Christoffer Sjöholm julbloggar från Betlehem

När vi alla samlas med familjen och vänner för att fira julen, är det som vanligt med blandade känslor detta sker i det heliga landat. Det kristna julfirandet sammanfaller med det judiska firandet av Hannukah, samtidigt som det muslimska nyåret firas i dagarna. I Jerusalem och i det övriga heliga landet, så tänds många ljus för alla dessa olika ändamål. Den lutherska prästen i kyrkan i Betlehem talade på julaftons eftermiddagen om hur inget mörker i hela världen kan slå ut ens det lilla tända ljuset, hur till och med ett litet ljus kan synas i flera mil i det kringliggande mörkret och hur mycket mörker vi än samlar på en och samma plats, så lyser det lilla ljuset ännu starkare.

Till Betlehem kommer det denna jul fler turister än på många år, myndigheterna räknar med över 40 000 besökare över enbart julhelgen. Hotellen är fullbelagda. Besöksantalet för hela året 2008 gick just över en miljon. Samtidigt slingrar sig den av Israel byggda muren allt mer befast kring Jesus födelseplats. Det som borde vara en öppen stad för kristna från hela världen, samt en plats för religionsmöten med judar och muslimer, är idag fortfarande en stängd och belägrad stad av den israeliska ockupationsmakten. Årets julklapp, producerad av den palestinska familjen som har fått sitt hem omgärdat av den 8 meter höga muren på tre vinklar, borde vara Jesuskrubban av olivträd som har en mur fastslagen mellan Jesusbarnet och de besökande vise männen och fåraherdarna.

I Gaza är situationen alltmer kritisk. När det inte verkar kunna bli sämre, så står Gazaborna under julen inför ett hot om ev massivt israeliskt militärt anfall. Den sexmånaders vapenvilan mellan Hamas och Israel har upphört, ett 70-tal Qassam raketer har skjutits in i Israel sedan dess och retoriken från israeliska politiker har höjts som en del av valkampanjen inför stundande val i Israel. Utrikesminister Livni säger att de har fått nog och hon lovar att ta itu med problemet Hamas! Försvarsministern Barak säger att han förespråkar fasta handlingar istället för starka ord, och har gett order om planering och beredskap för militära aktioner. Israeliska regeringen sammanträdde på julafton för att diskutera krisen och de flesta tror att ett beslut har fattats om en större militär operation i Gaza under dagarna som kommer.

Belägringen av Gaza är förfärlig. Direktorn för Diakonias partner Al Mezan, Issam Younis, beskriver per telefon på juldagen hur den drabbar främst civilbefolkningen, och men inte alls påverkar påverkar Hamas ställning, den är snarare kontraproduktiv och stärker de extrema krafterna. Den palestinske lutherske biskopen Munib Younan berättade igår hur allt fler i Gaza nu till och med tvingas elda upp möbler och kläder för att få värme till huset i det allt kyligare vinterklimatet. Elektriciteten och varor minskar kraftigt, endast tre timmar elektricitet per dag, FN har tvingats avbryta med leveranser av mat och andra förnödenheter. Den humanitära situationen i Gaza har länge varit kritisk och den är nu alarmerande. Dessutom står Gazaborna inför ett eventuellt krig mellan Israel och Hamas med oanade förödande konsekvenser.

Issam säger att "Israeliska politiker nog behöver visa palestinskt blod inför valkampanjen"!

Det finns mycket att fira under julen i det heliga landet, men det finns samtidigt mycket att vara orolig inför. Vi ber och hoppas för att fredens och förståndets röster hörs starkare än krigets och orimlighetens röster.
Vår uppgift inom Diakonia och tillsammans med våra lokala partners är att fortsätta höja våra röster för freden, rättvisan och hoppet, samt påverka och engagera beslutsfattare att bryta onda strukturer och våldets banor.
Inte ens allt mörker i hela världen kan slå ut det lilla tända ljuset! Detta är julbudskapet från Bethlehem, Jerusalem och det heliga landet i år!

Christoffer Sjöholm
Regionschef
Diakonia Mellanöstern

Vem stöder vem?

Hamas talesman Ayman Taha har annonserat att den sex månader långa vapenvilan med Israel går ut idag den 19 december.
Man kan fråga sig med vilken rätt de gör det. Majoriteten av palestinierna i Gaza stöder inte raketattackerna och är hjärtligt trötta på Hamas styre.

Nu kommer ju frågan; beror Hamas vikande stöd på Israels blockad av Gaza? Knappast, enligt palestinska Hamaskritiker inne i Gaza.
Hamas har inget att förlora på blockaden, de har allt de behöver, de finansieras utifrån och tar dessutom ”skatt” på livsmedel och förnödenheter som smugglas och säljs till ockerpriser inne i Gaza.
Hamas problem blev istället att när de väl tagit över makten så började de lägga sig i rättsväsendet, ordningsmakten, begränsa yttrandefriheten, hota oppositionella. Polisen började se mellan fingrarna om brottslingarna hade länkar till Hamas.

En känd kritiker inne i Gaza sade:
– Hamas ger möjligtvis en slags ordning inne i Gaza, men ingen lag.

Hamas vann valet som en protest mot korruptionen inom det styrande Fatahpartiet. När de till slut fick makten över ett område visade de sig vara likadana själva. Man kan naturligtvis säga att det var en omöjlig uppgift att sköta ett civilt styre under blockad, men det förklarar inte korruptionen.

Blockaden och mer våld vore istället räddningen för alla extremister i Gaza. Under hela tiden som blockaden pågått har det förts en debatt i Israel huruvida den verkligen är effektiv för att minska Hamas inflytande, eller om den är kontraproduktiv. Jag är rätt säker på det senare.

Hoten mot extremisterna kommer mindre från Israel än från fred och utveckling, istället göder extremisterna varandra. Naturligtvis vet Hamas att Israel också snart går till val, naturligtvis vet de att våld eller hot om våld alltid styrker mer militanta tongångar i Israel.

Med andra ord är det rätt tydligt att Hamas nog hellre ser Likud i kombination med olika extrempartier i som israelisk regering än en fredsinriktad koalition.
Naturligtvis vet Hamas att ju hårdare Israel slår mot palestinierna, ju mer vägspärrar, ju fler checkpoints och murar, ju mer bosättningarna växer, ju mer stöd de militanta bosättarna får, ju fler övergrepp mot palestininer som kan dokumenteras - desto mer undergräver man palestiniernas förtroende för en fredsprocess, och desto mer ökar stödet för Hamas.

Så fortsätter det! Våldet gynnar våldet! Fred, förhandlingar och uppgörelser hotar extremisternas paradis på båda sidor.

Joakim Wohlfeil

Jag förstod inte varför jag snubblade så ofta...

Vi sitter i ett mötesrum som vi fått låna av ministeriet för jämställdhetsfrågor hos den palestinska myndigheten i Ramallah. Vi skall träffa några av Diakonias partner som jobbar för kvinnors rättigheter i det palestinska samhället.

Det var inte helt lätt att hitta hit för just den här myndigheten hade inga skyltar. Vi träffar en man som kan peka ut vart vi ska, men när vi frågar varför det inte finns skyltar så får vi en tidig försmak av de historier vi kommer att få höra.
– Skyltar till ministeriet för jämställdhetsfrågor, där jobbar ju bara kvinnor, vem skulle vilja möta dem, skrattar han.

Vi får många starka intryck när vi får höra om barnäktenskap, diskriminering, hur kvinnorna drabbas dubbelt av den pågående ockupationen, men också om hur modiga kvinnor kämpar för jämställdhet i ett patriarkalt system. Konservativa krafter med religiösa och kulturella argument försöker hindra kvinnors medbestämmande. När man inte kan övertala kvinnorna att låta bli att kandidera politiskt så får deras män höra att de inte är herrar i sina hus och hur olämpligt det är för dem som män att deras kvinnor är med och bestämmer.

Vi får höra hur kvinnor som trots allt tar sig in i styrelserummen negligeras och trakasseras. En kvinna berättar hur männen bestämde att det var olämpligt att kvinnor och män satt vid samma bord vid sammanträdena. Männen löste det genom att kvinnorna fick sitta bakom ett draperi. Eftersom det är svårt att begära ordet från andra sidan av ett tygskynke kunde männen glatt berätta att de haft rätt hela tiden: trots att det satt kvinnor med på mötena så gjorde de inga inlägg i debatten.

Den som gör starkast intryck är Shatha. Hon kommer från ”Stars of hope”, en av Diakonias partnerorganisationer som jobbar med handikappades rättigheter. Shatha är en ung kvinna som först lite blygt tar upp sitt papper med punktskrift och säger att hon nog behöver lite stödord för att tala. Men snart ligger pappret i knäet och hon berättar med både ilska, engagemang och ibland med ironi om situationen för handikappade.

