Spanien visar vägen – när följer Sverige efter?

Som vi tidigare har skrivit om är det djupt problematiskt att Världsbanken har och kan komma att få ännu mer kontroll över stödet till klimatanpassning i utvecklingsländerna. Hittills har banken inte visat sig vara någon klimatvänlig bank, den har ett odemokratiskt styrelsesätt och projekten som banken genomför har alltför ofta inslag av toppstyrning och villkorande.

Men för finansiering av klimatanpassning finns ett alternativ, en institution med det passande namnet Anpassningsfonden. Fonden är underställd Kyotoprotokollet och är därmed knuten till FN:s klimatkonvention. Hittills har fondens bidrag kommit från en avgift på 2 % från CDM-projekt. Även i Anpassningsfonden är dock Världsbanken inblandad, men bara som förvaltare av pengarna.

Anpassningsfonden har ett antal fördelar: i dess styrelse har mottagarländerna majoritet, fondens möten präglas av transparens och finansieringen kommer genom särskilda ”genomförandeorgan” på ett direkt sätt och i enlighet med ländernas egna prioriteringar att bidra till klimatanpassning för fattiga och utsatta människor. Under den senaste månaden har man godkänt de första nationella och multinationella ”genomförandeorganen”.

Det är alltså fullt möjligt att stödja Anpassningsfonden och det är väldigt glädjande att Spanien valt att göra just detta. EU:s ordförandeland väljer att ge 45 miljoner euro.

Spaniens beslut att stödja Anpassningsfonden är självklart bra eftersom fattiga människor redan nu drabbas av klimatförändringarnas konsekvenser, men det sätter också press på andra rika länder att göra samma sak. Det sänder en stark signal om att man har tilltro till fonden och att Världsbanken inte är det enda alternativet. Dessutom kan det komma att öka förtroendet mellan rika och fattiga länder, som starkt föredrar finansiella institutioner som ligger under FN:s klimatkonvention.

Den svenska regeringen hävdar ofta i klimatsammanhang att man går före och visar vägen för andra. Nu har EU:s ordförandeland vågat ta ställning för en mer legitim institution för klimatstöd till fattiga människor. När följer Sverige?

Grödor för att mätta de hungriga bilarna i nord

En delkonferens som tilltalar mig här i Cochabamba handlar om de så kallade Basic-länderna – Sydafrika, Indien, Brasilien och Kina. Företrädare för de tre första länderna pratar om sina regeringars ställning i klimatfrågan. Den kinesiska delegationen infinner sig ej. De fyra gick ihop inför Köpenhamn och bildade en grupp för att utöva inflytande. Man stödjer Köpenhamnsdokumentet och vill ej ha någon fortsättning på Kyotoavtalet. Banden till USA är starka i frågan. Soumya Dutta, som representerar en indisk miljöorganisation, gör starkt intryck på mig. Han berättar bland annat att den indiska regeringen presenterade en handlingsplan för klimatfrågan för två år sedan. I handlingsplanen har satsningar på stora vattenkraftverk och kärnkraftsparker med sex till åtta reaktorer i varje park en central roll för energiförsörjningen. Soumaya vill se mer småskaliga projekt i form av vattenhjul och vindsnurror som kan driva små maskiner utan att gå omvägen över elektricitet. Dessa kan produceras lokalt och även underhållas lokalt, vilket ej är fallet med mer avancerade lösningar som solpaneler. Han går även in på etanol och biodiesel. Grödor som ger föda åt människor ersätts av grödor som ger föda åt bilar. Matpriserna skjuter i höjden och stora områden urskog avverkas för att ge plats åt industriodlingar av oljepalmer och andra grödor för att mätta de hungriga bilarna i nord. Han ifrågasätter energiutväxlingen för etanol och hävdar att det går åt mer energi för att tillverka den än vad man får ut när man häller den i tanken. Jag funderar i termer av att det vi tar för snygga lösningar inte alltid är det. Om vi häller miljöbränslen i tanken så borde dessa rimligen vara såväl Kravmärkta som Rättvisemärkta. Låter kanske som kaka på kaka och bakåtsträvade, men man måste se bakom de till synes miljömässigt rätta lösningarna. Det finns sociala och miljömässiga konsekvenser där det odlas.

