I julklapp vill jag ha… en nyanserad biståndsdebatt!

Under de senaste åren har vi haft en polariserad biståndsdebatt i Sverige, ofta präglad av en orimlig pessimism. Inte sällan har det helt saknats tilltro till biståndets möjlighet att bidra till utveckling. För mig, som dagligen möter människor som med hjälp av svenskt bistånd åstadkommit viktiga förändringar, känns kritiken ofta missriktad. Biståndet är utan tvivel ett viktigt verktyg i kampen mot fattigdom, svält, sjukdomar och bristande utbildning. ..

Orimliga invändningar
Ibland angrips biståndet för att dess effekt på den ekonomiska tillväxten på nationell nivå inte kan bevisas: "Trots decennier av bistånd är Afrika fortfarande underutvecklat", kan det heta. Men sådana invändningar är orimliga. Mekanismerna bakom tillväxt är alltför komplexa för att en enskild faktor (biståndet) ska kunna lastas.

Vad det däremot finns ett starkt stöd i forskning och vederhäftiga utvärderingar är att konkreta biståndsprojekt leder till önskade resultat:

• Insatser mot malaria eller hiv leder till färre smittade.
• Bistånd till utbildningssektorn leder till högre läs- och skrivkunnighet.

Det finns dessutom goda anledningar att tro att bättre hälsa och satsningar på utbildning har effekter på tillväxten, genom att fattiga människor förmåga att delta i produktiva ekonomiska aktiviteter stärks.

Biståndet undergrävs om inte politiken samordnas
Vad som ofta slår mig är hur viktigt det är att biståndet inte undergrävs av andra politikområden. Det kanske mest uppenbara exemplet är när EU:s handels- och jordbrukspolitik, som har försämrat villkoren för att producera i och exportera från fattiga länder. Detta samtidigt som Europa bidragit med bistånd för att skapa ekonomisk utveckling.

Ett annat exempel är när effekten av demokratibistånd till ett land riskerar att undergrävas av vapenexport till samma land. Vapen för miljardbelopp till militärdiktaturer bidrar inte till demokratisering och fattigdomsbekämpning precis. Och samtidigt som biståndsmedel satsas på att anpassa fattiga länder till ett förändrat klimat fortsätter givarländernas investeringar i storskaliga, fossila energiprojekt.

Ett annat viktigt område där biståndet undergrävs är kapitalflykten: Samtidigt som vi ger bistånd försvinner enorma summor från utvecklingsländerna i form av kapitalflykt till rika länder eller skatteparadis. So ett exempel: 2006 skedde en kapitalflykt på upp till 1 000 miljarder dollar, det vill säga ungefär tio gånger det globala biståndet under samma år.

Vi antar utmaningen!
Vi inom Diakonia och andra frivilligorganisationer måste också bli bättre på att konsekvent tillämpa ett rättighetsperspektiv i förhållande till de människor vi vill stödja. För att vara säkra på att vi är på rätt kurs och upprätthåller kvaliteten i vårt arbete måste vi också fortsatt regelbundet underkastas oberoende granskning och utvärdering - både från våra samarbetsparter i syd och från givare och statliga finansiärer. Det är en utmaning som vi antagit.

En annan utmaning är att nyansera den svenska biståndsdebatten. Det gör vi bland annat genom en seminarieserie om biståndets kvalitet och effekter samt sajten Därför Bistånd. Nu hoppas vi också att de svenska biståndsdebattörerna antar utmaningen och att vi har en konstruktiv och lärorik debatt att se fram emot.

Magnus Walan, Diakonia

>> Läs vår debattartikel om den klichéartade biståndsdebatten på Newsmill


>> Besök vår nya sajt Därför bistånd

Befolkningen sårbar i östra Burma

Burma har trots stora naturresurser en mycket fattig befolkning. Landet hamnar i år på plats 132 på FNs välkända fattigdomslista UN Human Development Index.

FNs lista handlar så klart om människors inkomster. Men den tar också hänsyn till saker som hälsa och utbildning. En annan sak som ingår är säkerhet, något som i praktiken innebär en jämförelse av länders antal flyktingar mm. I många fall bygger FN sin statistik på nationella databaser men i fall som Burma, då dessa är osäkra källor, använder man de alternativ som finns att tillgå.


Thailand Burma Border Consortium (TBBC) publicerar årligen imponerande studier som minst sagt kompletterar nationell statistik i östra Burma. 2010 års studie om flykt, fattigdom och säkerhet publicerades nyligen. TBBC har samlat data per hushåll i samarbete med lokalbefolkningen i områden som under många år härjats av våldsamma konflikter mellan militärjuntan och beväpnade etniska minoriteter. Det är inte förvånande att studien kan presentera trovärdiga siffror som skiljer sig från den nationella statistiken.


Studien beskriver fattigdomsnivåer som är bland de mest allvarliga som hittills uppmätts i Burma. I ett av områdena svarade hälften av de intervjuade att de förlorat sitt levebröd under de senaste sex månaderna på grund av tvångsförflyttning, tvångsarbete, eller begränsad rörelsefrihet. Enligt nationell statistik finns inte denna fattigdomsnivå i östra Burma.


Det finns fler bidrag. Under ledning av Mae Tao Clinic samlade en grupp organisationer under 2009 in information om hälsa. Rapporten Diagnosis Critical – Health and Human Rights in Eastern Burma innehåller uppgifter om befolkningsgrupper i östra Burma där 41% av barnen var undernärda och där 60% av dödsfallen bland barn under fem föregicks av sjukdomar som går att bota.


TBBC och andra organisationer lyckas samla grundläggande och viktig information från östra Burma. En framgångsfaktor är att man verkar och har förtroende som humanitär aktör, framför allt tack vare det omfattande arbetet i flyktingläger i Thailand längs gränsen till Burma. Arbetet med flyktingarna i lägren bygger på att de själva har en fortsatt aktiv roll i sin egen överlevnad. Den förtröstan och initiativrikedom som finns i lägren beskrevs senast på ett personligt sätt av modellen och skådespelerskan Lily Cole i The Guardian.


Naturligtvis existerar det en överlevnadsinstinkt och initiativrikedom också i de mest utsatta områden i östra Burma. En ILO anställd som arbetar för att återföra barnsoldater till sina föräldrar beskriver under en intervju, publicerad av Omvärlden, att burmeser är världsmästare i riskanalys. I en publikation från brittiska tankesmedjan Chatham House beskrivs människor i sydöstra Burma på likande sätt, som sofistikerade experter på överlevnad.


Sårbarhet är inte detsamma som oförmåga att försöka skydda sitt levebröd eller om möjligt förbättra sin livssituation. Men givet de fruktansvärda omständigheter under vilka människor i östra Burma lever och landets ledares misskötsel av nationella tillgångar, krävs fortsatt internationellt humanitärt stöd både på den burmesiska och thailändska sidan av gränsen. Detta i kombination med att inhemska oppositioner och civilsamhällets organisering erhåller stöd och landets självutsedde ledare – i militär eller civil skepnad – utsätts för påtryckningar. Makteliten saknar tydligen inte kapital. Nyligen publicerade The Telegraph uppgifter från Wikileaks om att juntaledaren Than Shwe 2009 planerat att köpa fotbollslaget Manchester United för en miljard US dollar.

Diakonia är en av elva medlemmar från nio länder i TBBC och bidrar sedan många år med ekonomiskt stöd och erfarenhet till konsortiet.

Petra Zäther Strader, regionsekreterare för Diakonias arbete i Asien

Vallfartsort och fredszon

Utanför kyrkoområdet i Madhu står en skylt som kungör på tre språk: DETTA ÄR EN HELIG PLATS. BÄR INTE VAPEN HÄR! Kyrkan i Madhu har kallats Sri Lankas Lourdes. Människor vallfärdar hit i stora skaror. De senaste hundra åren har det för det mesta handlat om hundratusentals årligen. Under kriget kom det att bli tillflyktsort för krigsflyktingar. Det fanns en informell överenskommelse från krigförande parter att respektera platsen som vapen- och krigsfri zon.

Det första jag ser när jag stiger in i kyrkan är den berömda Madonnan av Mantai som tronar ovanför altaret. Hon fördes till Madhu av katoliker från Mantai som ville rädda både sig själva och madonnan undan religionsförföljelse på 1660-talet, då reformerta kristna förföljde kristna av romersk-katolsk tro. Madonnan av Mantai kom således själv till Madhu såsom flykting en gång i tiden. Hon anses besitta särskilda helande krafter och är huvudanledning till att människor vallfärdar hit. Därmed har hon lyckats ena inte endast kristna av olika slag. Till Madhu vallfärdar sedan länge människor av alla religiösa och etniska tillhörigheter i Sri Lanka: buddhister, hinduer, muslimer och kristna. Då fredssamtal och vapenvila stod för dörren (2001) var Madonnan av Mantai ute på ”pilgrimsresa för fred”, en sorts turné i landet, och drog då till sig stora skaror överallt dit hon kom.

Madhu har blivit känd som fredszon och fredskyrka. Fredskyrka kan man vara på många olika sätt. Jag tycker att Madhu kan tjäna som inspiration på tre punkter:

1.Ett tydligt NEJ till vapen och en påminnelse om hur konkret ett sådant ställningstagande är (såsom vapenhusen i gamla kyrkor där man bokstavligt talat ska lämna ifrån sig alla eventuella vapen innan man går in i kyrkan). Nyligen har kyrkorna i Sverige uppmärksammat årets Globala vecka med tema vapenhandel som förhoppningsvis gett många därhemma inspiration till konkret handling.
2.En fristad för människor på flykt. Under särskilt svåra tider har det skydd kyrkan i Madhu kunnat erbjuda såsom i princip fredad från attack (med särskilt skydd enligt internationell rätt och i det här fallet efter särskilda informella överenskommelser) kompletterats med internationell preventiv närvaro. Den världsvida kyrkan kan också vara engagerad i internationell preventiv närvaro på flera olika sätt – det ekumeniska följeslagarprogrammet i Israel och Palestina är ett välkänt exempel.
3.Trygg förankring i den egna traditionen förenad med en radikal och chosefri öppenhet gentemot människor av annan tro.

Rättvisa detaljer i Cancun

Klimatmötet i Cancun har startat. Förväntningarna är nedskruvade, men behovet av ett rättvist och ambitiöst avtal är viktigare än någonsin.

Vi kan inte förvänta oss en heltäckande överenskommelse i Cancun. Men viktiga steg måste tas för att möjliggöra en överenskommelse i Sydafrika nästa år.

Finansiering är ett sådant viktigt steg. Utvecklingsländer behöver medel för att anpassa sig till det ändrade klimatet. Och för att på sikt kunna minska sina utsläpp. Det handlar om stora belopp som måste fram – snabbt och förutsägbart.

Skatt på flyg- och sjötrafik
En potentiell inkomstkälla, som kan bidra till finansieringen, är en skatt på flyg- och sjötrafik. En sådan skatt slår två flugor i en smäll. Det skulle göra en flygbiljett något dyrare, vilket är en dålig nyhet för en partysugen stockholmare som vill resa till Barcelona under en weekend. Men ett minska resandet är bra för klimatet och därmed för mänskligheten i stort. Och den extra skatten skulle totalt uppbringa 70 miljarder kronor per år för att bekämpa klimatförändringarna.

Ur ett klimaträttviseperspektiv är svaret självklart: Vi behöver skatten! Eller??

Klimaträttvisa ligger också i detaljerna. Diakonia driver, tillsammans med andra organisationer i Cancun, både att skatten blir verklighet och att den är rättvis. Skatten har debatterats inom klimatförhandlingarna i 14 år utan att ett beslut har tagits. Men nyligen gav FN ut en rapport kring nya typer av finansieringskällor. I denna nämndes skatt på flyg- och sjötrafik, vilket har gjort frågan aktuell igen.