Shatha berättar om ett samtal med en blind svensk man på en konferens, som berättade att de handikappade behandlas som andra klassens människor i Sverige.
– Vilken lycka att få vara andra klassens människor. Som handikappad och kvinna är jag fjärde klassens människa här. Först kommer de friska männen, sen kommer de handikappade männen, sen kommer kvinnorna och sen vi handikappade kvinnor, svarade Shatha.

Hon berättar om okunskap och fördomar, hur föräldrar som ändå älskar sina handikappade barn inte vet hur de ska stödja dem.

Men hon säger också att det ibland kan ge styrka:
– Jag har alltid fått lära mig att ta för mig och vara stark, mina föräldrar vågade släppa ut mig och leka med de andra barnen. Under många år förstod jag inte varför jag så ofta snubblade och gjorde illa mig när vi lekte. Det var först när jag blivit lite äldre som jag insåg att de andra kunde något som jag inte kunde. Ingen hade berättat för mig att jag var blind.

Joakim Wohlfeil, Diakonia

Fotot på Shatha Abu Srour frår Stars of Hope i Ramallah är taget av Aida Alibegovic

PS! Den 3 december demonstrerade 1000-tals handikappade för sina rättigheter i det palestinska samhället. Läs mer i tidningen Dagens artikel

Kiwanja - Kongos eget Srebrenica

Tre skott var vad Ludia Kavira Nzuvu hörde när Laurent Nkundas rebeller mördade hennes 25-åriga son utanför deras husdörr. Hon öppnade dörren och såg sin sons blodiga kropp. En av soldaterna vände sig om och sa till henne ”Varsågod, här är en gåva till dig….”

Händelsen utspelades när general Laurent Nkundas rebeller, CNDP (National Congress for People's Defence), drog in i staden Kiwanja i östra Kongo-Kinshasa.

I detta redan brutala krig beskrivs Kiwanja som Kongos eget Srebrenica. Händelsen syftar på hur serbiska nationalister 1995 tvingade underlägsna FN-styrkor att utlämna tusentals människor som sökt skydd i den bosniska staden Srebrenica som FN förklarat som en skyddad zon. FN-trupperna begärde hjälp men byråkrati och politik hindrade FN att skicka hjälp. Istället fick man se på hur tusentals människor fördes bort för att mördas.

I Kiwanja gick rebellerna bärsärkargång och plundrade, dödade och våldtog. Många försökte söka skydd i det närbelägna FN-lägret men hanns upp och avrättades inom synhåll för de fredsbevarande trupperna.

I en alldeles färsk FN-rapport publicerar nu FN:s expertkommitté uppgifter på hur både Rwandas armé stöder Nkundas milis, och hur Nkunda samarbetar med affärsmän som passar på att plundra naturtillgångar i de erövrade områdena.

FN berättar också hur stora mängder vapen och ammunition förs in och säljs till de stridande partnerna. Precis som civilbefolkningen utsätts för otroliga lidanden, så finns det andra människor som gör otroliga pengar på det pågående kriget.

Frågan är också vad som är omvärldens ansvar. Skall vi återigen stå och se på medan människorna massakreras, skall vi fortsätta att se på medan vapentransporterna forslas in, och rikedomarna forslas ut? Någonstans finns en slutkund för de bloddrypande mineraler som nu plundras i krigsområdet, låt oss se till att det inte är vi!

Joakim Wohlfeil, policyhandläggare, Konflikt och rättvisa

Poznan: Världens största väntrum?

Trots all den aktivitet och alla de parallella möten som just nu hålls här på klimatkonferensen i Poznan verkar det inte som om förhandlingarna kommer någon vart. Mötet har beskrivits som världens största väntrum, men samtidigt hör det lite till förhandlingsspelet att det är svårt att komma fram till någonting förän mot slutet när alla börjar bli lagom mörbultade av att ha förhandlat i flera veckor...

Imorgon kommer ministrarna att finnas på plats för att höja temperaturen på förhandlingarna. Från Sverige kommer både statsministern och miljöministern ha möjlighet att tala. Ett flertal möten mellan olika ministrar och delegationer kan förhoppningsvis ge den politiska energikick som behövs för att föra förhandlingarna framåt. EU har varit delvis handlingsförlamat här i Poznan, eftersom man ännu inte kommit överens i Bryssel om EU:s energi- och klimatpaket som sätter mycket av ramarna för vad EU kan bidra med. Därför är det extra viktigt att de svenska ministrarna ger tydliga politiska signaler om att:
1) Sverige inser allvaret i klimatkrisen och att ny forskning visar att vi måste höja ambitionsnivån i förhandlingarna rejält från de nivåer som nu diskuteras. Att tackla klimatförändringarna är avgörande för om vi ska kunna utrota fattigdomen i världen.
2) Sverige är berett att bidra med sin del, baserat på vårt historiska ansvar och ekonomiska förmåga, för att finansiera och underlätta teknikspridning och anpassningsåtgärder i utvecklingsländerna.
3) Sverige inte anser att finanskrisen är ett hinder för ett ambitiöst klimatavtal, utan snarare tvärtom – stora klimatinvesteringar och skapandet av gröna jobb är vägen ur finanskrisen.

Väntan fortsätter, men den som väntar på något gott… Jag väntar på ett ambitiöst och rättvisemärkt resultat från Poznan!

Global aktionsdag för klimaträttvisa!

Efter nästan 20 timmar på fem olika tåg kom jag till slut fram till Poznan sent igår kvall. Trött, men samtidigt spänd av förväntan inför de kommande dagarna... Här i Polen pågar just nu FN:s klimatförhandlingar och mer än 11000 deltagare från 187 länder beräknas delta under de två veckor som mötet pågar. Förhoppningarna är att man ska göra framsteg i förhandlingarna om ett nytt klimatavtal som ska färdigställas i Köpenhamn i december nästa år. Diakonia finns på plats för att tillsammans med vara europeiska systerorganisationer arbeta med kampanjen Countdown to Copenhagen - för ett effektivt och rättivst avtal, som både kan klara oss från katastrofala klimatförandringar samtidigt som det garanterar fattiga människors rätt till utveckling.

Luften i Poznan doftar starkt av brunkol och det är lite svårt att andas. Men förhoppningsvis fungerar det som en konstant påminnelse för forhandlarna om allvaret i situationen och nödvandigheten att ställa om vara samhällen till en ren och förnyelsebar framtid. På mötescentret, universitetet och närliggande hotell sjuder det i alla fall av aktivitet. Formella och informella möten och seminarier avlöser varandra och mycket pågar samtidigt, vilket gör det lite svårt att välja hur man ska spendera sin tid.

Idag är det även global aktionsdag för klimaträttvisa. I mer än 90 länder runtom i världen arrangeras demonstrationer, så att förhandlarna här inne ska vara medvetna om att världen har ögonen på dem. Även i Sverige demonstreras det för fullt idag. I Stockholm, Göteborg, Gävle, Jönköping, Kalmar, Lerum, Lund, Malmö, Sundsvall, Umeå, Uppsala, Vänersborg, Örebro och Östersund visar människor att man vill se krafttag mot klimatförandringarna. Ett starkt budskap som vi tar med oss när vi ska möta den svenska delegationen senare i eftermiddag. Även här i Poznan samlas tusentals människor just nu. Och vad kan vara mer passande än att samlas på "Frihetssplatsen"? Det ar hög tid for en värld fri från fattigdom. Och för att nå dit är det hög tid att tackla klimatförandringarna...

Tove Zetterström
Klimathandläggare

Hiv-uppropet möter politikerna

Diakonias aktivist Samuel Öhlin provar Anders Borgs kavaj

Namnlistorna till Anders Borg

Efter många intressanta samtal på gator och torg, i kyrkor och på festivaler var det äntligen dags att tala med politikerna om hiv, utveckling och Internationella valutafonden. Och vad de har med varandra att göra. Jag måste erkänna att detta inte alltid varit helt lätt att förklara för hungriga festivalbesökare eller stressade lördagsshoppare. Men det går! Diakonias aktivister som engagerat sig för detta har gjort ett fantastiskt jobb. Och när människor förstår att Sverige stöder institutioner som försvårar för fattiga länder att bekämpa hiv så är de mer än villiga att skriva under uppropet mot det.

Hur som helst – till mötet med politikerna:
Uppropet vänder sig främst till finansminister Anders Borg, men han hade inte möjlighet att träffa oss.
Däremot var vi väldigt glada att ha fått ett möte med Mats Odell som ju är kommun- och finansmarknadsminister. Vi träffade en lugn och intresserad minister som lyssnade på vår beskrivning av problemet, nämligen att IMF ofta prioriterar avbetalning av skulder och att bygga upp valutareserver istället för satsningar på sjuk- och hälsovård. Och vilka konsekvenser det får för hiv-positiva i fattiga länder. Flera rapporter finns som visar på detta problem, både från IMF:s egen utvärderingsenhet och från WHO.
Odell sa att han delar vår bild och att han menar att Sveriges hållning har förbättrats i frågan. Han sa också att hans parti ”sätter människovärdet framför penningvärdet” och uppmuntrar oss att fortsätta ta upp detta.
Det låter ju bra så långt. Men personligen kan jag ändå tycka att Sverige borde kunna göra mer, trycka på hårdare, lägga mer handling bakom orden. Vi har inte tid för långsamma förbättringar av Sveriges hållning. Jag vill att IMF ska förändra sina villkor nu. 5 700 personer dör av aids idag. 5 700 kommer att dö imorgon. 5 700 i övermorgon. Och så vidare. Det är, åtminstone för mig, mer än nog för att motivera drastiska åtgärder och en politik som möjliggör sjukvård till alla hivpositiva som behöver det.

