För ett litet tag sedan läste jag en artikel om Påsköarna – en fascinerande och skrämmande historia om hur befolkningen och dess ledare började göra de välkända statyerna och hur det ledde till en ekologisk och humanitär katastrof. Av någon anledning började man göra allt fler och allt större statyer, sannolikt på grund av konkurrens mellan ledarna för klaner och byar. Detta krävde träd för stegar, slädar och hävstänger, samt bark för rep. Skogen försvann, erosion bredde ut sig, och skördarna minskade. En befolkning på ca 15.000 minskade till slutet på 1800-talet till drygt 100. En förödande utveckling som ett resultat av en oförmåga hos ledarna att se konsekvenserna av att överexploatera naturresurserna. Känns detta möjligen igen????
Om några tusen Påskö-invånare lyckades förstöra sin miljö med bara stenverktyg och muskelkraft – vad blir då konsekvenserna idag med en global befolkning som räknas i miljarder, och som har moderna verktyg och maskiner?
Det vi ser idag vad gäller klimatförändringarna är just en sådan situation som kan få förödande konsekvenser för alla oss, män, kvinnor, gamla och unga, som lever på vår jord.
Låt mig slå fast:
Läget är inte hopplöst.
Utvecklingen går att vända.
Det är inte för sent.
Nästa år i december, på klimattoppmötet i Köpenhamn, har världens ledare en unik möjlighet att ta sitt ansvar för att skapa ett globalt regelverk för kraftigt minskade utsläpp av växthusgaser. Ett rättvist och uthålligt regelverk måste till, där de rika länderna tar en större andel av utsläppsminskningar än de fattiga.
Du kan vara med och påverka de svenska beslutsfattarna i rätt riktning. Skriv under klimatuppropet, som Diakonia ställt sig bakom. Uppropet syftar till att ge våra politiker mod att fatta tuffa men nödvändiga beslut, som innebär att Sverige ska minska sina utsläpp av växthusgaser med minst 40 procent till år 2020, samt att Sverige ska ge omfattande stöd till klimatåtgärder i andra länder.
Läs mer om Diakonias klimatarbete på vår hemsida.
Leif Newman
Läs även andra bloggares åsikter om klimat, miljö, klimatuppropet, rättvisa
torsdag 30 oktober 2008
torsdag 23 oktober 2008
Jag vill ha en schysst tunnelbana!
De franska företagen Veolia och Alstom tjänar pengar på folkrättsbrott. De deltar i utbyggnaden av infrastruktur till de illegala bosättningarna på ockuperad mark i östra Jerusalem. De får gärna bygga och driva järnvägar inne i Israel, men den del av projektet som ligger inne på ockuperad mark strider mot folkrätten.
SL har ett stort ansvar när man nu upphandlar en ny operatör för Stockholms tunnelbana: Veolia är nämligen en av de företag som har lagt anbud på driften.
Självklart borde inte SL handla av en operatör som bryter mot folkrätten. Sverige deltar aktivt i fredsprocessen i Mellanöstern, Sverige betalar dessutom över 600 miljoner per år för att förbättra den humanitära situationen i det ockuperade palestinska territoriet. I båda fallen anses de illegala bosättningarna vara en av de största orsakerna till den humanitära krisen och ett hinder för fredprocessen.
Det verkar inte helt logiskt att svensk offentlig sektor ska köpa produkter från företag som Veolia och Alstom, som bestämt sig för att motverka den svenska utrikespolitiken och öka biståndsbehovet.
Men SL ska också ta hänsyn till oss kunder, det finns ju liksom inte flera alternativa tunnelbanor att åka med. Vi ska kunna kräva att man ställer extremt höga etiska krav på den som får förtroendet att sköta våra allmänna kommunikationer. Jag ser i mitt arbete vilka fruktansvärda konsekvenser det får när olika aktörer bryter mot folkrätten eller de mänskliga rättigheterna. Det kostar människors liv över hela världen. Jag vill inte se loggor från företag som struntar i dessa principer när jag kliver på vår kollektivtrafik.
Men det gäller inte bara mig. Stockholm har en befolkning från hela världen, många har hamnat här för att de flyr från just folkrättsbrott och människorättsbrott i sina hemländer. Hur kul är det för alla dem att kliva på ett tåg opererat av Veolia (eller tillverkat av Alstom)?
SL har en skyldighet mot oss som både kunder och som skattebetalare att ställa Veolia inför ett val, vill ni köra tunnelbana i Stockholm så är det dags att välja bort projekt som bryter mot folkrätt eller mänskliga rättigheter.
Joakim Wohlfeil, policyhandläggare Konflikt och Rättvisa
http://nyhetskanalen.se/1.686681/2008/10/23/veolia_bygger_olaglig_jarnvag
SL har ett stort ansvar när man nu upphandlar en ny operatör för Stockholms tunnelbana: Veolia är nämligen en av de företag som har lagt anbud på driften.
Självklart borde inte SL handla av en operatör som bryter mot folkrätten. Sverige deltar aktivt i fredsprocessen i Mellanöstern, Sverige betalar dessutom över 600 miljoner per år för att förbättra den humanitära situationen i det ockuperade palestinska territoriet. I båda fallen anses de illegala bosättningarna vara en av de största orsakerna till den humanitära krisen och ett hinder för fredprocessen.
