Diakoniabloggen finns numera på http://www.diakoniablogg.se/
VÄLKOMMEN dit!
onsdag 23 februari 2011
tisdag 22 februari 2011
Lever vi i en Dystopi ?
1953 publicerade författaren Ray Bradbury den dystopiska boken ”Farenheit 451”.
Dystopi (http://sv.wikipedia.org/wiki/Dystopi) är ett intressant ord för en vision man absolut inte vill ska bli verklighet.
Dystopisk film och litteratur är idag en helt egen genre med filmer och böcker som beskiver mer eller mindre skräckinjagande framtidutsikter.
Boken ” Farenheit 451” beskriver ett autoritärt, anti-intellektuellt samhälle där brandkårens uppgift är att rycka ut för at bränna all litteratur, eftersom den får människor att tänka själva, drakoniska straff väntar den som utmanar de rådande normerna.
Men vad jag speciellt fastnade för när jag som tonåring läste boken var hur människor inte bara hölls fjättrade av yttre bojor, utan hur de flesta var pacificerade av att följa triviala TV-serier på den fantastiska Science-fiction produkten Telescreen eller "storbilds-TV” som vi skulle kalla det idag. (En stor TV när jag var barn var på över 20 tum, i bästa fall med färg, och alltid minst lika tjock som skärmen var bred)
När deras regering startade ett kärnvapenkrig dog de flesta framför sina TV-apparater eftersom de slutat bry sig om den riktiga världen.
Idag står Nordafrika och mellanöstern i brand, människor som i årtionden levt under maktfullkomliga diktatorer gör uppror och kastar av sig diktaturens bojor. Människor offrar livet när de trotsar sina förtryckare.
Libyens bisarre diktator Mohammad Khadaffi sägs använda sig av utländska legosoldater för att han är rädd att soldater från landets arme skulle ställa sig på folkets sida.
Det är dessa diktatorer som våra statliga exportorgan har identifierat som lämpliga affärspartners för svensk industri, det är dessa diktatorer som vi har försett med vapen för att garantera deras fortsatta makt och möjlighet att plundra sina egna länders tillgångar. Det är dessa ledare som EU stött och slutit avtal med utan att ställa besvärande frågor, det är dessa ledare vi accepterat till exempelvis FN´s råd för mänskliga rättigheter.
Under gårdagen var det svårt att släppa mina radiohörlurar för att kunna följa dramat i Libyen.
Jag beundrar hur alla dessa människor som liksom medborgarna i Ray Bradburys dystopi matats med meningslös propaganda från diktaturens media ändå har kunnat genomskåda alla lögner och kräva sina rättigheter.
Samtidigt som jag hör hur de lämnar sina medias låtsasvärld och går ut i den riktiga världen för att kräva sina rättigheter passerar jag en tidningskiosk där löpsedlarna förkunnar vad Sveriges kvällstidningar ser som dagens viktigaste nyheter den 21 mars 2011.
En dag då världshistoria skrivs utanför Sveriges gränser.
Löpsedeln skriker ut: ALLT OM SKANDALERNA I BIG BROTHER !
Hoppas ingen uppfinner en "storbilds-TV", då skulle ju 1953 år dystopi snart vara verklighet!
Joakim Wohlfeil, policy officer på Diakonia
Dystopi (http://sv.wikipedia.org/wiki/Dystopi) är ett intressant ord för en vision man absolut inte vill ska bli verklighet.
Dystopisk film och litteratur är idag en helt egen genre med filmer och böcker som beskiver mer eller mindre skräckinjagande framtidutsikter.
Boken ” Farenheit 451” beskriver ett autoritärt, anti-intellektuellt samhälle där brandkårens uppgift är att rycka ut för at bränna all litteratur, eftersom den får människor att tänka själva, drakoniska straff väntar den som utmanar de rådande normerna.
Men vad jag speciellt fastnade för när jag som tonåring läste boken var hur människor inte bara hölls fjättrade av yttre bojor, utan hur de flesta var pacificerade av att följa triviala TV-serier på den fantastiska Science-fiction produkten Telescreen eller "storbilds-TV” som vi skulle kalla det idag. (En stor TV när jag var barn var på över 20 tum, i bästa fall med färg, och alltid minst lika tjock som skärmen var bred)
När deras regering startade ett kärnvapenkrig dog de flesta framför sina TV-apparater eftersom de slutat bry sig om den riktiga världen.
Idag står Nordafrika och mellanöstern i brand, människor som i årtionden levt under maktfullkomliga diktatorer gör uppror och kastar av sig diktaturens bojor. Människor offrar livet när de trotsar sina förtryckare.
Libyens bisarre diktator Mohammad Khadaffi sägs använda sig av utländska legosoldater för att han är rädd att soldater från landets arme skulle ställa sig på folkets sida.
Det är dessa diktatorer som våra statliga exportorgan har identifierat som lämpliga affärspartners för svensk industri, det är dessa diktatorer som vi har försett med vapen för att garantera deras fortsatta makt och möjlighet att plundra sina egna länders tillgångar. Det är dessa ledare som EU stött och slutit avtal med utan att ställa besvärande frågor, det är dessa ledare vi accepterat till exempelvis FN´s råd för mänskliga rättigheter.
Under gårdagen var det svårt att släppa mina radiohörlurar för att kunna följa dramat i Libyen.
Jag beundrar hur alla dessa människor som liksom medborgarna i Ray Bradburys dystopi matats med meningslös propaganda från diktaturens media ändå har kunnat genomskåda alla lögner och kräva sina rättigheter.
Samtidigt som jag hör hur de lämnar sina medias låtsasvärld och går ut i den riktiga världen för att kräva sina rättigheter passerar jag en tidningskiosk där löpsedlarna förkunnar vad Sveriges kvällstidningar ser som dagens viktigaste nyheter den 21 mars 2011.
En dag då världshistoria skrivs utanför Sveriges gränser.
Löpsedeln skriker ut: ALLT OM SKANDALERNA I BIG BROTHER !
Hoppas ingen uppfinner en "storbilds-TV", då skulle ju 1953 år dystopi snart vara verklighet!
Joakim Wohlfeil, policy officer på Diakonia
fredag 4 februari 2011
Hur ser vår statsminister på vapenexporten och biståndet?
Det finns verkligen skäl att ställa frågan hur vår statsminister ser på både svensk vapenexport och på svenskt bistånd efter uttalanden de senaste dagarna.
I Svenska Dagbladet den 2 februari svarar statsminister Fredrik Reinfeldt på frågan: Om det inte är hyckleri att både exportera mycket vapen och samtidigt värna världsfreden?
Statsministerns uttalande får mig att ställa mig själv tre frågor:
I Svenska Dagbladet den 2 februari svarar statsminister Fredrik Reinfeldt på frågan: Om det inte är hyckleri att både exportera mycket vapen och samtidigt värna världsfreden?
"Nej, det går att göra båda delarna, vi bör ha en dialog även med dem vi inte gillar. Kina är ett sådant exempel, men det finns många andra. Men i det sammanhanget vill jag även peka på vårt bistånd som ibland hamnar i fickorna på korrupta ledare, det måste vi också förhindra".
Statsministerns uttalande får mig att ställa mig själv tre frågor:
- Hur ser han på biståndet?
Svårt att svara på med tanke på att han inte ofta uttalar sig om biståndet. Men från mitt perspektiv tycks det som han nästan alltid pratar om biståndet på ett negativt sätt. Bland annat i riksdagens kammare december 2009 då han svenpande sätt kopplade bistånd med korruption (bl.a. 26 nov 2009).
Känns tråkigt att vår statsminister tycks ha en sådan negativ syn på biståndet. Det är klart det finns mängder av problem och brister i biståndet men att den negativa bilden tycks tendera är olyckligt. Att han inte ser allt bistånd som motverkar korruption t.ex. till organisationer i civila samhället, till oberoende revisionsmyndigheter, till oberoende media. Förra året gick 95 procent av Tanzanias barn i grundskolan, vilket kan jämföras med 51 procent år 1990. Barnadödligheten i Moçambique har minskat med mer än en tredjedel under de tre senaste decennierna. Mycket finansierat av bistånd.
- Hur ser han då på vapenexporten?
Där tycks det inte finnas några problem. Vapenexport kan till och med gå till diktaturer då de bidrar till dialog menar statsministern.
Det som händer i Tunisien och Egypten och gulfstaterna jämförs av många med murens fall. Om Sverige stöttat diktaturerna i öst med vapen t.ex. Robot 70 till Hoeneker och vi avfärdade kritik med att det är "ett sätt för dialog"? Hur hade historien dömt oss då? Eller varför inte skicka vapen till Aleksandr Lukasjenko i Vitryssland om det är ett bra medel för ”dialog”
Några exempel på svensk vapenexport till länder som bryter mot mänskliga rättigheter:
- Tunisien : Sedan 1980 har Sverige exporterat krigsmateriel till Tunisien varje år utom tre. Exporten omfattar såväl luftvärnsrobot 70, radarövervakningssystem, sprängmedel, lasersikten och ammunition. Sammantaget uppgår värdet till 355 miljoner kronor.
- Egypten: Senast 2009 exporterade Sverige "Eldlednings och spaningsutrustningar" för 8 miljoner.
- Bahrain: Tortyr och annan grym och omänsklig behandling och utbredd straffrihet för förövare. Svensk vapenexport: Pansarvärnsvapen med mera för 32 miljoner kronor.
- Pakistan: Grava systematiska MR-övergrepp: dödsfall i häkte, utomrättsliga avrättningar, mord och andra övergrepp riktade mot minoritetsgrupper, tortyr och annan grym och omänsklig behandling, godtyckliga fängslanden i samband med »kriget mot terrorismen« och straffrihet. Vapenexport: Delar till torpeder och bomber med mera för 84 miljoner kronor.
- Thailand: Utomrättsliga avrättningar, dödstraff , systematisk diskriminering av etniska minoriteter och migrantarbetare, grava MR-övergrepp i samband med konflikten i södra Thailand. Vapenexport: robotar, pansarvärnsvapen, torpeder med mera för 324 miljoner kronor.
Den svenska vapenexporten har på tio år fyrdubblats och enligt färsk statistik är Sverige världens nästa största vapenleverantör per capita. Vapen som bidrar till att militarisera konflikter. Detta ökar risken för väpnade konflikter och krig vilket i sin tur riskerar att leda till humanitära katastrofer.
Det är anmärkningsvärt att statsminister Reinfeldt kommenterar kritiken mot vapenexporten till dessa diktaturer genom att hänvisa till behov av ”svenska jobb” (Metro 2 feb 2011).
- Min tredje fundering är hur vår statsminiser ser på korruption?
Åklagare i Storbritannien, Sverige och Sydafrika har offentligt talat om omfattande bevis på ”korruption” i samband med JAS försäljningen till Sydafrika. Underlag från utredningar visar på otroliga belopp – 1,3 miljarder. I Sydafrika har åtal och utredningar stoppats av regeringen. I Sverige lades utredningen ned bl.a. för bristande resurser och svag lagstiftning enligt uttalanden från tidigare åklagaren,
I detta fall säger Fredrik Reinfeldt i riksdagens kammare (17 juni 2009) att han inte vill uttala sig då man: ”ska vara försiktig med att vara tvärsäker i frågor som inte är rättsligt
prövade”.
När det gäller korruption i biståndssammanhang funderar jag på vilka rättsfall av korruption i Afrika han tänker på? Har andra måttstockar eller är det en känsla han vill vidareförmedla?
Magnus Walan, politik och samhälle, Diakonia
måndag 31 januari 2011
Svensk vapenexport och mänskliga rättigheter
Det är lätt att bli cynisk när man, via media, får följa hur världens ledare famlar och inte riktigt vet vad de ska säga om det som nu händer i Egypten. Lätt att känna att presidenters, ministrars och beslutsfattares ord om mänskliga rättigheter bara är yta och tomma ord.
Igår satt president Barack Obama i samtal. Med vilka? Jo, Turkiet, Israel och Saudiarabiens ledare. Och, ni får ursäkta, men detta är ju länder som inte alltid själva är kända för att sätta mänskliga rättigheter i första rummet.
I Diakonias kärna finns övertygelsen om allas lika värde och arbetet för mänskliga rättigheter och demokrati. Vi vet vad som kan ske om människor går samman – vi vet att vårt stöd har bidragit till att människor kunnat förändra världen. Vi såg det till exempel i Sydafrika, där apartheidregimen föll. Nelson Mandela lyfter alltid fram vilka det faktiskt var som förändrade det förhatliga systemet: Det var de vanliga människorna, de vars namn vi inte känner. Det är de som nu för kampen för demokrati i Tunisien, Egypten och många andra länder.
För faktum kvarstår: Sedan 1980 har Sverige exporterat krigsmateriel till Tunisien varje år utom tre. Exporten omfattar såväl luftvärnsrobot 70, radarövervakningssystem som handeldvapen, sprängmedel, lasersikten och ammunition. Sammantaget uppgår värdet till omkring 350 miljoner kronor.
Liknande export har även skett till Egypten. Senast 2009 exporterades "Eldlednings och spaningsutrustningar" för 8 miljoner till Egypten.
Den svenska vapenexporten har på tio år fyrdubblats och enligt färsk statistik är Sverige världens nästa största vapenleverantör per capita.
>> Läs mer om svensk vapenexport till diktaturer i en debattartikel i Svenska Dagbladet
Besluten om vapenexport har fattats av samma politiker och tjänstemän som nu med svepande termer nämner vikten av mänskliga rättigheter. Göran Lennmarker (M), som är ordförande i Exportkontrollrådet, säger att han inte känner till någon export av vapen för strid till Egypten. I regeringens årliga rapport anges bl.a. ” eldlednings- och spaningsutrustningar ”. Att inte kalla det vapen blir då en semantisk lek.
Men Lennmarker har rätt i att exporten sker med stöd över blockgränserna. Frågan är om Socialdemokraterna står fast vid sitt löfte före valet om ett regelverk som i praktiken skall hindra export till stater som bryter mot mänskliga rättigheter?
Är det inte dags att fylla orden mänskliga rättigheter och demokrati med verkligt innehåll? Att låta alla politikområden sätta detta i främsta rummet, inte bara ord utan i verklig handling? Och därmed uppfylla målsättningarna i den av riksdagen fastställda ”Politik för Global Utveckling”?