Diakonia: De rika länderna ska betala
Hur texten formuleras har potentiellt enorma effekter på världen. Ska exempelvis alla länder omfattas? Diakonia vill att de minst utvecklade länderna inte ska betala skatten. Och genom en återbäring ska inget utvecklingsland förlora på att det blir dyrare med exempelvis export och turism.

Nuvarande förhandlingstext innehåller inga detaljer. Den ger bara ett uppdrag till de FN-myndigheter som är ansvariga för flyg- och sjötrafik att ta fram ett förslag för hur skatten ska bli verklighet. Så under Cancun läggs förhoppningsvis grunden för texten. Under en nattmangling kan en ny formulering komma till. En annan formulering kan skapas i ett informellt samtal mellan förhandlingsdelegationerna. Ett antal negativa kommentarer från världens mäktigaste länder i plenisalen kan också fälla hela förslaget. Vi i civila samhället är med och försöker påverka.

Tänk er förhandlingsspelet som en hög med pusselbitar. Pusslet måste läggs och det snabbt – vi behöver sätta press på beslutsfattarna. Men samtidigt får vi inte tvinga ner bitarna där de inte passar – varje förslag måste granskas utifrån ett klimaträttviseperspektiv. Ytterst sett handlar det om att varje mening i förhandlingstexten har betydelse för vår framtida värld. Skatten på flyg- och sjötransporter hoppas vi blir en rättvis pusselbit i ett kommande globalt klimatavtal.

/Andreas Ulfsax, policyrådgivare klimat, på plats i Cancun

>> Läs mer om klimatmötet på Diakonias webbplats
>> Diakonias sex punkter för ett rättvist klimatavtal
>> Kyrkans tidning intervjuar Andreas Ulfsax om hur det går på klimatmötet (6 december)

Vad vi gör idag skapar vår framtid

Men vad vi inte gör idag skapar också vår framtid.

Den senaste statistiken från UNAIDS kom för en vecka sedan och speglar situationen år 2008. Världshälsoorganisationen uppskattar att aids har dödat mer än 25 miljoner människor sedan viruset först upptäcktes 1981. Detta gör hiv till en av de värsta pandemierna genom historien. Trots de senaste förbättringarna när det gäller behandling och vård i många delar av världen väntar miljontals människor fortfarande på att få tillgång till medicinsk behandling. En viktig orsak till spridningen av viruset är våld mot kvinnor. Våld kan påverka kvinnors barnafödande liksom andra aspekter på hennes fysiska och mentala hälsa. Sexuellt våld har lett till fler hivinfekterade kvinnor jämfört med män.

51 procent av alla människor som lever med hiv och aids är kvinnor (över 20 miljoner). Över hela världen drabbar hälften av nya hivinfektioner unga människor mellan 15 och 24 år, och över 60 procent av de hivpositiva ungdomarna är kvinnor. 55 procent av de 16 000 som dagligen smittas är kvinnor. Aids räknas nu som en av de främsta dödsorsakerna bland kvinnor mellan 20 och 40 år, i flera städer i Europa, i Afrika söder om Sahara och i USA.

När tuberkulosen härjade som värst i Sverige ansågs den skamlig. Den slog hårdast mot fattiga och trångbodda familjer. Den som blev sjuk skämdes för sin fattigdom och det fanns inget botemedel. Jag tar upp tuberkulos på Internationella Aidsdagen därför att det var en sjukdom som påverkade människor och samhällen på ett likartat sätt som aids gör idag. Tuberkulos är dessutom på väg tillbaka på grund av hiv.

Tuberkulosen fanns i det svenska samhället från åtminstone 1750 och framöver under hela 1800-talet och 1900-talets första decennier. Levnadsnivån påverkade förekomsten av tuberkulos lika väl som tuberkulosen påverkade levnadsnivån. Den som var fattig och trångbodd hade inte samma möjligheter att minska smittrisken samt genom näringsrik mat stärka sitt immunförsvar. Trångboddheten var oftast förenad med bristfälliga bostäder där drag och allmänt ohygieniska förhållanden bidrog till att försämra invånarnas allmäntillstånd och därmed underlätta risken för infektion eller ny smitta. Inflyttningen till städer, med svåra sociala och ekonomiska förhållanden, ökade också förekomsten av tuberkulos. Stockholm hade en av världens högsta förekomst av tuberkulos under perioden 1750-1830. Vad gjorde vi då? Vi storsatsade på information, hälsoundersökningar och utvecklandet av verksamt vaccin och medicin, men samtidigt gjorde vårt land stora sociala ekonomiska framsteg mot demokratisk samhällstyrning. Fattigdomen och orättvisorna bekämpades. Tuberkulosen kunde inte överleva med den massiva insatsen. Tuberkulosen sågs som en ”fattigdomssjukdom”. Är det inte så med aids också? Känns inte tuberkulosens historia bekant i dagens aids-verklighet?

Trots det verksamma vaccinet samt medicinerna mot tuberkulos vi har är sjukdomen på väg tillbaka till följd av hiv. Hur ser det ut i världen idag? Under 2009 dog 400 000 hivsmittade av tuberkulos. En tredjedel av jordens befolkning bär på en vilande infektion med tuberkulos, och av dessa blir tio procent sjuka i tuberkulos under sin livstid. Det leder till mer än två miljoner dödsfall per år. Att samtidigt smittas av hiv ökar risken för att den vilande tuberkulosinfektionen ska bryta ut.

Varför har inte hiv fått samma stora spridning i Sverige idag och som tuberkulosen fick? Svaret är ganska givet. Vi har en annan situation idag eftersom vi satsade på hälsa, utbildning och välstånd för alla. Det finns en fantastisk sjukvårdsorganisation som tar hand om hivsmittade, alla har tillgång till anonym testning, behandling och rådgivning.

Vad vi gör idag – hur vi prioriterar resurserna för att säkra människors rätt till hälsa på lika villkor – visar sig imorgon för kommande generationer. Vi kan inte isolera oss i vår svenska trygghet när det gäller vår hälsa. Vi lever i en global värld. Vad vi gör eller inte gör internationellt där behoven finns, faller tillbaka på oss själva.

Våra barn och barnbarn kommer att fråga: Varför gjorde ni inte mer när ni hade kunskapen?

Mirjam Dahlgren, hiv/aids- och jämställdhetssamordnare

Europarådets nya resolution kastar oss tillbaka till 1743

Vad händer med kvinnors rättigheter när Europarådet nu har antagit en resolution som går emot FN:s millenniemål om jämställdhet och kamp mot mödradödlighet? Den 7 oktober togs en resolution går emot både FN-stadgan om alla människors lika värde, millenniemålen och vissa medlemsländers nationella lagar. En resolution som hotar kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter.

År 1743 stadgade lagen i Sverige dödsstraff för fosterutdrivning. Ansvaret lades helt på den kvinnliga parten. Med Europarådets nya resolution kastas vi tillbaka till 1743 då kvinnor nekades medicinsk laglig och säker abort. Ordet rättigheter i begreppet ”sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter” gäller inte alla. Kvinnor ska kunna nekas medicinsk laglig abort utan hänsyn till deras rätt till hälsa, oavsett om graviditeten tillkommit genom övergrepp eller om den hotar hennes överlevnad.

Om heder och skam skriver Vanja Berggren, lektor i folkhälsovetenskap vid högskolan i Kristianstad, i Trelleborgs Allehanda. ”Heder kan kännas som ett främmande begrepp som förknippas med invandrare, ofta från Mellanöstern, och med hedersvåld,” skriver Berggren.
”Barn utom äktenskapet ses än idag i många kulturer som den ultimata skammen. I många kulturer ses en ogift kvinnas kyskhet och en gift kvinnas trohet som avgörande för hennes heder. Just detta var normen för vad som sågs som vanhedrande också hos oss för inte längesedan”, skriver Berggren och påminner om seder som kyrktagning av ogifta mödrar, tvångsmjölkning av pigornas bröst, straff för abort och gammaltestamentliga straff för otukt.

Sverige lyfts ofta fram som ett internationellt föredöme när det gäller sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR). Den svenska regeringen var till exempel först i världen med att anta en policy för sitt utvecklingssamarbete på detta område.

Definitionerna av sexuell hälsa, sexuella rättigheter, reproduktiv hälsa och reproduktiva rättigheter utgår från existerande internationella överenskommelser. Sexuell hälsa handlar om livskvalitet och personliga relationer, om rådgivning och hälsovård. Sexuella rättigheter innefattar rätten för alla människor att bestämma över sin egen kropp och sexualitet. Reproduktiv hälsa är ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande kring det reproduktiva systemet och inte bara frånvaro av sjukdom. Reproduktiva rättigheter omfattar den enskilda individens rätt att bestämma antalet barn och hur tätt dessa ska komma. Dessa rättigheter ska varje människa kunna hävda utan risk för diskriminering, våld eller tvång.

Vad har Sverige egentligen för genomslag när det gäller SRHR-relaterade frågor? Vad gör vi, Sverige, i EU och i vårt internationella samarbete, när en resolution som strider mot FN:s mänskliga rättigheter antas?

Den av er som är utan synd ska kasta första stenen, sa Jesus när en kvinna anklagades för äktenskapsbrott. Det tycker jag pekar på jämställdhet i synen på de bägge könen och ansvaret för sexualiteten. Männen som tänkt straffa kvinnan släppte sina stenar, en efter en, med början av de äldste. Moderna demokratier med större frihet för kvinnor har snarare präglats av kristet arv och åskådning, där det inte finns grund för att döma kvinnor annorlunda än män. Men fortfarande brister samhället i respekt inför människan överlag och speciellt då kvinnan.

”En likhet över tid och rum är att det sällan frågas efter den medskyldige”, som Berggren skriver.

Mirjam Dahlgren, hiv/aids- och jämställdhetssamordnare

Klimaträttvisa - inte smulor ifrån den rikes bord!

Har Sverige en ambitiös klimatpolitik? Från regeringshåll menar man att Sverige visst tar sitt ansvar! Sverige har ju både utsläppsmål och åtgärder. Men hur används egentligen "ambitiös" och "ansvarsfull" i det svenska språket. Här kommer ett exempel:

Föreställ dig en person som har ett fint grönsaksland som är värt 100 kronor. En dag kommer två ligister som stjäl och förstör. Efter ett tag så ångrar de sina handlingar. Den första ligisten erbjuder ägaren 20 kronor. Den andra ligisten erbjuder ägaren 22 kronor. Är den andra ligisten, som ju ger 2 kronor mer än den första, ambitiös? Nej! Minst 100 kronor bör de självklart betala.

Inom klimatpolitiken används ord som "ambitiös" och "ansvarsfull" annorlunda. Här framställs Sverige, till skillnad från ligist nummer två, ofta som ansvarstagande. Genom att jämföra sig med rätt länder har den svenska regeringen blivit ganska nöjd och belåten. Ett tillstånd som hindrar en nödvändig ökning av Sveriges ambitioner.

Modellen Greenhouse Development Rights kan användas för att räkna ut motsvarigheten till grönsakslandets 100 kronor. Det vill säga vad ett land bör bidra med för att hålla den globala uppvärmningen inom rimliga gränser och minska effekterna på dem som är mest sårbara. Beräkningarna utgår ifrån länders historiska ansvar och ekonomiska förmåga.

Modellen används bland annat i en rapport som tagits fram av Stockholm Environment Institute. Här jämförs Sveriges nuvarande mätbara åtagande för att få ner utsläppen, på hemmaplan och utomlands. Siffrorna är i klass med ligisternas återbetalning. Sverige tar bara på sig en tredjedel av de ansträngningar man bör ta på sig. Smulor alltså!