Sen var det dags för överlämning av den kavaj som så många engagerade svenskar satt sitt tumavtryck på till stöd för uppropet och namninsamlingen med 2 800 namn som Diakonias aktivister och andra engagerade samlat in. Mats Odell kunde inte ta emot kavajen eller namnlistorna eftersom denna del av IMF-frågorna inte är hans bord egentligen. Vi lämnade dem till sekreteraren istället, för vidareförmedling till Anders Borg. Jag hoppas fortfarande att Borg tar på sig kavajen. Den skulle passa honom så väl!

Julia Daniels, Ungdomssekreterare Diakonia

Inför internationella aidsdagen 2008

Den 1 december är det internationella aidsdagen. Män och kvinnor tillsammans kan göra skillnad i hiv-epidemin!

Redan i början av år 2000 skrev FNs aidsorgan UNAIDS att män kan förändra hiv-epidemins inriktning. Det årets kampanjtema handlade om mäns aktiva deltagande i förebyggande av hiv-epidemins spridning. Kvinnor har sedan hivs intåg i människors privata och offentliga liv varit aktiva, både som offer och aktörer. Hiv och aids har blivit en ”kvinnofråga” på samma sätt som jämställdhet tenderar att vara det, på grund av övervikten av professionella kvinnor som engagerat sig i frågan.

Hur ser det då ut idag, åtta år senare? Har männen ändrat inriktningen på epidemin och har män ökat sitt aktiva deltagande? Det finns ingen statistik som kan ge oss svar på de frågorna.
Däremot så har hiv ökat bland kvinnor och flickor i förhållande till män sedan år 2000 (källa: UNAIDS).

Varför är det så viktigt att specifikt lobba för just mäns deltagande? Jo, för att den ojämnlika situationen mellan kvinnor och män är den största drivkraften för hiv-spridningen.

• Makten över den egna kroppen, sin sexualitet, familjeplanering och sexuella relationer ligger hos männen.
• Makten över sociala och ekonomiska prioriteringar som gäller hälso- sjukvård, utbildning, tillgång till samhällsservice, tillgång till arbetsmarknad och politiskt beslutsfattande ligger hos männen.

Sammanfattningsvis: Makt över prioriteringar och beslut som gäller sociala och ekonomiska faktorer, alltifrån familjenivå till samhälls-, nationell, och internationell nivå, ligger generellt sett hos männen i vår globala värld. Männen har makten att ta de rätta besluten och att släppa in kvinnor på beslutsfattande nivåer. Men framförallt – män och kvinnor tillsammans är en oslagbar kombination om vi vill förändra hivs ansikte och få kontroll över spridning och samhällsekonomiska konsekvenser.

Milleniummålet som handlar om jämställdhet, är alltså den viktigaste komponenten i kampen mot hiv. Är det så enkelt? Ja, jag tycker det.

Läs mer om Diakonias arbete med hiv- och aidsfrågor på kampanjsajten "Tro, hopp och hiv"

Mirjam Dahlgren,
Diakonias samordnare för hiv- och jämställdhetsfrågor

I Luleå samlas myggorna som ska förändra världen

Hälsningar från MR-dagarna i Luleå, där jag är en bland 3800 andra deltagare!
Här har människor från jordens alla hörn samlats för att hämta inspiration och dela information om mänskliga rättigheter. Här finns representanter från små lokal projekt, organisationer som arbetar för rätten till rent vatten, till stora internationella aktörer som UNIFEM, Röda Korset, Svenska kyrkan. Här finns Diakonia och inte minst våra härliga ombud från de lokala församlingarna.

Mötet inleddes med samisk jojk. När jag ser alla vackra samiska dräkter och de stolta bärarna, så är det en stark symbol för hur ett glömt folk i vårt eget land under detta möte får ta plats och visar på den rikedom som Sverige har av mångfald och kultur. Jag kände mig stolt över att det finns så mycket vackra jojkar i vårt land. Det känns samtidigt synd att jag inte fick lära mig jojka när jag gick i skolan, på samma sätt som de samiska barnen fick lära sig att sjunga på sitt andra språk svenska. Men det är kanske inte för sent. Det var en skolkör från Luleå som jojkade i kör, en fin hyllning till vår samiska befolkning och hur de berikar vår gemensamma kultur.

De flesta etniska minoriteter lever i olika ”norrbottniska” avlägsna hörn i världen. Ibland lever de frivilligt i avskildhet, men ofta är de drabbade av diskriminering. I mitt sällskap under MR-dagarna har jag två biståndsarbetare från Norra Thailand, Kaesai och Ferry som själva tillhör minoritetsfolket Lahu. Under Diakonias seminarium idag berättade de om de svårigheter etniska minoriteter i Thailand har att få medborgarskap och den diskriminering de utsätts för. Många barn får inte gå i skolan, har inte rätt att resa fritt i landet, kan inte få lagliga jobb och därför blir de hänvisade till lågbetalda och farliga arbeten. I värsta fall hamnar de i händerna på människohandlare och säljs till bordeller där de utnyttjas som sexslavar. Ferrys organisation arbetar med flickor som råkat ut för detta.

Ferry och Kaesai njöt av samernas sång. Jojken påminner om hur de gamla från deras folk brukade sjunga när de var små. Vi pratade om hur samernas diskriminerats i Sverige, men också om hur samerna numera har ett eget sameting för att fatta beslut om frågor som rör dem och för att skapa ökad respekt för samernas mänskliga rättigheter. Vi konstaterade att de behövs motsvarigheten till sameting också i Norra Thailand och många andra ställen i världen. Det känns helt rätt att mötet hålls i Luleå. Norrbotten är Sveriges medelpunkt när det gäller etniska minoriteter. Här är det Stockholm som är i periferin.

Att jobba för mänskliga rättigheter är en lång kamp. För små folk runt om i världen kan kampen verka tung och ensam. Inledningstalarna för mötet idag började med att säga att var och en av oss har en viktig uppgift som människorättsaktivister. Vi fick en norrländsk liknelse som visdomsord att ta med oss i denna kamp. ”Alla ni som tror att ni är för obetydliga, tänk då på den lilla myggan som tagit sig in i sovrummet i sommarnatten”. Många myggor tillsammans blir en myggsvärm.

Kaesai och Ferry och alla etniska minoriteter som kämpar för att era rättigheter, ni är inte ensamma vi vill kämpa tillsammans med er!

Hälsningar från Margareta ”Myggan” Koltai,
Regionsekreterare för Diakonias arbete i Asien, med inriktining på metod och programutveckling

Läs mer om MR-dagarna på Diakonias webbplats
För media: Ladda ner bilder på Diakonias internationella gäster till MR-dagarna
Läs mer om MR-dagarna på arrangemangets hemsida

Inför toppmöte om en ny internationell finansiell struktur - möjliggör en öppen och demokratisk process!

Den 15 november har USA:s president kallat medlemsländer i den så kallade G20 gruppen* till ett möte för att i kölvattnet av den globala finansiella krisen diskutera hur ett nytt finansiellt system och regelverk ska se ut. Mötet går under namnet "Bretton Woods II", vilket anspelar på den första Bretton Woods-konferensen som hölls i orten med samma namn 1944, efter andra världskriget, med syfte att förbättra mellanstatligt ekonomiskt och monetärt samarbete. Konferensen födde fram Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanken, dessa giganter som på gott och ont spelat en så stor roll i utvecklingsländer, och som går under namnet Bretton Woods-institutionerna.

Konferensen den 15 november är den första i det som förmodligen kommer att bli en serie möten för att "rita om kartan" av det internationella finansiella systemet. Flera ledare runtom i världen har pekat på behovet av ett sådant möte.

Och visst behövs det ett möte för att skapa ett finansiellt regelverk och inte minst internationella finansiella institutioner som på ett mycket bättre sätt kan möta de utmaningar vi står inför. Och framförallt institutioner som är mer demokratiska. Dagens Bretton Woods-institutioner styrs av rika länder medan fattiga, som påverkas mest av besluten som fattas i Världsbanken och IMF, har mycket lite att säga till om.

Problemet med mötet den 15 november är just att det återigen är en liten klick rikare länder som bjuds in, medan resten utesluts. Även om den finansiella krisen startade i rika "Nord"-länder kommer den att slå mycket hårt mot utvecklingsländer. Alla länder som berörs borde naturligtvis få vara med i processen att förändra den internationella finansiella arkitekturen. Detta kan inte lämnas åt en "liten klubb av eliter".