Bo Forsberg, generalsekreterare för Diakonia
Igår satt president Barack Obama i samtal. Med vilka? Jo, Turkiet, Israel och Saudiarabiens ledare. Och, ni får ursäkta, men detta är ju länder som inte alltid själva är kända för att sätta mänskliga rättigheter i första rummet.
I Diakonias kärna finns övertygelsen om allas lika värde och arbetet för mänskliga rättigheter och demokrati. Vi vet vad som kan ske om människor går samman – vi vet att vårt stöd har bidragit till att människor kunnat förändra världen. Vi såg det till exempel i Sydafrika, där apartheidregimen föll. Nelson Mandela lyfter alltid fram vilka det faktiskt var som förändrade det förhatliga systemet: Det var de vanliga människorna, de vars namn vi inte känner. Det är de som nu för kampen för demokrati i Tunisien, Egypten och många andra länder.
För faktum kvarstår: Sedan 1980 har Sverige exporterat krigsmateriel till Tunisien varje år utom tre. Exporten omfattar såväl luftvärnsrobot 70, radarövervakningssystem som handeldvapen, sprängmedel, lasersikten och ammunition. Sammantaget uppgår värdet till omkring 350 miljoner kronor.
Liknande export har även skett till Egypten. Senast 2009 exporterades "Eldlednings och spaningsutrustningar" för 8 miljoner till Egypten.
Den svenska vapenexporten har på tio år fyrdubblats och enligt färsk statistik är Sverige världens nästa största vapenleverantör per capita.
>> Läs mer om svensk vapenexport till diktaturer i en debattartikel i Svenska Dagbladet
Besluten om vapenexport har fattats av samma politiker och tjänstemän som nu med svepande termer nämner vikten av mänskliga rättigheter. Göran Lennmarker (M), som är ordförande i Exportkontrollrådet, säger att han inte känner till någon export av vapen för strid till Egypten. I regeringens årliga rapport anges bl.a. ” eldlednings- och spaningsutrustningar ”. Att inte kalla det vapen blir då en semantisk lek.
Men Lennmarker har rätt i att exporten sker med stöd över blockgränserna. Frågan är om Socialdemokraterna står fast vid sitt löfte före valet om ett regelverk som i praktiken skall hindra export till stater som bryter mot mänskliga rättigheter?
Är det inte dags att fylla orden mänskliga rättigheter och demokrati med verkligt innehåll? Att låta alla politikområden sätta detta i främsta rummet, inte bara ord utan i verklig handling? Och därmed uppfylla målsättningarna i den av riksdagen fastställda ”Politik för Global Utveckling”?
Bo Forsberg, generalsekreterare för Diakonia
David Kato: en modig kämpe för mänskliga rättigheter i Uganda
David Katos våldsamma och för tidiga död är en förlust i kampen för mänskliga rättigheter. Han var en modig försvarare av de homo-bi-transsexuella i Uganda.
En lokal tidning publicerade namn, bild och adresser på homosexuella och uppmanade folk att hänga dem. David Kato var med på listan. Tillsammans med tre andra aktivister stämde han tidningen och den 3 januari vann han målet. Den 26 januari trängde en okänd man in i hans bostad och slog ihjäl honom.
David Kato bekämpade lagen mot homosexualitet i Uganda. Hatet och hoten mot HBT-personer har ökat i landet, där det är lagstadgat att det är förbjudet att vara homosexuell. Hur kan man lagstadga mot detta? Tyvärr är det inte bara i Uganda som HBT-personer förtrycks, hotas och straffas. Det finns liknande företeelser i fler länder runt om i världen.
Diakonia värnar om de mänskliga rättigheterna. Ingen har rätt att döma någon annan för, som i detta fall, deras sexuella läggning. Vår roll är att stödja utvecklingen av demokratiska rättigheter, där alla människors rättigheter tillvaratas. Vi säger som Jesus sa en gång: Vem kastar första stenen. Men vi lägger till: vem hindrar att den kastas?
Mirjam Dahlgren, hiv/aids och jämställdhetssamordnare, Diakonia
En lokal tidning publicerade namn, bild och adresser på homosexuella och uppmanade folk att hänga dem. David Kato var med på listan. Tillsammans med tre andra aktivister stämde han tidningen och den 3 januari vann han målet. Den 26 januari trängde en okänd man in i hans bostad och slog ihjäl honom.
David Kato bekämpade lagen mot homosexualitet i Uganda. Hatet och hoten mot HBT-personer har ökat i landet, där det är lagstadgat att det är förbjudet att vara homosexuell. Hur kan man lagstadga mot detta? Tyvärr är det inte bara i Uganda som HBT-personer förtrycks, hotas och straffas. Det finns liknande företeelser i fler länder runt om i världen.
Diakonia värnar om de mänskliga rättigheterna. Ingen har rätt att döma någon annan för, som i detta fall, deras sexuella läggning. Vår roll är att stödja utvecklingen av demokratiska rättigheter, där alla människors rättigheter tillvaratas. Vi säger som Jesus sa en gång: Vem kastar första stenen. Men vi lägger till: vem hindrar att den kastas?
Mirjam Dahlgren, hiv/aids och jämställdhetssamordnare, Diakonia
fredag 28 januari 2011
Punkt 1 på min önskelista för 2011: Mänskliga rättigheter i utrikespolitiken – inte bara i ord!
Jag har fått frågan om vad jag önskar för 2011. Jag ska göra en önskelista.
Min första önskan är att svenska politiska partier och den svenska regeringen ska ta de globala överlevnadsfrågorna på större allvar. Att de mänskliga rättigheterna ska få större betydelse i svensk politik. I biståndet, i handelspoltiken, i fråga om kapitalflykt från fattiga länder, i vapenexporten och i klimatpolitiken.
Många partier är på väg att ompröva sin politik och väljer nya ledare. Det talas om kravspecifikationer och att slåss om mittenväljarna. En del säger att internationella frågor inte är något som står högt i kurs hos svenska väljare. Det är inget som folk är intresserat av. Min bild är annorlunda.
När jag är ute och reser i landet är min bild att det visst finns intresse för de globala ödesfrågorna. Om hur våra partners i Israel och Palestina kämpar för mänskliga rättigheter och en tvåstatslösning. När jag talar om situationen i Kongo och hur politiska och militära ledare är ansvariga för övergrepp. Men där omvärldens jakt på råvaror, skog, mineraler och mark bidrar till att förvärra konflikten.
Där det civila samhällets organisationer får kämpa i motvind mot både politiska ledare och militär. Men där omvärlden – inklusive Sverige genom exportstöd i olika former – uppmuntrar till handel. Där det minst sagt är oklart vart de mänskliga rättigheterna tar vägen.
Om några veckor kommer Diakonia och Amnesty att presentera en rapport om de svenska exportorganen och riksdagens beslut om Politik för Global Utveckling (PGU). Enligt riksdagens beslut ska alla politikområden främja de fattiga människornas perspektiv och de mänskliga rättigheterna. Men är det så? Finns det policies, finns det prövningar, finns det utvärderingsinstrument? Tar man hänsyn till de mänskliga rättigheterna i exportpolitiken?
Svenska företag och svenska investeringar kan bidra till att främja mänskliga rättigheter och utveckling. Men det faktum att de är just svenska företag är ingen garanti för att de uppför sig korrekt. Handelsminister Björlings statsekreterare Gunnar Oom hävdade på ett möte på UD att ”Som svenska företag beter sig är det en garant för en bra utveckling”. Exemplen på motsatsen är många. Och en del är mycket uppenbara och har fått riksdagspartiernas godkännande. Jag tänker på vapenexport till diktaturens Tunisien. Till Saudiarabien och militärdiktaturens Pakistan. Eller regeringens aktiva uppbackning av affärer med Libyen.
I dessa frågor finns det ett stort engagemang som de politiska partierna kan uppmuntra eller blunda för. Under 2011 kommer vi på Diakonia att arbeta för civila människornas rättigheter i konflikter. Inte minst ska vi uppmärksamma kvinnornas situation. Vi kommer att granska hur den svenska staten och regeringen agerar och hur de kommersiella aktörerna agerar. De mänskliga rättigheterna måste få komma först – inte svenska egenintressen. Att främja mänskliga rättigheter motverka konflikter och agera för klimaträttvisa handlar i grunden om vår gemsamma framtid – om man tänker efter.
Bo Forsberg, generalsekreterare för Diakonia
Min första önskan är att svenska politiska partier och den svenska regeringen ska ta de globala överlevnadsfrågorna på större allvar. Att de mänskliga rättigheterna ska få större betydelse i svensk politik. I biståndet, i handelspoltiken, i fråga om kapitalflykt från fattiga länder, i vapenexporten och i klimatpolitiken.
Många partier är på väg att ompröva sin politik och väljer nya ledare. Det talas om kravspecifikationer och att slåss om mittenväljarna. En del säger att internationella frågor inte är något som står högt i kurs hos svenska väljare. Det är inget som folk är intresserat av. Min bild är annorlunda.
När jag är ute och reser i landet är min bild att det visst finns intresse för de globala ödesfrågorna. Om hur våra partners i Israel och Palestina kämpar för mänskliga rättigheter och en tvåstatslösning. När jag talar om situationen i Kongo och hur politiska och militära ledare är ansvariga för övergrepp. Men där omvärldens jakt på råvaror, skog, mineraler och mark bidrar till att förvärra konflikten.
Där det civila samhällets organisationer får kämpa i motvind mot både politiska ledare och militär. Men där omvärlden – inklusive Sverige genom exportstöd i olika former – uppmuntrar till handel. Där det minst sagt är oklart vart de mänskliga rättigheterna tar vägen.
Om några veckor kommer Diakonia och Amnesty att presentera en rapport om de svenska exportorganen och riksdagens beslut om Politik för Global Utveckling (PGU). Enligt riksdagens beslut ska alla politikområden främja de fattiga människornas perspektiv och de mänskliga rättigheterna. Men är det så? Finns det policies, finns det prövningar, finns det utvärderingsinstrument? Tar man hänsyn till de mänskliga rättigheterna i exportpolitiken?
Svenska företag och svenska investeringar kan bidra till att främja mänskliga rättigheter och utveckling. Men det faktum att de är just svenska företag är ingen garanti för att de uppför sig korrekt. Handelsminister Björlings statsekreterare Gunnar Oom hävdade på ett möte på UD att ”Som svenska företag beter sig är det en garant för en bra utveckling”. Exemplen på motsatsen är många. Och en del är mycket uppenbara och har fått riksdagspartiernas godkännande. Jag tänker på vapenexport till diktaturens Tunisien. Till Saudiarabien och militärdiktaturens Pakistan. Eller regeringens aktiva uppbackning av affärer med Libyen.
I dessa frågor finns det ett stort engagemang som de politiska partierna kan uppmuntra eller blunda för. Under 2011 kommer vi på Diakonia att arbeta för civila människornas rättigheter i konflikter. Inte minst ska vi uppmärksamma kvinnornas situation. Vi kommer att granska hur den svenska staten och regeringen agerar och hur de kommersiella aktörerna agerar. De mänskliga rättigheterna måste få komma först – inte svenska egenintressen. Att främja mänskliga rättigheter motverka konflikter och agera för klimaträttvisa handlar i grunden om vår gemsamma framtid – om man tänker efter.
Bo Forsberg, generalsekreterare för Diakonia
tisdag 25 januari 2011
En doft av Jasmin
Försök påminna er doften av jasmin. Det inte bara luktar gudomligt gott, det är en doft man längtar efter. Just när försommaren är som intensivast, just när syrenerna håller på att blomma över så kan man de vackraste och mest stilla av kvällar känna hur luften fylls av jasminens (eller schersminen som är vanligast i norden) fantastiska doft. Det brukar vara en sådan kväll när natten är som ljusast, en sån kväll man stoppar undan i sitt minne att tänka på när det är som mörkast och kallast.
Det är såna dagar och kvällar man önskar att alla människor på jorden fick uppleva.
Men det finns de som önskar att doften av Jasmin aldrig skall nå andra människor, det är mellanösterns korrumperade härskare.
De diktatorer som vi i de rika länderna ställt oss bakom, där vi blundat när de roffat åt sig av sina folks tillgångar, där vi varit tysta när de kränkt sina befolkningars rättigheter, där vi sålt de vapen som de använt att förslava sina länder.
Men, nu sitter de där, trots alla sina vapen så sipprar doften av Tunisiens jasminrevolution ut till folken i mellanöstern . Samma doft av jasmin som despoterna nu fruktar. Trots brutala säkerhetstjänster, trots censurerade media, trots undantagstillstånd så letar sig en doft av jasmin och frihet ut till de förtryckta.
Utmaningarna är tyvärr många, åratal av vanstyre har skapat en enorm fattig underklass och bara några få rika, en utbildad medelklass som skulle kunna stabilisera utvecklingen och motverka extremism är svag.
Skulle en demokratiskt vald ledare ta över makten kommer enorma förväntningar på snabba förändringar skapa grogrund för bakslag, och i skuggorna lurar alltid extrema krafter beredda att ta över eller underminera varje demokratisk ambition.
Men precis som man kan drömma om en vacker sommarkväll när jasmindoften stilla sprider sig så måste man få ta sig privilegiet att drömma om vart mellanösterns jasmindoft kan föra.
Tänk om Tunisiens folk skulle få slippa se den diktator de störtat ersättas av nya despoter, tänk om de skulle slippa intoleranta religiösa ledares inflytande utan istället skulle vinna en riktig demokrati.
Vilken seger för Tunisiens folk, och vilken inspiration för en region där rättvisa och demokrati så länge förnekats dess invånare.
Vilken ironi att detta också händer samtidig som högerextremisterna i Israel gör allt för att inskränka den publika debatten och yttrandefriheten.
Och till sist vilken svår fråga för oss i de rika demokratiska staterna den dag mellanösterns folk kan njuta av sin frihet. Hur skall vi förklara åratal av support till despoterna, åratal av tystnad inför orättvisorna och övergreppen, och inte minst regelbundna vapenleveranser till mellanösterns förtryckare?
Joakim Wohlfeil, Diakonia
tisdag 18 januari 2011
Sri Lanka - ännu en strukturkatastrof
Öppnar tidningen, slås av rapporteringen. Elände och naturkatastrofer. I fokus: Australien. Det är fruktansvärt, det som sker där. Liksom i Brasilien. Men… Med risk att trötta ut alla som redan är trötta på eländesrapporter: Stora delar av Sri Lanka står under vatten just nu. En miljon människor är på flykt. De behöver också omvärldens stöd.