Snart blir det nya klimatförhandlingar, denna gång i Cancun, Mexico. Förväntningarna har skruvats ner, men framsteg på längre sikt är möjliga. Vad som krävs är politisk vilja och stegvis ökande ambitioner. Speciellt från Sverige och EU, som har all möjlighet att ta en ledarroll.

Var med och påverka vad som är långsiktigt politiskt möjligt. Du behöver bara några smulor...
Läs mer på vår kampanjsida!

/Andreas Ulfsax, policyrådgivare klimat

Hur många fler hemlösa nätter?

På några få dygn kan mycket hända. Den 13 november släpptes den burmesiska oppositionsledaren Aung San Suu Kyi fri. Den 8 november, dagen efter det första valet på 20 år i Burma, blossade stridigheter upp mellan juntans armé och etniska beväpnade grupper längs östra Burmas gräns. 20 000 människor, främst från Karenstaten, flydde över gränsen till Thailand. Så många har aldrig tidigare passerat gränsen under så kort tid. Två dagar senare rapporterar medier att röken från stridigheterna hade lagt sig och att den thailändska militären skickar tillbaka människor i tusental över gränsen. Men konfrontationer mellan juntan och de etniska minoritetsgrupperna kommer sannolikt att fortgå, liksom brotten mot de mänskliga rättigheterna. Människor kommer att fortsätta fly över gränsen.

Idag lever uppskattningsvis en halv miljon internflyktingar i östra Burma, där en tredjedel av den burmesiska armén strider mot etniska beväpnade grupper. Civilbefolkning drivs på flykt när dammar byggs, pipelines och vägar dras, gruvor och skog exploateras. Byar bränns ner, människor utsätts för tvångsarbete, tortyr, våldtäkt, avrättningar… ja, alla tänkbara brott mot de mänskliga rättigheterna begås varje dag i den här delen av världen. Samtidigt går juntans generaler ostraffade.

Många rapporter har skrivits om dessa övergrepp. FN:s särskilda rapportör för mänskliga rättigheter i Burma, Tomas Ojea Quintana, har föreslagit att en kommission bör utreda om det som händer i Burma är brott mot mänskligheten och krigsbrott, ett förslag som Sverige bör stödja.

Det är nu mer än 25 år sedan flyktingar började komma till Thailand i större antal. I avlägsna byar, omhuldade av tät djungel och höga berg längs Thailands västra gräns, lever idag ca 150 000 flyktingar i nio läger.

Jag arbetade i två år för Diakonias samarbetsorganisation Thailand Burma Border Consortium – TBBC, som förser flyktingarna med mat, byggmaterial till hus och andra humanitära förnödenheter. Mina intryck från dessa läger var till en början ganska positiva. Människor där bygger sina egna hus, driver barnhem, skolor och kliniker. Jag minns att jag tyckte det var fint att somliga dekorerade sina hus.

Men ett flyktingläger kan aldrig bli ett hem. Ofta befinner sig människorna i lägren bara några kilometer ifrån sina byar på andra sidan gränsen. Utsatta och beroende av omvärldens stöd, i väntan på något annat. Många oroar sig för att världen där ute ska glömma bort dem.

Att vara flykting är att ha överlevt. När du har överlevt, går du vidare. Men att "gå vidare” har för många kommit att bli en påfrestande marsch, utan mål i sikte.

25 år, eller 9 000 dygn, är en lång tid som rymmer många livsöden och historier. På TBBC bestämde vi oss för att låta människorna själva berätta. Resultatet blev boken Nine Thousand Nights (2010), en antologi med röster från människor som lever eller har levt längs gränsen. De berättar om våld och flykt, om hemlängtan, om vardagslivet i lägren och om att leva i det limbo som flyktingskapet innebär.

Aung San Suu Kyis frigivning är glädjande och bidrar till att hålla hoppet om ett demokratiskt Burma levande. Men det är lång väg kvar innan Burna blir ett land dit folk kan återvända í säkerhet. Att det nu har hållits val får aldrig bli en anledning att skicka tillbaka människor som av humanitära skäl har flytt från Burma. Konflikten i östra Burma pågår varje dag och det är många som längtar efter att få komma hem.

Mina Jhowry, policyhandläggare Diakonia och före detta kommunikatör på TBBC

Fotnot: TBBC publicerar årligen rapporter som kartlägger internflyktingsituationen i östra Burma.

Samma måttstockar måste gälla för allt bistånd

Biståndsminister Gunilla Carlsson har rätt i att vi i biståndet måste bli bättre att redovisa resultat, engagemanget mot korruption och för ökad öppenhet är självklart positivt. I intervjuer och utspel har ministern betonat vikten av att varenda krona skall kunna följas och kunna redovisas. Kanonbra.

Men lever regeringen själv upp till sina ambitioner? Eller finns det två sorters bistånd – ett bistånd som skall kunna redovisa varenda krona, som skall utvärderas gentemot de mål som riksdagens satt upp för biståndet OCH ett helt annat bistånd – UD och politikernas eget bistånd som har andra måttstockar?

Ministern själv har lyft fram exempel på Sidafinansierade projekt där det förekommit korruption och efterlyst bättre rutiner. När Sida gick med underskott och inte hanterade sina pengar på ett bra sätt ledde det till att chefen fick avgå och Sida läxades upp offentligt.

I varje regeringsbudget presenteras en separat biståndsbudget. I denna budget kan man på sidan 10 läsa en tabell som går under rubriken Avräkningar. På detta ställe tar regeringen omkring 3 miljarder varje år för att täcka upp andra budgetposter i den svenska statsbudgeten. Det handlar bland annat om skuldavskrivningar av gamla företagsskulder. Skulder som uppkommit ur statliga exportkreditgarantier för svenska företag. Affärer som aldrig handlat om fattigdomsbekämpning. Det handlar om att biståndet i all högre grad finansierar svenska flyktingkostnader och det senaste är att biståndet storskaligt och schablonmässigt skall finansiera svenska ambassader runt om i världen i länder som inte hanterar bistånd. I Japan, Frankrike, Kanada, Spanien etc, etc.

Det är enorma belopp som tas från biståndet. Sedan 2006 har mer än 15 miljarder tagits från biståndet på detta sätt. På detta bistånd presenteras inga resultatrapporter. Detta bistånd betalas ut i princip utan någon öppenhet. Det enda är i princip några rader i en tabell. De årliga avräkningarna är dubbelt så stora som årliga anslaget till enskilda organisationer.

Skulle vi samla ihop resultatrapporter, revisionsrapporter och utvärderingar på det bistånd som går via enskilda organisationer under dessa fyra år handlar det om många ton papper. Tiotusentals sidor. Otroligt många timmars arbete av tusentals människor som lagt ned tid på rapporter och utvärderingar. Som vill att biståndet inte bara ska vara effektivt och ge resultat utan även att varenda krona skall gå fram. Men kontrasten till regeringens redovisningar och utvärderingar av de biståndsmedel som går via dessa avräkningar är total. Här finns ingenting. Det statliga utvärderingsorganet SADEV som granskar biståndet granskar inte dessa medel. Riksrevisionen granskar dem inte.

Det senaste påfundet är att storskaligt och schablonmässigt finansiera svenska ambassader i industriländer där vi inte har någon biståndsverksamhet. 2006 gick UD med underskott. Men lösningen för denna regering att hantera detta underskott har varit att öka biståndsfinansieringen från ca 300 till över 700 miljoner per år. Ambassaderna behöver inte ansöka om dessa medel, inga utvärderingar, inga ekonomiska separata rapporter på dessa medel, inga krav på relevanta resultatrapporter eller krav på att pengar som inte används skall skickas tillbaka. Enligt radioprogrammet Konflikt i P1 vet ambassadörerna ibland uppenbarligen inte ens själva om att ambassaderna delfinansieras med bistånd.

Tidigare socialdemokratiska regeringar tog också av biståndet till flyktingkostnader och till att finansiera en del av UD:s administration. Men sedan alliansregeringen kom till makten har dessa budgetposter ökat med över 100%.

Till det kommer att UD själv hanterar en allt större andel av biståndet – nu nästan hälften – bland annat det bistånd som går till olika FN-organ, men också ett växande antal egna projekt.

I den rapport från Riksrevisionen som läckte ut till media konstaterar Rikrevisionen att "vid en jämförelse med Sidas system för intern styrning och kontroll verkar UD:s processer inte lika väl utvecklade" och att en preliminär bedömning är att det "finns indiktioner på brister i den interna effektiviteten i UD:s handläggning". Riksrevisionens granskning var en förstudie som av någon anledning lades i byrålådan. Diakonias Bo Forsberg konstaterade i SVT:s Rapport: ” Det verkar som UD inte har städat hemma”.

Det enkla budskapet är att samma måttstockar måste gälla för allt bistånd. Det är inte acceptabelt med dessa schablonmässiga avräkningar. Ryktet säger att Storbritannien inte har denna typ av avräkningar då det finns en lag som i praktiken kräver att allt bistånd skall kunna granskas och utvärderas gentemot de mål som finns för biståndet. Visst kan ambassaden i Paris kunna använda bistånd – om de får ansöka, redovisa och utvärderas med samma måttstockar.

Läste en bra kommentar på avlöjandet i Ekot om biståndsfinansiering av många ambassader: "När UD ändå är i farten borde dom ju tänka på att ambassaderna även jobbar med miljö-, näringslivs-, jordbruks-, arbetsmarknadsfrågor etc. Varför inte ta fem procent av myndighets- budgetarna på flera områden? I slutändan kanske UD:s förvaltningsbudget kan gå med vinst."

Skärpning!

Magnus Walan, politik- och samhällskontakt, Diakonia

Släpp fram kvinnorna till förhandlingsbordet!

I veckan var det internationell konferens i Alby utanför Stockholm, om FN:s säkerhetsresolution 1325 som fyller tio år i dagarna.

20 länder var representerade från civila samhället, regeringar och andra aktörer. Konferensen var fylld av kvinnor i alla åldrar och nationaliteter, aktiva, kompetenta och fulla av erfarenheter att dela med sig av. Kvinnor från konfliktområden vittnade om sin kamp att få till stånd dialog med sina regeringsrepresentanter och att få delta i fredsförhandlingar och beslut. Trots att regeringar antagit resolutionen och kanske till och med ibland gjort en handlingsplan, så genomförs ofta ingenting. Befolkningen har ofta ingen kunskap om att deras regering ställt sig bakom målet att kvinnor ska ha likvärdig tillgång till beslutsfattande organ. När kvinnogrupper i Sudan insåg att denna resolution fanns och att dess regering antagit den, gav det dem extra stöd och kraft i deras fortsatta kamp för att få vara med där besluten tas.

En kvinna från Mellanöstern berättade att hennes regering bara stoppat resolutionen i en låda och glömt bort den. Kvinnorörelser i hennes land kämpade för de olika rättigheter som uttrycks i resolutionen på annat sätt, utan att nämna själva resolutionen. Nu har de kunnat börja hänvisa till den i sin dialog med regeringsrepresentanter.

Jag blev imponerad i djupet av mitt hjärta och upplevde systerskapet och kvinnors enorma kamp genom tiderna att kämpa för en bättre tillvaro för sin familj och barn, i fattigdom, krig och konflikt.

Resolutionen är ett resultat av tiotals års arbete av kvinnorörelser runt om i världen där man kämpat för kvinnors rätt att delta på lika villkor som män i fredsprocesser och fredsavtal. Kvinnor har varit helt uteslutna när en konflikt gått över i en fredsprocess. Trots att resolutionen funnits i tio år är det fortfarande en försvinnande liten del kvinnor på plats där förhandlingar och beslut äger rum. Etablerade maktstrukturer där halva befolkningen inte har tillgång till beslutsfattande ger inte bra förutsättningar för skapande av demokratiska och hållbara samhällen.

