För få snälla barn i Köpenhamn

Tomten kom aldrig med julklappen som världen väntat på. Klimatmötet i Köpenhamn blev ett stort misslyckande. Världens länder lyckades inte ena sig om hur klimatet ska räddas. De senaste dagarna har präglats av pajkastning och ingen vill ta på sig ansvaret för debaclet.

EU har med näbbar och klor kämpat för att föra fram bilden av sig själva som den mest ambitiösa parten. Men när man granskar vad EU verkligen lovat så blir bilden en annan. Det enda EU verkligen lovat är att minska utsläppen med 20 % till 2020, vilket inte alls är tillräckligt enligt världens ledande klimatforskare. När det gäller klimatfinansiering har EU uppskattat kostnaderna för långsiktiga klimatåtgärder i utvecklingsländerna till 100 miljarder euro årligen, utan att specificera hur och vem som ska betala. Och för de kortsiktiga åtgärderna tar man pengarna från biståndsbudgeten; pengar som behövs för t ex fattigdomsbekämpning, demokratiutveckling, arbete för mänskliga rättigheter och jämställdhet.

Sveriges och EU:s taktik under klimatförhandlingarna; att lova att vara ambitiösa med villkoret att andra länder agerar, har helt misslyckats. Det kanske största problemet i förhandlingarna har varit förtroendeklyftan mellan industri- och utvecklingsländer. Och EU:s icke-agerande har inte på något sätt minskat den klyftan.

När det gäller utvecklingsländernas kritik av förhandlingarna så handlar det om två saker. Först och främst det uppenbara; de rika ländernas bud på förhandlingsbordet har varit på en pinsamt låg nivå. Men det handlar också om att förhandlingarna inte varit transparenta. Det danska ordförandeskapet har haft en egen agenda, som bara ett fåtal andra rika länder fått ta del av och i desperation att få ut någonting av Köpenhamnsmötet har man inte tycks sig haft tid att konsultera utvecklingsländerna. Vissa menar att utvecklingsländerna har bråkat och velat förhala processen, och att det är därför mötet avslutades utan bindande avtal. Men att vilja ha en öppen förhandlingsprocess där alla länder deltar på lika villkor är inte att bråka, det är det som är sann demokrati.

Kina har i efterspelet kritiserats hårt och visst kunde man ha önskat mer från den asiatiska giganten. Dock kan man få viss förståelse om man för ett ögonblick ser saker ur ett annat perspektiv och tittar på grundläggande fakta om per capita-utsläpp och historiska utsläpp: Kina är fortfarande ett utvecklingsland, landets utsläpp av koldioxid per capita är exempelvis en fjärdedel av medborgare i USA, medan den genomsnittlige svensken släpper ut 25 % mer koldioxid än den genomsnittlige kinesen. Som bland andra Stockholm Environment Institute (SEI) konstaterat så har medelamerikanen under ”de senaste 100 åren släppt ut närmare 20 gånger mer växthusgaser än en kines”. Dessutom satsar Kina gigantiska summor på energisäkerhet som bekämpar klimatutmaningen.

>> Läs om Kina och USA i Svenska dagbladet

Jag hoppas att Sveriges, EU:s och andra rika länders ledare tar sig tid att under julledigheten reflektera över vad de kunnat göra annorlunda. Här är något att fundera över:

- Läs FN:s klimatkonvention och Bali Action Plan. Där står det att ansvaret för klimatfrågan är gemensamt, och att de rika länderna ska gå före när det gäller utsläppsminskningar samt att åtgärder i utvecklingsländerna ska finansieras av de rika länderna.

- Fundera på hur man skapar förtroende. Utvecklingsländernas företrädare är inte dumma, de förstår förstås att ord inte är tillräckligt och accepterar inte brutna löften. Det behövs åtgärder i enlighet med klimatforskningen och det behövs en klimatfinansiering som inte tas från biståndet.

- Klimatanpassningar är inget som man kan skjuta på framtiden. Det går inte att leva kvar i en gammaldags värld med snäva geopolitiska perspektiv. De fattigas situation angår oss alla och de fattiga är redan drabbade av klimatförändringarnas konsekvenser.