Tänker på den där rapporten som Diakonia la fram 2006: ”Ignorerade kriser”. Den handlar om hur vissa konflikter får stor plats i media, medan andra – som i människoliv eller annan omfattning räknat – är mycket mer omfattande, bara ignoreras. Då sa Diakonias generalsekreterare Bo Forsberg: ”Människor över hela världen visar en stor solidaritet med utsatta i olika kriser och katastrofer, men människor som befinner sig i ignorerade kriser är osynliga för resten av världen. Människorättsaktivister i Kongo menar att kongoleser därför dödas två gånger, dels när de dör, dels när ingen bryr sig om att de dör.” Jag tänker att det är lite samma sak vid naturkatastrofer: De som drabbas av katastrofer som media inte belyser, får ju inte heller något omfattande stöd till att bygga upp sina liv igen.
Det är mycket fattiga människor i Sri Lanka som nu mist det lilla de ägde. De finns främst i de östra och norra delarna av landet, som också drabbades värst av kriget. De flesta av dem har flytt till släktingar eller vänner, medan runt 300 000 befinner sig i tillfälliga flyktingläger där det råder brist på det mesta.
Ringer några samtal för att få en bild av läget. Min kollega Frank Stephen, landansvarig för Diakonia i Sri Lanka, säger att det som nu sker har samma omfattning som de skador tsunamin orsakade, fast nu hann människor tack och lov sätta sig i säkerhet och därmed är dödstalen låga.
Min kollega Muru, som bor i Batticaloa, mitt i ett av de värst drabbade områdena, säger att även efter att vattnet sjunkit undan och människor börjat återvända hem, så kommer det att ta tid att bygga upp det som förstörts. Åkrar står under vatten och jordbruksredskap och fiskenät har försvunnit, så många människor kommer att få det svårt att komma igång och försörja sig igen. I de norra och östra delarna av landet finns det minor kvar sedan inbördeskriget. Dessa flyttar nu på sig, i och med att vattnet forsar fram och det blir lerskred. Vad innebär det för människor som så småningom ska flytta tillbaka och försöka bygga upp sina liv?
Och så går tanken vidare till det som en annan kollega, Christine Lejonclou, sa efter det att orkanen Ida dragit fram över El Salvador 2009: ”Det är ju egentligen inte en naturkatastrof, utan en strukturkatastrof”. I en värld där fattiga människor tvingas leva i dåligt byggda hus, byggda på bristfällig grund och på platser som är hårt utsatta, där den som inte har ekonomiska resurser har dålig tillgång till information och kunskap… Då drabbar naturkatastrofen alltid de redan mest utsatta allra hårdast. Om vi utrotar fattigdomen så skulle vi också minska på antalet drabbade vid naturkatastrofer. Tänk vilka nyheter vi skulle kunna läsa i tidningarna då…
>> Läs mer om läget i Sri Lanka på vår webbplats
>> Till Google Maps med beskrivning av läget
>> Diakonias samarbetsorganisation EHEDs bilder från översvämningarna
>> Till Groundviews med aktuell information om läget i Sri Lanka
>> Danish Demining Group röjer minor i Sri Lanka, med stöd av bl a svenska Sida
Tänker på den där rapporten som Diakonia la fram 2006: ”Ignorerade kriser”. Den handlar om hur vissa konflikter får stor plats i media, medan andra – som i människoliv eller annan omfattning räknat – är mycket mer omfattande, bara ignoreras. Då sa Diakonias generalsekreterare Bo Forsberg: ”Människor över hela världen visar en stor solidaritet med utsatta i olika kriser och katastrofer, men människor som befinner sig i ignorerade kriser är osynliga för resten av världen. Människorättsaktivister i Kongo menar att kongoleser därför dödas två gånger, dels när de dör, dels när ingen bryr sig om att de dör.” Jag tänker att det är lite samma sak vid naturkatastrofer: De som drabbas av katastrofer som media inte belyser, får ju inte heller något omfattande stöd till att bygga upp sina liv igen.
Det är mycket fattiga människor i Sri Lanka som nu mist det lilla de ägde. De finns främst i de östra och norra delarna av landet, som också drabbades värst av kriget. De flesta av dem har flytt till släktingar eller vänner, medan runt 300 000 befinner sig i tillfälliga flyktingläger där det råder brist på det mesta.
Ringer några samtal för att få en bild av läget. Min kollega Frank Stephen, landansvarig för Diakonia i Sri Lanka, säger att det som nu sker har samma omfattning som de skador tsunamin orsakade, fast nu hann människor tack och lov sätta sig i säkerhet och därmed är dödstalen låga.
Min kollega Muru, som bor i Batticaloa, mitt i ett av de värst drabbade områdena, säger att även efter att vattnet sjunkit undan och människor börjat återvända hem, så kommer det att ta tid att bygga upp det som förstörts. Åkrar står under vatten och jordbruksredskap och fiskenät har försvunnit, så många människor kommer att få det svårt att komma igång och försörja sig igen. I de norra och östra delarna av landet finns det minor kvar sedan inbördeskriget. Dessa flyttar nu på sig, i och med att vattnet forsar fram och det blir lerskred. Vad innebär det för människor som så småningom ska flytta tillbaka och försöka bygga upp sina liv?
Och så går tanken vidare till det som en annan kollega, Christine Lejonclou, sa efter det att orkanen Ida dragit fram över El Salvador 2009: ”Det är ju egentligen inte en naturkatastrof, utan en strukturkatastrof”. I en värld där fattiga människor tvingas leva i dåligt byggda hus, byggda på bristfällig grund och på platser som är hårt utsatta, där den som inte har ekonomiska resurser har dålig tillgång till information och kunskap… Då drabbar naturkatastrofen alltid de redan mest utsatta allra hårdast. Om vi utrotar fattigdomen så skulle vi också minska på antalet drabbade vid naturkatastrofer. Tänk vilka nyheter vi skulle kunna läsa i tidningarna då…
>> Läs mer om läget i Sri Lanka på vår webbplats
>> Till Google Maps med beskrivning av läget
>> Diakonias samarbetsorganisation EHEDs bilder från översvämningarna
>> Till Groundviews med aktuell information om läget i Sri Lanka
>> Danish Demining Group röjer minor i Sri Lanka, med stöd av bl a svenska Sida
onsdag 15 december 2010
I julklapp vill jag ha… en nyanserad biståndsdebatt!
Under de senaste åren har vi haft en polariserad biståndsdebatt i Sverige, ofta präglad av en orimlig pessimism. Inte sällan har det helt saknats tilltro till biståndets möjlighet att bidra till utveckling. För mig, som dagligen möter människor som med hjälp av svenskt bistånd åstadkommit viktiga förändringar, känns kritiken ofta missriktad. Biståndet är utan tvivel ett viktigt verktyg i kampen mot fattigdom, svält, sjukdomar och bristande utbildning. ..
Orimliga invändningar
Ibland angrips biståndet för att dess effekt på den ekonomiska tillväxten på nationell nivå inte kan bevisas: "Trots decennier av bistånd är Afrika fortfarande underutvecklat", kan det heta. Men sådana invändningar är orimliga. Mekanismerna bakom tillväxt är alltför komplexa för att en enskild faktor (biståndet) ska kunna lastas.
Vad det däremot finns ett starkt stöd i forskning och vederhäftiga utvärderingar är att konkreta biståndsprojekt leder till önskade resultat:
Biståndet undergrävs om inte politiken samordnas
Vad som ofta slår mig är hur viktigt det är att biståndet inte undergrävs av andra politikområden. Det kanske mest uppenbara exemplet är när EU:s handels- och jordbrukspolitik, som har försämrat villkoren för att producera i och exportera från fattiga länder. Detta samtidigt som Europa bidragit med bistånd för att skapa ekonomisk utveckling.
Ett annat exempel är när effekten av demokratibistånd till ett land riskerar att undergrävas av vapenexport till samma land. Vapen för miljardbelopp till militärdiktaturer bidrar inte till demokratisering och fattigdomsbekämpning precis. Och samtidigt som biståndsmedel satsas på att anpassa fattiga länder till ett förändrat klimat fortsätter givarländernas investeringar i storskaliga, fossila energiprojekt.
Ett annat viktigt område där biståndet undergrävs är kapitalflykten: Samtidigt som vi ger bistånd försvinner enorma summor från utvecklingsländerna i form av kapitalflykt till rika länder eller skatteparadis. So ett exempel: 2006 skedde en kapitalflykt på upp till 1 000 miljarder dollar, det vill säga ungefär tio gånger det globala biståndet under samma år.
Vi antar utmaningen!
Vi inom Diakonia och andra frivilligorganisationer måste också bli bättre på att konsekvent tillämpa ett rättighetsperspektiv i förhållande till de människor vi vill stödja. För att vara säkra på att vi är på rätt kurs och upprätthåller kvaliteten i vårt arbete måste vi också fortsatt regelbundet underkastas oberoende granskning och utvärdering - både från våra samarbetsparter i syd och från givare och statliga finansiärer. Det är en utmaning som vi antagit.
En annan utmaning är att nyansera den svenska biståndsdebatten. Det gör vi bland annat genom en seminarieserie om biståndets kvalitet och effekter samt sajten Därför Bistånd. Nu hoppas vi också att de svenska biståndsdebattörerna antar utmaningen och att vi har en konstruktiv och lärorik debatt att se fram emot.
Magnus Walan, Diakonia
>> Läs vår debattartikel om den klichéartade biståndsdebatten på Newsmill
>> Besök vår nya sajt Därför bistånd
Orimliga invändningar
Ibland angrips biståndet för att dess effekt på den ekonomiska tillväxten på nationell nivå inte kan bevisas: "Trots decennier av bistånd är Afrika fortfarande underutvecklat", kan det heta. Men sådana invändningar är orimliga. Mekanismerna bakom tillväxt är alltför komplexa för att en enskild faktor (biståndet) ska kunna lastas.
Vad det däremot finns ett starkt stöd i forskning och vederhäftiga utvärderingar är att konkreta biståndsprojekt leder till önskade resultat:
- Insatser mot malaria eller hiv leder till färre smittade.
- Bistånd till utbildningssektorn leder till högre läs- och skrivkunnighet.
Biståndet undergrävs om inte politiken samordnas
Vad som ofta slår mig är hur viktigt det är att biståndet inte undergrävs av andra politikområden. Det kanske mest uppenbara exemplet är när EU:s handels- och jordbrukspolitik, som har försämrat villkoren för att producera i och exportera från fattiga länder. Detta samtidigt som Europa bidragit med bistånd för att skapa ekonomisk utveckling.
Ett annat exempel är när effekten av demokratibistånd till ett land riskerar att undergrävas av vapenexport till samma land. Vapen för miljardbelopp till militärdiktaturer bidrar inte till demokratisering och fattigdomsbekämpning precis. Och samtidigt som biståndsmedel satsas på att anpassa fattiga länder till ett förändrat klimat fortsätter givarländernas investeringar i storskaliga, fossila energiprojekt.
Ett annat viktigt område där biståndet undergrävs är kapitalflykten: Samtidigt som vi ger bistånd försvinner enorma summor från utvecklingsländerna i form av kapitalflykt till rika länder eller skatteparadis. So ett exempel: 2006 skedde en kapitalflykt på upp till 1 000 miljarder dollar, det vill säga ungefär tio gånger det globala biståndet under samma år.
Vi antar utmaningen!
Vi inom Diakonia och andra frivilligorganisationer måste också bli bättre på att konsekvent tillämpa ett rättighetsperspektiv i förhållande till de människor vi vill stödja. För att vara säkra på att vi är på rätt kurs och upprätthåller kvaliteten i vårt arbete måste vi också fortsatt regelbundet underkastas oberoende granskning och utvärdering - både från våra samarbetsparter i syd och från givare och statliga finansiärer. Det är en utmaning som vi antagit.
En annan utmaning är att nyansera den svenska biståndsdebatten. Det gör vi bland annat genom en seminarieserie om biståndets kvalitet och effekter samt sajten Därför Bistånd. Nu hoppas vi också att de svenska biståndsdebattörerna antar utmaningen och att vi har en konstruktiv och lärorik debatt att se fram emot.
Magnus Walan, Diakonia
>> Läs vår debattartikel om den klichéartade biståndsdebatten på Newsmill
>> Besök vår nya sajt Därför bistånd
tisdag 14 december 2010
Befolkningen sårbar i östra Burma
Burma har trots stora naturresurser en mycket fattig befolkning. Landet hamnar i år på plats 132 på FNs välkända fattigdomslista UN Human Development Index.
FNs lista handlar så klart om människors inkomster. Men den tar också hänsyn till saker som hälsa och utbildning. En annan sak som ingår är säkerhet, något som i praktiken innebär en jämförelse av länders antal flyktingar mm. I många fall bygger FN sin statistik på nationella databaser men i fall som Burma, då dessa är osäkra källor, använder man de alternativ som finns att tillgå.
Thailand Burma Border Consortium (TBBC) publicerar årligen imponerande studier som minst sagt kompletterar nationell statistik i östra Burma. 2010 års studie om flykt, fattigdom och säkerhet publicerades nyligen. TBBC har samlat data per hushåll i samarbete med lokalbefolkningen i områden som under många år härjats av våldsamma konflikter mellan militärjuntan och beväpnade etniska minoriteter. Det är inte förvånande att studien kan presentera trovärdiga siffror som skiljer sig från den nationella statistiken.
Studien beskriver fattigdomsnivåer som är bland de mest allvarliga som hittills uppmätts i Burma. I ett av områdena svarade hälften av de intervjuade att de förlorat sitt levebröd under de senaste sex månaderna på grund av tvångsförflyttning, tvångsarbete, eller begränsad rörelsefrihet. Enligt nationell statistik finns inte denna fattigdomsnivå i östra Burma.
Det finns fler bidrag. Under ledning av Mae Tao Clinic samlade en grupp organisationer under 2009 in information om hälsa. Rapporten Diagnosis Critical – Health and Human Rights in Eastern Burma innehåller uppgifter om befolkningsgrupper i östra Burma där 41% av barnen var undernärda och där 60% av dödsfallen bland barn under fem föregicks av sjukdomar som går att bota.