Inför mötet har folkrörelser tagit fram ett upprop med ett antal krav, som även Diakonia skrivit under. Vi är positiva till att ett möte med syfte att forma en ny internationell finansiell arkitektur hålls, det är på tiden! Men uppropet påpekar att ett sådant möte måste:

• inkludera och möjliggöra deltagande av alla världens regeringar;


• inkludera representanter från det civila samhället, medborgare och andra intressenter;
  
• ha en tydlig tidsplan och process för regionala konsultationer, speciellt med dem som drabbas hårdast av den finansiella krisen;


• vara vittomfattande och hantera flera frågor och institutioner;
  
• vara transparent - förslag och resultat bör göras offentliga och bör kunna diskuteras i god tid före mötet.

Uppropet har på kort tid fått över 1500 undertecknare och finns på engelska, franska, spanska, italienska och portugisiska. Även privatpersoner kan skriva under, du hittar det på: http://www.choike.org/bw2/

* G20 består av de rika G7-länderna plus Argentina, Australien, Brasilien, Kina, Indien, Indonesien, Mexiko, Ryssland, Saudiarabien, Sydafrika, Sydkorea, Turkiet och EU. IMF och Världsbanken deltar också.

Penny Davies

Rapport från en vattenhink

En torsdagskväll i Ouagadougou

Vi sitter vid middagsbordet. Samtalen handlar om vardagliga ting som hur många på kontoret som är sjuka i malaria och hur man tänker lösa morgondagens jobb. Det är inte kris eller katastrof – bara vanlig vardag. I Ouagadougou i Burkina Faso – en torsdagskväll.

Kvällens andra samtal handlar om samband. Om budgetstöd och bilar. Om hur det kommer sig att det rullar alltfler bilar av märket Hummer på Ouagadougous gator. Monsterbilar en gång tillverkade för militära ändamål. Nu är de märkesvaror som signalerar extrem framgång. Och ja, de är som rullande plånböcker och liknar mest stridsvagnar i metallic.

Jag vet något lite om dessa eftersom det varje sommar rullar in två stycken sådana på lilla Fiskargatan på Smögen. Turister på väg till den berömda bryggan brukar stanna där en stund och fotografera dem. Här i Ouagadougou samsas de med åsnekärror, cyklar och mopeder.

Vad jag förstår av middagskonversationen har de med budgetstödet att göra. Vilka tror du kör Hummer, frågar mina värdar mig men väntar inte direkt att jag ska lösa gåtan. Framgångsrika affärsmän? Biståndsarbetare? Svaret är: politiker.
Vänta bara, snart kommer du att se det bättre, säger de. Budgetstöd och bilar hänger ihop. Ju större desto mer intressanta samband.

Så diskuteras det livligt huruvida Burkina Faso är det tredje eller fjärde eller femte fattigaste landet i världen. En av middagsgästerna hävdar bestämt att Burkina varit det fjärde men nu är det tredje. Det går alltså inte åt rätt håll. Det är alla överens om. Vad än rapporterna säger när det gäller fattigdomsbekämpningen så håll dig skeptisk till siffrorna, säger de.
Imorgon ska du få se ett annat samband, Madame Gorelle! Sambandet mellan bristen på vatten och fattigdom. Och hur några brunnar gör all skillnad i världen i Guirgo, en knapp timme från Ouga. (Förutom att vi körde fast, fick punka och att 20 man fick agera levande domkraft. Men sånt är ju också vardag.)

Där, vid brunnen i Guirgo, möter jag Safieta som är 10 år. Hon har redan varit vid brunnen med sin cykel och den gröna 20-litersdunken två gånger idag. Men hon ska cykla hit fem gånger till. Varje dag hämtar hon 140 liter vatten till sin stora familj i byn en bit bort. Under torrperioden händer det att brunnen sinar och hon får hämta ”krokodilvattnet” – en brungrön stillastående sörja som knappt ens djuren kan dricka, men som krokodilerna trivs i. Fotografen Peter och jag ägnar dagen åt livet runt brunnarna och det livsviktiga vattnet. Atlas Copco har borrat och Diakonia finansierat.
I skuggan under det kolossala mangoträdet sitter männen. I stekande hetta vid brunnen fyller kvinnorna på dunkarna med vatten och pumpar, pumpar och kånkar och kånkar. Det livsviktiga dricksvattnet. Förutsättningen för allt annat.

Vi ber om att få möta den äldsta och den yngsta i byn – för att på så vis knyta ihop vår dag hos dem. Yamwemba Tibila är 81 år. Pigga ögon som sett mycket. I famnen har han Abdul Aziz, 8 veckor. Byns historia och framtid i en enda bild.
Vad är det största som hänt under din livstid? frågar jag Yamwembe. Då berättar han om att när han var ung tog det en dag att gå till Ougadogou. Nu åker ungdomarna moped på en timma. Fast det är inte mycket att tala om, säger han och tänker en stund till.
Jag är gammal och har varit med om mycket, säger han, men det bästa som hänt i byn under hela mitt liv hände för tre år sen. Då fick vi brunnen.

Görel Janarv, Ougadogou den 1 november 2008

Bildtext: Yamwemba, 81 år och Aziz 8 veckor. Äldst och yngst i Guirgo.
Foto: Peter Hoelstad

Klimatet är en ödesfråga – lär vi oss av våra misstag??

För ett litet tag sedan läste jag en artikel om Påsköarna – en fascinerande och skrämmande historia om hur befolkningen och dess ledare började göra de välkända statyerna och hur det ledde till en ekologisk och humanitär katastrof. Av någon anledning började man göra allt fler och allt större statyer, sannolikt på grund av konkurrens mellan ledarna för klaner och byar. Detta krävde träd för stegar, slädar och hävstänger, samt bark för rep. Skogen försvann, erosion bredde ut sig, och skördarna minskade. En befolkning på ca 15.000 minskade till slutet på 1800-talet till drygt 100. En förödande utveckling som ett resultat av en oförmåga hos ledarna att se konsekvenserna av att överexploatera naturresurserna. Känns detta möjligen igen????

Om några tusen Påskö-invånare lyckades förstöra sin miljö med bara stenverktyg och muskelkraft – vad blir då konsekvenserna idag med en global befolkning som räknas i miljarder, och som har moderna verktyg och maskiner?

Det vi ser idag vad gäller klimatförändringarna är just en sådan situation som kan få förödande konsekvenser för alla oss, män, kvinnor, gamla och unga, som lever på vår jord.

Låt mig slå fast:

Läget är inte hopplöst.

Utvecklingen går att vända.

Det är inte för sent.

Nästa år i december, på klimattoppmötet i Köpenhamn, har världens ledare en unik möjlighet att ta sitt ansvar för att skapa ett globalt regelverk för kraftigt minskade utsläpp av växthusgaser. Ett rättvist och uthålligt regelverk måste till, där de rika länderna tar en större andel av utsläppsminskningar än de fattiga.

Du kan vara med och påverka de svenska beslutsfattarna i rätt riktning. Skriv under klimatuppropet, som Diakonia ställt sig bakom. Uppropet syftar till att ge våra politiker mod att fatta tuffa men nödvändiga beslut, som innebär att Sverige ska minska sina utsläpp av växthusgaser med minst 40 procent till år 2020, samt att Sverige ska ge omfattande stöd till klimatåtgärder i andra länder.

Läs mer om Diakonias klimatarbete på vår hemsida.

Leif Newman

Läs även andra bloggares åsikter om klimat, miljö, klimatuppropet, rättvisa

Jag vill ha en schysst tunnelbana!

De franska företagen Veolia och Alstom tjänar pengar på folkrättsbrott. De deltar i utbyggnaden av infrastruktur till de illegala bosättningarna på ockuperad mark i östra Jerusalem. De får gärna bygga och driva järnvägar inne i Israel, men den del av projektet som ligger inne på ockuperad mark strider mot folkrätten.

SL har ett stort ansvar när man nu upphandlar en ny operatör för Stockholms tunnelbana: Veolia är nämligen en av de företag som har lagt anbud på driften.

Självklart borde inte SL handla av en operatör som bryter mot folkrätten. Sverige deltar aktivt i fredsprocessen i Mellanöstern, Sverige betalar dessutom över 600 miljoner per år för att förbättra den humanitära situationen i det ockuperade palestinska territoriet. I båda fallen anses de illegala bosättningarna vara en av de största orsakerna till den humanitära krisen och ett hinder för fredprocessen.

Det verkar inte helt logiskt att svensk offentlig sektor ska köpa produkter från företag som Veolia och Alstom, som bestämt sig för att motverka den svenska utrikespolitiken och öka biståndsbehovet.

Men SL ska också ta hänsyn till oss kunder, det finns ju liksom inte flera alternativa tunnelbanor att åka med. Vi ska kunna kräva att man ställer extremt höga etiska krav på den som får förtroendet att sköta våra allmänna kommunikationer. Jag ser i mitt arbete vilka fruktansvärda konsekvenser det får när olika aktörer bryter mot folkrätten eller de mänskliga rättigheterna. Det kostar människors liv över hela världen. Jag vill inte se loggor från företag som struntar i dessa principer när jag kliver på vår kollektivtrafik.