Säkerhetsrådets resolution 1325 har ingen tidsplan för sitt genomförande. Millenniemålen har däremot satt upp en 15-årsperiod och kan på så sätt utvärdera hur långt man kommit och planera för åtgärder, vilket gjordes i halvtid i somras i FN i New York. Där konstaterades att det mål som gällde kvinnor; att minska mödradödligheten med ¾, var det mål som rört sig långsammast framåt.

Hur hushåller vi med de mänskliga resurser vi har och som skulle kunna bidra så mycket mer i de utmaningar vi har globalt? Jag saknar kvinnor i beslutsfattande fora inom klimatpolitiken, inom konfliktlösning och fredsförhandlingar i våra största konfliktområden och i den internationella finanskrisen. Blir det bättre med kvinnor i beslutsfattande fora? Är kvinnor så mycket bättre än män? Kanske inte, men inte sämre än män.

Däremot, om vi tror på ett demokratiskt samhälle måste vi arbeta för att få demokratiska beslutsorgan där hela samhällets bredd är representerad.

Vad händer nu efter 10 år med resolution 1325? Hur många år till ska det ta innan den resolutionen genomförs av de länder som antagit den?

Mirjam Dahlgren, hiv/aids- och jämställdhetssamordnare

Kvinnor och barn fortsätter dö i onödan

Nyligen var det uppföljningsmöte i FN om millenniemålen. Det är mindre än fem år kvar till de ska vara uppnådda. INGET av de åtta målen ser ut att uppfyllas om än vi kommit en bit på väg. De mål som berör den socioekonomiska orättvisan mellan könen är de där det finns mest kvar att göra. Jag känner mig mycket berörd och besviken över detta. Millenniemålen syftar till att fördela resurser och makt mer rättvist för att skapa en bättre värld för alla. För att detta ska ske behöver alla ett rättvisare utgångsläge, det vill säga alla barn behöver få en grundskoleutbildning och alla kvinnor behöver få en likställd tillgång till beslutsfattande, både i sina lokala samhällen och politiskt. Jordaniens drottning Rania har fångat detta när hon säger att ”2+3=8”.

Mål 2 handlar om utbildning för alla. Alla barn har rätt till att få en grundskoleutbildning. Mål 3 handlar om jämställdhet – kvinnors jämlika tillgång till samhällsservice och beslutsfattande. Om vi uppfyller detta så kommer de övriga målen att naturligt följa efter.

Men det finns ytterligare ett millenniemål som vi måste ytterligare satsa extra på. Nämligen det mål som har den allra sämsta utvecklingen - mål 5 som handlar om att mödradödligheten ska minskas med tre fjärdedelar till 2015. Borde inte detta vara högsta prioritet – att våra systrar och mödrar överlever en graviditet och förlossning så att de kan fortsätta delta i sin familjs och samhälles utveckling och produktion? Kvinnors underordning, övervåld och våldtäkter som vapen i krig och konflikt, barnäktenskap är bara några av de orsaker vi ser till den höga mödradödligheten.

Kunskap om att förebygga onödigt lidande finns i begreppet sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter och är en av de viktigaste komponenterna för att minska mödradödligheten. Detta ska vara tillgängligt för alla genom sexualundervisning i skolorna och barna- och mödravårdskliniker för alla, men den prioriteringen har inte gjorts hitintills runt om i världen.

Orsakerna till den höga mödradödligheten samt hur denna kan förebyggas har vi känt till i nära 100 år. Sverige har använts sig av den kunskapen och vi har en av världens lägsta mödradödlighet. Varför har vi då inte kommit längre internationellt? I denna kunskap ingår även nödvändigheten av rätten till säkra och lagliga aborter. Vi vet att minst 13 procent (70 000 årligen) av mödradödligheten orsakas av osäkra och olagliga aborter. Det finns ett starkt samband mellan jämställdhet och kvinnors rätt till sin egen kropp och sexualitet, att inte utsättas för övergrepp och tvång som resulterar i både farliga och oönskade graviditeter. Att investera i nationella barna- och mödravårdskliniker samt sexualundervisning är nödvändigt och mycket samhällsekonomiskt eftersom det ger friskare mödrar, barn och familjer samt ger pojkar och män den kunskap de behöver för att ta sitt ansvar. Vilken i sin tur leder till högre utbildning, ekonomisk tillväxt och produktion, eftersom kvinnor då överlever barnafödandet och är friska så att de kan delta aktivt i den sociala och ekonomiska samhällsutvecklingen .

FNs generalsekreterare Ban Ki-moon sa på den första dagens möte bland annat: ”Kvinnor på många platser i världen har inte tillgång till ett säkert barnafödande. Idag har vi möjligheten att säkra milliontals barns och kvinnors hälsa och på så sätt förbättra livet för alla. Vi har all kunskap för att kunna göra det. Miljontals barn dör fortfarande av malaria och olika sjukdomar fastän vi i tiotals år har haft kunskapen att förebygga det. Det är oacceptabelt. Detta århundrade måste bli annorlunda. Vi kan uppfylla det genom att adressera barns- och kvinnors ojämlika tillgång till resurser och delaktighet i samhällsutvecklingen. Det är den bästa investeringen vi kan göra därför när kvinnors ställning stärks och de erhåller utbildning kommer detta hela samhället till del.”

Vi har hört det förut, men vi ser inte resultat. Kvinnor och barn fortsätter att dö helt i onödan. Ansvaret är allas: vilka politiker vi väljer, hur vi ställer krav på beslutsfattare, hur vi utbildar och medvetandegör oss själva och våra barn, vilket ansvarsutkrävande vi har mot oss själva och våra ledare.

De som var med i New York har uttryckt en stor besvikelse över ledarskapet i världen. De tar inte sitt ansvar. De gör inte de prioriteringar av resursfördelningar som skulle kunna uppfylla millenniemålen. De utlovade 40 miljarderna till barn- och mödrars förbättrade hälsa, är gamla pengar – inget nytt. Inga nya utfästelser eller åtaganden togs. Jan Vandermoortele, en av upphovsmännen till millenniemålen, sa på Sidas informationsmöte den 30 oktober: ”Alla länder gör framsteg, men vi når inte fram till de allra fattigaste. Världens ledare pratar om pengar och satsningar, men de försöker bara skapa rubriker för att dölja bristen på engagemang. Det handlar inte om pengar utan om samhällsförändring och att förändra tankegångar både i väst och i utvecklingsländer. I väst har vi oss själva och de pengar vi bidrar med i centrum, men vi måste fokusera på social förändring och på utvecklingsländerna, vad de vill och acceptera deras lösningar på sina problem. Alla kan göra något för att utkräva ansvar och sätta press på världens ledare.”

Jag brottas med frågan: Varför tar världens ledare inte sitt ansvar när vi har möjligheter och kunskaper till att minska fattigdomen i världen?

Följdfrågan blir, eftersom vi internationellt har en mycket stor dominans av män i beslutsfattande ställning: Skulle vi få ett bättre ledarskap som bekämpar fattigdomen, om 50 procent var kvinnor? Kanske. Det sägs ju att kvinnor lägger 90 procent av sina resurser och inkomster på familjen och att män lägger 30-40 procent? För mig skulle hälften kvinnor bland beslutsfattarna innebära att vi försöker skapa demokratiska samhällen med demokratiska beslut och detta borde - om vi tror på ett demokratiskt samhälle - leda fram till större rättvisa för alla.

Mirjam Dahlgren, hiv/aids- och jämställdhetssamordnare

Är bosättningar viktigare än fred, är tystnad viktigare än demokrati?

I natt upphörde israeliska regeringens byggstopp för de illegala bosättningarna. Ett enigt världssamfund har krävt att Israel måste sluta kolonisera det ockuperade palestinska territoriet, det är också ett av de grundläggande kraven på Israel i den så kallade färdplanen för fred.

Detta sker samtidigt som Israel försöker stoppa palestiniernas möjligheter till fredliga protester mot ockupationen, det senaste offret är den palestinska människorättsaktivisten Abdallah Abu Rahmah’s som Israel fängslat för han organiserat i protester mot Israels illegala barriär. En annan anklagelse är att Abu Rahmah bedrivit hets mot Israel, detta skall ha skett genom att han samlat in rester av Israeliska projektiler och tårgasgranater som dokumentation för den Israeliska arméns metoder.

Arresteringen av Abu Rahmah har upprört många demokratiska stater och bland annat EU har genom sin utrikespolitiska talesperson Catherine Ashton uttryckte stor oro för fallet Abu Rahmah.

Det är dock inte bara för palestinierna man kan känna oro. Frågan som ställs i omvärlden blir mer och mer vilken typ av stat Israel strävar efter att vara. Hur värderar man egentligen sig egen befolknings säkerhet när möjligheterna att kvadratmeter för kvadratmeter stjäla och exploatera palestinsk mark är viktigare än fred? Hur ska palestinierna uppfatta ett Israel som inte ens tillåter fredliga protester mot landstölder från bosättare, från Israeliska myndigheter eller övergrepp från Israels militär?

Brutna löften inför millenniemålstoppmötet

Idag går det stora millenniemålstoppmötet av stapeln i New York. Världens ledare samlas för att utvärdera det gemensamma arbetet för att uppnå de åtta millenniemålen som ett led i att utrota fattigdomen. Målen sattes för tio år sedan och de flesta ska vara uppnådda 2015.

Även om framsteg gjorts återstår det mycket att göra. Inför mötet släpptes en FN rapport som utvärderar mål åtta – ”Utveckla ett globalt partnerskap för utveckling” - som handlar om de rika ländernas ansvar: mer och bättre bistånd, rättvis handel och skuldavskrivningar. Rapporten med namnet The GlobalPartnership for Development at a Critical Juncture, visar att den rika världen inte har levererat det som de lovat.

Mer och bättre bistånd: För fem år sedan lovade de rika G8 länderna på toppmötet i Gleneagles att till år 2010 öka biståndet med $50 miljarder dollar, samt dubblera biståndet till Afrika. Rapporten visar att löftet inte kommer infrias. Det fattas ca 18 miljarder dollar jämfört med löftet från 2005. Rapporten visar också att även om öppenheten ökat i biståndet, så krävs större ansträngningar från alla partner för att försäkra ett ömsesidigt ansvarsutkrävande och effektivitet i biståndet.

Rättvis handel: På handelsområdet visar rapporten att rika länder inte sänkt sina tullar nämnvärt för produkter från utvecklingsländer, som fortfarande är relativt höga. Rika länder har inte levt upp till 2005 års åtagande inom Världshandelsorganisationen att tillåta 97 procent av export från minst utvecklade länder att få tillträde till rikare länders marknader utan avgifter eller kvota. Rika länders jordbrukssubventioner har minskat något, men de är fortfarande 376 miljarder dollar per år, vilket motsvarar ca tre gånger det globala årliga biståndet. Detta slår hårt mot bönder i fattiga länder.

Skuldavskrivningar: Rapporten visar att 35 av världens fattigaste länder fått skuldavskrivningar till ett samlat värde av 86 miljarder dollar. Detta är ett framsteg, men samtidigt pekar rapporten på att 27 av 39 låg- och medelinkomstländer har, eller löper stor risk att få, ohållbara skulder. Rapporten pekar också på problemet att de stora skuldavskrivningsinitiativen nu upphör och rekommenderar att det införs en ny mekanism för hantering av skuldavskrivningar.