TBBC och andra organisationer lyckas samla grundläggande och viktig information från östra Burma. En framgångsfaktor är att man verkar och har förtroende som humanitär aktör, framför allt tack vare det omfattande arbetet i flyktingläger i Thailand längs gränsen till Burma. Arbetet med flyktingarna i lägren bygger på att de själva har en fortsatt aktiv roll i sin egen överlevnad. Den förtröstan och initiativrikedom som finns i lägren beskrevs senast på ett personligt sätt av modellen och skådespelerskan Lily Cole i The Guardian.
Naturligtvis existerar det en överlevnadsinstinkt och initiativrikedom också i de mest utsatta områden i östra Burma. En ILO anställd som arbetar för att återföra barnsoldater till sina föräldrar beskriver under en intervju, publicerad av Omvärlden, att burmeser är världsmästare i riskanalys. I en publikation från brittiska tankesmedjan Chatham House beskrivs människor i sydöstra Burma på likande sätt, som sofistikerade experter på överlevnad.
Sårbarhet är inte detsamma som oförmåga att försöka skydda sitt levebröd eller om möjligt förbättra sin livssituation. Men givet de fruktansvärda omständigheter under vilka människor i östra Burma lever och landets ledares misskötsel av nationella tillgångar, krävs fortsatt internationellt humanitärt stöd både på den burmesiska och thailändska sidan av gränsen. Detta i kombination med att inhemska oppositioner och civilsamhällets organisering erhåller stöd och landets självutsedde ledare – i militär eller civil skepnad – utsätts för påtryckningar. Makteliten saknar tydligen inte kapital. Nyligen publicerade The Telegraph uppgifter från Wikileaks om att juntaledaren Than Shwe 2009 planerat att köpa fotbollslaget Manchester United för en miljard US dollar.
Diakonia är en av elva medlemmar från nio länder i TBBC och bidrar sedan många år med ekonomiskt stöd och erfarenhet till konsortiet.
Petra Zäther Strader, regionsekreterare för Diakonias arbete i Asien
FNs lista handlar så klart om människors inkomster. Men den tar också hänsyn till saker som hälsa och utbildning. En annan sak som ingår är säkerhet, något som i praktiken innebär en jämförelse av länders antal flyktingar mm. I många fall bygger FN sin statistik på nationella databaser men i fall som Burma, då dessa är osäkra källor, använder man de alternativ som finns att tillgå.
Thailand Burma Border Consortium (TBBC) publicerar årligen imponerande studier som minst sagt kompletterar nationell statistik i östra Burma. 2010 års studie om flykt, fattigdom och säkerhet publicerades nyligen. TBBC har samlat data per hushåll i samarbete med lokalbefolkningen i områden som under många år härjats av våldsamma konflikter mellan militärjuntan och beväpnade etniska minoriteter. Det är inte förvånande att studien kan presentera trovärdiga siffror som skiljer sig från den nationella statistiken.
Studien beskriver fattigdomsnivåer som är bland de mest allvarliga som hittills uppmätts i Burma. I ett av områdena svarade hälften av de intervjuade att de förlorat sitt levebröd under de senaste sex månaderna på grund av tvångsförflyttning, tvångsarbete, eller begränsad rörelsefrihet. Enligt nationell statistik finns inte denna fattigdomsnivå i östra Burma.
Det finns fler bidrag. Under ledning av Mae Tao Clinic samlade en grupp organisationer under 2009 in information om hälsa. Rapporten Diagnosis Critical – Health and Human Rights in Eastern Burma innehåller uppgifter om befolkningsgrupper i östra Burma där 41% av barnen var undernärda och där 60% av dödsfallen bland barn under fem föregicks av sjukdomar som går att bota.
TBBC och andra organisationer lyckas samla grundläggande och viktig information från östra Burma. En framgångsfaktor är att man verkar och har förtroende som humanitär aktör, framför allt tack vare det omfattande arbetet i flyktingläger i Thailand längs gränsen till Burma. Arbetet med flyktingarna i lägren bygger på att de själva har en fortsatt aktiv roll i sin egen överlevnad. Den förtröstan och initiativrikedom som finns i lägren beskrevs senast på ett personligt sätt av modellen och skådespelerskan Lily Cole i The Guardian.
Naturligtvis existerar det en överlevnadsinstinkt och initiativrikedom också i de mest utsatta områden i östra Burma. En ILO anställd som arbetar för att återföra barnsoldater till sina föräldrar beskriver under en intervju, publicerad av Omvärlden, att burmeser är världsmästare i riskanalys. I en publikation från brittiska tankesmedjan Chatham House beskrivs människor i sydöstra Burma på likande sätt, som sofistikerade experter på överlevnad.
Sårbarhet är inte detsamma som oförmåga att försöka skydda sitt levebröd eller om möjligt förbättra sin livssituation. Men givet de fruktansvärda omständigheter under vilka människor i östra Burma lever och landets ledares misskötsel av nationella tillgångar, krävs fortsatt internationellt humanitärt stöd både på den burmesiska och thailändska sidan av gränsen. Detta i kombination med att inhemska oppositioner och civilsamhällets organisering erhåller stöd och landets självutsedde ledare – i militär eller civil skepnad – utsätts för påtryckningar. Makteliten saknar tydligen inte kapital. Nyligen publicerade The Telegraph uppgifter från Wikileaks om att juntaledaren Than Shwe 2009 planerat att köpa fotbollslaget Manchester United för en miljard US dollar.
Diakonia är en av elva medlemmar från nio länder i TBBC och bidrar sedan många år med ekonomiskt stöd och erfarenhet till konsortiet.
Petra Zäther Strader, regionsekreterare för Diakonias arbete i Asien
måndag 13 december 2010
Vallfartsort och fredszon
Utanför kyrkoområdet i Madhu står en skylt som kungör på tre språk: DETTA ÄR EN HELIG PLATS. BÄR INTE VAPEN HÄR! Kyrkan i Madhu har kallats Sri Lankas Lourdes. Människor vallfärdar hit i stora skaror. De senaste hundra åren har det för det mesta handlat om hundratusentals årligen. Under kriget kom det att bli tillflyktsort för krigsflyktingar. Det fanns en informell överenskommelse från krigförande parter att respektera platsen som vapen- och krigsfri zon.
Det första jag ser när jag stiger in i kyrkan är den berömda Madonnan av Mantai som tronar ovanför altaret. Hon fördes till Madhu av katoliker från Mantai som ville rädda både sig själva och madonnan undan religionsförföljelse på 1660-talet, då reformerta kristna förföljde kristna av romersk-katolsk tro. Madonnan av Mantai kom således själv till Madhu såsom flykting en gång i tiden. Hon anses besitta särskilda helande krafter och är huvudanledning till att människor vallfärdar hit. Därmed har hon lyckats ena inte endast kristna av olika slag. Till Madhu vallfärdar sedan länge människor av alla religiösa och etniska tillhörigheter i Sri Lanka: buddhister, hinduer, muslimer och kristna. Då fredssamtal och vapenvila stod för dörren (2001) var Madonnan av Mantai ute på ”pilgrimsresa för fred”, en sorts turné i landet, och drog då till sig stora skaror överallt dit hon kom.
Madhu har blivit känd som fredszon och fredskyrka. Fredskyrka kan man vara på många olika sätt. Jag tycker att Madhu kan tjäna som inspiration på tre punkter:
1.Ett tydligt NEJ till vapen och en påminnelse om hur konkret ett sådant ställningstagande är (såsom vapenhusen i gamla kyrkor där man bokstavligt talat ska lämna ifrån sig alla eventuella vapen innan man går in i kyrkan). Nyligen har kyrkorna i Sverige uppmärksammat årets Globala vecka med tema vapenhandel som förhoppningsvis gett många därhemma inspiration till konkret handling.
2.En fristad för människor på flykt. Under särskilt svåra tider har det skydd kyrkan i Madhu kunnat erbjuda såsom i princip fredad från attack (med särskilt skydd enligt internationell rätt och i det här fallet efter särskilda informella överenskommelser) kompletterats med internationell preventiv närvaro. Den världsvida kyrkan kan också vara engagerad i internationell preventiv närvaro på flera olika sätt – det ekumeniska följeslagarprogrammet i Israel och Palestina är ett välkänt exempel.
3.Trygg förankring i den egna traditionen förenad med en radikal och chosefri öppenhet gentemot människor av annan tro.
torsdag 2 december 2010
Rättvisa detaljer i Cancun
Klimatmötet i Cancun har startat. Förväntningarna är nedskruvade, men behovet av ett rättvist och ambitiöst avtal är viktigare än någonsin.
Vi kan inte förvänta oss en heltäckande överenskommelse i Cancun. Men viktiga steg måste tas för att möjliggöra en överenskommelse i Sydafrika nästa år.
Finansiering är ett sådant viktigt steg. Utvecklingsländer behöver medel för att anpassa sig till det ändrade klimatet. Och för att på sikt kunna minska sina utsläpp. Det handlar om stora belopp som måste fram – snabbt och förutsägbart.
Skatt på flyg- och sjötrafik
En potentiell inkomstkälla, som kan bidra till finansieringen, är en skatt på flyg- och sjötrafik. En sådan skatt slår två flugor i en smäll. Det skulle göra en flygbiljett något dyrare, vilket är en dålig nyhet för en partysugen stockholmare som vill resa till Barcelona under en weekend. Men ett minska resandet är bra för klimatet och därmed för mänskligheten i stort. Och den extra skatten skulle totalt uppbringa 70 miljarder kronor per år för att bekämpa klimatförändringarna.
Ur ett klimaträttviseperspektiv är svaret självklart: Vi behöver skatten! Eller??
Klimaträttvisa ligger också i detaljerna. Diakonia driver, tillsammans med andra organisationer i Cancun, både att skatten blir verklighet och att den är rättvis. Skatten har debatterats inom klimatförhandlingarna i 14 år utan att ett beslut har tagits. Men nyligen gav FN ut en rapport kring nya typer av finansieringskällor. I denna nämndes skatt på flyg- och sjötrafik, vilket har gjort frågan aktuell igen.
Diakonia: De rika länderna ska betala
Hur texten formuleras har potentiellt enorma effekter på världen. Ska exempelvis alla länder omfattas? Diakonia vill att de minst utvecklade länderna inte ska betala skatten. Och genom en återbäring ska inget utvecklingsland förlora på att det blir dyrare med exempelvis export och turism.
Nuvarande förhandlingstext innehåller inga detaljer. Den ger bara ett uppdrag till de FN-myndigheter som är ansvariga för flyg- och sjötrafik att ta fram ett förslag för hur skatten ska bli verklighet. Så under Cancun läggs förhoppningsvis grunden för texten. Under en nattmangling kan en ny formulering komma till. En annan formulering kan skapas i ett informellt samtal mellan förhandlingsdelegationerna. Ett antal negativa kommentarer från världens mäktigaste länder i plenisalen kan också fälla hela förslaget. Vi i civila samhället är med och försöker påverka.
Tänk er förhandlingsspelet som en hög med pusselbitar. Pusslet måste läggs och det snabbt – vi behöver sätta press på beslutsfattarna. Men samtidigt får vi inte tvinga ner bitarna där de inte passar – varje förslag måste granskas utifrån ett klimaträttviseperspektiv. Ytterst sett handlar det om att varje mening i förhandlingstexten har betydelse för vår framtida värld. Skatten på flyg- och sjötransporter hoppas vi blir en rättvis pusselbit i ett kommande globalt klimatavtal.
/Andreas Ulfsax, policyrådgivare klimat, på plats i Cancun
>> Läs mer om klimatmötet på Diakonias webbplats
>> Diakonias sex punkter för ett rättvist klimatavtal
>> Kyrkans tidning intervjuar Andreas Ulfsax om hur det går på klimatmötet (6 december)
Vi kan inte förvänta oss en heltäckande överenskommelse i Cancun. Men viktiga steg måste tas för att möjliggöra en överenskommelse i Sydafrika nästa år.
Finansiering är ett sådant viktigt steg. Utvecklingsländer behöver medel för att anpassa sig till det ändrade klimatet. Och för att på sikt kunna minska sina utsläpp. Det handlar om stora belopp som måste fram – snabbt och förutsägbart.
Skatt på flyg- och sjötrafik
En potentiell inkomstkälla, som kan bidra till finansieringen, är en skatt på flyg- och sjötrafik. En sådan skatt slår två flugor i en smäll. Det skulle göra en flygbiljett något dyrare, vilket är en dålig nyhet för en partysugen stockholmare som vill resa till Barcelona under en weekend. Men ett minska resandet är bra för klimatet och därmed för mänskligheten i stort. Och den extra skatten skulle totalt uppbringa 70 miljarder kronor per år för att bekämpa klimatförändringarna.
Ur ett klimaträttviseperspektiv är svaret självklart: Vi behöver skatten! Eller??
Klimaträttvisa ligger också i detaljerna. Diakonia driver, tillsammans med andra organisationer i Cancun, både att skatten blir verklighet och att den är rättvis. Skatten har debatterats inom klimatförhandlingarna i 14 år utan att ett beslut har tagits. Men nyligen gav FN ut en rapport kring nya typer av finansieringskällor. I denna nämndes skatt på flyg- och sjötrafik, vilket har gjort frågan aktuell igen.
Diakonia: De rika länderna ska betala
Hur texten formuleras har potentiellt enorma effekter på världen. Ska exempelvis alla länder omfattas? Diakonia vill att de minst utvecklade länderna inte ska betala skatten. Och genom en återbäring ska inget utvecklingsland förlora på att det blir dyrare med exempelvis export och turism.
Nuvarande förhandlingstext innehåller inga detaljer. Den ger bara ett uppdrag till de FN-myndigheter som är ansvariga för flyg- och sjötrafik att ta fram ett förslag för hur skatten ska bli verklighet. Så under Cancun läggs förhoppningsvis grunden för texten. Under en nattmangling kan en ny formulering komma till. En annan formulering kan skapas i ett informellt samtal mellan förhandlingsdelegationerna. Ett antal negativa kommentarer från världens mäktigaste länder i plenisalen kan också fälla hela förslaget. Vi i civila samhället är med och försöker påverka.