Det verkar inte helt logiskt att svensk offentlig sektor ska köpa produkter från företag som Veolia och Alstom, som bestämt sig för att motverka den svenska utrikespolitiken och öka biståndsbehovet.
Men SL ska också ta hänsyn till oss kunder, det finns ju liksom inte flera alternativa tunnelbanor att åka med. Vi ska kunna kräva att man ställer extremt höga etiska krav på den som får förtroendet att sköta våra allmänna kommunikationer. Jag ser i mitt arbete vilka fruktansvärda konsekvenser det får när olika aktörer bryter mot folkrätten eller de mänskliga rättigheterna. Det kostar människors liv över hela världen. Jag vill inte se loggor från företag som struntar i dessa principer när jag kliver på vår kollektivtrafik.
Men det gäller inte bara mig. Stockholm har en befolkning från hela världen, många har hamnat här för att de flyr från just folkrättsbrott och människorättsbrott i sina hemländer. Hur kul är det för alla dem att kliva på ett tåg opererat av Veolia (eller tillverkat av Alstom)?
SL har en skyldighet mot oss som både kunder och som skattebetalare att ställa Veolia inför ett val, vill ni köra tunnelbana i Stockholm så är det dags att välja bort projekt som bryter mot folkrätt eller mänskliga rättigheter.
Joakim Wohlfeil, policyhandläggare Konflikt och Rättvisa
http://nyhetskanalen.se/1.686681/2008/10/23/veolia_bygger_olaglig_jarnvag
måndag 20 oktober 2008
Hallå manliga kollegor, vänner och partner! Var är ni?
Jag har nyss kommit hem från ett globalt Diakoniamöte om hiv/aids med genusperspektiv i Maputo, Moçambique. En av de största drivande krafterna i hiv-spridningen är ojämlikhet och brist på respekt för mänskliga rättigheter och demokrati - främst för kvinnor. Diskussionerna svallade om vilka manliga respektive kvinnliga egenskaper/karakteristiska som drev på epidemin eller hade förebyggande effekter på spridningen. Vi ser en feminiseringen av hiv-epidemin - antalet kvinnor och flickor som drabbas ökar i förhållande till män.
Det finns många faktabaserade exempel på detta. t.ex. En gift kvinna i södra Afrika löper störst risk att bli smittad av hiv. Det traditionella förebyggande arbetet har ofta byggt på ABC-metoden, där A står för Abstinence (avhållsamhet), B för Be faithful (var trogen) och C för Condoms (kondom). Detta är ett typiskt enkönat perspektiv eftersom kvinnor inte fullt ut kan bestämma vare sig över sin kropp och sexualitet, när och om de vill ha sex och huruvida det ska ske med eller utan kondom. Särskilt inte om de är gifta. Det är större risk för en gift kvinna att bli smittad än en ogift, eftersom män ofta har utomäktenskapliga förbindelser och valet att använda kondom helt kontrolleras av männen.
Jag har arbetat av och till sedan slutet av 1980-talet med hiv och aids och har alltid inkluderat ett jämställdhetsperspektiv. Människor dör, familjer och samhällen sätts i konkurs. Vilka har engagerat sig i dessa frågor? Jo, nästan uteslutande kvinnor. På alla möten och i alla nätverk samlas kompetenta engagerade kvinnor och vi ropar samfällt efter männens perspektiv och kunskap för att bekämpa den här sociala och ekonomiska katastrofen.
Kvinnor utgör 51 procent av jordens befolkning och utför 66 procent av allt arbete, men får endast 10 procent av inkomsterna och äger bara 1 procent av egendomarna. Var är rättvisan i detta??? Den ekonomiska makten ligger helt utanför kvinnors möjligheter vilket är avgörande när det gäller tillgång till mänskliga rättigheter och likvärdigt deltagande i demokratiska beslutsprocesser. Och var tas resurs- och finansiella prioriteringsbeslut - och av vem/vilka? Inte där kvinnor är i majoritet eller ens i närheten av jämlik representation.
Jag var på möte på UD i torsdags förra veckan. Det gällde resolution 1325 (FN:s säkerhetsresolution som skall bevaka att kvinnor skall vara med i beslutande organ på alla nivåer, i konflikt, fredsförhandlingar , post-konflikt etc) samt nya resolutionen 1820 (mot sexuellt våld i krig/konflikt). Regeringens handlingsplan skall revideras och folkrörelser var inbjudna att bidra med förslag. Enbart kvinnor på plats. Mycket kompetenta, erfarna och outtröttliga efter många års kamp. Samtidigt ska inom kort fyra politiska ledare utses i EU, men inte en enda kandidat är kvinna! Bland 250 miljoner kvinnor i medlemsländerna har ingen tillräckligt kompetent hittats/utsetts!!! FN har kommit längre än EU vad det gäller kvinnlig representation.
Listan är lång när det gäller exempel på bristande demokrati och mänskliga rättigheter för kvinnor.
Vad är genus? Det betyder kön. Vad är jämställdhetsarbete? Den allmänna uppfattningen och där vi sätter in resurser är i arbetet för att ge kvinnor rättvisa och delaktighet i beslutsfattande processer på alla nivåer både i arbetsliv och privat. Självklart ska vi fortsätta med det. Men jämställdhet är inte en enkönad process. Det finns en andra hälft i detta - männen och deras rätt och ansvar att delta med manliga perspektiv i jämställdhetsarbetet.