Millenniemålen är inte lösningen på fattigdomsutmaningen. De saknar ett tidsbestämt mål för när fattigdomen ska vara helt utrotat (datumet gäller enbart en halvering) och flera centrala frågor berörs ej: Vi måste stoppa kapitalflykten från fattiga länder, som utgör tio gånger det globala biståndet per år, vilket skulle ge större möjligheter för dessa länder att mobilisera sina egna resurser och minska biståndsberoendet. Klimatutmaningen måste lösas på ett rättvist sätt samtidigt som vi utrotar fattigdomen. Men om målen uppnåddes skulle vi vara en bra bit på väg. Målen ger oss och våra partner runtom i världen ett instrument för att kunna utkräva ansvar av våra respektive politiker. Inför New York mötet är budskapet tydligt: takten måste öka, det handlar om liv och död.



Penny Davies, Policyrådgivare Diakonia

Valet i Burma varken fritt eller rättvist

Den 7 november är det val i Burma. Diakonia konstaterar att valet varken blir fritt eller rättvist. Deltagandet är begränsat av juntan. Inga kandidater får vara straffade sedan tidigare, vilket diskvalificerar ett par tusen politiska fångar, inklusive Aung San Suu Kyi. För de som kan delta förhindrar eller försvårar juntan effektivt valarbete genom kontroll av information och media. Registreringsavgifterna är höga och det råder förbud mot öppna sammankomster. Vidare tillåter juntan inga valobservatörer.

Det är också tydligt att juntan är på väg att inta en mer civil skepnad. New York Times rapporterar att internationella diplomater och ekonomer i Burma märker en skillnad i militärernas förhållningssätt till ekonomiska frågor. De efterfrågar nu råd kring ekonomisk tillväxt och företagande. Denna trend bör ställas i relation till den utförsäljning av statlig egendom som juntan genomfört under de senaste åren, ofta till egen ekonomisk fördel. Med syftet att säkra makten, även med ekonomiska medel, kommer en ny civil skepnad väl till pass.

Inget tyder alltså på att juntan är beredd att släppa ifrån sig makten. Trots detta har oppositionen i Burma i stort två förhållningssätt till valet. De finns de som debatterar för en bojkott av valet och de som argumenterar för deltagande i valet. De senare hävdar att deltagande är att föredra eftersom det – efter 20 år utan politisk förändring – saknas alternativ. Möjligheten ligger alltså i en förändring av dödläget. Båda sidor av oppositionen har viktiga argument.

Diakonias samarbetsorganisationer och målgrupper i Burma och Thailand tycker också olika. En del av flyktingarna i Thailand, som är längre från händelsernas centrum, artikulerar tydligt sitt ogillande och ställer upp bakom bojkotten av valet. Flera samarbetsorganisationer tar inte officiellt ställning. Andra informerar sina målgrupper om valet och konstitutionen.

Diakonia ser att valet i Burma är djupt odemokratiskt, men ser också att det på gott och ont kan leda till långsiktiga förändringar.

Petra Zäther Strader, regionsekreterare Asien, metod- och programutveckling

Samma måttstockar i valet?

”Ni bara backar upp oppositionen” heter det ibland när Diakonia kritiserar sakfrågor i biståndsdebatten. Jag minns förra valet 2006. Då publicerade Diakonia uppgifter om hur regeringen Persson använde biståndet till saker som inte handlade om fattigdomsbekämpning. Detta använde Reinfeldt i en av de sista slutdebatterna. Han hade sett en rapport som visade att ”bistånd gått till saker som det inte skulle gå till”. Efter detta var det många som hörde av sig och var arga för vi gett ammunition till ”Reinfeldt och borgarna”. Frågan gällde då användandet av biståndspengar till migrationskostnader, utländska studenter och exportkreditskulder. En rapport i maj 2006 visade att ungefär 30 procent av hela EU:s bistånd stannade i EU-länderna.

I Diakonias rapport Dragkampen om biståndet 2008 presenterade vi siffror och tendenser för både socialdemokratiska regeringar och den nya alliansregeringen. Siffrorna för hur mycket av biståndsbudgeten som används till andra saker än bistånd varierade, från cirka 8 procent 2003 till 4,5 procent under 2005. Dessa siffror har sedan dess ökat kraftigt.

Användandet av biståndspengar till migrationskostnader i Sverige har exempelvis ökat med 100 procent, trots att antalet asylsökande inte alls har ökat i motsvarande takt. Biståndsfinansieringen av UD:s administration har även den fördubblats, bland annat genom ett nytt system för att delfinansiera svenska ambassader i industriländer med bistånd. Som exempel kan nämnas Canberra 657 000 SEK, Tokyo 2 654 000 SEK, Reykjavik 248 000 SEK, London 1 696 000 SEK och så vidare. Vi vet också att regeringen använt sig av närmast kreativ bokföring för att blåsa upp värdet av de exportkreditskulder som man biståndsfinansierat under 2007 och 2008. Det bokförda och kommersiella värdet var några procent av de 2 miljarder man skrev av från biståndet.

Vi uppskattar i grunden alliansregeringens betoning på resultat och transparens. Men när svaret blir att industriländernas regelverk för hur bistånd får användas tillåter detta går trovärdigheten förlorad. När Diakonia använder 100 miljoner svenska biståndskronor avkrävs vi redovisningar och rapporter som kan fylla bokhyllor. Det är bra! Vi skall ha koll på pengarna och kunna redovisa varje resultat. Men när regeringen själva använder miljarder av bistånd på detta sätt, utan krav på att det skall kunna utvärderas gentemot de mål som riksdagen satt upp, förlorar man i trovärdighet.

Det blir fel när ministrarna klagar på att biståndet – svenska skattemedel – inte ger bättre resultat i Afrika, om man inte samtidigt bejakar problemet med att givarna trixar med biståndet i givarländerna. Det är bra att regeringen har behållit – och lovar att behålla - enprocentsnivån, det vill säga att Sverige ska ge 1 procent av BNI i bistånd. Det är bra att man lovar att öka anslaget till enskilda organisationer, vars andel sjunkit kraftigt under den senaste mandatperioden. Det är bra att man betonar transparens och jobbar mer med mål och resultatstyrning i biståndet. Men för trovärdighetens skull: sluta trixa med biståndet! Gör som i Storbritannien – stifta en lag som tvingar fram utvärdering av allt bistånd utifrån biståndets mål.

Så, vad säger vi på Diakonia när de rödgröna nu lovar att minska avräkningarna och att allt bistånd skall kunna utvärderas gentemot biståndets mål? Vi säger "bra!", men också att vi lovar att vi kommer att fortsätta granskningen av det svenska biståndet och politiken för global utveckling - oavsett vem som sitter vid makten efter den 19 september. Det har vi lovat våra samarbetspartner i Syd.

Magnus Walan, politik- och samhällskontakt, Diakonia

Pakistan! Talibanernas och biståndets dolda agendor!

(Bilden visar utdelning av mat via ACT-Allance/CWS, Church World services)

Den enorma humanitära katastrofen i Pakistan växer även till en moralisk och politisk katastrof. Talibanerna har meddelat att man kommer att attackera utländska biståndsarbetare, eftersom de enligt dessa kommer till Pakistan med en dold agenda.

Jag minns hur jag fascinerades av hur Ayatollah Khomeinis nya regim i Iran i början på 80-talet motsatte sig den sekulära socialvården då en alltför god levnadsstandard tog bort människornas fokus från religionen. Talibanerna står idag som goda arvtagare till dessa bisarra idéer då man är beroende av att behålla människor i fattigdom och elände, medan man själva tjänar förmögenheter på droghandel och korruption.

Genom människans historia har förtryckare till slut lett till folkliga motståndsrörelser som kämpat för befolkningen bästa, det är ingen tvekan om att militärdiktaturen i Pakistan eller de olika afghanska ledarna knappast lett sina länder mot frihet och välstånd. I Pakistan talar vi dessutom om en regim som dessutom beväpnats av den svenska vapenindustrin. När svenska regeringen idag talar om hur många miljoner i bistånd vi skall ge Pakistan så skall man inte glömma att Sverige sålt vapen till Pakistan för över 8,3 miljarder kronor. Det är 12 gånger mer än Pakistans årsbudget för vatten och sanitet. Men vilken tragedi när även alternativet är talibanernas människofientliga politik.

I augusti 2010 meddelande den islamistiska terrorgruppen Al-Shabab att man bannlyste Diakonia från Somalia. Anledningen skulle vara att Diakonia i hemlighet bedrev kristen mission i området. Här fanns dock inga projekt med religiös anknytning, däremot ett fokus på demokrati, utveckling och kvinnors rättigheter. Arbetsområden som Al-Shabab precis som talibanerna motsätter sig.

När det framgår att talibanernas agenda är att hålla kvar människor i fattigdom och elände, möjligtvis med undantag för vissa egna insatser till sina supporters så har de ju på sätt och vis rätt i att de internationella hjälporganisationerna har en ytterligare agenda. Nämligen att hjälpa långsiktigt, att människor så fort som möjligt skall kunna komma tillbaka till ett värdigt liv där de kan försörja sig själva och inte vara beroende av villkorade allmosor från religiösa extremister eller en förtryckande regim.

Joakim Wohlfeil
Policy Officer, Conflict and justice, Diakonia

Stöd biståndsarbetet till Pakistans folk via ACT-Alliance/Church World Services genom att sätta in en gåva till Diakonia (pg 903304-4). Märk inbetalningen ”Pakistan”!

Vad skulle vi göra med alla pengarna om världen vore fredligare?

Har du någonsin ställt dig frågan vad du skulle göra om du vann en miljon? Jag vågar mig på att gissa att du har gjort det. Men har du ställt dig frågan vad du skulle vilja göra med de resurser som skulle frigöras om vi alla vann den allra högsta vinsten: fred i världen?

Om världen bara hade blivit 15 % fredligare förra året så skulle det i ekonomiska termer helt och hållet uppväga den finansiella krisens globala effekt. Detta enligt ett diskussionsunderlag från Institute for Economics and Peace i Australien. Samtidigt skulle den största vinsten förstås vara den som mäts i mänskliga termer – eller rättare sagt: den som egentligen inte låter sig mätas.

Det nyss nämnda institutet upprättar varje år ett globalt fredsindex där världens länder rankas i termer av fredlighet. För varje land vägs en rad faktorer samman: förekomsten av interna och externa konflikter samt dödligheten i dessa, tunga vapen per capita, militarisering, efterlevnad av mänskliga rättigheter, politisk (in)stabilitet, våldsamma demonstrationer, antal mord per 100 000 invånare, tillgång på vapen, vapenimport, vapenexport med mera. När institutet gör ett räkneexempel som utforskar vad som skulle hända i ekonomiska termer om världen blev 15% fredligare, så mäter man det alltså inte rätt och slätt i 15 % färre väpnade konflikter. Det kan handla om förbättringar på en rad olika politikområden.

Intressant för oss svenskar att notera är att Sverige föll hela fyra platser på fredsindex det senaste året och hamnar nu på 10:e plats bland världens länder. En anledning till denna förändring är Sveriges militära bidrag till den NATO-ledda styrka som stödjer regeringen i Afghanistan i väpnad konflikt mot talibaner. (Sveriges vapenexport ligger mycket högt, definitivt högst bland de tio länderna i toppen på listan, men det är ingen förändring från tidigare år).