Tänk er förhandlingsspelet som en hög med pusselbitar. Pusslet måste läggs och det snabbt – vi behöver sätta press på beslutsfattarna. Men samtidigt får vi inte tvinga ner bitarna där de inte passar – varje förslag måste granskas utifrån ett klimaträttviseperspektiv. Ytterst sett handlar det om att varje mening i förhandlingstexten har betydelse för vår framtida värld. Skatten på flyg- och sjötransporter hoppas vi blir en rättvis pusselbit i ett kommande globalt klimatavtal.
/Andreas Ulfsax, policyrådgivare klimat, på plats i Cancun
>> Läs mer om klimatmötet på Diakonias webbplats
>> Diakonias sex punkter för ett rättvist klimatavtal
>> Kyrkans tidning intervjuar Andreas Ulfsax om hur det går på klimatmötet (6 december)
tisdag 30 november 2010
Vad vi gör idag skapar vår framtid
Men vad vi inte gör idag skapar också vår framtid.
Den senaste statistiken från UNAIDS kom för en vecka sedan och speglar situationen år 2008. Världshälsoorganisationen uppskattar att aids har dödat mer än 25 miljoner människor sedan viruset först upptäcktes 1981. Detta gör hiv till en av de värsta pandemierna genom historien. Trots de senaste förbättringarna när det gäller behandling och vård i många delar av världen väntar miljontals människor fortfarande på att få tillgång till medicinsk behandling. En viktig orsak till spridningen av viruset är våld mot kvinnor. Våld kan påverka kvinnors barnafödande liksom andra aspekter på hennes fysiska och mentala hälsa. Sexuellt våld har lett till fler hivinfekterade kvinnor jämfört med män.
51 procent av alla människor som lever med hiv och aids är kvinnor (över 20 miljoner). Över hela världen drabbar hälften av nya hivinfektioner unga människor mellan 15 och 24 år, och över 60 procent av de hivpositiva ungdomarna är kvinnor. 55 procent av de 16 000 som dagligen smittas är kvinnor. Aids räknas nu som en av de främsta dödsorsakerna bland kvinnor mellan 20 och 40 år, i flera städer i Europa, i Afrika söder om Sahara och i USA.
När tuberkulosen härjade som värst i Sverige ansågs den skamlig. Den slog hårdast mot fattiga och trångbodda familjer. Den som blev sjuk skämdes för sin fattigdom och det fanns inget botemedel. Jag tar upp tuberkulos på Internationella Aidsdagen därför att det var en sjukdom som påverkade människor och samhällen på ett likartat sätt som aids gör idag. Tuberkulos är dessutom på väg tillbaka på grund av hiv.
Tuberkulosen fanns i det svenska samhället från åtminstone 1750 och framöver under hela 1800-talet och 1900-talets första decennier. Levnadsnivån påverkade förekomsten av tuberkulos lika väl som tuberkulosen påverkade levnadsnivån. Den som var fattig och trångbodd hade inte samma möjligheter att minska smittrisken samt genom näringsrik mat stärka sitt immunförsvar. Trångboddheten var oftast förenad med bristfälliga bostäder där drag och allmänt ohygieniska förhållanden bidrog till att försämra invånarnas allmäntillstånd och därmed underlätta risken för infektion eller ny smitta. Inflyttningen till städer, med svåra sociala och ekonomiska förhållanden, ökade också förekomsten av tuberkulos. Stockholm hade en av världens högsta förekomst av tuberkulos under perioden 1750-1830. Vad gjorde vi då? Vi storsatsade på information, hälsoundersökningar och utvecklandet av verksamt vaccin och medicin, men samtidigt gjorde vårt land stora sociala ekonomiska framsteg mot demokratisk samhällstyrning. Fattigdomen och orättvisorna bekämpades. Tuberkulosen kunde inte överleva med den massiva insatsen. Tuberkulosen sågs som en ”fattigdomssjukdom”. Är det inte så med aids också? Känns inte tuberkulosens historia bekant i dagens aids-verklighet?
Trots det verksamma vaccinet samt medicinerna mot tuberkulos vi har är sjukdomen på väg tillbaka till följd av hiv. Hur ser det ut i världen idag? Under 2009 dog 400 000 hivsmittade av tuberkulos. En tredjedel av jordens befolkning bär på en vilande infektion med tuberkulos, och av dessa blir tio procent sjuka i tuberkulos under sin livstid. Det leder till mer än två miljoner dödsfall per år. Att samtidigt smittas av hiv ökar risken för att den vilande tuberkulosinfektionen ska bryta ut.
Varför har inte hiv fått samma stora spridning i Sverige idag och som tuberkulosen fick? Svaret är ganska givet. Vi har en annan situation idag eftersom vi satsade på hälsa, utbildning och välstånd för alla. Det finns en fantastisk sjukvårdsorganisation som tar hand om hivsmittade, alla har tillgång till anonym testning, behandling och rådgivning.
Vad vi gör idag – hur vi prioriterar resurserna för att säkra människors rätt till hälsa på lika villkor – visar sig imorgon för kommande generationer. Vi kan inte isolera oss i vår svenska trygghet när det gäller vår hälsa. Vi lever i en global värld. Vad vi gör eller inte gör internationellt där behoven finns, faller tillbaka på oss själva.
Våra barn och barnbarn kommer att fråga: Varför gjorde ni inte mer när ni hade kunskapen?
Mirjam Dahlgren, hiv/aids- och jämställdhetssamordnare
Den senaste statistiken från UNAIDS kom för en vecka sedan och speglar situationen år 2008. Världshälsoorganisationen uppskattar att aids har dödat mer än 25 miljoner människor sedan viruset först upptäcktes 1981. Detta gör hiv till en av de värsta pandemierna genom historien. Trots de senaste förbättringarna när det gäller behandling och vård i många delar av världen väntar miljontals människor fortfarande på att få tillgång till medicinsk behandling. En viktig orsak till spridningen av viruset är våld mot kvinnor. Våld kan påverka kvinnors barnafödande liksom andra aspekter på hennes fysiska och mentala hälsa. Sexuellt våld har lett till fler hivinfekterade kvinnor jämfört med män.
51 procent av alla människor som lever med hiv och aids är kvinnor (över 20 miljoner). Över hela världen drabbar hälften av nya hivinfektioner unga människor mellan 15 och 24 år, och över 60 procent av de hivpositiva ungdomarna är kvinnor. 55 procent av de 16 000 som dagligen smittas är kvinnor. Aids räknas nu som en av de främsta dödsorsakerna bland kvinnor mellan 20 och 40 år, i flera städer i Europa, i Afrika söder om Sahara och i USA.
När tuberkulosen härjade som värst i Sverige ansågs den skamlig. Den slog hårdast mot fattiga och trångbodda familjer. Den som blev sjuk skämdes för sin fattigdom och det fanns inget botemedel. Jag tar upp tuberkulos på Internationella Aidsdagen därför att det var en sjukdom som påverkade människor och samhällen på ett likartat sätt som aids gör idag. Tuberkulos är dessutom på väg tillbaka på grund av hiv.
Tuberkulosen fanns i det svenska samhället från åtminstone 1750 och framöver under hela 1800-talet och 1900-talets första decennier. Levnadsnivån påverkade förekomsten av tuberkulos lika väl som tuberkulosen påverkade levnadsnivån. Den som var fattig och trångbodd hade inte samma möjligheter att minska smittrisken samt genom näringsrik mat stärka sitt immunförsvar. Trångboddheten var oftast förenad med bristfälliga bostäder där drag och allmänt ohygieniska förhållanden bidrog till att försämra invånarnas allmäntillstånd och därmed underlätta risken för infektion eller ny smitta. Inflyttningen till städer, med svåra sociala och ekonomiska förhållanden, ökade också förekomsten av tuberkulos. Stockholm hade en av världens högsta förekomst av tuberkulos under perioden 1750-1830. Vad gjorde vi då? Vi storsatsade på information, hälsoundersökningar och utvecklandet av verksamt vaccin och medicin, men samtidigt gjorde vårt land stora sociala ekonomiska framsteg mot demokratisk samhällstyrning. Fattigdomen och orättvisorna bekämpades. Tuberkulosen kunde inte överleva med den massiva insatsen. Tuberkulosen sågs som en ”fattigdomssjukdom”. Är det inte så med aids också? Känns inte tuberkulosens historia bekant i dagens aids-verklighet?
Trots det verksamma vaccinet samt medicinerna mot tuberkulos vi har är sjukdomen på väg tillbaka till följd av hiv. Hur ser det ut i världen idag? Under 2009 dog 400 000 hivsmittade av tuberkulos. En tredjedel av jordens befolkning bär på en vilande infektion med tuberkulos, och av dessa blir tio procent sjuka i tuberkulos under sin livstid. Det leder till mer än två miljoner dödsfall per år. Att samtidigt smittas av hiv ökar risken för att den vilande tuberkulosinfektionen ska bryta ut.
Varför har inte hiv fått samma stora spridning i Sverige idag och som tuberkulosen fick? Svaret är ganska givet. Vi har en annan situation idag eftersom vi satsade på hälsa, utbildning och välstånd för alla. Det finns en fantastisk sjukvårdsorganisation som tar hand om hivsmittade, alla har tillgång till anonym testning, behandling och rådgivning.
Vad vi gör idag – hur vi prioriterar resurserna för att säkra människors rätt till hälsa på lika villkor – visar sig imorgon för kommande generationer. Vi kan inte isolera oss i vår svenska trygghet när det gäller vår hälsa. Vi lever i en global värld. Vad vi gör eller inte gör internationellt där behoven finns, faller tillbaka på oss själva.
Våra barn och barnbarn kommer att fråga: Varför gjorde ni inte mer när ni hade kunskapen?
Mirjam Dahlgren, hiv/aids- och jämställdhetssamordnare
måndag 29 november 2010
Europarådets nya resolution kastar oss tillbaka till 1743
Vad händer med kvinnors rättigheter när Europarådet nu har antagit en resolution som går emot FN:s millenniemål om jämställdhet och kamp mot mödradödlighet? Den 7 oktober togs en resolution går emot både FN-stadgan om alla människors lika värde, millenniemålen och vissa medlemsländers nationella lagar. En resolution som hotar kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter.
År 1743 stadgade lagen i Sverige dödsstraff för fosterutdrivning. Ansvaret lades helt på den kvinnliga parten. Med Europarådets nya resolution kastas vi tillbaka till 1743 då kvinnor nekades medicinsk laglig och säker abort. Ordet rättigheter i begreppet ”sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter” gäller inte alla. Kvinnor ska kunna nekas medicinsk laglig abort utan hänsyn till deras rätt till hälsa, oavsett om graviditeten tillkommit genom övergrepp eller om den hotar hennes överlevnad.
Om heder och skam skriver Vanja Berggren, lektor i folkhälsovetenskap vid högskolan i Kristianstad, i Trelleborgs Allehanda. ”Heder kan kännas som ett främmande begrepp som förknippas med invandrare, ofta från Mellanöstern, och med hedersvåld,” skriver Berggren.
”Barn utom äktenskapet ses än idag i många kulturer som den ultimata skammen. I många kulturer ses en ogift kvinnas kyskhet och en gift kvinnas trohet som avgörande för hennes heder. Just detta var normen för vad som sågs som vanhedrande också hos oss för inte längesedan”, skriver Berggren och påminner om seder som kyrktagning av ogifta mödrar, tvångsmjölkning av pigornas bröst, straff för abort och gammaltestamentliga straff för otukt.
Sverige lyfts ofta fram som ett internationellt föredöme när det gäller sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR). Den svenska regeringen var till exempel först i världen med att anta en policy för sitt utvecklingssamarbete på detta område.
Definitionerna av sexuell hälsa, sexuella rättigheter, reproduktiv hälsa och reproduktiva rättigheter utgår från existerande internationella överenskommelser. Sexuell hälsa handlar om livskvalitet och personliga relationer, om rådgivning och hälsovård. Sexuella rättigheter innefattar rätten för alla människor att bestämma över sin egen kropp och sexualitet. Reproduktiv hälsa är ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande kring det reproduktiva systemet och inte bara frånvaro av sjukdom. Reproduktiva rättigheter omfattar den enskilda individens rätt att bestämma antalet barn och hur tätt dessa ska komma. Dessa rättigheter ska varje människa kunna hävda utan risk för diskriminering, våld eller tvång.
Vad har Sverige egentligen för genomslag när det gäller SRHR-relaterade frågor? Vad gör vi, Sverige, i EU och i vårt internationella samarbete, när en resolution som strider mot FN:s mänskliga rättigheter antas?
Den av er som är utan synd ska kasta första stenen, sa Jesus när en kvinna anklagades för äktenskapsbrott. Det tycker jag pekar på jämställdhet i synen på de bägge könen och ansvaret för sexualiteten. Männen som tänkt straffa kvinnan släppte sina stenar, en efter en, med början av de äldste. Moderna demokratier med större frihet för kvinnor har snarare präglats av kristet arv och åskådning, där det inte finns grund för att döma kvinnor annorlunda än män. Men fortfarande brister samhället i respekt inför människan överlag och speciellt då kvinnan.
”En likhet över tid och rum är att det sällan frågas efter den medskyldige”, som Berggren skriver.
Mirjam Dahlgren, hiv/aids- och jämställdhetssamordnare
År 1743 stadgade lagen i Sverige dödsstraff för fosterutdrivning. Ansvaret lades helt på den kvinnliga parten. Med Europarådets nya resolution kastas vi tillbaka till 1743 då kvinnor nekades medicinsk laglig och säker abort. Ordet rättigheter i begreppet ”sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter” gäller inte alla. Kvinnor ska kunna nekas medicinsk laglig abort utan hänsyn till deras rätt till hälsa, oavsett om graviditeten tillkommit genom övergrepp eller om den hotar hennes överlevnad.
Om heder och skam skriver Vanja Berggren, lektor i folkhälsovetenskap vid högskolan i Kristianstad, i Trelleborgs Allehanda. ”Heder kan kännas som ett främmande begrepp som förknippas med invandrare, ofta från Mellanöstern, och med hedersvåld,” skriver Berggren.
”Barn utom äktenskapet ses än idag i många kulturer som den ultimata skammen. I många kulturer ses en ogift kvinnas kyskhet och en gift kvinnas trohet som avgörande för hennes heder. Just detta var normen för vad som sågs som vanhedrande också hos oss för inte längesedan”, skriver Berggren och påminner om seder som kyrktagning av ogifta mödrar, tvångsmjölkning av pigornas bröst, straff för abort och gammaltestamentliga straff för otukt.