Så, ni män - ta er plats i detta demokrati- och rättighetsarbete. För det är ju det som det i grunden handlar om: demokrati och mänskliga rättigheter.
Det finns många faktabaserade exempel på detta. t.ex. En gift kvinna i södra Afrika löper störst risk att bli smittad av hiv. Det traditionella förebyggande arbetet har ofta byggt på ABC-metoden, där A står för Abstinence (avhållsamhet), B för Be faithful (var trogen) och C för Condoms (kondom). Detta är ett typiskt enkönat perspektiv eftersom kvinnor inte fullt ut kan bestämma vare sig över sin kropp och sexualitet, när och om de vill ha sex och huruvida det ska ske med eller utan kondom. Särskilt inte om de är gifta. Det är större risk för en gift kvinna att bli smittad än en ogift, eftersom män ofta har utomäktenskapliga förbindelser och valet att använda kondom helt kontrolleras av männen.
Jag har arbetat av och till sedan slutet av 1980-talet med hiv och aids och har alltid inkluderat ett jämställdhetsperspektiv. Människor dör, familjer och samhällen sätts i konkurs. Vilka har engagerat sig i dessa frågor? Jo, nästan uteslutande kvinnor. På alla möten och i alla nätverk samlas kompetenta engagerade kvinnor och vi ropar samfällt efter männens perspektiv och kunskap för att bekämpa den här sociala och ekonomiska katastrofen.
Kvinnor utgör 51 procent av jordens befolkning och utför 66 procent av allt arbete, men får endast 10 procent av inkomsterna och äger bara 1 procent av egendomarna. Var är rättvisan i detta??? Den ekonomiska makten ligger helt utanför kvinnors möjligheter vilket är avgörande när det gäller tillgång till mänskliga rättigheter och likvärdigt deltagande i demokratiska beslutsprocesser. Och var tas resurs- och finansiella prioriteringsbeslut - och av vem/vilka? Inte där kvinnor är i majoritet eller ens i närheten av jämlik representation.
Jag var på möte på UD i torsdags förra veckan. Det gällde resolution 1325 (FN:s säkerhetsresolution som skall bevaka att kvinnor skall vara med i beslutande organ på alla nivåer, i konflikt, fredsförhandlingar , post-konflikt etc) samt nya resolutionen 1820 (mot sexuellt våld i krig/konflikt). Regeringens handlingsplan skall revideras och folkrörelser var inbjudna att bidra med förslag. Enbart kvinnor på plats. Mycket kompetenta, erfarna och outtröttliga efter många års kamp. Samtidigt ska inom kort fyra politiska ledare utses i EU, men inte en enda kandidat är kvinna! Bland 250 miljoner kvinnor i medlemsländerna har ingen tillräckligt kompetent hittats/utsetts!!! FN har kommit längre än EU vad det gäller kvinnlig representation.
Listan är lång när det gäller exempel på bristande demokrati och mänskliga rättigheter för kvinnor.
Vad är genus? Det betyder kön. Vad är jämställdhetsarbete? Den allmänna uppfattningen och där vi sätter in resurser är i arbetet för att ge kvinnor rättvisa och delaktighet i beslutsfattande processer på alla nivåer både i arbetsliv och privat. Självklart ska vi fortsätta med det. Men jämställdhet är inte en enkönad process. Det finns en andra hälft i detta - männen och deras rätt och ansvar att delta med manliga perspektiv i jämställdhetsarbetet.
Så, ni män - ta er plats i detta demokrati- och rättighetsarbete. För det är ju det som det i grunden handlar om: demokrati och mänskliga rättigheter.
onsdag 15 oktober 2008
I Beijing och diskuterar ansvarsfull långivning
Jag befinner mig i Beijing tillsammans med 500 andra representanter för folkrörelser på Asia Europe People’s Forum (AEPF), som äger rum inför att regeringarna i Europa och Asien träffas inom det officiella samarbetsorganet ASEM.
Tema för konferensen är:
Den pågående finansiella krisen löper som en röd tråd genom samtalen, och två kvällar i rad har vi spontant samlats för att diskutera hur folkrörelser i Asien och Europa ser på krisen och vilka lösningar som krävs.
Jag är inbjuden som talare för att presentera ett arbete som vi gjort inom ramen för Eurodad (European Network on Debt and Development), där Diakonia är medlem och jag är ordförande: Eurodad Charter for Responsible Financing.
”Chartern” är ett allomfattande förslag på vad som bör ingå i lånekontrakt mellan långivare och utvecklingsländer för att långivning/låntagning ska bli mer ansvarsfull än vad nuvarande ramverk fastslår. Det består av fem olika sektioner och innehåller bland annat principer för:
Tema för konferensen är:
- Fred och säkerhet
- Hållbar utveckling och ekologisk rättvisa
- Deltagande demokrati och mänskliga rättigheter
Den pågående finansiella krisen löper som en röd tråd genom samtalen, och två kvällar i rad har vi spontant samlats för att diskutera hur folkrörelser i Asien och Europa ser på krisen och vilka lösningar som krävs.
Jag är inbjuden som talare för att presentera ett arbete som vi gjort inom ramen för Eurodad (European Network on Debt and Development), där Diakonia är medlem och jag är ordförande: Eurodad Charter for Responsible Financing.