Men det gäller inte bara mig. Stockholm har en befolkning från hela världen, många har hamnat här för att de flyr från just folkrättsbrott och människorättsbrott i sina hemländer. Hur kul är det för alla dem att kliva på ett tåg opererat av Veolia (eller tillverkat av Alstom)?

SL har en skyldighet mot oss som både kunder och som skattebetalare att ställa Veolia inför ett val, vill ni köra tunnelbana i Stockholm så är det dags att välja bort projekt som bryter mot folkrätt eller mänskliga rättigheter.

Joakim Wohlfeil, policyhandläggare Konflikt och Rättvisa

http://nyhetskanalen.se/1.686681/2008/10/23/veolia_bygger_olaglig_jarnvag

Hallå manliga kollegor, vänner och partner! Var är ni?

Jag har nyss kommit hem från ett globalt Diakoniamöte om hiv/aids med genusperspektiv i Maputo, Moçambique. En av de största drivande krafterna i hiv-spridningen är ojämlikhet och brist på respekt för mänskliga rättigheter och demokrati - främst för kvinnor. Diskussionerna svallade om vilka manliga respektive kvinnliga egenskaper/karakteristiska som drev på epidemin eller hade förebyggande effekter på spridningen. Vi ser en feminiseringen av hiv-epidemin - antalet kvinnor och flickor som drabbas ökar i förhållande till män.

Det finns många faktabaserade exempel på detta. t.ex. En gift kvinna i södra Afrika löper störst risk att bli smittad av hiv. Det traditionella förebyggande arbetet har ofta byggt på ABC-metoden, där A står för Abstinence (avhållsamhet), B för Be faithful (var trogen) och C för Condoms (kondom). Detta är ett typiskt enkönat perspektiv eftersom kvinnor inte fullt ut kan bestämma vare sig över sin kropp och sexualitet, när och om de vill ha sex och huruvida det ska ske med eller utan kondom. Särskilt inte om de är gifta. Det är större risk för en gift kvinna att bli smittad än en ogift, eftersom män ofta har utomäktenskapliga förbindelser och valet att använda kondom helt kontrolleras av männen.

Jag har arbetat av och till sedan slutet av 1980-talet med hiv och aids och har alltid inkluderat ett jämställdhetsperspektiv. Människor dör, familjer och samhällen sätts i konkurs. Vilka har engagerat sig i dessa frågor? Jo, nästan uteslutande kvinnor. På alla möten och i alla nätverk samlas kompetenta engagerade kvinnor och vi ropar samfällt efter männens perspektiv och kunskap för att bekämpa den här sociala och ekonomiska katastrofen.

Kvinnor utgör 51 procent av jordens befolkning och utför 66 procent av allt arbete, men får endast 10 procent av inkomsterna och äger bara 1 procent av egendomarna. Var är rättvisan i detta??? Den ekonomiska makten ligger helt utanför kvinnors möjligheter vilket är avgörande när det gäller tillgång till mänskliga rättigheter och likvärdigt deltagande i demokratiska beslutsprocesser. Och var tas resurs- och finansiella prioriteringsbeslut - och av vem/vilka? Inte där kvinnor är i majoritet eller ens i närheten av jämlik representation.

Jag var på möte på UD i torsdags förra veckan. Det gällde resolution 1325 (FN:s säkerhetsresolution som skall bevaka att kvinnor skall vara med i beslutande organ på alla nivåer, i konflikt, fredsförhandlingar , post-konflikt etc) samt nya resolutionen 1820 (mot sexuellt våld i krig/konflikt). Regeringens handlingsplan skall revideras och folkrörelser var inbjudna att bidra med förslag. Enbart kvinnor på plats. Mycket kompetenta, erfarna och outtröttliga efter många års kamp. Samtidigt ska inom kort fyra politiska ledare utses i EU, men inte en enda kandidat är kvinna! Bland 250 miljoner kvinnor i medlemsländerna har ingen tillräckligt kompetent hittats/utsetts!!! FN har kommit längre än EU vad det gäller kvinnlig representation.

Listan är lång när det gäller exempel på bristande demokrati och mänskliga rättigheter för kvinnor.

Vad är genus? Det betyder kön. Vad är jämställdhetsarbete? Den allmänna uppfattningen och där vi sätter in resurser är i arbetet för att ge kvinnor rättvisa och delaktighet i beslutsfattande processer på alla nivåer både i arbetsliv och privat. Självklart ska vi fortsätta med det. Men jämställdhet är inte en enkönad process. Det finns en andra hälft i detta - männen och deras rätt och ansvar att delta med manliga perspektiv i jämställdhetsarbetet.

Så, ni män - ta er plats i detta demokrati- och rättighetsarbete. För det är ju det som det i grunden handlar om: demokrati och mänskliga rättigheter.

I Beijing och diskuterar ansvarsfull långivning

Jag befinner mig i Beijing tillsammans med 500 andra representanter för folkrörelser på Asia Europe People’s Forum (AEPF), som äger rum inför att regeringarna i Europa och Asien träffas inom det officiella samarbetsorganet ASEM.

Tema för konferensen är:

• Fred och säkerhet


• Hållbar utveckling och ekologisk rättvisa


• Deltagande demokrati och mänskliga rättigheter

Över 200 kinesiska organisationer deltar och det är intressant att utbyta idéer om t ex demokratiutveckling i Burma, klimatutmaningen, matsäkerhet och det civila samhällets roll i våra respektive länder.

Den pågående finansiella krisen löper som en röd tråd genom samtalen, och två kvällar i rad har vi spontant samlats för att diskutera hur folkrörelser i Asien och Europa ser på krisen och vilka lösningar som krävs.

Jag är inbjuden som talare för att presentera ett arbete som vi gjort inom ramen för Eurodad (European Network on Debt and Development), där Diakonia är medlem och jag är ordförande: Eurodad Charter for Responsible Financing.

”Chartern” är ett allomfattande förslag på vad som bör ingå i lånekontrakt mellan långivare och utvecklingsländer för att långivning/låntagning ska bli mer ansvarsfull än vad nuvarande ramverk fastslår. Det består av fem olika sektioner och innehåller bland annat principer för:

• att säkra respekt för mänskliga rättigheter och miljö


• öka öppenheten och det parlamentariska deltagandet


• skydd mot ockerräntor och så kallade ”gamfonder”


• ett förslag på en oberoende mekanism för att hantera situationer då betalningsproblem eller dispyter uppstår.

Diskussionen om ansvarsfull långivning är och har varit mycket livlig internationellt det senaste året. En drivkraft är ökad långivning från så kallade nya långivare, främst Kina som på gott och ont lånar ut stora summor till Afrika, men även Indien, Brasilien etc. Efter omfattande skuldavskrivningar är traditionella långivare måna om att undvika att nya ohållbara skulder byggs upp. Samtidigt behövs stora satsningar i infrastruktur etc, som kinesiska lån möjliggör i Afrika (mer om detta i Diakonias/Eurodads rapport om Kinas roll i Afrika).

Debatten är viktig. Men det finns också en hel del hyckleri där länder i väst pekat finger åt Kina när de själva inte lever upp till kriterier för att säkra att lån verkligen bidrar till rättvis och hållbar utveckling. Ej heller har de erkänt ansvar för tidigare långivning till diktatorer och destruktiva projekt, så kallade illegitima skulder.

Andra reaktioner har varit att ”vi måste sänka våra standards för att konkurrera med Kina”. Med andra ord behövs det verkligen en konstruktiv diskussion mellan traditionella långivare och Kina samt andra så kallade nya långivare, om gemensamma principer. Detta är inte omöjligt och steg har även tagits i Kina för att förbättra deras nuvarande kriterier. Men det kräver att alla parter är beredda att lära sig av varandra.

Eurodads charter har presenterats för Europeiska Kommissionen, Världsbanken, Parisklubben, politiker och tjänstemän i en rad länder i Europa (även Sverige) samt även i Afrika. Responsen har varit överraskande positiv. Det tydligaste uttalade stödet för Eurodads charter har kommit från nio finansministrar i så kallade HIPC-länder (fattiga, skuldsatta länder) som i en kommuniké i april ”välkomnar Eurodads charter” som de anser bör diskuteras på mötet om Finansiering för utveckling (FfD) i Doha i höst.

Förhoppningsvis kommer även rika långivarländer, inklusive Sverige, att uttrycka ett stöd för charter-dokumentet och de proaktiva idéerna.

Ordet "kris" på kinesiska betyder både fara och möjligheter. Stormen kring den finansiella krisen kan förhoppningsvis ses som en möjlighet att skapa nya ramverk för att långivning ska bli ansvarsfull på alla fronter.

Vill du veta mer?

• Eurodads Charter finns på: http://www.eurodad.org/whatsnew/reports.aspx?id=2060


• Diakonias och Eurodads rapport om Kinas samarbete med Afrika China and the end of poverty in Africa – towards mutual benefit? finns på: www.diakonia.se/china

Förloraren i senaste konflikten i Centralafrika redan klar!