Sverige lyfts ofta fram som ett internationellt föredöme när det gäller sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR). Den svenska regeringen var till exempel först i världen med att anta en policy för sitt utvecklingssamarbete på detta område.
Definitionerna av sexuell hälsa, sexuella rättigheter, reproduktiv hälsa och reproduktiva rättigheter utgår från existerande internationella överenskommelser. Sexuell hälsa handlar om livskvalitet och personliga relationer, om rådgivning och hälsovård. Sexuella rättigheter innefattar rätten för alla människor att bestämma över sin egen kropp och sexualitet. Reproduktiv hälsa är ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande kring det reproduktiva systemet och inte bara frånvaro av sjukdom. Reproduktiva rättigheter omfattar den enskilda individens rätt att bestämma antalet barn och hur tätt dessa ska komma. Dessa rättigheter ska varje människa kunna hävda utan risk för diskriminering, våld eller tvång.
Vad har Sverige egentligen för genomslag när det gäller SRHR-relaterade frågor? Vad gör vi, Sverige, i EU och i vårt internationella samarbete, när en resolution som strider mot FN:s mänskliga rättigheter antas?
Den av er som är utan synd ska kasta första stenen, sa Jesus när en kvinna anklagades för äktenskapsbrott. Det tycker jag pekar på jämställdhet i synen på de bägge könen och ansvaret för sexualiteten. Männen som tänkt straffa kvinnan släppte sina stenar, en efter en, med början av de äldste. Moderna demokratier med större frihet för kvinnor har snarare präglats av kristet arv och åskådning, där det inte finns grund för att döma kvinnor annorlunda än män. Men fortfarande brister samhället i respekt inför människan överlag och speciellt då kvinnan.
”En likhet över tid och rum är att det sällan frågas efter den medskyldige”, som Berggren skriver.
Mirjam Dahlgren, hiv/aids- och jämställdhetssamordnare
torsdag 18 november 2010
Klimaträttvisa - inte smulor ifrån den rikes bord!
Har Sverige en ambitiös klimatpolitik? Från regeringshåll menar man att Sverige visst tar sitt ansvar! Sverige har ju både utsläppsmål och åtgärder. Men hur används egentligen "ambitiös" och "ansvarsfull" i det svenska språket. Här kommer ett exempel:
Föreställ dig en person som har ett fint grönsaksland som är värt 100 kronor. En dag kommer två ligister som stjäl och förstör. Efter ett tag så ångrar de sina handlingar. Den första ligisten erbjuder ägaren 20 kronor. Den andra ligisten erbjuder ägaren 22 kronor. Är den andra ligisten, som ju ger 2 kronor mer än den första, ambitiös? Nej! Minst 100 kronor bör de självklart betala.
Inom klimatpolitiken används ord som "ambitiös" och "ansvarsfull" annorlunda. Här framställs Sverige, till skillnad från ligist nummer två, ofta som ansvarstagande. Genom att jämföra sig med rätt länder har den svenska regeringen blivit ganska nöjd och belåten. Ett tillstånd som hindrar en nödvändig ökning av Sveriges ambitioner.
Modellen Greenhouse Development Rights kan användas för att räkna ut motsvarigheten till grönsakslandets 100 kronor. Det vill säga vad ett land bör bidra med för att hålla den globala uppvärmningen inom rimliga gränser och minska effekterna på dem som är mest sårbara. Beräkningarna utgår ifrån länders historiska ansvar och ekonomiska förmåga.
Modellen används bland annat i en rapport som tagits fram av Stockholm Environment Institute. Här jämförs Sveriges nuvarande mätbara åtagande för att få ner utsläppen, på hemmaplan och utomlands. Siffrorna är i klass med ligisternas återbetalning. Sverige tar bara på sig en tredjedel av de ansträngningar man bör ta på sig. Smulor alltså!
Snart blir det nya klimatförhandlingar, denna gång i Cancun, Mexico. Förväntningarna har skruvats ner, men framsteg på längre sikt är möjliga. Vad som krävs är politisk vilja och stegvis ökande ambitioner. Speciellt från Sverige och EU, som har all möjlighet att ta en ledarroll.
Var med och påverka vad som är långsiktigt politiskt möjligt. Du behöver bara några smulor...
Läs mer på vår kampanjsida!
/Andreas Ulfsax, policyrådgivare klimat
Föreställ dig en person som har ett fint grönsaksland som är värt 100 kronor. En dag kommer två ligister som stjäl och förstör. Efter ett tag så ångrar de sina handlingar. Den första ligisten erbjuder ägaren 20 kronor. Den andra ligisten erbjuder ägaren 22 kronor. Är den andra ligisten, som ju ger 2 kronor mer än den första, ambitiös? Nej! Minst 100 kronor bör de självklart betala.
Inom klimatpolitiken används ord som "ambitiös" och "ansvarsfull" annorlunda. Här framställs Sverige, till skillnad från ligist nummer två, ofta som ansvarstagande. Genom att jämföra sig med rätt länder har den svenska regeringen blivit ganska nöjd och belåten. Ett tillstånd som hindrar en nödvändig ökning av Sveriges ambitioner.
Modellen Greenhouse Development Rights kan användas för att räkna ut motsvarigheten till grönsakslandets 100 kronor. Det vill säga vad ett land bör bidra med för att hålla den globala uppvärmningen inom rimliga gränser och minska effekterna på dem som är mest sårbara. Beräkningarna utgår ifrån länders historiska ansvar och ekonomiska förmåga.
Modellen används bland annat i en rapport som tagits fram av Stockholm Environment Institute. Här jämförs Sveriges nuvarande mätbara åtagande för att få ner utsläppen, på hemmaplan och utomlands. Siffrorna är i klass med ligisternas återbetalning. Sverige tar bara på sig en tredjedel av de ansträngningar man bör ta på sig. Smulor alltså!
Snart blir det nya klimatförhandlingar, denna gång i Cancun, Mexico. Förväntningarna har skruvats ner, men framsteg på längre sikt är möjliga. Vad som krävs är politisk vilja och stegvis ökande ambitioner. Speciellt från Sverige och EU, som har all möjlighet att ta en ledarroll.
Var med och påverka vad som är långsiktigt politiskt möjligt. Du behöver bara några smulor...
Läs mer på vår kampanjsida!
/Andreas Ulfsax, policyrådgivare klimat
tisdag 16 november 2010
Hur många fler hemlösa nätter?
På några få dygn kan mycket hända. Den 13 november släpptes den burmesiska oppositionsledaren Aung San Suu Kyi fri. Den 8 november, dagen efter det första valet på 20 år i Burma, blossade stridigheter upp mellan juntans armé och etniska beväpnade grupper längs östra Burmas gräns. 20 000 människor, främst från Karenstaten, flydde över gränsen till Thailand. Så många har aldrig tidigare passerat gränsen under så kort tid. Två dagar senare rapporterar medier att röken från stridigheterna hade lagt sig och att den thailändska militären skickar tillbaka människor i tusental över gränsen. Men konfrontationer mellan juntan och de etniska minoritetsgrupperna kommer sannolikt att fortgå, liksom brotten mot de mänskliga rättigheterna. Människor kommer att fortsätta fly över gränsen.
Idag lever uppskattningsvis en halv miljon internflyktingar i östra Burma, där en tredjedel av den burmesiska armén strider mot etniska beväpnade grupper. Civilbefolkning drivs på flykt när dammar byggs, pipelines och vägar dras, gruvor och skog exploateras. Byar bränns ner, människor utsätts för tvångsarbete, tortyr, våldtäkt, avrättningar… ja, alla tänkbara brott mot de mänskliga rättigheterna begås varje dag i den här delen av världen. Samtidigt går juntans generaler ostraffade.
Många rapporter har skrivits om dessa övergrepp. FN:s särskilda rapportör för mänskliga rättigheter i Burma, Tomas Ojea Quintana, har föreslagit att en kommission bör utreda om det som händer i Burma är brott mot mänskligheten och krigsbrott, ett förslag som Sverige bör stödja.
Det är nu mer än 25 år sedan flyktingar började komma till Thailand i större antal. I avlägsna byar, omhuldade av tät djungel och höga berg längs Thailands västra gräns, lever idag ca 150 000 flyktingar i nio läger.
Jag arbetade i två år för Diakonias samarbetsorganisation Thailand Burma Border Consortium – TBBC, som förser flyktingarna med mat, byggmaterial till hus och andra humanitära förnödenheter. Mina intryck från dessa läger var till en början ganska positiva. Människor där bygger sina egna hus, driver barnhem, skolor och kliniker. Jag minns att jag tyckte det var fint att somliga dekorerade sina hus.
Men ett flyktingläger kan aldrig bli ett hem. Ofta befinner sig människorna i lägren bara några kilometer ifrån sina byar på andra sidan gränsen. Utsatta och beroende av omvärldens stöd, i väntan på något annat. Många oroar sig för att världen där ute ska glömma bort dem.
Att vara flykting är att ha överlevt. När du har överlevt, går du vidare. Men att "gå vidare” har för många kommit att bli en påfrestande marsch, utan mål i sikte.
25 år, eller 9 000 dygn, är en lång tid som rymmer många livsöden och historier. På TBBC bestämde vi oss för att låta människorna själva berätta. Resultatet blev boken Nine Thousand Nights (2010), en antologi med röster från människor som lever eller har levt längs gränsen. De berättar om våld och flykt, om hemlängtan, om vardagslivet i lägren och om att leva i det limbo som flyktingskapet innebär.
Aung San Suu Kyis frigivning är glädjande och bidrar till att hålla hoppet om ett demokratiskt Burma levande. Men det är lång väg kvar innan Burna blir ett land dit folk kan återvända í säkerhet. Att det nu har hållits val får aldrig bli en anledning att skicka tillbaka människor som av humanitära skäl har flytt från Burma. Konflikten i östra Burma pågår varje dag och det är många som längtar efter att få komma hem.
Mina Jhowry, policyhandläggare Diakonia och före detta kommunikatör på TBBC
Fotnot: TBBC publicerar årligen rapporter som kartlägger internflyktingsituationen i östra Burma.
Idag lever uppskattningsvis en halv miljon internflyktingar i östra Burma, där en tredjedel av den burmesiska armén strider mot etniska beväpnade grupper. Civilbefolkning drivs på flykt när dammar byggs, pipelines och vägar dras, gruvor och skog exploateras. Byar bränns ner, människor utsätts för tvångsarbete, tortyr, våldtäkt, avrättningar… ja, alla tänkbara brott mot de mänskliga rättigheterna begås varje dag i den här delen av världen. Samtidigt går juntans generaler ostraffade.
Många rapporter har skrivits om dessa övergrepp. FN:s särskilda rapportör för mänskliga rättigheter i Burma, Tomas Ojea Quintana, har föreslagit att en kommission bör utreda om det som händer i Burma är brott mot mänskligheten och krigsbrott, ett förslag som Sverige bör stödja.
Det är nu mer än 25 år sedan flyktingar började komma till Thailand i större antal. I avlägsna byar, omhuldade av tät djungel och höga berg längs Thailands västra gräns, lever idag ca 150 000 flyktingar i nio läger.
Jag arbetade i två år för Diakonias samarbetsorganisation Thailand Burma Border Consortium – TBBC, som förser flyktingarna med mat, byggmaterial till hus och andra humanitära förnödenheter. Mina intryck från dessa läger var till en början ganska positiva. Människor där bygger sina egna hus, driver barnhem, skolor och kliniker. Jag minns att jag tyckte det var fint att somliga dekorerade sina hus.
Men ett flyktingläger kan aldrig bli ett hem. Ofta befinner sig människorna i lägren bara några kilometer ifrån sina byar på andra sidan gränsen. Utsatta och beroende av omvärldens stöd, i väntan på något annat. Många oroar sig för att världen där ute ska glömma bort dem.
Att vara flykting är att ha överlevt. När du har överlevt, går du vidare. Men att "gå vidare” har för många kommit att bli en påfrestande marsch, utan mål i sikte.
25 år, eller 9 000 dygn, är en lång tid som rymmer många livsöden och historier. På TBBC bestämde vi oss för att låta människorna själva berätta. Resultatet blev boken Nine Thousand Nights (2010), en antologi med röster från människor som lever eller har levt längs gränsen. De berättar om våld och flykt, om hemlängtan, om vardagslivet i lägren och om att leva i det limbo som flyktingskapet innebär.
Aung San Suu Kyis frigivning är glädjande och bidrar till att hålla hoppet om ett demokratiskt Burma levande. Men det är lång väg kvar innan Burna blir ett land dit folk kan återvända í säkerhet. Att det nu har hållits val får aldrig bli en anledning att skicka tillbaka människor som av humanitära skäl har flytt från Burma. Konflikten i östra Burma pågår varje dag och det är många som längtar efter att få komma hem.
Mina Jhowry, policyhandläggare Diakonia och före detta kommunikatör på TBBC
Fotnot: TBBC publicerar årligen rapporter som kartlägger internflyktingsituationen i östra Burma.
söndag 7 november 2010
Samma måttstockar måste gälla för allt bistånd
Biståndsminister Gunilla Carlsson har rätt i att vi i biståndet måste bli bättre att redovisa resultat, engagemanget mot korruption och för ökad öppenhet är självklart positivt. I intervjuer och utspel har ministern betonat vikten av att varenda krona skall kunna följas och kunna redovisas. Kanonbra.
Men lever regeringen själv upp till sina ambitioner? Eller finns det två sorters bistånd – ett bistånd som skall kunna redovisa varenda krona, som skall utvärderas gentemot de mål som riksdagens satt upp för biståndet OCH ett helt annat bistånd – UD och politikernas eget bistånd som har andra måttstockar?
Ministern själv har lyft fram exempel på Sidafinansierade projekt där det förekommit korruption och efterlyst bättre rutiner. När Sida gick med underskott och inte hanterade sina pengar på ett bra sätt ledde det till att chefen fick avgå och Sida läxades upp offentligt.
I varje regeringsbudget presenteras en separat biståndsbudget. I denna budget kan man på sidan 10 läsa en tabell som går under rubriken Avräkningar. På detta ställe tar regeringen omkring 3 miljarder varje år för att täcka upp andra budgetposter i den svenska statsbudgeten. Det handlar bland annat om skuldavskrivningar av gamla företagsskulder. Skulder som uppkommit ur statliga exportkreditgarantier för svenska företag. Affärer som aldrig handlat om fattigdomsbekämpning. Det handlar om att biståndet i all högre grad finansierar svenska flyktingkostnader och det senaste är att biståndet storskaligt och schablonmässigt skall finansiera svenska ambassader runt om i världen i länder som inte hanterar bistånd. I Japan, Frankrike, Kanada, Spanien etc, etc.