”Chartern” är ett allomfattande förslag på vad som bör ingå i lånekontrakt mellan långivare och utvecklingsländer för att långivning/låntagning ska bli mer ansvarsfull än vad nuvarande ramverk fastslår. Det består av fem olika sektioner och innehåller bland annat principer för:
- att säkra respekt för mänskliga rättigheter och miljö
- öka öppenheten och det parlamentariska deltagandet
- skydd mot ockerräntor och så kallade ”gamfonder”
- ett förslag på en oberoende mekanism för att hantera situationer då betalningsproblem eller dispyter uppstår.
Diskussionen om ansvarsfull långivning är och har varit mycket livlig internationellt det senaste året. En drivkraft är ökad långivning från så kallade nya långivare, främst Kina som på gott och ont lånar ut stora summor till Afrika, men även Indien, Brasilien etc. Efter omfattande skuldavskrivningar är traditionella långivare måna om att undvika att nya ohållbara skulder byggs upp. Samtidigt behövs stora satsningar i infrastruktur etc, som kinesiska lån möjliggör i Afrika (mer om detta i Diakonias/Eurodads rapport om Kinas roll i Afrika).
Debatten är viktig. Men det finns också en hel del hyckleri där länder i väst pekat finger åt Kina när de själva inte lever upp till kriterier för att säkra att lån verkligen bidrar till rättvis och hållbar utveckling. Ej heller har de erkänt ansvar för tidigare långivning till diktatorer och destruktiva projekt, så kallade illegitima skulder.
Andra reaktioner har varit att ”vi måste sänka våra standards för att konkurrera med Kina”. Med andra ord behövs det verkligen en konstruktiv diskussion mellan traditionella långivare och Kina samt andra så kallade nya långivare, om gemensamma principer. Detta är inte omöjligt och steg har även tagits i Kina för att förbättra deras nuvarande kriterier. Men det kräver att alla parter är beredda att lära sig av varandra.
Eurodads charter har presenterats för Europeiska Kommissionen, Världsbanken, Parisklubben, politiker och tjänstemän i en rad länder i Europa (även Sverige) samt även i Afrika. Responsen har varit överraskande positiv. Det tydligaste uttalade stödet för Eurodads charter har kommit från nio finansministrar i så kallade HIPC-länder (fattiga, skuldsatta länder) som i en kommuniké i april ”välkomnar Eurodads charter” som de anser bör diskuteras på mötet om Finansiering för utveckling (FfD) i Doha i höst.
Förhoppningsvis kommer även rika långivarländer, inklusive Sverige, att uttrycka ett stöd för charter-dokumentet och de proaktiva idéerna.
Ordet "kris" på kinesiska betyder både fara och möjligheter. Stormen kring den finansiella krisen kan förhoppningsvis ses som en möjlighet att skapa nya ramverk för att långivning ska bli ansvarsfull på alla fronter.
Vill du veta mer?
- Eurodads Charter finns på: http://www.eurodad.org/whatsnew/reports.aspx?id=2060
- Diakonias och Eurodads rapport om Kinas samarbete med Afrika China and the end of poverty in Africa – towards mutual benefit? finns på: www.diakonia.se/china
tisdag 14 oktober 2008
Förloraren i senaste konflikten i Centralafrika redan klar!
100 000 människor rapporteras vara på flykt undan de nya striderna som skakar östra Kongo-Kinshasa i provinsen Nord Kivu. En lång period av mer eller mindre irreguljära stridigheter har nu exploderat i en öppen konflikt.
Den välkända milisledaren för CNDP (National Congress for People's Defence), general Laurant Nkunda, har förklarat krig mot den kongolesiska staten. Kongo-Kinshasas president Joseph Kabila har i ett TV-sänt tal i sin tur beordrat nationen att ta upp vapen mot Nkundas rebeller.
Det vi ser är dels en fortsättning på folkmordet i Rwanda 1994 som fortfarande tio år senare sätter sina spår på andra sidan gränsen mellan Rwanda och Kongo.
Vad vi också ser är en fortsättning på den ändlösa kampen om kontrollen över de naturrikedomar som finns i östra Kongo, där Rwanda två gånger under krigen 1998-2003 invaderade östra Kongo.
Kongo har redan anklagat Rwanda för att ha egna trupper inne på kongolesiskt territorium, en uppgifter som dock inte kunnat bekräftas (13/10) av oberoende källor. Men exempelvis Human Rights Watch uppger att det finns tydliga länkar mellan Nkundas CNDP-rebeller och rwandiska intressen.
Rwanda å sin sida anklagar kongolesiska armen för att stödja Huturebellerna FDLR (Democratic Forces for the Liberation of Rwanda) som i sin tur också strider mot Nkunda. Dessa anklagelser tillbakavisas av regeringen i Kinshasa.
Både FN och Afrikanska unionen agerar för att försöka minska spänningarna mellan Rwanda och Kongo-Kinshasa som, oavsett läget på marken just nu, skulle förvärras av en öppen nationell konflikt. FNs generalsekreterare Ban Ki-moon har uttryckt sin ökande oro över ”…lidandet för civilbefolkningen och riskerna för att konflikten eskalerar i regionen”
Det är svårt att veta vad som exakt sker på marken, inte ens Diakonias personal som just nu befinner sig i östra Kongo har en överblick. Men några saker kan man tyvärr vara säker på. Medan staterna och de olika milisgrupperna fortsätter sina dödliga intriger så drabbas civilbefolkningen.