Såväl inom huvudkonferensen som på kringearrangemangen talas det mycket om skuld och klimaträttvisa. Skulden de rikare länderna skapat genom att basera sin utveckling på miljömässigt ohållbara lösningar som nu drabbar oskyldiga människor i andra delar av världen. Rättvisan i att hjälpa dem som drabbas samt att sluta med utsläppen. ”Lösningar” i form av utsläppsrätter och att implementera projekt i andra länder för att kunna fortsätta i samma spår i de rikare länderna går ej hem. Ett av de starkaste förslagen som kommer att lyftas fram inför Mexikomötet är inrättandet av en internationell domstol för klimat- och miljöfrågor. Det andra väldigt konkreta förslaget som har mycket anhängare på konferensen är genomförandet av en global folkomröstning som skall visa på att världens regeringar ej representerar sina folks åsikter i klimatfrågan.

Om du vill veta mer om konferensens slutsatser kan du gå in på den spanska webbplatsen eller den engelska.

Fredrik Svensson, Regional Advisor, Diakonia Paraguay & Bolivia

Ingen förstod varför naturen förändras

Igår skrev jag om kreativiteten och mångfalden på de sidokonferenser som arrangerats av olika organisationer och folkrörelser. Flera av Diakonias partners har varit väldigt aktiva i olika diskussioner.

På en av dessa träffar jag min vän Alivio från Diakonias samarbetsby Khapi, som även är en del av Diakonias kampanj ”Himlen har ett tak”. Jag frågar honom hur det går med jordbruket. Han berättar att han just satt potatis, men att all sättpotatisen är maskangripen – något som ej hände tidigare. Därför har han satt ett antal potatisar på varje ställe och hoppas att någon av dem skall ta sig. Innan klimatförändringarna satte man bara en gång om året och lagrade därefter potatisen för konsumtion under resten av året. Men, eftersom det går mask i den försöker man nu att sätta flera gånger om året – detta med risken att skörden förstörs av frost och hagel eftersom vi nu går in i vinterperioden. Alivio berättar om sitt liv på seminariet och det är många som är intresserade av att höra hur klimatförändringarna drabbar individer som inte orsakat dem. Till för inte så länge sedan hade ingen någon aning om varför naturen i deras omgivning håller på att förändras...

Fredrik Svensson, Regional Advisor, Diakonia Paraguay & Bolivia

Folkets eller regeringens konferens?

Jag kallade häromdagen konferensen i Cochabamba för klimatkonferens, vilket var ett försök att förenkla en aning. I själva verket går den längre än så då titeln är ”World People's Conference on Climate Change and the Rights of Mother Earth”. Bakgrunden är fiaskot i Köpenhamn varefter Bolivias president, Evo Morales, inbjöd till en ”Folkens konferens” i Bolivia. Det har varit ett väldigt ambitiöst projekt att organisera en internationell konferens på så kort tid. Bakgrunden till att man valt Tiquipaya, en liten ort nästan sammanväxt med staden Cochabamba, är dels dess infrastruktur, men även av historiska skäl. Det var nämligen i Tiquipaya ”Vattenkriget” startade år 2000. Den dåvarande regeringen hade ingått ett kontrakt om vattendistribution med ett multinationellt konsortium. Kort därefter steg priset på vatten och ett regelverk som bland annat innebar ett förbud mot att samla regnvatten infördes. Tillsammans med ”Gaskriget” i El Alto innebar dessa rörelser slutet för den dåvarande regeringen och öppnade vägen för Evo Morales. Vattnet avprivatiserades igen.