Det är enorma belopp som tas från biståndet. Sedan 2006 har mer än 15 miljarder tagits från biståndet på detta sätt. På detta bistånd presenteras inga resultatrapporter. Detta bistånd betalas ut i princip utan någon öppenhet. Det enda är i princip några rader i en tabell. De årliga avräkningarna är dubbelt så stora som årliga anslaget till enskilda organisationer.
Skulle vi samla ihop resultatrapporter, revisionsrapporter och utvärderingar på det bistånd som går via enskilda organisationer under dessa fyra år handlar det om många ton papper. Tiotusentals sidor. Otroligt många timmars arbete av tusentals människor som lagt ned tid på rapporter och utvärderingar. Som vill att biståndet inte bara ska vara effektivt och ge resultat utan även att varenda krona skall gå fram. Men kontrasten till regeringens redovisningar och utvärderingar av de biståndsmedel som går via dessa avräkningar är total. Här finns ingenting. Det statliga utvärderingsorganet SADEV som granskar biståndet granskar inte dessa medel. Riksrevisionen granskar dem inte.
Det senaste påfundet är att storskaligt och schablonmässigt finansiera svenska ambassader i industriländer där vi inte har någon biståndsverksamhet. 2006 gick UD med underskott. Men lösningen för denna regering att hantera detta underskott har varit att öka biståndsfinansieringen från ca 300 till över 700 miljoner per år. Ambassaderna behöver inte ansöka om dessa medel, inga utvärderingar, inga ekonomiska separata rapporter på dessa medel, inga krav på relevanta resultatrapporter eller krav på att pengar som inte används skall skickas tillbaka. Enligt radioprogrammet Konflikt i P1 vet ambassadörerna ibland uppenbarligen inte ens själva om att ambassaderna delfinansieras med bistånd.
Tidigare socialdemokratiska regeringar tog också av biståndet till flyktingkostnader och till att finansiera en del av UD:s administration. Men sedan alliansregeringen kom till makten har dessa budgetposter ökat med över 100%.
Till det kommer att UD själv hanterar en allt större andel av biståndet – nu nästan hälften – bland annat det bistånd som går till olika FN-organ, men också ett växande antal egna projekt.
I den rapport från Riksrevisionen som läckte ut till media konstaterar Rikrevisionen att "vid en jämförelse med Sidas system för intern styrning och kontroll verkar UD:s processer inte lika väl utvecklade" och att en preliminär bedömning är att det "finns indiktioner på brister i den interna effektiviteten i UD:s handläggning". Riksrevisionens granskning var en förstudie som av någon anledning lades i byrålådan. Diakonias Bo Forsberg konstaterade i SVT:s Rapport: ” Det verkar som UD inte har städat hemma”.
Det enkla budskapet är att samma måttstockar måste gälla för allt bistånd. Det är inte acceptabelt med dessa schablonmässiga avräkningar. Ryktet säger att Storbritannien inte har denna typ av avräkningar då det finns en lag som i praktiken kräver att allt bistånd skall kunna granskas och utvärderas gentemot de mål som finns för biståndet. Visst kan ambassaden i Paris kunna använda bistånd – om de får ansöka, redovisa och utvärderas med samma måttstockar.
Läste en bra kommentar på avlöjandet i Ekot om biståndsfinansiering av många ambassader: "När UD ändå är i farten borde dom ju tänka på att ambassaderna även jobbar med miljö-, näringslivs-, jordbruks-, arbetsmarknadsfrågor etc. Varför inte ta fem procent av myndighets- budgetarna på flera områden? I slutändan kanske UD:s förvaltningsbudget kan gå med vinst."
Skärpning!
Magnus Walan, politik- och samhällskontakt, Diakonia
Men lever regeringen själv upp till sina ambitioner? Eller finns det två sorters bistånd – ett bistånd som skall kunna redovisa varenda krona, som skall utvärderas gentemot de mål som riksdagens satt upp för biståndet OCH ett helt annat bistånd – UD och politikernas eget bistånd som har andra måttstockar?
Ministern själv har lyft fram exempel på Sidafinansierade projekt där det förekommit korruption och efterlyst bättre rutiner. När Sida gick med underskott och inte hanterade sina pengar på ett bra sätt ledde det till att chefen fick avgå och Sida läxades upp offentligt.
I varje regeringsbudget presenteras en separat biståndsbudget. I denna budget kan man på sidan 10 läsa en tabell som går under rubriken Avräkningar. På detta ställe tar regeringen omkring 3 miljarder varje år för att täcka upp andra budgetposter i den svenska statsbudgeten. Det handlar bland annat om skuldavskrivningar av gamla företagsskulder. Skulder som uppkommit ur statliga exportkreditgarantier för svenska företag. Affärer som aldrig handlat om fattigdomsbekämpning. Det handlar om att biståndet i all högre grad finansierar svenska flyktingkostnader och det senaste är att biståndet storskaligt och schablonmässigt skall finansiera svenska ambassader runt om i världen i länder som inte hanterar bistånd. I Japan, Frankrike, Kanada, Spanien etc, etc.
Det är enorma belopp som tas från biståndet. Sedan 2006 har mer än 15 miljarder tagits från biståndet på detta sätt. På detta bistånd presenteras inga resultatrapporter. Detta bistånd betalas ut i princip utan någon öppenhet. Det enda är i princip några rader i en tabell. De årliga avräkningarna är dubbelt så stora som årliga anslaget till enskilda organisationer.
Skulle vi samla ihop resultatrapporter, revisionsrapporter och utvärderingar på det bistånd som går via enskilda organisationer under dessa fyra år handlar det om många ton papper. Tiotusentals sidor. Otroligt många timmars arbete av tusentals människor som lagt ned tid på rapporter och utvärderingar. Som vill att biståndet inte bara ska vara effektivt och ge resultat utan även att varenda krona skall gå fram. Men kontrasten till regeringens redovisningar och utvärderingar av de biståndsmedel som går via dessa avräkningar är total. Här finns ingenting. Det statliga utvärderingsorganet SADEV som granskar biståndet granskar inte dessa medel. Riksrevisionen granskar dem inte.
Det senaste påfundet är att storskaligt och schablonmässigt finansiera svenska ambassader i industriländer där vi inte har någon biståndsverksamhet. 2006 gick UD med underskott. Men lösningen för denna regering att hantera detta underskott har varit att öka biståndsfinansieringen från ca 300 till över 700 miljoner per år. Ambassaderna behöver inte ansöka om dessa medel, inga utvärderingar, inga ekonomiska separata rapporter på dessa medel, inga krav på relevanta resultatrapporter eller krav på att pengar som inte används skall skickas tillbaka. Enligt radioprogrammet Konflikt i P1 vet ambassadörerna ibland uppenbarligen inte ens själva om att ambassaderna delfinansieras med bistånd.
Tidigare socialdemokratiska regeringar tog också av biståndet till flyktingkostnader och till att finansiera en del av UD:s administration. Men sedan alliansregeringen kom till makten har dessa budgetposter ökat med över 100%.
Till det kommer att UD själv hanterar en allt större andel av biståndet – nu nästan hälften – bland annat det bistånd som går till olika FN-organ, men också ett växande antal egna projekt.
I den rapport från Riksrevisionen som läckte ut till media konstaterar Rikrevisionen att "vid en jämförelse med Sidas system för intern styrning och kontroll verkar UD:s processer inte lika väl utvecklade" och att en preliminär bedömning är att det "finns indiktioner på brister i den interna effektiviteten i UD:s handläggning". Riksrevisionens granskning var en förstudie som av någon anledning lades i byrålådan. Diakonias Bo Forsberg konstaterade i SVT:s Rapport: ” Det verkar som UD inte har städat hemma”.
Det enkla budskapet är att samma måttstockar måste gälla för allt bistånd. Det är inte acceptabelt med dessa schablonmässiga avräkningar. Ryktet säger att Storbritannien inte har denna typ av avräkningar då det finns en lag som i praktiken kräver att allt bistånd skall kunna granskas och utvärderas gentemot de mål som finns för biståndet. Visst kan ambassaden i Paris kunna använda bistånd – om de får ansöka, redovisa och utvärderas med samma måttstockar.
Läste en bra kommentar på avlöjandet i Ekot om biståndsfinansiering av många ambassader: "När UD ändå är i farten borde dom ju tänka på att ambassaderna även jobbar med miljö-, näringslivs-, jordbruks-, arbetsmarknadsfrågor etc. Varför inte ta fem procent av myndighets- budgetarna på flera områden? I slutändan kanske UD:s förvaltningsbudget kan gå med vinst."
Skärpning!
Magnus Walan, politik- och samhällskontakt, Diakonia
tisdag 26 oktober 2010
Släpp fram kvinnorna till förhandlingsbordet!
I veckan var det internationell konferens i Alby utanför Stockholm, om FN:s säkerhetsresolution 1325 som fyller tio år i dagarna.
20 länder var representerade från civila samhället, regeringar och andra aktörer. Konferensen var fylld av kvinnor i alla åldrar och nationaliteter, aktiva, kompetenta och fulla av erfarenheter att dela med sig av. Kvinnor från konfliktområden vittnade om sin kamp att få till stånd dialog med sina regeringsrepresentanter och att få delta i fredsförhandlingar och beslut. Trots att regeringar antagit resolutionen och kanske till och med ibland gjort en handlingsplan, så genomförs ofta ingenting. Befolkningen har ofta ingen kunskap om att deras regering ställt sig bakom målet att kvinnor ska ha likvärdig tillgång till beslutsfattande organ. När kvinnogrupper i Sudan insåg att denna resolution fanns och att dess regering antagit den, gav det dem extra stöd och kraft i deras fortsatta kamp för att få vara med där besluten tas.
En kvinna från Mellanöstern berättade att hennes regering bara stoppat resolutionen i en låda och glömt bort den. Kvinnorörelser i hennes land kämpade för de olika rättigheter som uttrycks i resolutionen på annat sätt, utan att nämna själva resolutionen. Nu har de kunnat börja hänvisa till den i sin dialog med regeringsrepresentanter.
Jag blev imponerad i djupet av mitt hjärta och upplevde systerskapet och kvinnors enorma kamp genom tiderna att kämpa för en bättre tillvaro för sin familj och barn, i fattigdom, krig och konflikt.
Resolutionen är ett resultat av tiotals års arbete av kvinnorörelser runt om i världen där man kämpat för kvinnors rätt att delta på lika villkor som män i fredsprocesser och fredsavtal. Kvinnor har varit helt uteslutna när en konflikt gått över i en fredsprocess. Trots att resolutionen funnits i tio år är det fortfarande en försvinnande liten del kvinnor på plats där förhandlingar och beslut äger rum. Etablerade maktstrukturer där halva befolkningen inte har tillgång till beslutsfattande ger inte bra förutsättningar för skapande av demokratiska och hållbara samhällen.
Säkerhetsrådets resolution 1325 har ingen tidsplan för sitt genomförande. Millenniemålen har däremot satt upp en 15-årsperiod och kan på så sätt utvärdera hur långt man kommit och planera för åtgärder, vilket gjordes i halvtid i somras i FN i New York. Där konstaterades att det mål som gällde kvinnor; att minska mödradödligheten med ¾, var det mål som rört sig långsammast framåt.
Hur hushåller vi med de mänskliga resurser vi har och som skulle kunna bidra så mycket mer i de utmaningar vi har globalt? Jag saknar kvinnor i beslutsfattande fora inom klimatpolitiken, inom konfliktlösning och fredsförhandlingar i våra största konfliktområden och i den internationella finanskrisen. Blir det bättre med kvinnor i beslutsfattande fora? Är kvinnor så mycket bättre än män? Kanske inte, men inte sämre än män.
Däremot, om vi tror på ett demokratiskt samhälle måste vi arbeta för att få demokratiska beslutsorgan där hela samhällets bredd är representerad.
Vad händer nu efter 10 år med resolution 1325? Hur många år till ska det ta innan den resolutionen genomförs av de länder som antagit den?
Mirjam Dahlgren, hiv/aids- och jämställdhetssamordnare
20 länder var representerade från civila samhället, regeringar och andra aktörer. Konferensen var fylld av kvinnor i alla åldrar och nationaliteter, aktiva, kompetenta och fulla av erfarenheter att dela med sig av. Kvinnor från konfliktområden vittnade om sin kamp att få till stånd dialog med sina regeringsrepresentanter och att få delta i fredsförhandlingar och beslut. Trots att regeringar antagit resolutionen och kanske till och med ibland gjort en handlingsplan, så genomförs ofta ingenting. Befolkningen har ofta ingen kunskap om att deras regering ställt sig bakom målet att kvinnor ska ha likvärdig tillgång till beslutsfattande organ. När kvinnogrupper i Sudan insåg att denna resolution fanns och att dess regering antagit den, gav det dem extra stöd och kraft i deras fortsatta kamp för att få vara med där besluten tas.
En kvinna från Mellanöstern berättade att hennes regering bara stoppat resolutionen i en låda och glömt bort den. Kvinnorörelser i hennes land kämpade för de olika rättigheter som uttrycks i resolutionen på annat sätt, utan att nämna själva resolutionen. Nu har de kunnat börja hänvisa till den i sin dialog med regeringsrepresentanter.
Jag blev imponerad i djupet av mitt hjärta och upplevde systerskapet och kvinnors enorma kamp genom tiderna att kämpa för en bättre tillvaro för sin familj och barn, i fattigdom, krig och konflikt.
Resolutionen är ett resultat av tiotals års arbete av kvinnorörelser runt om i världen där man kämpat för kvinnors rätt att delta på lika villkor som män i fredsprocesser och fredsavtal. Kvinnor har varit helt uteslutna när en konflikt gått över i en fredsprocess. Trots att resolutionen funnits i tio år är det fortfarande en försvinnande liten del kvinnor på plats där förhandlingar och beslut äger rum. Etablerade maktstrukturer där halva befolkningen inte har tillgång till beslutsfattande ger inte bra förutsättningar för skapande av demokratiska och hållbara samhällen.