Oavsett milisgruppernas vackert klingande namn om ”Peoples defence” eller ”democratic forces” så ligger lojaliteten hos förmögenheterna i Kongos marker, samma sak gäller tyvärr övriga aktörer, både reguljära trupper och ibland FN-soldater har ertappats som inblandade i plundring. Historien har dessutom visat att FN-styrkan MONUCs 17 000 man inte har förmåga att skydda civilbefolkningen.
Så, oavsett alla fina ord av oro från FN och Afrikanska unionen, oavsett vilken av staterna eller milisgrupperna som vinner på denna kraftmätning så är förloraren redan utsedd i även denna konflikt, nämligen Kongos folk.
Joakim Wohlfeil, Policyansvarig för tema, Konflikt och Rättvisa
Den välkända milisledaren för CNDP (National Congress for People's Defence), general Laurant Nkunda, har förklarat krig mot den kongolesiska staten. Kongo-Kinshasas president Joseph Kabila har i ett TV-sänt tal i sin tur beordrat nationen att ta upp vapen mot Nkundas rebeller.
Det vi ser är dels en fortsättning på folkmordet i Rwanda 1994 som fortfarande tio år senare sätter sina spår på andra sidan gränsen mellan Rwanda och Kongo.
Vad vi också ser är en fortsättning på den ändlösa kampen om kontrollen över de naturrikedomar som finns i östra Kongo, där Rwanda två gånger under krigen 1998-2003 invaderade östra Kongo.
Kongo har redan anklagat Rwanda för att ha egna trupper inne på kongolesiskt territorium, en uppgifter som dock inte kunnat bekräftas (13/10) av oberoende källor. Men exempelvis Human Rights Watch uppger att det finns tydliga länkar mellan Nkundas CNDP-rebeller och rwandiska intressen.
Rwanda å sin sida anklagar kongolesiska armen för att stödja Huturebellerna FDLR (Democratic Forces for the Liberation of Rwanda) som i sin tur också strider mot Nkunda. Dessa anklagelser tillbakavisas av regeringen i Kinshasa.
Både FN och Afrikanska unionen agerar för att försöka minska spänningarna mellan Rwanda och Kongo-Kinshasa som, oavsett läget på marken just nu, skulle förvärras av en öppen nationell konflikt. FNs generalsekreterare Ban Ki-moon har uttryckt sin ökande oro över ”…lidandet för civilbefolkningen och riskerna för att konflikten eskalerar i regionen”
Det är svårt att veta vad som exakt sker på marken, inte ens Diakonias personal som just nu befinner sig i östra Kongo har en överblick. Men några saker kan man tyvärr vara säker på. Medan staterna och de olika milisgrupperna fortsätter sina dödliga intriger så drabbas civilbefolkningen.
Oavsett milisgruppernas vackert klingande namn om ”Peoples defence” eller ”democratic forces” så ligger lojaliteten hos förmögenheterna i Kongos marker, samma sak gäller tyvärr övriga aktörer, både reguljära trupper och ibland FN-soldater har ertappats som inblandade i plundring. Historien har dessutom visat att FN-styrkan MONUCs 17 000 man inte har förmåga att skydda civilbefolkningen.
Så, oavsett alla fina ord av oro från FN och Afrikanska unionen, oavsett vilken av staterna eller milisgrupperna som vinner på denna kraftmätning så är förloraren redan utsedd i även denna konflikt, nämligen Kongos folk.
Joakim Wohlfeil, Policyansvarig för tema, Konflikt och Rättvisa
torsdag 9 oktober 2008
Världsbanken måste bli en del av lösningen för klimatfrågan
I helgen äger Världsbankens årsmöte rum i Washington. En av huvudfrågorna på agendan är Världsbankens nya strategi för klimat: "Strategic Framework on Climate Change and Development" (SFCCD). Inför mötet har Världsbankens roll i klimatfrågor diskuterats livligt bland NGOs (folkrörelser) världen över.
Världsbanken kan agera som katalysator för den nödvändiga övergången till hållbara energisystem och att samtidigt stödja utvecklingsländer att säkra energitillgång för fattiga människor. Hittills har banken dock inte tagit de steg som krävs för att bli en del av lösningen.
Siffror från den USA-baserade organisationen Bank Information Center visar att Världsbankens privatsektorgren - International Financial Corporation (IFC) - ökade sin utlåning till fossilbränsleprojekt med hela 165 procent under 2008. Sammantaget ökade hela Världsbanksgruppens långivning till fossilbränslesatsningar med 60 procent samma period.
Det är oroande att Världsbankens energisektorsstöd i utvecklingsländer är så fokuserat på fossilbränslen. Det är dock viktigt att påpeka att det inte handlar om att förbjuda utvecklingsländer att använda fossilbränslen. Det vore ett hyckleri utan dess like. Den rika världens länder har dessutom ansvar att gå före och kraftigt minska sina utsläpp av Co2. (Läs mer om detta på blogginlägget Klimaträttvisa för att utrota fattigdomen). Men att använda de få offentliga medel som står oss till buds inom multilaterala utvecklingsbanker, däribland Världsbanken, till gigantiska fossilbränslesatsningar är inte smart och riskerar bidra till att låsa fast utvecklingsländer i ett system som måste förändras. Med dessa pengar kan vi istället stödja utvecklingsländer att satsa på de moderna och klimatsmarta lösningar som behövs för att nå en ”low carbon economy”, som världens ledare pratar om.