I det diskussionsunderlag som Institute for Economics and Peace har publicerat tillsammans med fredsindex påstår man att det verkar rimligt att anta att inte bara en förbättring på 15% utan även en på 25 % är fullt realiserbar. En förbättring på 25 % år 2009 skulle enligt uträkningarna ha inneburit ett globalt ekonomiskt uppsving på motsvarande 1,2 biljoner amerikanska dollar. Därtill kan man lägga resurser som då skulle flyttas över från våldsrelaterad industri till fredsrelaterat näringsliv. De senaste fyra åren hade man genom lyckosamma satsningar på en fredligare värld sammanlagt kunnat frilägga 7,07 biljoner dollar som man skulle kunna använda till att uppväga finanskrisen, förverkliga millenniemålen och rädda klimatet (räknat på en 25-procentig förbättring).

För mig som utlandssvensk verkar de frågor som nu dryftas inför valet därhemma hemskt kortsynta i relation till de stora globala utmaningar – och möjligheter – som vi står inför. Själv tycker jag att det borde ligga i de politiska partiernas intresse att tävla om vem som kan bidra med bäst och mest insatser för nedrustning och våldsförebyggande i världen. Våldet i världen står oss dyrt. Fred med fredliga medel skulle frigöra en massa resurser som man då kan använda till ännu fler bra saker. Där kan man verkligen tala om en win-win solution!

Fredsindex tillgängligt som interaktiv karta samt nedladdningsbara rapporter.

Förändra vär(l)den i valet

Det är snart val. Vi på Diakonia vill utmana partierna i olika sakfrågor. Målet är att förbättra Sveriges politik gentemot fattiga länder.

De beslut som fattas eller inte fattas i rika länder som Sverige påverkar fattiga och utsatta människors situation i utvecklingsländerna. Översvämningarna i Pakistan, torkan i Ryssland eller köldchocken i Latinamerika denna sommar kanske inte vetenskapligt kan kopplas till klimatförändringarna, men det är precis de extrema väderförändringar som forskare har varnat för. I april presenterade vi på Diakonia våra prioriterade frågor till partierna och partiledarna i form av en enkät där vi beskrev hur vi vill förbättra politiken och ställde ett antal frågor.

Biståndet: Det talas mycket om hur bistånd hamnar fel i fattiga länder. Varje krona som försvinner i korruption är stöld från de fattiga, säger ansvarige ministern. Men bistånd avsett för fattiga människor i fattiga länder stannar i allt högre grad i Sverige. Exempel på detta är avskrivningar av företagsskulder, migrationskostnader i Sverige, finansiering av UD och ambassader i industriländer - bistånd som inte kan utvärderas gentemot de mål som riksdagen satt upp för biståndet. Det handlar om miljarder kronor som försvinner på detta sätt varje år. Tycker de svenska riksdagspartierna att detta är ok? Eller skall allt bistånd kunna utvärderas gentemot biståndets mål?

Klimaträttvisa: Hur ska Sverige finansiera de löften vi gett i klimatförhandlingarna? Industriländerna har lovat att finansiera fattiga ländernas kostnader för klimatförändringarna utanför det ordinarie biståndet. Är de svenska partierna och partiledarna redo att leva upp till det löftet?

Kapitalflykt: Utvecklingspolitiken handlar också om den kapitalflykt som sker från fattiga länder i form av skatteflykt. Utflödet av kapital är uppemot tio gånger större inflödet av bistånd till fattiga länder. Sverige och andra rika länder kan fatta beslut som hindrar detta. Vad tycker partierna att Sverige bör göra?

Politik för Global Utveckling: Riksdagen har beslutat att alla Sveriges politikområden ska sträva efter att bidra till global utveckling. Det ska vara en sammanhållen politik och målkonflikterna mellan olika delar av politiken ska uppmärksam¬mas och åtgärdas. Detta är innebörden av Politik för Global utveckling, PGU. Rättighetsperspektivet skall genomsyra politiken. Det är en god intention, men krafttag krävs för att det ska ske i praktiken. Vi frågade partiledarna om de var beredda att ta konkreta initiativ för införande av krav på konsekvensanalyser enligt PGU:s perspektiv, samt införa ett oberoende utvärderingsorgan av PGU.

Diakonia tar inte ställning i valet. Däremot har vi frågor som vi prioriterar. Snart kommer vi att redovisa resultatet av vår partiledarenkät. Håll utkik på vår webbplats! Du själv kanske kan få vägledning i ditt val av att veta hur partierna svarat på våra frågor. Men det är ditt val…

Magnus Walan, politik- och samhällskontakt på Diakonia

Rättigheter för vem och när?

I den bästa av världar skulle alla människor, oavsett etnicitet, religion, politisk eller sexuell preferens, fattig eller rik, missbrukare eller i fängelse, boende på landsbygd eller i stad ha samma tillgång till diagnos och rådgivning, behandling och utbildning. Vi vet att så är inte fallet.

Trots kunskapen om de ödesdigra konsekvenserna för ett samhälles möjlighet till social och ekonomisk utveckling som hiv och aids innebär så tas inte adekvata beslut om prioriteringar av ledare runt om i världen. Strävandet efter kortsiktiga ekonomiska vinster är avgörande.

Detta blev tydligt på den artonde internationella aidskonferensen i Wien i somras i samband med EU:s beslut att reglera produktionen av så kallade generika för aidsbehandling. Generika är läkemedel som är en kopia av ett originalläkemedel och som innehåller samma verksamma substans och ger likvärdig effekt, men till ett betydligt lägre pris. Detta beslut gynnar i första hand kortsiktigt läkemedelsföretagen, som är bland de största vinstbärande företagen i världen. Fattiga länder har råd att utöka behandlingen av hivsmittade medborgare genom att bland annat köpa billigare läkemedelskopior från Indien.

Förutom att en rätt behandlad patient kan återgå till arbete, studier, försörja och ta hand om familj och barn så finns ett nytt mycket viktigt förebyggande perspektiv på behandling. Det presenterades ett fantastiskt forskningsresultat på konferensen: Rätt behandling gör den hivsmittade i princip virusfri. Resultatet blir då en kraftigt minskad spridning av viruset.

Deltagare på konferensen uttryckte stor ilska mot EU:s beslutsfattare för detta svek att sätta stopp för dessa kopior som många gånger är livsnödvändiga. Till detta lades oron för bristande bidrag från de rika länderna till den globala fonden för bekämpning av hiv/aids, tuberkulos och malaria som FN inrättade under år 2001. När banker spelade med människors tillgångar på ett omoraliskt sätt kom regeringar springande för att rädda dem, men inte i detta fall, löd ett av argumenten.

Vår framtid - dagens unga - kommer att ställa oss till svars för att vi inte stoppade denna dödliga och förödande sjukdom när vi hade möjligheten. Så rättigheter för alla – när och hur?

Mirjam Dahlgren, hiv/aids- och jämställdhetssamordnare


Fotnot: Diakonia deltog i den internationella aidskonferensen i Wien i år. Vi fick möjligheten att presentera två projekt inom Lake Victoria-programmet och som gäller förebyggande hiv/aids-arbete:
1. Projekt riktat till paralegals (barfota-jurister)
2. Projekt riktat till religiösa ledare – interreligiöst; kristna, muslimer etc.

Morden i Kampala, när våldet blir det enda målet

Mitt under det som annars är en folkfest i Ugandas huvudstad Kampala, när människor kan samlas utomhus och njuta av en VM-final så slår döden till i form av Al-Shabab milisens hänsynslösa mördare.

74 oskyldiga människor miste livet och ytterligare många skadades i ett dåd som i grunden riktar sig mot de som önskar en fredlig framtid i östra Afrika.

Al-Shabab som från början var den militära grenen av de så kallade "Islamiska Domstolarna/ICU", en konservativ islamistisk rörelse som utmanade den svaga somaliska regeringen har blivit mer våldsam och oförutsägbar sen stora delar av den politiska rörelsen ICU accepterade att verka med fredliga politiska medel.

Tyvärr är Al-Shabab inte det enda exemplet på hur de militära fraktionerna i olika rörelser löper amok när möjligheterna för politiska lösningar öppnar sig.

Tyvärr är Al-Shababmilisen inte heller ett ensamt exempel på ett problem skapat av västvärldens dubbelmoral, då Al-Shababledningen enligt många bedömare precis som talibanerna från början tränades och beväpnades av västmakterna i Afghanistan.

Problemet är att när man slutligen klippt banden med de moderata rösterna inom sina rörelser så blir våld det enda sättet att uttrycka sig, även när målen med våldet blir obegripliga för omvärlden, och inte minst meningslösa för de som man säger sig kämpa för.

Igår kostade just detta meningslösa våld livet på 74 människor som inte hade någon roll i Afrikas storpolitik.

Det enda budskap som jag tycker dessa brutala och hänsynslösa mord möjligtvis visar på är hur akut det är med ett ökat internationellt engagemang för att lösa situationen i Somalia.

Joakim Wohlfeil, Policyofficer på Diakonia

PS! Läs gärna mer om Diakonias arbete i Somalia och Uganda

The best game

There is an aspect of Wednesday’s world cup semifinal scarcely captured in today’s newspapers. During the match hardly any faults were committed. Germany and Spain played an astonishing clean game, to the point that one wonders why there are so many faults in the average match. The fault is not a simple accident, not the evidence of how evil a footballer is either. Most faults are tactical. They can be done to, for example, overcome a deficiency. If a forward dribbles a defender and gets in a better position to run heading the goal, the defender has two options: compete and chase the player or commit a fault. Another use of the fault is to reset a situation that plays against you. Your opponent has taken the ball from you in the middle of an attack. Most of your team mates are not in defensive position. You kick the opponent with the ball in the ankle and gain half a minute for your players to trot, retrench and wait for the attack, but now organized. These two uses are in a way non competitive. To actually compete in the first case would mean to chase the forward and the fastest player would eventually get the price. You get him or her, good for you. You don’t, well, that’s the game. A fault would in this view be a resource to even out a situation where one of the teams has an advantage.

Yesterday we did not see faults because both Germany and Spain thought that they were the best teams in the world and only playing was enough to win. Xavi, Iniesta, Schweinsteiger, Özil are too good to use such a cheap resource. They just play. Twenty minutes went on without a fault, just forty meters passes, dribbling, one-twos… pure game. Pure competition. Pure joy.

The Swedish Government took the decision in autumn 2009 to do changes in the communication and opinion building support to Civil Society Organizations. Diakonia uses these funds to increase awareness of how global structures hinder development. The first change was to broaden the beneficiaries of the budget line from the frame development organizations to city councils and corporations. That is good. That is competition, that is game. To organizations like Diakonia it means a painful 50% budget cut on this line of financing because we are more to share the cake, but good, let’s play. The second change is to limit the content of what is financed with it to exposing, communicating. Opinion building cannot be financed with tax money. It is allowed to account for all the bridges, trainings, medicines, researches and schools that have been financed with development funds. But to question if these are the best options, to propose a different view to members of parliament, journalists, constituencies, it’s not. Now this is a fault. This is tactical. To allow us to write about the number of solar kitchens delivered but not about the politics of oil, the alpha male show off between China and the States in the climate change negotiation, is pushing us out of the core of the solution to development. And pushing us out not by outplaying civil society in an open and informed debate but by committing a fault. We make faults when we know we do not have the upper hand, or when we know we can lose it.

But here we get to the limit of the comparison. There are a difference between football and development. In football 32 teams compete for one trophy that one will win and the rest will not. Development, simplified, is one trophy but shared by all involved. This brings to the scene competition’s twin sister, collaboration. The different development stakeholders are both competitors and collaborators. There is an important competition among ways to deliver development, do not underestimate it. It is important because the most time and resources we waste the more people will continue leaving weakened, threatened or unprotected. But competition should not occupy such a space that makes collaboration of the different squads impossible. It might sound naïf given the context, but anyone working to do away with poverty is a hundred times more an ally than an enemy, so one wonders where all these faults come from.