Det har ifrågasatts hur mycket folkets och hur mycket regeringens konferens detta egentligen är. Organisatörerna rapporterar om mer än 20 000 deltagare, men självklart varierar graden av engagemang. En stor del är lokala universitetsstudenter och andra boende i Cochabamba som kommer hit eftersom det är en happening och även en form av marknad och folkfest. Det hindrar dock inte att det har varit en väldigt aktiv och kreativ medverkan från många deltagare. Jag träffar framförallt folk från Nordamerika och Europa och även från andra länder, främst i Sydamerika. Bland föreläsarna finns även asiater och afrikaner. Konferensen är uppbyggd kring ett huvud-event som själva konferensen anordnar, med en del internationella experter och personligheter. Parallellt görs ett arbete i 17 olika tematiska grupper som konfererat via internet före konferensen och som nu arbetat intensivt för att diskutera rekommendationer för varje tema. Dessa avser man presentera som en input till det officiella klimatmötet i Mexico i december, som är nästa stora möte efter Köpenhamn. Behållningen för mig har dock varit den tredje komponenten – nämligen konferenser anordnade av olika organisationer och folkrörelser. Det är här kreativiteten och mångfalden fått komma till uttryck. Läs mer här på bloggen imorgon...

Fredrik Svensson, Regional Advisor, Diakonia Paraguay & Bolivia

Pushed to the corner

In a lecture at the university a fellow student was exposing the social and economic structure of the conflict in Sri Lanka. In an effort to make his point clear once and for all, he lifted his hands as if he was holding a big water melon, looked at the audience and said “things are not black or white, you know”... paused and added “they are grey”. The lecturer raised his hands and interrupted “no, that's not true. Things are colorful”. The speaker could not make much sense of the comment, being all nervous as he was, nor could the audience, and an awkward silence expanded for some seconds.

This simple though far-reaching assertion stuck beyond what I could think at the time. It does not go a week where I wonder, if things are made of colors and combinations of colors, why do we find ourselves so often discussing how grey they are? Or worse, why do we find ourselves pondering if they are white or black? China or the States? Real Madrid or Barcelona? Alliansen or Rödgröna? Mountain or beach? Against the possibilities that one would think the world gives, we are offered two, or a combination of them in different proportions, which we call “center” or "moderate".

Like boxers, we are pushed to the corner so our options are limited. The boxer in the corner cannot step back, cannot step to the sides. Can just take the punches and wait for a mistake of the opponent. Today we had breakfast with another session of the old game. Hans Bergström in Dagens Nyheter reasons that the solution to development is to do away with development aid. The first big dose of (let's call it that) the black or white syrup comes soon. The article assumes that aid is one monolithic thing. No nuances, no angles, no difference of strategies, or players, or contexts. Aid is one thing. Big, according to numbers, but one. Loans of the World Bank to states are the same as loans of micro credit of a local bank or association to women or fishermen. Safe motherhood projects to decrease the number of women and babies that die during delivery are the same as construction of dams in dry areas. Economic literacy of communities the same as purchase of school material. Organization of citizens at community level is the same as organization of states in regional communities. By doing this Bergström is denying the rainbow of aid. He is saying that aid is a big mistake. None of the above seems to work.

The second big dose of the black or white syrup comes with the solution side: we would eventually fix poverty by a radical liberalization of the European trade policy. Again, a simplified version of reality, a single sided tool that will do the trick no other has done in fifty years. Poverty is in reality multidimensional. There is an economic dimension of poverty, but a physical and psychological dimension of poverty too. They are related to democracy, culture, health and others as much as to economy. Experts and authorities do not come to an agreement of what comes first: if a healthy economy will eventually deliver a healthy democracy or the other way around. If healthy and educated people will take the country to an steady economic growth or the opposite. But Bergström seems to have missed this never ending discussion. For him all this fire work that are the different understandings and solutions to poverty comes to a) do away with aid in 5 years and b) do a radical liberalization of European trade policy. Doesn't it look like these two have been hand picked from a basket of colors?

Bergström of course knows better than that, and us should know too. He is taking advantage of that we are already pushed to the corner. We do not have a nuanced view of poverty and aid and we take what we are given. And that applies to most of the political arenas: social security, health, culture, trade, investment. But why would the docent in Political Science do that, simplify too much and propose a one-dimensional solution to poverty? This question, my friend, is for you.

Coming to the aid debate, of course aid needs to be reviewed. So does FIFA and UEFA regulations, screenplay writers collective agreement, the price of the Yuan, bostadsförmedlingen, even the EU trade policy, especially when it comes to coherence with EU aid policy.