Diakonia anser därför att Sverige, som delägare och givare, bör ställa krav på Världsbanken att kraftigt utöka stödet till utvecklingsländer för förnyelsebara energikällor och att anta en handlingsplan för att fasa ut stödet för fossilbränsleindustrin i utvecklingsländer. Sverige har också en utmärkt möjlighet att som en ledande nation på miljöområdet bistå med kompetens.
http://www.bicusa.org/en/Article.3840.aspx#1
Penny Davies, Diakonias sakfrågeexpert inom bla biståndsarkitektur, internationella finansiella institutioners roll för utvecklingsfinansiering
Världsbanken kan agera som katalysator för den nödvändiga övergången till hållbara energisystem och att samtidigt stödja utvecklingsländer att säkra energitillgång för fattiga människor. Hittills har banken dock inte tagit de steg som krävs för att bli en del av lösningen.
Siffror från den USA-baserade organisationen Bank Information Center visar att Världsbankens privatsektorgren - International Financial Corporation (IFC) - ökade sin utlåning till fossilbränsleprojekt med hela 165 procent under 2008. Sammantaget ökade hela Världsbanksgruppens långivning till fossilbränslesatsningar med 60 procent samma period.
Det är oroande att Världsbankens energisektorsstöd i utvecklingsländer är så fokuserat på fossilbränslen. Det är dock viktigt att påpeka att det inte handlar om att förbjuda utvecklingsländer att använda fossilbränslen. Det vore ett hyckleri utan dess like. Den rika världens länder har dessutom ansvar att gå före och kraftigt minska sina utsläpp av Co2. (Läs mer om detta på blogginlägget Klimaträttvisa för att utrota fattigdomen). Men att använda de få offentliga medel som står oss till buds inom multilaterala utvecklingsbanker, däribland Världsbanken, till gigantiska fossilbränslesatsningar är inte smart och riskerar bidra till att låsa fast utvecklingsländer i ett system som måste förändras. Med dessa pengar kan vi istället stödja utvecklingsländer att satsa på de moderna och klimatsmarta lösningar som behövs för att nå en ”low carbon economy”, som världens ledare pratar om.
Diakonia anser därför att Sverige, som delägare och givare, bör ställa krav på Världsbanken att kraftigt utöka stödet till utvecklingsländer för förnyelsebara energikällor och att anta en handlingsplan för att fasa ut stödet för fossilbränsleindustrin i utvecklingsländer. Sverige har också en utmärkt möjlighet att som en ledande nation på miljöområdet bistå med kompetens.
Inför mötet i Washington i helgen trycker folkrörelser över hela världen på för att Världsbanken ska bli en del av lösningen, ej problemet för den gigantiska klimatutmaning vi alla står inför, och som är en av vår tids största rättvisefrågor. Diskussionen lär också fortsätta, håll utkik!
http://www.bicusa.org/en/Article.3840.aspx#1
Penny Davies, Diakonias sakfrågeexpert inom bla biståndsarkitektur, internationella finansiella institutioners roll för utvecklingsfinansiering
fredag 3 oktober 2008
Klimaträttvisa för att utrota fattigdomen
Jag är ett av Sveriges första ”klimatoffer”! Ett pyttelitet fästingbett i somras resulterade i borrelia som gjorde mig trött och hängig som en gammal gumma. Det låter kanske mer dramatiskt än vad det var, men trots Sveriges välfungerande sjukvårdssystem så får man sig ändå en tankeställare när man råkar ut för en sjukdom som man inte kan skydda sig mot och som potentiellt kan göra en förlamad. Fästingarna har pga. klimatförändringarna och de milda vintrarna kunnat överleva lättare, blir fler och fler och därmed ökar också risken att bli smittad av de otäcka små krypen…
Men samtidigt är det ju ingenting jämfört med de effekter som klimatförändringarna kan resultera i i utvecklingsländerna. Ökad spridning och risk för malaria är bara ett av alla liknande problem som forskarna förutspår. Ökad torka, översvämningar, lerskred, minskad matproduktion, värmeböljor… allt detta kommer framförallt att drabba fattiga människor som inte ens bidragit till klimatförändringarna. Snacka om orättvist! Därför är också klimatfrågan en av vår tids största rättvisefrågor och en utmaning som Diakonia kommer att arbeta intensivt med framöver.
Diakonia arrangerade igår, tillsammans med Stockholm Environment Institute (SEI) och Svenska kyrkan, ett seminarium i Riksdagen om just detta. Forskare vid SEI har utvecklat en modell som vi hoppas och tror kan visa vägen till ett rättvist och effektivt klimatavtal vid nästa års klimattoppmöte i Köpenhamn. För om vi ska kunna utrota fattigdomen måste vi tackla klimatförändringarna. Och för att effektivt kunna minska utsläppen av växthusgaser måste vi sätta rättvisa i centrum av klimatförhandlingarna.