Going back to football, the score last Wednesday could have been Germany 0- Spain 1- Football 3, being the sport itself the greatest winner. If it’s ok to get new age, rather than two teams playing football it was football itself playing through two teams. The German coach Joachim Löw, who loves the game, said after the match that Spain is the best team in the world. Diakonia promises to say that Gunilla Carlsson is the best Development Minister in the world if she thinks again who is really helping to limit the debate about development and acts accordingly. We also love the game.

Domingo Torres Santos

Kritisk diskussion den enda vägen

Under Almedalsveckan har Diakonia och många andra organisationer anordnat seminarier och evenemang kring Sveriges politik i förhållande till de globala utmaningarna. Vi har diskuterat biståndet, men kanske framförallt, de situationer när svensk och europeisk politik blir ett hinder för människor att ta sig ur fattigdom. Ämnen som handelspolitik, kapitalflykt, klimatfrågan och vapenexport har varit föremål för kritisk diskussion.

Ledamöterna från riksdagens utrikesutskott har sprungit mellan övningarna och svarat på frågor om sin politik. Ibland är samstämmigheten total - som när det gäller vikten av att utvärdera Sveriges Politik för Globala Utveckling. Ibland finns det uppenbara skillnader mellan blocken. Alliansen står t.ex. fast vid att anslaget för information kring utvecklingsfrågor ska hållas nere medan de Röd Gröna vill återställa nivåerna för informationsinsatser. Inte sällan framgår det att diskussioner pågår internt inom alliansen och oppositionen. Det är bra - vi behöver nämligen diskutera dessa frågor mycket. Fattigdomen och klimatkrisen är våra stora ödesfrågor. Därför är det så otroligt bekymmersamt att de globala frågorna lyser med sin frånvaro i partiledarnas tal. Tidningen Fokus visar i sitt senaste nummer att samtliga partiers kampanjmaskinerier utnämner utrikespolitiken som det minst viktiga politikområdet i valrörelsen. Hur är detta möjligt? Hur är det möjligt att svenska partier, 2010, inte sätter Sverige i det globala sammanhanget eller till och med duckar för en kritisk diskussion?

Biståndsminister Gunilla Carlsson beskrev vid ett tal vid Folk och Försvars övning på onsdagen freds- och biståndsorganisationer som ”särintressen”. Hur ställer sig de andra partierna i Alliansen till ett sådant uttalande? Diakonia driver frågor om fattigdom, klimatfrågan och orättvisor för att det är frågor som är avgörande för oss alla. Vi har inte alla svar, men vi försöker lyssna och lära och vi är övertygade om att en kritisk diskussion är den enda vägen att hitta lösningar på komplexa problem. Våra folkvalda måste finnas med i den diskussionen. Vi återkommer till var de politiska partierna står i olika frågor när vi i valrörelsens slutskede publicerar en enkät om var partierna står i förhållande till olika frågor.

Stort tack till alla ledamöter från utrikesutskottet som aktivt deltog i debatter, vi hoppas på en fortsatt engagerad dialog- i många olika rum och forum.

Ulrika Modéer

Kapitalflykt - politikerna medvetna men konkreta åtgärder behövs

I tisdags diskuterade Diakonia kapitalflykt med företrädare för de politiska partierna. Kapitalflykten från fattiga länder utgör ett gigantiskt utvecklingshinder. Varje år flödar 1000 miljarder dollar ut ur utvecklingsländer i kapitalflykt, det vill säga cirka tio gånger det totala globala årliga biståndet. Den största delen, två tredjedelar, sker genom att företag på olika sätt undviker skatt. Diakonia lyfter just nu detta problem tillsammans med konkreta åtgärder i en vykortskampanj adresserad till finansminister Anders Borg.

I tisdagens samtal framkom att det råder en samsyn bland partier både från alliansen och den rödgröna oppositionen att kapitalflykten är ett utvecklingsproblem och att mer kan göras för att åtgärda detta. Större öppenhet och stöd till utvecklingsländer att bygga upp fungerande skattesystem lyftes fram som viktiga åtgärder.

Fredrik Malm (fp) menade att man borde ”bomma igen skatteparadisen”, och att när länder konkurrerar med låga skatter måste det ske på ett rimligt sätt. Rosita Runegrund (kd) tackade Diakonia särskilt för att ha tagit upp denna fråga på ett tydligt sätt och att mer kan göras, inklusive att höja medvetenheten om problemet även i utvecklingsländer.

Kent Härstedt (s) pekade på att Socialdemokraterna vill sätta stopp för att biståndspengar går till skatteparadis via svenska Swedfund. Hans Linde (v) pekade på vikten av fungerande institutioner i utvecklingsländer för att kunna ta tillvara information och på så sätt motverka kapitalflykt.

Detta var några av de perspektiv som lyftes i diskussionerna. Diakonia konstaterar med glädje att det finns stort intresse bland partierna att arbeta vidare med frågan. Men samtidigt står det klart att det behövs mer konkreta förslag på åtgärder. Inget parti har ställt sig bakom de krav som Diakonia framför i kampanjen: land för land rapportering av företags vinster och ett öppet samt automatiskt informationsutbyte på multinationell nivå.

Penny Davies

Religion en avgörande aspekt i utvecklingsarbetet

Världen är religiös och en sekulär svensk är ett ufo på de flesta ställen där Diakonia finns. Kanske är det bara i det religiöst illitterata Sverige som man kan se religion som antingen en källa till konflikt och elände eller en ren privatsak. För de allra flesta människor hänger religion samman med alla andra delar av livet. Därför måste religion ses som en avgörande aspekt av utvecklingsarbete.

Problemet är bara att det främst är de kristna biståndsorganisationerna i Sverige som försöker lyfta frågan. Idag får jag intrycket att SIDA och politiker först och främst tänker om religion och utveckling på följande sätt: det är OK om kristna organisationer genomför bistånd, bara man inte blandar ihop utveckling och evangelisation. Tänk så mycket mer spännande det vore om SIDA närmade sig tros-baserade organisationer med en annan inställning, nämligen: Hur ska vi utnyttja er specialkompetens på detta avgörande område. Hur ska vi använda era unika kontaktnät för att kunna driva utvecklingsarbete på bästa sätt. Sekulärt svenskt biståndsarbete saknar en språknyckel i utvecklingsarbetet som de trosbaserde organisationerna har.

På tisdagen höll tidningen DAGEN ett seminarium i Visby med företrädare från SIDA, Centerpartiet, Vänsterpartiet , Diakonia och PMU. Kanske bidrog detta seminarium till att lyfta frågan ett litet steg högre i debatten. På seminariet presenterade Dr Carole Rakodi, University of Birmingham, några resultat från ett snart avslutat forskningsprojekt om religion och utveckling. Projektet har finansierats av DFID, den engelska motsvarigheten till SIDA. Ett första steg för att ta frågan vidare är att SIDA noga läser de engelska forskningsresultaten.

Petter Jakobsson

This is not a game

Klimatförhandlingarna är verkligen ingen barnlek, men ibland blir det faktiskt ganska barnsligt. Häromdagen presenterade sekretariatet en tabell till förhandlingsgruppen för Kyotoprotokollet. Kortfattat var tabellen en sammanställning om vad länderna skulle ha gjort under protokollets första period (som avslutas den sista december 2012), vilka utsläpp man gjort under åren 1990–2007 och vilka begränsningar i utsläpp som man bör göra utifrån de löften om utsläppsminskningar som nu ligger på bordet. Det fanns olika beräkningar och fotnoter som förklarade huruvida man hade inkluderat eller exkluderat skogsanvändningens påverkan på utsläppen (eller upptag av utsläpp). Denna tabell blev väl mottagen av en del, medan andra länder blev tydligt upprörda över att deras förhandlingsbud exponerades på det sättet. Australien kallade tabellen "en hypotetisk övning", några länder ville inte att pappret med tabellen skulle spridas och Ryssland sade: "nice, but useless". En tabell med en sammanställning av de olika ländernas löften om utsläppsminskningar borde inte uppröra förhandlarna; tid slösas och energiläckaget är stort.

Under torsdagsmorgonens förhandling blev ett stort problem inom förhandlingarna tydligare än vad det brukar. Diskussionen handlade om slutsatser från detta mötes förhandlingar inom Kyotoprotokollet. EU ville ha med skrivningar om och kopplingar till klimatkonventionen, medan Japan inte bara ville ha det utan även ha med en referens till det andra förhandlingsspåret (som förhandlar om de långsiktiga åtgärderna inom alla länder). Det kan tyckas harmlöst och visst är det bra att ha samordnade insatser.

Men Kyotoprotokollet existerar, de rika länder som har skrivit under protokollet är juridiskt bundna och ska arbeta för en andra åtagandeperiod efter 2012. Genom att minska skillnaden mellan åtaganden inom Kyotoprotokollet (där i-länderna, utom USA, har åtaganden) och förhandlingarna för långsiktiga åtgärder så upplever många utvecklingsländer att ansvaret förskjuts mot dem. Klimatkonventionen är tydlig med att olika länder utifrån sitt historiska ansvar och ekonomiska kapacitet har olika stort ansvar för att bidra till en global lösning på klimatfrågan. De rika länderna ska gå före med ambitiösa utsläppsminskningar och finansiering av utvecklingsländernas åtaganden.

Som sagt, ibland känns det inte riktigt som att det som händer inom förhandlingarna är på allvar. Men genom ett inlägg i en annan grupp påminde en av Barbados förhandlare oss vad förhandlingarna är, eller snarare vad de inte är. Han sade: this is not a game, this is not a game. Trots att förhandlingarna ibland kan upplevas som en lek där 193 länder sitter i en sandlåda och kastar sand på varandra, så är det allvar. För många av våra medmänniskor är det överlevnad som diskuteras.

Saklighet och osaklighet i Israel/Palestina-debatten

I efterdyningarna av Israels attack på hjälpkonvojen Ship to Gaza är det hoppfullt att se en enorm politisk enighet som kräver att Israel måste respektera internationell rätt och att den kontraproduktiva blockade av Gaza måste upphöra.

Det finns nyansskillnader: vissa uppmanar Israel att ta sitt ansvar gentemot palestinierna och oroas av bristande fredsvilja, medan vissa uppmanar Israel att lägga om sin politik för sin egen skull och oroas av den interna politiska utvecklingen i landet, och inte minst signalerna att blockaden istället gynnat Hamas. Och naturligtvis finns alla nyanser däremellan.
De fåtaliga röster som uttrycker sitt fulla stöd för Israels agerande mot hjälptransporten, och inte minst blockaden återfinns huvudsakligen bland mer extrema kretsar, inte sällan i kombination men rasistiska och islamofobiska förtecken.

Men det är inte bara bland dem som menar sig stödja Israel som rasismen och övertrampen blommar. Skulle ockupationen, folkrättsbrotten, diskrimineringen och en israelisk politik som verkar frånkopplad från resten av världen inte räcka för att hitta saker att kritisera.

Jag har absolut inget till övers för Israels ockupationspolitik och förtrycket mot den palestinska befolkningen, men just därför blir jag ännu mer upprörd över hatpropagandan. Varken israeler eller palestinier behöver mera av rasism eller hat. Och när debatten även i Sverige kapas av rasism och hatpropaganda hamnar alltid sakfrågorna i skymundan.

Jag blir förvånad när debattörer beskriver Palestina som ockuperat sen 1948, det låter oroande nära att förkasta det FN-beslut som grundade staten Israel. När jag läser om krav att göra olika etniska grupper kollektivt ansvarig för länders eller extremisters handlingar blir jag besviken. Det finns judar som står på barrikaderna i kampen mot Israels ockupation, den absoluta majoriteten som mördas av militanta islamister är andra muslimer, och det är bland de andra kristna som det hårdaste motståndet finns mot dem som tar kristendomen till intäkt för våld.