Domingo Torres Santos, Diakonia's Latin America Department

Tack Kongo!!!

Östra Kongo-Kinshasa har varit skådeplats för de blodigaste striderna i världen sen andra världskriget.

Fortfarande dör nästan 1000 människor per dag i direkt våld eller i konsekvenser av det långdragna kriget. Människor utsätts för ren terror för att lämna sina marker och inte sällan begår bestialiska våldshandlingar mot civila, även kvinnor och barn.

I Kongo fungerar nästan ingenting av det vi förväntar oss från samhället, allmänna kommunikationer är osäkra, vägarna är lerstigar eller så dåligt underhållna att de rasar när det regnar. Sjukvård, skola, social säkerhet är enormt eftersatta.

Ovanpå allt detta finns som sagt det ständigt närvarande våldet där miliser, kriminella grupper och regeringens soldater alla kan delta i övergreppen på de civila, inte sällan är dessutom gränserna mellan miliserna, armen och kriminella mycket flytande.

Paradoxalt nog är inte Kongo ett fattigt land, Kongos enorma naturresurser med mineraler, metaller, diamanter, skog, vattenkraft gör det istället till ett av världens rikaste länder. Ännu mera paradoxalt så är Kongo ett av världens rikaste länder med en av världens fattigaste befolkningar.

Ända sedan de första kolonisatörerna kom i slutet på 1800-talet så har Kongos rikedomar alltid varit landets förbannelse. Medan befolkningen tvingades till slavarbete för att utvinna allt från gummi, guld och diamanter så växte kolonialherrarnas förmögenheter i andra länder.

Man skulle önska att detta var just historia, men idag finns det en sak som fortfarande fungerar perfekt i Kongo. Oavsett krig, maktstrider, sönderfallande infrastruktur pågår driften vid Kongos rika gruvor kontinuerligt. Medan alla strider om rikedomarna, pågår rovdriften utan avbrott, utan hänsyn till att lokalbefolkningen dör i tusental, oavsett att landet faller i spillror.

Grannlandet Rwanda är en av de aktörer som oftast pekas ut som en huvudintressent i plundringen, ett land som i dagsläget upplever en ekonomisk boom genom att exportera resurser och dyrbara mineraler som inte finns inom landets egna gränser.

I Rwandas huvudstad Kigali byggs det så det knakar, den ena enorma lyxvillan byggs upp bredvid den andra.


Men då kan man ju undra vart pengarna i det teoretiskt rika grannlandet Kongo tar vägen? Precis som i många konfliktområden kan man lära sig mycket om verkligheten genom att lyssna på vad folk skämtar om.

En tydlig ledtråd vart Kongos rikedomar tagit vägen får man genom lokalbefolkningens öknamn på det senaste lyxområdet som växer fram i Kigali, området med taggtrådsinhägnade lyxvillor, och exklusiva lägenheter kallas i folkmun ”Merci Congo” eller på svenska ”Tack Kongo”...

Joakim Wohlfeil, Uganda, 100419

Att styra utvecklingen i önskad riktning...

I Tiquipaya, en liten ort nära Cochabamaba i Bolivia, hålls i dagarna en internationell klimatkonferens. Fredrik Svensson, Diakonias medarbetare i Bolivia och Paraguay bloggar från konferensen.

På väg till klimatkonferensen i Cochabamba flyger jag över Anderna och ser flera av de glaciärer som denna konferens handlar om. De tropiska glaciärerna som håller på att smälta bort. Jag kan förstås inte med blotta ögat se människorna som är beroende av smältvattnet från dem för sin överlevnad, men jag vet att de finns där nere och jag ser dem framför mig. Flyger förbi Illimaniglaciären och jag vet att där nere i byn Khapi går Alivio och Lucia på sina små åkerlappar som klänger sig fast vid berget på 3700-meters höjd.

Alivio går omkring i sina odlingar och tittar på de sjukdomar som drabbar grödorna och som inte fanns tidigare. Lucia och hennes man skördar majs. Tillsammans med hundratals andra byar i de bolivianska anderna är de beroende av smältvattnet från glaciärerna.