Säkerhetsrådets resolution 1325 har ingen tidsplan för sitt genomförande. Millenniemålen har däremot satt upp en 15-årsperiod och kan på så sätt utvärdera hur långt man kommit och planera för åtgärder, vilket gjordes i halvtid i somras i FN i New York. Där konstaterades att det mål som gällde kvinnor; att minska mödradödligheten med ¾, var det mål som rört sig långsammast framåt.
Hur hushåller vi med de mänskliga resurser vi har och som skulle kunna bidra så mycket mer i de utmaningar vi har globalt? Jag saknar kvinnor i beslutsfattande fora inom klimatpolitiken, inom konfliktlösning och fredsförhandlingar i våra största konfliktområden och i den internationella finanskrisen. Blir det bättre med kvinnor i beslutsfattande fora? Är kvinnor så mycket bättre än män? Kanske inte, men inte sämre än män.
Däremot, om vi tror på ett demokratiskt samhälle måste vi arbeta för att få demokratiska beslutsorgan där hela samhällets bredd är representerad.
Vad händer nu efter 10 år med resolution 1325? Hur många år till ska det ta innan den resolutionen genomförs av de länder som antagit den?
Mirjam Dahlgren, hiv/aids- och jämställdhetssamordnare
tisdag 5 oktober 2010
Kvinnor och barn fortsätter dö i onödan
Nyligen var det uppföljningsmöte i FN om millenniemålen. Det är mindre än fem år kvar till de ska vara uppnådda. INGET av de åtta målen ser ut att uppfyllas om än vi kommit en bit på väg. De mål som berör den socioekonomiska orättvisan mellan könen är de där det finns mest kvar att göra. Jag känner mig mycket berörd och besviken över detta. Millenniemålen syftar till att fördela resurser och makt mer rättvist för att skapa en bättre värld för alla. För att detta ska ske behöver alla ett rättvisare utgångsläge, det vill säga alla barn behöver få en grundskoleutbildning och alla kvinnor behöver få en likställd tillgång till beslutsfattande, både i sina lokala samhällen och politiskt. Jordaniens drottning Rania har fångat detta när hon säger att ”2+3=8”.
Mål 2 handlar om utbildning för alla. Alla barn har rätt till att få en grundskoleutbildning. Mål 3 handlar om jämställdhet – kvinnors jämlika tillgång till samhällsservice och beslutsfattande. Om vi uppfyller detta så kommer de övriga målen att naturligt följa efter.
Men det finns ytterligare ett millenniemål som vi måste ytterligare satsa extra på. Nämligen det mål som har den allra sämsta utvecklingen - mål 5 som handlar om att mödradödligheten ska minskas med tre fjärdedelar till 2015. Borde inte detta vara högsta prioritet – att våra systrar och mödrar överlever en graviditet och förlossning så att de kan fortsätta delta i sin familjs och samhälles utveckling och produktion? Kvinnors underordning, övervåld och våldtäkter som vapen i krig och konflikt, barnäktenskap är bara några av de orsaker vi ser till den höga mödradödligheten.
Kunskap om att förebygga onödigt lidande finns i begreppet sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter och är en av de viktigaste komponenterna för att minska mödradödligheten. Detta ska vara tillgängligt för alla genom sexualundervisning i skolorna och barna- och mödravårdskliniker för alla, men den prioriteringen har inte gjorts hitintills runt om i världen.
Orsakerna till den höga mödradödligheten samt hur denna kan förebyggas har vi känt till i nära 100 år. Sverige har använts sig av den kunskapen och vi har en av världens lägsta mödradödlighet. Varför har vi då inte kommit längre internationellt? I denna kunskap ingår även nödvändigheten av rätten till säkra och lagliga aborter. Vi vet att minst 13 procent (70 000 årligen) av mödradödligheten orsakas av osäkra och olagliga aborter. Det finns ett starkt samband mellan jämställdhet och kvinnors rätt till sin egen kropp och sexualitet, att inte utsättas för övergrepp och tvång som resulterar i både farliga och oönskade graviditeter. Att investera i nationella barna- och mödravårdskliniker samt sexualundervisning är nödvändigt och mycket samhällsekonomiskt eftersom det ger friskare mödrar, barn och familjer samt ger pojkar och män den kunskap de behöver för att ta sitt ansvar. Vilken i sin tur leder till högre utbildning, ekonomisk tillväxt och produktion, eftersom kvinnor då överlever barnafödandet och är friska så att de kan delta aktivt i den sociala och ekonomiska samhällsutvecklingen .
FNs generalsekreterare Ban Ki-moon sa på den första dagens möte bland annat: ”Kvinnor på många platser i världen har inte tillgång till ett säkert barnafödande. Idag har vi möjligheten att säkra milliontals barns och kvinnors hälsa och på så sätt förbättra livet för alla. Vi har all kunskap för att kunna göra det. Miljontals barn dör fortfarande av malaria och olika sjukdomar fastän vi i tiotals år har haft kunskapen att förebygga det. Det är oacceptabelt. Detta århundrade måste bli annorlunda. Vi kan uppfylla det genom att adressera barns- och kvinnors ojämlika tillgång till resurser och delaktighet i samhällsutvecklingen. Det är den bästa investeringen vi kan göra därför när kvinnors ställning stärks och de erhåller utbildning kommer detta hela samhället till del.”
Vi har hört det förut, men vi ser inte resultat. Kvinnor och barn fortsätter att dö helt i onödan. Ansvaret är allas: vilka politiker vi väljer, hur vi ställer krav på beslutsfattare, hur vi utbildar och medvetandegör oss själva och våra barn, vilket ansvarsutkrävande vi har mot oss själva och våra ledare.
De som var med i New York har uttryckt en stor besvikelse över ledarskapet i världen. De tar inte sitt ansvar. De gör inte de prioriteringar av resursfördelningar som skulle kunna uppfylla millenniemålen. De utlovade 40 miljarderna till barn- och mödrars förbättrade hälsa, är gamla pengar – inget nytt. Inga nya utfästelser eller åtaganden togs. Jan Vandermoortele, en av upphovsmännen till millenniemålen, sa på Sidas informationsmöte den 30 oktober: ”Alla länder gör framsteg, men vi når inte fram till de allra fattigaste. Världens ledare pratar om pengar och satsningar, men de försöker bara skapa rubriker för att dölja bristen på engagemang. Det handlar inte om pengar utan om samhällsförändring och att förändra tankegångar både i väst och i utvecklingsländer. I väst har vi oss själva och de pengar vi bidrar med i centrum, men vi måste fokusera på social förändring och på utvecklingsländerna, vad de vill och acceptera deras lösningar på sina problem. Alla kan göra något för att utkräva ansvar och sätta press på världens ledare.”
Jag brottas med frågan: Varför tar världens ledare inte sitt ansvar när vi har möjligheter och kunskaper till att minska fattigdomen i världen?
Följdfrågan blir, eftersom vi internationellt har en mycket stor dominans av män i beslutsfattande ställning: Skulle vi få ett bättre ledarskap som bekämpar fattigdomen, om 50 procent var kvinnor? Kanske. Det sägs ju att kvinnor lägger 90 procent av sina resurser och inkomster på familjen och att män lägger 30-40 procent? För mig skulle hälften kvinnor bland beslutsfattarna innebära att vi försöker skapa demokratiska samhällen med demokratiska beslut och detta borde - om vi tror på ett demokratiskt samhälle - leda fram till större rättvisa för alla.
Mirjam Dahlgren, hiv/aids- och jämställdhetssamordnare
Mål 2 handlar om utbildning för alla. Alla barn har rätt till att få en grundskoleutbildning. Mål 3 handlar om jämställdhet – kvinnors jämlika tillgång till samhällsservice och beslutsfattande. Om vi uppfyller detta så kommer de övriga målen att naturligt följa efter.
Men det finns ytterligare ett millenniemål som vi måste ytterligare satsa extra på. Nämligen det mål som har den allra sämsta utvecklingen - mål 5 som handlar om att mödradödligheten ska minskas med tre fjärdedelar till 2015. Borde inte detta vara högsta prioritet – att våra systrar och mödrar överlever en graviditet och förlossning så att de kan fortsätta delta i sin familjs och samhälles utveckling och produktion? Kvinnors underordning, övervåld och våldtäkter som vapen i krig och konflikt, barnäktenskap är bara några av de orsaker vi ser till den höga mödradödligheten.
Kunskap om att förebygga onödigt lidande finns i begreppet sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter och är en av de viktigaste komponenterna för att minska mödradödligheten. Detta ska vara tillgängligt för alla genom sexualundervisning i skolorna och barna- och mödravårdskliniker för alla, men den prioriteringen har inte gjorts hitintills runt om i världen.
Orsakerna till den höga mödradödligheten samt hur denna kan förebyggas har vi känt till i nära 100 år. Sverige har använts sig av den kunskapen och vi har en av världens lägsta mödradödlighet. Varför har vi då inte kommit längre internationellt? I denna kunskap ingår även nödvändigheten av rätten till säkra och lagliga aborter. Vi vet att minst 13 procent (70 000 årligen) av mödradödligheten orsakas av osäkra och olagliga aborter. Det finns ett starkt samband mellan jämställdhet och kvinnors rätt till sin egen kropp och sexualitet, att inte utsättas för övergrepp och tvång som resulterar i både farliga och oönskade graviditeter. Att investera i nationella barna- och mödravårdskliniker samt sexualundervisning är nödvändigt och mycket samhällsekonomiskt eftersom det ger friskare mödrar, barn och familjer samt ger pojkar och män den kunskap de behöver för att ta sitt ansvar. Vilken i sin tur leder till högre utbildning, ekonomisk tillväxt och produktion, eftersom kvinnor då överlever barnafödandet och är friska så att de kan delta aktivt i den sociala och ekonomiska samhällsutvecklingen .
FNs generalsekreterare Ban Ki-moon sa på den första dagens möte bland annat: ”Kvinnor på många platser i världen har inte tillgång till ett säkert barnafödande. Idag har vi möjligheten att säkra milliontals barns och kvinnors hälsa och på så sätt förbättra livet för alla. Vi har all kunskap för att kunna göra det. Miljontals barn dör fortfarande av malaria och olika sjukdomar fastän vi i tiotals år har haft kunskapen att förebygga det. Det är oacceptabelt. Detta århundrade måste bli annorlunda. Vi kan uppfylla det genom att adressera barns- och kvinnors ojämlika tillgång till resurser och delaktighet i samhällsutvecklingen. Det är den bästa investeringen vi kan göra därför när kvinnors ställning stärks och de erhåller utbildning kommer detta hela samhället till del.”
Vi har hört det förut, men vi ser inte resultat. Kvinnor och barn fortsätter att dö helt i onödan. Ansvaret är allas: vilka politiker vi väljer, hur vi ställer krav på beslutsfattare, hur vi utbildar och medvetandegör oss själva och våra barn, vilket ansvarsutkrävande vi har mot oss själva och våra ledare.
De som var med i New York har uttryckt en stor besvikelse över ledarskapet i världen. De tar inte sitt ansvar. De gör inte de prioriteringar av resursfördelningar som skulle kunna uppfylla millenniemålen. De utlovade 40 miljarderna till barn- och mödrars förbättrade hälsa, är gamla pengar – inget nytt. Inga nya utfästelser eller åtaganden togs. Jan Vandermoortele, en av upphovsmännen till millenniemålen, sa på Sidas informationsmöte den 30 oktober: ”Alla länder gör framsteg, men vi når inte fram till de allra fattigaste. Världens ledare pratar om pengar och satsningar, men de försöker bara skapa rubriker för att dölja bristen på engagemang. Det handlar inte om pengar utan om samhällsförändring och att förändra tankegångar både i väst och i utvecklingsländer. I väst har vi oss själva och de pengar vi bidrar med i centrum, men vi måste fokusera på social förändring och på utvecklingsländerna, vad de vill och acceptera deras lösningar på sina problem. Alla kan göra något för att utkräva ansvar och sätta press på världens ledare.”
Jag brottas med frågan: Varför tar världens ledare inte sitt ansvar när vi har möjligheter och kunskaper till att minska fattigdomen i världen?
Följdfrågan blir, eftersom vi internationellt har en mycket stor dominans av män i beslutsfattande ställning: Skulle vi få ett bättre ledarskap som bekämpar fattigdomen, om 50 procent var kvinnor? Kanske. Det sägs ju att kvinnor lägger 90 procent av sina resurser och inkomster på familjen och att män lägger 30-40 procent? För mig skulle hälften kvinnor bland beslutsfattarna innebära att vi försöker skapa demokratiska samhällen med demokratiska beslut och detta borde - om vi tror på ett demokratiskt samhälle - leda fram till större rättvisa för alla.
Mirjam Dahlgren, hiv/aids- och jämställdhetssamordnare
måndag 27 september 2010
Är bosättningar viktigare än fred, är tystnad viktigare än demokrati?
I natt upphörde israeliska regeringens byggstopp för de illegala bosättningarna. Ett enigt världssamfund har krävt att Israel måste sluta kolonisera det ockuperade palestinska territoriet, det är också ett av de grundläggande kraven på Israel i den så kallade färdplanen för fred.Detta sker samtidigt som Israel försöker stoppa palestiniernas möjligheter till fredliga protester mot ockupationen, det senaste offret är den palestinska människorättsaktivisten Abdallah Abu Rahmah’s som Israel fängslat för han organiserat i protester mot Israels illegala barriär. En annan anklagelse är att Abu Rahmah bedrivit hets mot Israel, detta skall ha skett genom att han samlat in rester av Israeliska projektiler och tårgasgranater som dokumentation för den Israeliska arméns metoder.
Arresteringen av Abu Rahmah har upprört många demokratiska stater och bland annat EU har genom sin utrikespolitiska talesperson Catherine Ashton uttryckte stor oro för fallet Abu Rahmah.
Det är dock inte bara för palestinierna man kan känna oro. Frågan som ställs i omvärlden blir mer och mer vilken typ av stat Israel strävar efter att vara. Hur värderar man egentligen sig egen befolknings säkerhet när möjligheterna att kvadratmeter för kvadratmeter stjäla och exploatera palestinsk mark är viktigare än fred? Hur ska palestinierna uppfatta ett Israel som inte ens tillåter fredliga protester mot landstölder från bosättare, från Israeliska myndigheter eller övergrepp från Israels militär?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