100 000 människor rapporteras vara på flykt undan de nya striderna som skakar östra Kongo-Kinshasa i provinsen Nord Kivu. En lång period av mer eller mindre irreguljära stridigheter har nu exploderat i en öppen konflikt.

Den välkända milisledaren för CNDP (National Congress for People's Defence), general Laurant Nkunda, har förklarat krig mot den kongolesiska staten. Kongo-Kinshasas president Joseph Kabila har i ett TV-sänt tal i sin tur beordrat nationen att ta upp vapen mot Nkundas rebeller.

Det vi ser är dels en fortsättning på folkmordet i Rwanda 1994 som fortfarande tio år senare sätter sina spår på andra sidan gränsen mellan Rwanda och Kongo.

Vad vi också ser är en fortsättning på den ändlösa kampen om kontrollen över de naturrikedomar som finns i östra Kongo, där Rwanda två gånger under krigen 1998-2003 invaderade östra Kongo.

Kongo har redan anklagat Rwanda för att ha egna trupper inne på kongolesiskt territorium, en uppgifter som dock inte kunnat bekräftas (13/10) av oberoende källor. Men exempelvis Human Rights Watch uppger att det finns tydliga länkar mellan Nkundas CNDP-rebeller och rwandiska intressen.

Rwanda å sin sida anklagar kongolesiska armen för att stödja Huturebellerna FDLR (Democratic Forces for the Liberation of Rwanda) som i sin tur också strider mot Nkunda. Dessa anklagelser tillbakavisas av regeringen i Kinshasa.

Både FN och Afrikanska unionen agerar för att försöka minska spänningarna mellan Rwanda och Kongo-Kinshasa som, oavsett läget på marken just nu, skulle förvärras av en öppen nationell konflikt. FNs generalsekreterare Ban Ki-moon har uttryckt sin ökande oro över ”…lidandet för civilbefolkningen och riskerna för att konflikten eskalerar i regionen”

Det är svårt att veta vad som exakt sker på marken, inte ens Diakonias personal som just nu befinner sig i östra Kongo har en överblick. Men några saker kan man tyvärr vara säker på. Medan staterna och de olika milisgrupperna fortsätter sina dödliga intriger så drabbas civilbefolkningen.

Oavsett milisgruppernas vackert klingande namn om ”Peoples defence” eller ”democratic forces” så ligger lojaliteten hos förmögenheterna i Kongos marker, samma sak gäller tyvärr övriga aktörer, både reguljära trupper och ibland FN-soldater har ertappats som inblandade i plundring. Historien har dessutom visat att FN-styrkan MONUCs 17 000 man inte har förmåga att skydda civilbefolkningen.
Så, oavsett alla fina ord av oro från FN och Afrikanska unionen, oavsett vilken av staterna eller milisgrupperna som vinner på denna kraftmätning så är förloraren redan utsedd i även denna konflikt, nämligen Kongos folk.

Joakim Wohlfeil, Policyansvarig för tema, Konflikt och Rättvisa

Världsbanken måste bli en del av lösningen för klimatfrågan

I helgen äger Världsbankens årsmöte rum i Washington. En av huvudfrågorna på agendan är Världsbankens nya strategi för klimat: "Strategic Framework on Climate Change and Development" (SFCCD). Inför mötet har Världsbankens roll i klimatfrågor diskuterats livligt bland NGOs (folkrörelser) världen över.

Världsbanken kan agera som katalysator för den nödvändiga övergången till hållbara energisystem och att samtidigt stödja utvecklingsländer att säkra energitillgång för fattiga människor. Hittills har banken dock inte tagit de steg som krävs för att bli en del av lösningen.

Siffror från den USA-baserade organisationen Bank Information Center visar att Världsbankens privatsektorgren - International Financial Corporation (IFC) - ökade sin utlåning till fossilbränsleprojekt med hela 165 procent under 2008. Sammantaget ökade hela Världsbanksgruppens långivning till fossilbränslesatsningar med 60 procent samma period.

Det är oroande att Världsbankens energisektorsstöd i utvecklingsländer är så fokuserat på fossilbränslen. Det är dock viktigt att påpeka att det inte handlar om att förbjuda utvecklingsländer att använda fossilbränslen. Det vore ett hyckleri utan dess like. Den rika världens länder har dessutom ansvar att gå före och kraftigt minska sina utsläpp av Co2. (Läs mer om detta på blogginlägget Klimaträttvisa för att utrota fattigdomen). Men att använda de få offentliga medel som står oss till buds inom multilaterala utvecklingsbanker, däribland Världsbanken, till gigantiska fossilbränslesatsningar är inte smart och riskerar bidra till att låsa fast utvecklingsländer i ett system som måste förändras. Med dessa pengar kan vi istället stödja utvecklingsländer att satsa på de moderna och klimatsmarta lösningar som behövs för att nå en ”low carbon economy”, som världens ledare pratar om.

Diakonia anser därför att Sverige, som delägare och givare, bör ställa krav på Världsbanken att kraftigt utöka stödet till utvecklingsländer för förnyelsebara energikällor och att anta en handlingsplan för att fasa ut stödet för fossilbränsleindustrin i utvecklingsländer. Sverige har också en utmärkt möjlighet att som en ledande nation på miljöområdet bistå med kompetens.

Inför mötet i Washington i helgen trycker folkrörelser över hela världen på för att Världsbanken ska bli en del av lösningen, ej problemet för den gigantiska klimatutmaning vi alla står inför, och som är en av vår tids största rättvisefrågor. Diskussionen lär också fortsätta, håll utkik!

Tabellen med siffror på Världsbankens energisektorstöd 2008 finns som pdf på:
http://www.bicusa.org/en/Article.3840.aspx#1

Penny Davies, Diakonias sakfrågeexpert inom bla biståndsarkitektur, internationella finansiella institutioners roll för utvecklingsfinansiering

Klimaträttvisa för att utrota fattigdomen

Jag är ett av Sveriges första ”klimatoffer”! Ett pyttelitet fästingbett i somras resulterade i borrelia som gjorde mig trött och hängig som en gammal gumma. Det låter kanske mer dramatiskt än vad det var, men trots Sveriges välfungerande sjukvårdssystem så får man sig ändå en tankeställare när man råkar ut för en sjukdom som man inte kan skydda sig mot och som potentiellt kan göra en förlamad. Fästingarna har pga. klimatförändringarna och de milda vintrarna kunnat överleva lättare, blir fler och fler och därmed ökar också risken att bli smittad av de otäcka små krypen…

Men samtidigt är det ju ingenting jämfört med de effekter som klimatförändringarna kan resultera i i utvecklingsländerna. Ökad spridning och risk för malaria är bara ett av alla liknande problem som forskarna förutspår. Ökad torka, översvämningar, lerskred, minskad matproduktion, värmeböljor… allt detta kommer framförallt att drabba fattiga människor som inte ens bidragit till klimatförändringarna. Snacka om orättvist! Därför är också klimatfrågan en av vår tids största rättvisefrågor och en utmaning som Diakonia kommer att arbeta intensivt med framöver.

Diakonia arrangerade igår, tillsammans med Stockholm Environment Institute (SEI) och Svenska kyrkan, ett seminarium i Riksdagen om just detta. Forskare vid SEI har utvecklat en modell som vi hoppas och tror kan visa vägen till ett rättvist och effektivt klimatavtal vid nästa års klimattoppmöte i Köpenhamn. För om vi ska kunna utrota fattigdomen måste vi tackla klimatförändringarna. Och för att effektivt kunna minska utsläppen av växthusgaser måste vi sätta rättvisa i centrum av klimatförhandlingarna.

Modellen som presenterades kallas för ”Greenhouse Development Rights” och bygger på uträkningar om länders historiska ansvar och deras ekonomiska förmåga att bidra till klimatarbetet. Modellen kan mycket väl vara nyckeln till ett lyckat Köpenhamnsmöte. Genidraget ligger i att den kan tillämpas på alla länder. Därmed kommer man ifrån uppdelningen redan industrialiserade länder (s.k. Annex 1 länder) och utvecklingsländer (s.k. non-annex 1) som skapat så mycket problem i förhandlingarna nu när t.ex. utsläppen från Kina och Indien vuxit så kraftigt. Genom att tillämpa en ”utvecklingströskel” på $20/dag gör man skillnad mellan fattiga och rika – oavsett vilket land de bor i. De fattiga som inte varit med att bidra till problemet ska inte heller behöva vara med och betala, utan kan istället koncentrera sig på sin egen utveckling. Rika måste däremot både betala för minskningen av utsläppen, omställningen till fossilfri teknik och anpassning till oundvikliga klimatförändringar. Enligt modellen har USA och EU störst ansvar och ekonomisk förmåga och måste därmed bidra mest. Vi måste både göra åtaganden om att minska utsläppen på hemmaplan, samtidigt som vi måste stötta utsläppsminskningar, anpassning och tekniksprång i utvecklingsländerna. Det handlar alltså inte om antingen hemma eller borta som många ekonomer resonerar kring. Vi måste göra både och om vi ska klara att hålla oss under en uppvärmning på +2°C och undvika de kaskadeffekter som forskarna varnar för.