Jag flyger alltså till konferensen och det är klart att det är en motsägelse i sig som jag får tillfälle att fundera över i luften. Känner en viss skam över det. Minns hur min farmor när biltrafikens utsläpp diskuterades på 80-talet, såg upp mot himlen och påpekade att där uppe, där sker de stora usläppen. Familjens nya Volvo 740 var utrustad med katalysator och det var blyfri bensin som gällde. Men, mig veterligen hände det inte så mycket i luften.

Jag motiverar mitt flyg med att jag annars hade tillbringat två dagar med att ta mig fram och tillbaka. Det handlar om effektivitet. Måste lämna in ett projektförslag i nästa vecka som syftar till att i samarbete med de andinska byarna, hjälpa dem att anpassa sig till de nya livsvillkoren. Glaciärerna försvinner i en rasande takt och en ökning av medeltemperaturen på två grader som tillhör det bästa scenariot, kommer ju inte direkt att göra att de ökar i storlek.

De flesta glaciärer, om inte alla, kommer alltså att vara grus och sten inom en snar framtid. Inget mer vatten kommer att rinna från Illimaniglaciären ner till Khapi. Det spelar ingen roll vad gubbarna i slips och kostym hittar på. Det är alltså anpassning som gäller och det är just det som projektet handlar om. Vetenskapliga undersökningar som både analyserar hårdfakta, lokal kunskap, seder och bruk och sammhällsstruktur skall ge anpassningsstrategier och konkreta åtgärder. Tanken är även att kunskapen och metoderna skall kunna användas i andra bolivianska byar och övriga andiska länder.

Så, det är alltså därför jag flyger. Mitt samvete lättar och det lättar ännu mer när jag tänker på alla semesterresenärer som flyger kors och tvärs (inklusive jag själv) för att shoppa och sola. Det är ganska få som när grannen berättar om semestern, pekar finger och läxar upp honom för att han åkt Ryanair till London. Tvärtom förvånas och förtjusas vi över att det faktiskt går att flyga ända till London för 29kr, bara man är ute i riktigt god tid.

Såg häromveckan att det första soldrivna flygplanet gjort en testflygning i Schweiz. Tror inte att flyget är uträknat. Nya utmaningar föder alltid nya idéer och människan har en fantastisk förmåga att komma på lösningar. Det gäller bara att styra dem i önskvärd riktning. Just detta, att styra utvecklingen i önskad riktning är vad klimatfrågan handlar om.

Fredrik Svensson, Regional Advisor, Diakonia Paraguay & Bolivia

Behov av fler kvinnor och mindre våld i politiken

Sri Lanka skryter ofta med att ha varit det första landet i världen att utse en kvinna som premiärminister: Sirimavo Bandaranaike. Det var för femtio år sedan. Men statistiken för andelen kvinnor i valda positioner har aldrig varit imponerande. Faktum är att den idag är sämre i Sri Lanka än i något annat land i Sydasien. Kvinnor utgör mindre än 6% av ledamöterna i parlamentet, 5% på provinsnivå och ynka 2% på lokal nivå. Dessa siffror kontrasterar starkt mot kvinnors mycket höga utbildningsnivå här i landet.

Nyligen hölls parlamentsval i Sri Lanka. Ingenting tyder på att antalet kvinnliga parlamentariker kommer att öka till följd av detta val. Tvärtom. Det står tämligen klart att enbart tio kvinnor kommer in i parlamentet mot tidigare tolv.

Tämligen klart, ja. Trots att valdagen var den 8 april är resultatet inte helt och hållet klart än. Det beror på att så mycket våld och fusk rapporterades in från framför allt Nawalapitiya och även Trincomalee att resultatet från sammanlagt 38 vallokaler ogiltigförklarades och måste göras om. Nu på tisdag går väljarna där till val en gång till.

Det är våldet och fusket i politiken som brukar anges som orsak till att det finns så få kvinnliga politiker. Jag har fått höra att kvinnor helt enkelt kommer till korta inom politiken för att de inte skulle vara lika skickliga på den sortens oschyssta metoder... Jag har också fått höra att den politiska kulturen är så rå och ohyfsad att ”ingen anständig kvinna vill ge sig in i parlamentet”. Det är män jag har hört säga så. De kvinnor jag talat med brukar vända på argumentet och säga att fler kvinnor borde in i politiken för då skulle man äntligen kunna börja få bukt med allt våldet... Alla verkar de således vara överens om dels att politiker ofta uppför sig illa, dels att det på något sätt ligger mer för män än för kvinnor att uppföra sig på det sättet.