När jag ser en kvällstidningskrönikör illustrera helvetet med den israeliska flaggan blir jag skrämd: Israel är en ockupationsmakt som diskriminerar palestinier och bryter mot internationell rätt. Men om man utnämner själva landet till helvetet, vad antyder man då om landets invånare?

Att läsa bloggkommentarer som ångar av hat mot judar och antisemitiska antydningar fyller mig med vrede. Israel kallar sig en judisk stat, men det betyder inte att man representerar alla judar eller att judar kan hållas ansvariga för allt som Israel gör. Jag hörde få krav på kollektivt ansvar från svenskar när ”kristna” IRA sprängde oskyldiga i luften, trots att det var under en tid då vi hade kristen statskyrka i Sverige.

Jag blir så trött på alla som klistrar falska anklagelser på andra i denna debatt. Epitet som terrorsympatisörer och antisemiter har haglat från oseriösa bloggare, skrifter och debattörer, anklagelser som i grunden underminerar den verkliga kampen mot terror och antisemitism. Men lika illa blir det när man exempelvis anklagar Svenska kommittén mot antisemitism för att stödja Israels ockupation eller blockad, eller jämför dem med israeliska högerns talespersoner. Jag är övertygad om att SKMA gärna tar en kritisk debatt för saker de sagt, men låt då debatten hålla sig till det. Fri debatt är bra, från alla sidor, låt därför debattörer svara på vad man verkligen sagt och inte på etiketter andra klistrat på dem.

Men det finns också glädjande exempel att ta fasta på. Under veckan har tusentals människor marscherat i protest mot Israels blockad och i solidaritet med aktivisterna på Ship to Gaza och med de instängda palestinierna i Gaza. Värdiga demonstationer med klara budskap om både protest och solidaritet där talare efter talare framförde kritik mot Israels politik, men tog anstånd från hatpropaganda. Arrangörer som Palestinagrupperna och Ship to Gaza-nätverket reagerade snabbt mot övertramp i folkmassan. Det är så man för en bra debatt, det är så man lyfter fram sakfrågorna.

En annan glädjande tendens är en växande insikt att Israel/Palestina-debatten inte behöver mera hat och osaklighet, varken på plats i regionen eller här i Europa. Det måste vara ett gemensamt mål för alla som verkligen önskar en fredlig lösning på konflikten, och inte minst vill stärka demokrati, tolerans och samexistens även hos oss i Sverige.

Det har sagts förut, men förtjänar att upprepas: Antisemitism och hatbudskap mot befolkningen i Israel är inte solidaritet med palestinierna. Islamofobi och hatbudskap mot den palestinska befolkningen eller andra araber är inte solidaritet med israelerna.

Joakim Wohlfeil
Policy officer, Conflict and Justice, Diakonia
f d Generalsekreterare Ungdom mot rasism/AllaOlikaAllaLika


PS: Med anledning den stora mängd aktörer som förekommit i frågorna om Gaza, ibland med ifrågasatta agendor, vill jag gärna lägga in en länk som beskriver Diakonias mål och policy i Israel/Palestina-frågan.

PS 2: Tack Palestinagrupperna för lånet av bilden från Sergels Torg den 31 maj.

Otydliga klimatlöften i Bonn

Som Mirjam Dahlgren tidigare skrivit här på bloggen pågår det just nu klimatförhandlingar i Bonn. Mötet har varit mindre konfliktfyllt än förra årets förhandlingsrundor, men svaren på de stora frågorna kring utsläppsminskningar och finansiering tycks fortfarande långt borta. De rika ländernas åtagande är långt ifrån vad klimatforskningens resultat kräver och hittills har de löften om finansiering som lagts på borden varit otydliga och fyllda av ompacketerade biståndspengar.

I väntan på utsläppsminskningar som är i linje med vad forskningen säger krävs för att klara klimatkrisen på lång sikt är anpassning nödvändig. För utsatta människor i fattiga länder är det en fråga om överlevnad. EU har under förhandlingarna presenterat hur man kommer att bidra till de så kallade snabbstartspengarna, som bland annat ska finansiera anpassningsåtgärder. Dock är EU:s besked oklart, både när det gäller hur mycket av pengarna som tas från biståndsbudgetarna och vilka kanaler man planerar att använda för denna finansiering. Yvo De Boer, klimatkonventionens avgående exekutiva sekreterare, pekade i måndags på finansieringsfrågorna som den fråga som kan låsa upp förhandlingarna. Han menade att de 30 miljarder dollar i klimatstöd som de rika länderna utlovade till fattiga länder i Köpenhamn måste fram för att överbrygga förtroendegapet mellan industri- och utvecklingsländerna i förhandlingarna.

I slutet av maj kom en rapport från EU-kommissionen som visar att ett mer ambitiöst mål för utsläppsminskningar i EU är mycket billigare än vad tidigare beräkningar har visat och med fler gröna jobb, investeringar för omställning till en hållbar ekonomi så vägs de kortsiktiga kostnaderna upp av framtida intäkter. Stockholm Environment Institute släppte förra året en rapport som visar att EU inte bara bör, utan även kan höja sina ambitioner och sänka sina utsläpp med 40 procent till 2020 jämfört med 1990 års nivåer.

Ledarskap är vad dessa förhandlingar behöver. Det finns parter i processen som är sämre än EU. Men EU har stora möjligheter att agera vågmästare och föra processen framåt genom att höja ambitionen både när det gäller finansiering och utsläppsminskningar.

Flickor och kvinnor en viktig komponent för hållbar utveckling

Nu samlas de som har makten ännu en gång, denna gång i Bonn. De har uppdraget att förändra vår vackra jords accelererande fart mot en allt mer ökande miljökatastrof. UNFCCC (FN:s ramkonvention om klimatförändringar och det viktigaste forumet för internationellt klimatarbete) har tagit fram ett utkast till grunddokument för förhandlingarna. Det har växt från 50 till 300 sidor, vilket nog reflekterar en oförmåga att enas om en global strategi för att möta mänsklighetens hitintills största utmaning.

Efter Köpenhamn har jag inte så stort hopp om några revolutionerande beslut. Maktens gissel är blindhet och förnekelse. Maktens folk lever i en bubbla och vill både äta kakan och ha den kvar. De tror att det löser sig på något sätt i alla fall. De lever efter devisen ”girighet före behov” som Dr Ashok Khosla, grundare av Development Alternatives, sa på ett seminarium nyligen. ”Equity and empowerment, the missing variables in the sustainability equation”. Något saknas i den ekvation som ligger till grund för klimatförhandlingarna. Något saknas för att vända den destruktiva utvecklingen på vår planet och skapa en hållbarhet där alla får utrymme och kan leva ett värdigt liv.

Khoslas slutsats är att resurserna räcker till alla. Konflikten mellan tillväxt och miljö kräver ett radikalt omtänk. ”Change is the Only Constant” – ekvationen har bara en konstant – nämligen förändring. En verklig satsning, i stort och smått, på alternativa bränslen och teknik måste ske nu idag – inte imorgon. För att denna satsning ska bli övertygande så måste den vara socialt och ekonomiskt lönsam – liksom ett företag. I detta ser han också nödvändigheten av att aktivera flickor och kvinnor som bidragare till en hållbar utveckling. Den komponenten saknas idag i de internationella förhandlingarna. Utbildning och arbete för dem kommer att automatiskt att sänka antalet barn per familj (vilket är en känd erfarenhet sedan länge) och de barn som föds (även flickor) överlever, får utbildning och kommer ut på arbetsmarknaden. Köpkraften och marknaden mår bra av detta. Det ger då förutsättningar för utveckling av alternativ teknik och energikällor, minskar miljöproblemen och ökar möjligheten till en hållbar utveckling.

Mirjam Dahlgren, hiv/aids- och jämställdhetssamordnare

PS: Diakonias Carl-Henrik Olaison Jacobsson befinner sig på klimattoppmötet i Bonn och kommer att blogga därifrån. Håll utkik efter hans blogguppdateringar här på Diakoniabloggen!

"Det är dags för Israel att sträcka ut handen till sina arabiska grannar"

Diakonia har intervjuat Sherry Tabori, affärskvinna från Israel som lever i Tel Aviv. Hon arbetar som mäklare och är engagerad i filantropi och regionalt samarbete. I egenskap av israelisk medborgare svarade hon på Diakonias tre frågor:

Hur reagerade du på attacken mot Ship to Gaza?
När jag såg nyheterna blev jag chockerad som många andra i världen. Jag grät och kände mig förvirrad, arg och överväldigad. Att människor hade dött fick mig att darra.
Jag tror vi bör agera rationellt och titta på den större bilden av problematiken. Ansvaret för blockaden vilar på många nationer. Det inkluderar Kvartetten (FN, USA, EU och Ryssland), Egypten och den Palestinska myndigheten i Väst Banken. Världen erkänner inte Hamas och vill försvaga den.
Många drar nytta av blockaden inklusive Hamas. Folk i Gaza berättar att Hamas bland annat hindrar utdelning av hjälp. Och vad skulle konsekvensen av att häva havsblockaden mot Gaza bli? Det skulle vara att öppna upp för vapensmuggling. Det kommer i praktiken bli omöjligt att kontrollera allt som skeppas till Gaza. Ingen, inklusive arabvärlden, vill förstärka Hamas på detta sätt.
Många människor i världen är inte medvetna om hur komplext och smärtsamt det internationella spelet och intressekonflikterna i denna region är. Men vi som bor här ser realiteten med egna ögon och blir tvungna att hantera svåra frågor som folk i västvärlden slipper. Därför känner jag stor sorg för människorna i Gaza som dels blir behandlade som brickor i ett spel och dels blir utnyttjade av Hamas-ledarskapet som dödar oppositionella krafter och skapar mer kaos för sitt eget folk. Och jag tror inte att Ship to Gaza handlade om humanitärt bistånd. Det handlade snarare om en politisk aktion och uttalande.

Vad säger människorna i Israel om situationen i Israel?
Folk är frustrerade över läget. Israelerna är utmatade av konflikten. Det sker inga framsteg. Folk är trötta på att leva i en situation där de känner sig hotade dagligen. De är också trötta på det politiska ledarskapet som är arrogant. Jag såg många människor gråta under veckan. Men jag vet också att många israeler försöker göra något åt situationen. Tyvärr får dessa försök ingen medieuppmärksamhet i världen.
Det är lätt för människor som lever långt ifrån denna konflikt att komma med enkla svar. Men det finns inga enkla svar. Till exempel består Israels politiska system av koalitioner, där även små partier kan bryta dem. Jag tror inte att majoriteten av israeler någonsin skulle ha valt Liberman som utrikesminister. Folket i Israel vill att världen ska förstå att det finns skilda åsikter i Israel, att deras regering inte alltid representerar vad folket på gatan tror, och att folket är medvetna att något bör ändras omedelbart.

Hur ser du på framtiden?
Jag tror att vi måste vara pragmatiska och inte drivas av våra känslor. Det är dags att Israel sträcker ut handen till sina arabiska grannländer, visar respekt, har en dialog och erbjuder dem att delta i fredsprocessen. Och jag tror att fred i dagsläget är ett alltför stort ord för både palestinier och israeler. Vi bör istället ta ett steg i taget. Israelerna behöver känna sig säkra och världen måste ta detta på allvar. Palestinierna behöver känna att de har suveränitet och självbestämmanderätt över sitt land. Detta kan inte uppnås enbart genom förhandlingar mellan israeler och palestinier. Regionala aktörer måste inkluderas. Första steget är att lyssna på röster från alla skilda håll, inte gräva ner sig i ett paradigm och slutligen påminna sig själv om att sanningen aldrig finns i det extrema.