Svenska kyrkan och Diakonia kommer tillsammans med våra systerorganisationer i Europa och andra partnerorganisationer runtom i världen arbeta för att GDR-modellen får genomslag i klimatförhandlingarna. Diakonias klimatarbetet påbörjades redan förra året i samband med Kyrkornas Globala Vecka, fortsätter med årets vecka och kommer under nästa år att växa till vår huvudkampanj. Vill du vara med? Börja med att skriva under "Time to lead" och "Klimatuppropet". Varför inte cykla till jobbet imorgon eller prova på någonting vegetariskt till middag ikväll? Du kan vara en av alla dessa människor som förändra världen...

Tove Zetterström

På väg mot nutiden

Jag sitter på ett tåg på väg till en helg med Diakonias aktivister, unga som engagerat sig ideellt för att skapa en bättre värld. Jag vet att det kommer att bli spännande diskussioner, nya roliga idéer om aktiviteter och väldigt roligt. Men det kommer också bli samtal om makt, ungas inflytande och vilken roll unga har för Diakonia.

Ofta säger äldre att unga är framtiden. Jag håller inte med. Unga är inte framtiden – unga är nu. Och det har aldrig funnits fler unga än idag. Mer än 1,2 miljarder, nästan var femte människa på jorden, är mellan 15 och 25 år. Och de lever nu.

Ungdomstiden är ingen ”vänthall” där man befinner sig i väntan på vuxenlivet och där man får acceptera sämre villkor. Unga har precis samma rättigheter som alla andra. Därför är det lika viktigt att unga får sina mänskliga rättigheter tillgodosedda som att vuxna och barn får det. Så ser det inte ut idag. Av världens unga befolkning bor hela 86 % i utvecklingsländer. Hälften av världens unga, runt 600 miljoner, lever i fattigdom. Förutom att de inte har tillgång till sina basala rättigheter, lider många även av dåliga skolor, arbetslöshet, diskriminering, brist på jämställdhet, brist på information med mera.

Det är tydligt att unga idag är fast beslutna att bidra till världens utveckling. De studerar och arbetar, engagerar sig i gamla organisationer och nya rörelser, visar vägen inom livsstilsfrågor, störtar diktaturer och protesterar mot orättvisa lagar. För oss som arbetar för en bättre värld ger den stora unga generationen hopp.

Unga måste vara med och designa utvecklingen. När unga får makt och inflytande frigörs engagemang och kreativitet som leder till imponerande resultat. Nu måste unga ges plats i styrelserummen också. Och de ska ha reellt inflytande. Unga ska vara med och formulera agendan för nationella utvecklingsstrategier, internationella organisationer och biståndsaktörer. Och unga ska få påverka formerna för arbete inom organisationer, myndigheter och företag och införa nya metoder att arbeta. Tänk vilka spännande organisationer, partier och företag vi skulle få!

Diakonia och våra samarbetsorganisationer behöver unga för att skapa utveckling och förändra världen. Din organisation, arbetsplats eller kyrka behöver unga för att skapa en spännande ”nutid” och ge förutsättningar för en bättre framtid. Låt oss inte missa den möjligheten!

Statistik och fakta har hämtats från United Nations Population Fund, unfpa.org samt World Youth Report 2007, un.org/youth.

Vill du läsa mer om unga som skapar en bättre värld – se Diakonias tidning Dela med. http://www.diakonia.se/sa/node.asp?node=359

Vill du veta mer om att arbeta med ett ungdomsperspektiv och få praktiska metodtips – kolla i den nya boken ”Minska fattigdomen med ungas inflytande” www.forumsyd.org.

Humanitär hjälp får inte ersätta politisk handling.

Mellanöstern-kvartetten, det vill säga EU, Ryssland, FN och USA, håller på att misslyckas utifrån sina egna mål. Det konstaterar Diakonia, Rädda Barnen, Christian Aid, Oxfam, Cafood med flera i en rapporten 'The Middle East Quartet: A Progress Report’ ( läs gärna mer på http://www.diakonia.se/sa/node.asp?node=2663 )

Kvartetten inledde sitt arbete i samband med konferensen i Annapolis i november 2007, då gruppen lanserade sitt omfattande förslag för fred.
När kvartetten idag (25 November 2008) träffas i NewYork kan våra organisationer som jobbar på plats kan bara konstatera att den så kallade kvartetten varken skapat bättre förutsättningar för fred eller i någon större omfattning lyckats förbättra palestiniernas levnadsvillkor.
Under dagen idag har jag sett att rapporten citerats av nästan alla stora internationella media som CNN, BBC, Aljazeera, ABC m.fl och dessutom i ännu flera tidningar. Det är kul, men rapporten är verkligen ingen kul läsning.

Rapporten utgår från de mål som kvartetten själva ställde upp för sitt arbete och man kan konstatera att förutom några ökade anslag här och där så har utvecklingen stått stilla eller till och med förvärrats.
- Kvartetten har misslyckats med att stoppa Israels utbyggnad av bosättningar. Byggandet har i stället accelererat utan att de israeliska myndigheterna ställts till svars annat än genom uttalanden (hela 18 stycken, mycket snack lite verkstad..).
- Kvartetten har inte lyckats öka palestiniernas möjlighet att röra sig fritt. Antalet israeliska vägspärrar och stängda vägar har ökat från 561 i november 2007 till 600 i augusti 2008.
- Trots vapenvilan mellan Israel och Hamas har kvartetten inte lyckats lyfta blockaden av Gazaremsan. 80 procent av Gazas 1,5 miljoner invånare är helt eller delvis beroende av bistånd från hjälporganisationer för att överleva. Fattigdomen ökar liksom desperationen.
- Begränsade framgångar har nåtts i stödet av reformeringen av den palestinska säkerhetstjänsten. (Läs gärna mer på http://www.alhaq.org/ där våra partners även varnar för det ökande interna palestinska våldet och brott mot de mänskliga rättigheterna.)

Vad betyder då detta?
För mig betyder det att fredssprocessen får allt mindre trovärdighet.
Och försvagas fredprocessen försvagas så fortsätter civilbefolkningen lidande på båda sidor. Israeler fortsätter leva med fruktan för våldsdåd, palestinierna får fortsätta leva med både våldsdåd, diskriminering och rättslöshet. Mark beslagtas, muren och vägspärrar inne på ockuperat område hindrar folk från att ta sig till arbete, skolor, sjukvård, släktingar. Man kan inte heller frakta, sälja eller exportera sina produkter och varor. Palestiniers ekonomi blir kvar i bidrag och biståndsberoende och får aldrig chans att växa på egna ben.

Det riskerar istället att stärka extremistgrupper som vill se Israel utplånas på den palestinska sidan, och de som vill fortsätta bosättningspolitik och ockupation på den israeliska sidan.


Vi kan se att kvartetten visserligen lyckats öka de humanitära anslagen, men det är ingen varaktig lösning.
Jag tror på bistånd som ett medel att förändra och förbättra, men det är omoraliskt att använda bistånd som substitut för politisk handling och reella påtryckningar på båda sidor.
I ord fördömer omvärlden ockupationen, men Sverige har inte ens avbrutit sitt militära samarbete med Israel.
Istället öser världssamfundet pengar över Fatahregimen trots att de inte lever upp till sina åtaganden, Israel struntar blankt i sina åtaganden också utan några som helst konsekvenser.

Men det är inte bara biståndsorganisationerna som tröttnar på dubbelmoralen. I våras mötte jag ilskna reaktioner inne i Gaza från folk som sa att de inte ville ha mer biståndspengar eller matpaket. – Om ni verkligen vill hjälpa oss så se till att era politiker tvingar Israel att låta våra fiskebåtar få komma ut på havet igen, och att vi får börja handla och exportera våra grönsaker och frukter...

Joakim Wohlfeil, policyofficer, Tema "Konflikt och Rättvisa"

Övergreppen i Centralafrika närmare än vi tror

På mitt skrivbord ligger en plastkasse med några stenar i. De brukar jag titta på ibland för att bli påmind om att kopplingen mellan oss och krigen långt borta är närmare än man kan tro.
Stenarna har jag plockat i sydöstra Kongo och enligt en gruvexpert som jag visade dem för så är det kobolt och kopparmalm av högsta kvalitet.
I förra veckan höll Sida en konferens om könsrelaterat våld. Det ledde till att kvinnornas situation i speciellt Centralafrikas konflikter uppmärksammades, både på konferensen och i svenska medier. Det är bra. Det finns all anledning att både berätta om, och fundera över, hur vi skall motverka de fruktansvärda sexuella övergrepp som kvinnor och barn och till viss del även män utsätts för.