Möjligen menar de att kvinnor är snällare och fredligare av naturen och därigenom oförmögna till hot och våld. Å andra sidan känner varenda människa i Sri Lanka till att kvinnor mycket väl kan slåss och delta i väpnade strider. Det beräknas att uppåt 43 procent av LTTEs gerillasoldater var kvinnor. Det är också allom bekant att kvinnor var överrepresenterade bland de fruktade ”svarta tigrarna”, en elitstyrka inom LTTE som var pionjärer i och förfinade självmordsbombning som metod. (Att de flesta självmordsbombare var kvinnor ser jag som ett symptom på kvinnors underordning. Icke desto mindre tycker jag samtidigt att det talar mot att kvinnor på något sätt skulle vara mindre hänsynslösa och våldsbenägna än män).

Kanske menar de därför inte att kvinnor skulle vara mindre förmögna till våld men däremot att det skulle vara mindre passande för kvinnor att utöva och ge order om våld. Han som sade att ingen anständig kvinna vill in i parlamentet, menade säkert så. Men skulle då hot och våld – och för den delen fusk – vara mer oanständigt och oacceptabelt för kvinnor än för män? Är inte sådant beteende alltid oanständigt och oacceptabelt? Punkt, slut. Eller menar man verkligen att det på något sätt är mer okej när män gör sig skyldiga till brott mot vallagarna, hot och trakasserier?

Här vill jag inflika att folk i allmänhet är trötta på att politiken solkas av oschyssta metoder. Tusentals vanliga medborgare här i landet engagerar sig i valövervakningsorganisationer som dokumenterar och avslöjar tvivelaktigheter, brott mot vallagar, hot och våld i samband med valen. Det är absolut inte så att folk i allmänhet skulle tycka att sådant beteende är som det ska vara.

Själv har jag aldrig ansett att kvinnor av naturen skulle vara fredligare än män och jag anser att våld alltid är lika oacceptabelt vare sig det utövas av män eller kvinnor. Men det är ett statistiskt faktum att kvinnor mer sällan är förövare till våldsbrott. Det är också ett faktum att män och kvinnor socialiseras olika. Och ja, jag tror att den politiska kulturen skulle förändras om det kom in betydligt fler kvinnor i politiken. Med tanke på hur tydligt genus spelar in i våldsutövning och människors föreställningar och åsikter därom skulle det inte förvåna mig om vi då skulle få se en nedåtgående trend i öppna hot, våld och råbarkarfasoner inom politiken.

Det är en utbredd uppfattning i Sri Lanka att det politiska våldet är en viktig orsak till att det finns så få kvinnliga politiker. Kanske är även det omvända sant: att den oanständigt låga andelen kvinnor i valda organ bidrar till den relativt höga förekomsten av politiskt våld.

Vad fruktar Israel mer än militanta palestinier?

Precis som för många människor under svåra förhållanden så har palestinierna genom åren utvecklat en svart humor där man driver med både sig själva och en vardag full av diskriminering, förnedring och våld.
Ett välkänd skämtsam gåta lyder ”Vad fruktar Israel mer än militanta palestinier, Svar: fredliga palestinier”.

Både frågan och svaret ter sig lätt kryptiskt för utomstående, men för palestinierna som levt igenom en historia där motståndet mot ockupationen, och Israels svar på motståndet tagit sig många uttryck så beskriver skämtet ett välkänt fenomen. Det är hur oresonligt hårt Israel slagit till mot olika försök från palestinierna att organisera ett motstånd baserat på ickevåld och fredliga metoder. Inte minst är detta aktuellt bland de kristna palestinierna där ickevåldmetoder varit en framträdande filosofi.

