, varnar för att en utveckling där man bara tar militära hänsyn inte kommer ge varaktig fred. I ett uttalande kräver man att det internationella samfundet fortsätter sin press på både de rwandiska och kongolesiska regeringarna att fortsätta den politiska dialogen om konkreta frågor:
- att regeringarna måste verka för en varaktig fred i regionen
- att rwandiska milisgrupper kan avväpnas och efterhand återvända till Rwanda
- stöd för att kartlägga och bekämpa de maffianätverk som lierat sig med de olika miliserna
- stötta det civila samhället för att kunna bygga upp alternativa strukturer parallellt med avväpningen av miliserna.
Group Jeremie påpekar också i sitt uttalande de stora farorna för civilbefolkningen då FDLR redan tidigare tagit ut sin hämnd på civilbefolkningen då man mött militärt motstånd. FDLR har under flera år byggt upp sitt nätverk i östra Kongo och är mycket svåra att komma åt i sina basområden.
Samtidigt är bara tanken att de styrande i Kongo och Rwanda kunnat lägga sina interna stridigheter åt sidan glädjande, naturligtvis har båda sidor egenintressen i denna nya strategi. Men låt oss ta chansen att fortsätta pressen från både Sveriges och EU:s regeringar att fortsätta pressa regeringarna i Centralafrika att ta ett större ansvar för fred, för utveckling och inte minst att avsluta den laglöshet och det skräckvälde som plågat civilbefolkningen alltför länge.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