Modellen som presenterades kallas för ”Greenhouse Development Rights” och bygger på uträkningar om länders historiska ansvar och deras ekonomiska förmåga att bidra till klimatarbetet. Modellen kan mycket väl vara nyckeln till ett lyckat Köpenhamnsmöte. Genidraget ligger i att den kan tillämpas på alla länder. Därmed kommer man ifrån uppdelningen redan industrialiserade länder (s.k. Annex 1 länder) och utvecklingsländer (s.k. non-annex 1) som skapat så mycket problem i förhandlingarna nu när t.ex. utsläppen från Kina och Indien vuxit så kraftigt. Genom att tillämpa en ”utvecklingströskel” på $20/dag gör man skillnad mellan fattiga och rika – oavsett vilket land de bor i. De fattiga som inte varit med att bidra till problemet ska inte heller behöva vara med och betala, utan kan istället koncentrera sig på sin egen utveckling. Rika måste däremot både betala för minskningen av utsläppen, omställningen till fossilfri teknik och anpassning till oundvikliga klimatförändringar. Enligt modellen har USA och EU störst ansvar och ekonomisk förmåga och måste därmed bidra mest. Vi måste både göra åtaganden om att minska utsläppen på hemmaplan, samtidigt som vi måste stötta utsläppsminskningar, anpassning och tekniksprång i utvecklingsländerna. Det handlar alltså inte om antingen hemma eller borta som många ekonomer resonerar kring. Vi måste göra både och om vi ska klara att hålla oss under en uppvärmning på +2°C och undvika de kaskadeffekter som forskarna varnar för.
Svenska kyrkan och Diakonia kommer tillsammans med våra systerorganisationer i Europa och andra partnerorganisationer runtom i världen arbeta för att GDR-modellen får genomslag i klimatförhandlingarna. Diakonias klimatarbetet påbörjades redan förra året i samband med Kyrkornas Globala Vecka, fortsätter med årets vecka och kommer under nästa år att växa till vår huvudkampanj. Vill du vara med? Börja med att skriva under "Time to lead" och "Klimatuppropet". Varför inte cykla till jobbet imorgon eller prova på någonting vegetariskt till middag ikväll? Du kan vara en av alla dessa människor som förändra världen...
Tove Zetterström
Men samtidigt är det ju ingenting jämfört med de effekter som klimatförändringarna kan resultera i i utvecklingsländerna. Ökad spridning och risk för malaria är bara ett av alla liknande problem som forskarna förutspår. Ökad torka, översvämningar, lerskred, minskad matproduktion, värmeböljor… allt detta kommer framförallt att drabba fattiga människor som inte ens bidragit till klimatförändringarna. Snacka om orättvist! Därför är också klimatfrågan en av vår tids största rättvisefrågor och en utmaning som Diakonia kommer att arbeta intensivt med framöver.
Diakonia arrangerade igår, tillsammans med Stockholm Environment Institute (SEI) och Svenska kyrkan, ett seminarium i Riksdagen om just detta. Forskare vid SEI har utvecklat en modell som vi hoppas och tror kan visa vägen till ett rättvist och effektivt klimatavtal vid nästa års klimattoppmöte i Köpenhamn. För om vi ska kunna utrota fattigdomen måste vi tackla klimatförändringarna. Och för att effektivt kunna minska utsläppen av växthusgaser måste vi sätta rättvisa i centrum av klimatförhandlingarna.
Modellen som presenterades kallas för ”Greenhouse Development Rights” och bygger på uträkningar om länders historiska ansvar och deras ekonomiska förmåga att bidra till klimatarbetet. Modellen kan mycket väl vara nyckeln till ett lyckat Köpenhamnsmöte. Genidraget ligger i att den kan tillämpas på alla länder. Därmed kommer man ifrån uppdelningen redan industrialiserade länder (s.k. Annex 1 länder) och utvecklingsländer (s.k. non-annex 1) som skapat så mycket problem i förhandlingarna nu när t.ex. utsläppen från Kina och Indien vuxit så kraftigt. Genom att tillämpa en ”utvecklingströskel” på $20/dag gör man skillnad mellan fattiga och rika – oavsett vilket land de bor i. De fattiga som inte varit med att bidra till problemet ska inte heller behöva vara med och betala, utan kan istället koncentrera sig på sin egen utveckling. Rika måste däremot både betala för minskningen av utsläppen, omställningen till fossilfri teknik och anpassning till oundvikliga klimatförändringar. Enligt modellen har USA och EU störst ansvar och ekonomisk förmåga och måste därmed bidra mest. Vi måste både göra åtaganden om att minska utsläppen på hemmaplan, samtidigt som vi måste stötta utsläppsminskningar, anpassning och tekniksprång i utvecklingsländerna. Det handlar alltså inte om antingen hemma eller borta som många ekonomer resonerar kring. Vi måste göra både och om vi ska klara att hålla oss under en uppvärmning på +2°C och undvika de kaskadeffekter som forskarna varnar för.
Svenska kyrkan och Diakonia kommer tillsammans med våra systerorganisationer i Europa och andra partnerorganisationer runtom i världen arbeta för att GDR-modellen får genomslag i klimatförhandlingarna. Diakonias klimatarbetet påbörjades redan förra året i samband med Kyrkornas Globala Vecka, fortsätter med årets vecka och kommer under nästa år att växa till vår huvudkampanj. Vill du vara med? Börja med att skriva under "Time to lead" och "Klimatuppropet". Varför inte cykla till jobbet imorgon eller prova på någonting vegetariskt till middag ikväll? Du kan vara en av alla dessa människor som förändra världen...