Den kände thrillerförfattaren Tom Clancy beskriver i inledningen av sin bok ”Summan av skräck” hur Israel tvingas till ett fredsavtal när palestinierna under ledning av en karismatisk ickevåldsaktivist organiserar ickevåldsaktioner mot ockupationen. En person som nämns som inspirationskälla till bokens inledning är den kristna palestinske psykologen Mubarak Awad (även kallad palestiniernas Gandhi) som blev känd för sina både påhittiga och mediala ickevåldsprotester mot Israels ockupation. Hans popularitet växte så snabbt att han i extrema bosättarkretsar kallades för Israels farligaste fiende, 1988 deporterades han av Israel. Ett märkligt öde för en person som tydligt drivit linjen att palestinierna skulle kämpa för sina rättigheter utan att döda, skada eller hota någon Israel.

När invånarna i den palestinska byn Beit Sahour vägrade betala de extraskatter som den israeliska militären införde under den första Intifadan så slog Israel tillbaka med månadslånga utegångsförbud och hårda fängelsestraff för organisatörerna av alla typer av ickevåldsprotester.

Det går tyvärr att fortsätta rada upp exempel på hur ibland staten Israel, och ibland israeliska extremister trakasserar och underminerar de palestinier som vill arbeta för sina rättigheter utan att använda våld.

Olika organisationer med kopplingar till bosättarrörelsen driver en ständig kamp mot organisationer för fred och mänskliga rättigheter som genom juridiska processer vill försvara palestiniernas rättigheter, man kallar det för ”lawfare” för att ge intrycket av att Israel utsätts för aggressiva krigshandlingar, fenomenet blir tydligt då man både försvarar det våld som används mot palestinierna, men beskriver det som ett stort problem när palestinierna väljer vägar för sitt motstånd som inte kan bemötas med våld.

Samtidigt pågår sen flera år exempelvis Israels oacceptabla blockad av sjö och luftvägarna till Gaza, en blockad som mer och mer kommit att utgöra det politiska och ekonomiska fundamentet för Hamasrörelsens makt.

På Västbanken skär Israels mur av kontakterna mellan palestinier och palestinier långt inne på ockuperat land där den inte skyddar några israeliska liv, men utgör en ständig inspirationskälla för militanta grupper.

Just nu upplever Israel en hård press när både USA och EU kräver att Israel skall stoppa all utbyggnad av illegala bosättningar, samtidigt som moderata palestinska krafter uppmärksammas. En ironisk artikel i den israeliska tidningen Haaretz uppmanar palestininerna att "Rädda Israel från fredsförhandlingar med en ny våldsam intifada!" och påminner hur våldsamheter tidigare kommit lägligt för Israel när fokus varit på en fredlig utveckling.

I påskhelgen nåddes vi av nyheten hur Israel avvisat tre svensk-palestinier och trakasserat de judiska deltagarna från den svenska projektet ”Låt oss tala om Fred!”. Ett projekt där judar och palestinier tillsammans besöker skolor för att visa att man kan leva tillsammans och söka gemensamma lösningar. De israeliska myndigheterna uppger att man agerade av ”säkerhetsskäl”.

Frågan blir vilken säkerhet som hotas av att palestinska och israeliska skolbarn möter palestinier och judar som vill visa att man kan leva tillsammans? Vilka intressen hotas av palestinier som väljer att protestera mot orättvisor, förtryck och ockupation utan att hota eller skada några israeler?

Tyvärr blir den palestinska analysen att Israel fruktar fredliga palestinier mer än militanta, man säger att ett land som satsat så mycket resurser och prestige på att vara helt överlägset i användning av våld helt enkelt inte har råd, och till och med känner sig lurande, när palestinierna väljer ickevåld som metod.

När dessutom det officiella Israel ständigt fortsätter att bekräfta den analysen så blir vinnarna och förlorarna tydliga:
- Förlorarna blir de som ser fred, rättvisa och samförstånd som vägen framåt.
- Vinnarna blir som så ofta förr, extrema bosättare och militanta palestinier, alla de som vill förneka den andra sidan sina rättigheter. Som önskar fortsatt konflikt, att få bygga ut bosättningar och murar, de som hävdar att judarna alternativt palestinierna inte hör hemma i deras förlovade land.