Det jag reagerar emot är att det ibland finns en attityd av att dessa övergrepp är lätta att fördöma för att de sker så långt bort och i en kultur som är så olik vår. Lite som att luta sig tillbaka på vårt europeiska koloniala arv och säga:– Titta så ociviliserade de är i Afrika.

Visst finns det kulturella inslag i delar av det sexuella våldet i Centralafrika, visst finns det en kvinnosyn och syn på maskulinitet som man skulle ha önskat stannat kvar på den medeltid där det hör hemma, men det är inte hela sanningen. Sexuellt våld som strategi i krig är verkligen inte ett nytt afrikanskt fenomen, det har förekommit i alla tider och inte minst på vår egen hemmaplan. Balkankrigen på 1990-talet är ett närliggande exempel.

När sexuellt våld används som vapen i krig handlar det om att förnedra, krossa och slå sönder samhällen, familjer och människor. I Centralafrika har det alltid haft en gemensam nämnare, oavsett aktörer, krigsherrar, politiska eller statliga allianser, nämligen kontrollen över Afrikas råvaror. Samma råvaror som hitintills varit dessa länders förbannelse, från kolonialtiden då Europa och USA delade upp världen vid slutna intriger eller påkostade Berlinkonferenser. Samma råvaror som ständigt gjort alla utom Afrikas egna invånare rika. De råvaror som skapat paradoxen Kongo-Kinshasa: ett av världens rikaste länder, med ett av världens fattigaste folk.

Och plötsligt är inte övergreppen inte så långt från vår egen shoppinggata. Så länge det finns människor som köper plundrade råvaror och företag som vill exploatera utan att göra rätt för sig så finns det förmögenheter att göra för kriminella krigsherrar och korrumperade ledare. Så länge finns det behov av att kontrollera landet och hålla lagen borta från marken där rikedomarna finns. Så länge finns det behov att av kontrollera och terrorisera den inhemska befolkningen. Så länge finns det någon som tjänar på att våldtäkterna fortsätter.

Joakim Wohlfeil, handläggare tema "Konflikt och Rättvisa"

Världstoppmötet i Accra - Små steg för ett bättre bistånd

Den 2-4 september samlades ministrar, presidenter, representanter för biståndsorganisationer och det civila samhället från hela världen till en gigantisk konferens i Ghanas huvudstad Accra. Över 1 000 personer deltog - ett möte av stor betydelse för att förbättra effektiviteten i biståndet, men som tyvärr fått mycket lite uppmärksamhet i svensk media.

Syftet med mötet var att enas om konkreta steg för att göra biståndet mer effektivt i enlighet den så kallade Parisdeklarationen som antogs 2005. Den sätter upp mål för både mottagar- och givarländer för att biståndet verkligen ska bidra till förbättringar för världens fattiga.

I Sverige har debatten kring biståndet hittills varit nästan uteslutande fokuserad på brister hos och krav på mottagarländerna. Internationellt förs en mer nyanserad debatt. Utvärderingar inför mötet i Accra visar att givarna ofta inte lever upp till sina åtaganden vad gäller att ge ett effektivt bistånd som stärker demokratiutveckling och når de fattigaste. Givetvis ska båda partner dra sitt strå till stacken. Inför Accra, och i andra sammanhang har Diakonia och andra folkrörelser, drivit att öppenhet, demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet och miljöhänsyn ska vara centrala för biståndet. Och att både mottagare och givare ska ställas till svars och utkrävas ansvar för att pengarna verkligen gynnar dessa mål. Inget snack om saken.

Bistånd är inte den enda lösningen på fattigdomen i världen. Men det gör stor skillnad om det sätter fattiga människors behov i centrum. Detta sker inte i tillräcklig utsträckning idag.Tänk dig att du är ett fattigt land, tyvärr beroende av bistånd, och att givarna inte säger hur mycket de ska ge, eller när pengarna kommer, och att hälften av pengarna de utlovar aldrig syns till. Inte konstigt att det är svårt för fattiga länder att göra långsiktiga planer inom t ex sjukvården. Och när biståndet väl kommer så kanaliseras det genom separata system som försvagar redan svaga byråkratier, som istället skulle ha behövt stöd för att bli mer effektiva. Eller tänk dig att 60 procent av personalens tid som ska utarbeta och genomföra fattigdomsbekämpning går åt till att ta emot de hundratals givare som kommer på besök, alla med olika rapporteringskrav och kontrollsystem. Så ser stora delar av biståndet ut idag. Och det finns fler exempel.

Mötet i Accra mynnade ut i en deklaration, Accra Agenda for Action – som var bättre än befarat. Några exempel på viktiga steg som tagits:

• Mottagarländernas regeringar har åtagit sig att stärka det demokratiska ägarskapet (enligt Parisdeklarationen) genom att samarbeta med parlament och det civila samhället i utformandet av nationella utvecklingsplaner i mottagarländerna.
• Givare har åtagit sig att ge information om vad de ska ge tre-fem år framåt i tiden, vilket ökar förutsägbarheten och underlättar planeringen för mottagarna.
• Givare och mottagare ska säkra att biståndet utformas och genomförs i enlighet med internationella åtaganden om jämställdhet, mänskliga rättigheter, miljö etc.
• Det civila samhället erkänns som en egen aktör med stor betydelse för biståndet.
• Ett tydligt erkännande har getts till syd-syd samarbeten mellan länder; att bistånd inte bara handlar om pengaflöden från nord till syd.
  

Diakonia och våra partner världen över kommer att fortsätta arbetet med att övervaka och ställa både mottagar- och givarregeringar till svars. Mer behöver göras. Vår målsättning är att föra en saklig debatt kring de kniviga frågorna om biståndet, bortom mediabruset som tyvärr ofta polariserar och förenklar. Vi ska också givetvis ta vårt ansvar för att det bistånd vi själva förmedlar är effektivt. Drömmen är förstås att biståndet inte ska behövas alls, men det blir ett annat blogginlägg.

För mer info se http://www.betteraid.org/

Penny Davies, Diakonias sakfrågeexpert för bla biståndsfrågor

Biståndet räddar liv i Zimbabwe

Från flera håll hörs nu krav på att Sverige och EU borde strypa allt bistånd till Zimbabwe. Vissa påstår felaktigt att Sverige fortsätter att pumpa in bistånd på ett sätt som möjliggör för Mugabe att sitta kvar. Här behövs några klarlägganden.

1. Sverige har inte gett något bistånd till den zimbabwiska regimen sedan 2001. Dagens bistånd går till arbete för mänskliga rättigheter, till akut mathjälp för de fem miljoner som hotas av svält och till frivilligorganisationers arbete med aidssjuka.
   
2. Det är cyniskt att avbryta bistånd som räddar liv. Det stöd som idag går till zimbabwiska organisationer gör att människor som svälter kan överleva, demokratiarbete på gräsrotsnivå kan fortsätta och de modiga organisationer som bevakar brott mot de mänskliga rättigheterna kan fortsätta att rapportera.
   
3. Sverige har i år haft besök av kyrkoledare som är engagerade i demokratiarbetet, oppositionsledare från MDC, fackliga representanter och ledande företrädare för människorättsorganisationer inne i Zimbabwe. Budskapet har varit tydligt: Svenskt bistånd bestående av akut mathjälp, stöd till demokratiarbetet och till respekt för mänskliga rättigheter är mycket välkommet. Biskop Sebastian Bakare, som besökte Sverige i april, beskrev läget som en krigsliknande situation, med en förödd ekonomi där ingen har råd att bli sjuk. Påståendet att Sverige möjliggör för Mugabe att sitta kvar är därmed både felaktigt och cyniskt. Bistånd har aldrig ett egenvärde i sig, om det inte räddar det liv, främjar mänskliga rättigheter och leder till hållbar utveckling och demokrati.
   

Naturligtvis finns det svårigheter med att bedriva bistånd i dagens Zimbabwe. Organisationer som växlar sina pengar genom landets centralbank stödjer indirekt Mugabe som får tillgång till utländsk valuta. Detta är problematisk och måste hanteras. Därför sker mycket av verksamheten i Zimbabwe idag med pengar som växlats eller betalats ut i Sydafrika. Ett annat problem som måste hanteras är att presidenten utnyttjar livsmedelsstöd för egna politiska syften. ”Rösta på mig så får ni mat”.

Våra zimbabwiska partner är dock eniga om att stödet till dem som idag utsätts för förtryck, svält och hot om våld är så viktigt att det måste fortsätta, trots de svårigheter som finns. Att lämna de svårt traumatiserade människorna i Zimbabwe i händerna på Mugabe vore inhumant. Det befolkningen behöver nu är ett aktivt skydd mot en allt svårare situation av politiskt våld. Tillsammans med kyrkor och människorättsorganisationer i Zimbabwe vill vi istället uppmana Sverige och EU att ta sitt ansvar och utöva tryck på de afrikanska ledarna inom SADC och AU att snarast besluta om en afrikansk fredsstyrka som kan garantera säkerhet och humanitär hjälp åt Zimbabwes blödande befolkning.

Bo Forsberg
Generalsekreterare, Diakonia