Tove Zetterström
På väg mot nutiden
Jag sitter på ett tåg på väg till en helg med Diakonias aktivister, unga som engagerat sig ideellt för att skapa en bättre värld. Jag vet att det kommer att bli spännande diskussioner, nya roliga idéer om aktiviteter och väldigt roligt. Men det kommer också bli samtal om makt, ungas inflytande och vilken roll unga har för Diakonia.
Ofta säger äldre att unga är framtiden. Jag håller inte med. Unga är inte framtiden – unga är nu. Och det har aldrig funnits fler unga än idag. Mer än 1,2 miljarder, nästan var femte människa på jorden, är mellan 15 och 25 år. Och de lever nu.
Ungdomstiden är ingen ”vänthall” där man befinner sig i väntan på vuxenlivet och där man får acceptera sämre villkor. Unga har precis samma rättigheter som alla andra. Därför är det lika viktigt att unga får sina mänskliga rättigheter tillgodosedda som att vuxna och barn får det. Så ser det inte ut idag. Av världens unga befolkning bor hela 86 % i utvecklingsländer. Hälften av världens unga, runt 600 miljoner, lever i fattigdom. Förutom att de inte har tillgång till sina basala rättigheter, lider många även av dåliga skolor, arbetslöshet, diskriminering, brist på jämställdhet, brist på information med mera.
Det är tydligt att unga idag är fast beslutna att bidra till världens utveckling. De studerar och arbetar, engagerar sig i gamla organisationer och nya rörelser, visar vägen inom livsstilsfrågor, störtar diktaturer och protesterar mot orättvisa lagar. För oss som arbetar för en bättre värld ger den stora unga generationen hopp.
Unga måste vara med och designa utvecklingen. När unga får makt och inflytande frigörs engagemang och kreativitet som leder till imponerande resultat. Nu måste unga ges plats i styrelserummen också. Och de ska ha reellt inflytande. Unga ska vara med och formulera agendan för nationella utvecklingsstrategier, internationella organisationer och biståndsaktörer. Och unga ska få påverka formerna för arbete inom organisationer, myndigheter och företag och införa nya metoder att arbeta. Tänk vilka spännande organisationer, partier och företag vi skulle få!
Diakonia och våra samarbetsorganisationer behöver unga för att skapa utveckling och förändra världen. Din organisation, arbetsplats eller kyrka behöver unga för att skapa en spännande ”nutid” och ge förutsättningar för en bättre framtid. Låt oss inte missa den möjligheten!
Statistik och fakta har hämtats från United Nations Population Fund, unfpa.org samt World Youth Report 2007, un.org/youth.
Vill du läsa mer om unga som skapar en bättre värld – se Diakonias tidning Dela med. http://www.diakonia.se/sa/node.asp?node=359
Vill du veta mer om att arbeta med ett ungdomsperspektiv och få praktiska metodtips – kolla i den nya boken ”Minska fattigdomen med ungas inflytande” www.forumsyd.org.
Ofta säger äldre att unga är framtiden. Jag håller inte med. Unga är inte framtiden – unga är nu. Och det har aldrig funnits fler unga än idag. Mer än 1,2 miljarder, nästan var femte människa på jorden, är mellan 15 och 25 år. Och de lever nu.
Ungdomstiden är ingen ”vänthall” där man befinner sig i väntan på vuxenlivet och där man får acceptera sämre villkor. Unga har precis samma rättigheter som alla andra. Därför är det lika viktigt att unga får sina mänskliga rättigheter tillgodosedda som att vuxna och barn får det. Så ser det inte ut idag. Av världens unga befolkning bor hela 86 % i utvecklingsländer. Hälften av världens unga, runt 600 miljoner, lever i fattigdom. Förutom att de inte har tillgång till sina basala rättigheter, lider många även av dåliga skolor, arbetslöshet, diskriminering, brist på jämställdhet, brist på information med mera.
Det är tydligt att unga idag är fast beslutna att bidra till världens utveckling. De studerar och arbetar, engagerar sig i gamla organisationer och nya rörelser, visar vägen inom livsstilsfrågor, störtar diktaturer och protesterar mot orättvisa lagar. För oss som arbetar för en bättre värld ger den stora unga generationen hopp.
Unga måste vara med och designa utvecklingen. När unga får makt och inflytande frigörs engagemang och kreativitet som leder till imponerande resultat. Nu måste unga ges plats i styrelserummen också. Och de ska ha reellt inflytande. Unga ska vara med och formulera agendan för nationella utvecklingsstrategier, internationella organisationer och biståndsaktörer. Och unga ska få påverka formerna för arbete inom organisationer, myndigheter och företag och införa nya metoder att arbeta. Tänk vilka spännande organisationer, partier och företag vi skulle få!
Diakonia och våra samarbetsorganisationer behöver unga för att skapa utveckling och förändra världen. Din organisation, arbetsplats eller kyrka behöver unga för att skapa en spännande ”nutid” och ge förutsättningar för en bättre framtid. Låt oss inte missa den möjligheten!
Statistik och fakta har hämtats från United Nations Population Fund, unfpa.org samt World Youth Report 2007, un.org/youth.
Vill du läsa mer om unga som skapar en bättre värld – se Diakonias tidning Dela med. http://www.diakonia.se/sa/node.asp?node=359
Vill du veta mer om att arbeta med ett ungdomsperspektiv och få praktiska metodtips – kolla i den nya boken ”Minska fattigdomen med ungas inflytande” www.forumsyd.org.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