Till sist, alla ni som också är del av den globala folkrörelsen och som över allt annat önskade sig klimaträttvisa i julklapp. Vi kanske alla känner en viss hopplöshet efter Köpenhamnsmötet. Men resultatet – eller bristen på detta – från Köpenhamn visar att vi behövs mer än någonsin. Inför 2010 tar vi nya tag. Där världens ledare misslyckats kan vi ta vid och lyckas. En kraftfull opinion för klimaträttvisa innebär ett stort politiskt tryck på våra folkvalda. Och om vi dessutom alla i vår vardag klimatanpassar oss – ja, då ger vi våra vänner i syd ett klimatutrymme och rätt till utveckling.


Läs mer om SEI-modellen

Världens ledare anländer till klimatmötet - tiden knapp och knutarna många

Idag började det hetta till på klimatmötet. Fortfarande är de flesta frågor olösta, trots att förhandlarna satt hela natten till idag och arbetade med texter. Många statschefer har nu anlänt och höll sina anföranden i plenum. Det blev tydligt att spänningarna är stora.

Många utvecklingsländer visade idag missnöje med hur processen skötts givet att Danmark utvecklat en egen text (som inte presenterats än) vid sidan av förhandlingstexterna. Detta upplevdes som ett icke transparent förfarande och väckte irritation. Kina sa att man kan inte lägga fram en text ”tagen från skyarna”, utan att konsultationer genomförts. Hela ”G77 plus Kina”-gruppen framförde att de vill se en öppen process med brett deltagande från alla parter. G77 plus Kina -gruppen tryckte på vikten av framgång i Köpenhamn och att det inte handlar om att obstruera processen, vilket de blivit anklagade för, utan tvärtom att respektera den. (Se tidigare blogg inlägg). För utvecklingsländerna handlar det om framförallt tre saker:

• Att respektera Kyotoprotokollet, som är det enda bindande instrument vi har för utsläppsminskningar.
• Att rika länder går med på bindande utsläppsminskningar i en andra åtagande period inom Kyoto, innan krav ställs på utvecklingsländer.
• Att tillgodose långsiktigt finansierings stöd, ej bara kortsiktigt, till utvecklingsländer att anpassa sig och ställa om sina ekonomier.

Spänningarna kring dessa frågor kvarstår. G77 plus Kina- gruppen tryckte idag på vikten av att basera åtaganden på forskning och principer om rättvisa, gemensamt men olika ansvar som också beaktar det historiska ansvaret för utsläpp. Givet att rika länder går före, så är de beredda att ta också sitt ansvar. Detta är dock en stor del av problemet då rika länder inte levt upp till sina tidigare åtaganden, eller i fallet USA ej gjort några, samtidigt som de kräver att framförallt framväxande ekonomier tar ett större ansvar.

Här finns en stor förtroende klyfta där alla läger tycks sitta inne med sina kort. EU har sagt att de är beredda att höja sitt bud från 20 till 30 procents utsläppsminskningar till 2020, om andra parter (läsa USA och Kina) gör likvärdiga åtaganden. Men det finns inga tecken än på att de är villiga att gå före, vilket NGOer anser att EU borde, givet att EU det faktiskt behövs snarare minst 40% utsläppsminskningar till år 2020, enligt vetenskapliga rapporter. EU har lagt fram ett förslag till kortsiktigt finansieringsstöd, men än så länge inte presenterat någon konkret siffra på långsiktigt finansieringsstöd, vilket NGOer anser skulle kunna bryta en del av dödläget i förhandlingarna.

Det kan ibland verka som taktiken styr. Samtidigt handlar det bokstavligen om liv och död vilket statscheferna för små önationer påpekade idag i plenum: ”Detta handlar om vår rätt att existera”. ”Seal the deal to save our country”. De ställer högre krav på utsläppsminskningar (40% till 2020) än vad som ligger på förhandlingsbordet, och pekar på att temperaturen inte får stiga mer än 1.5 grader C, snarare än 2 grader C, vilket dominerat diskussionen men som fortfarande innebär ett stort risktagande.

Det börjar bli bråttom nu att nå en uppgörelse. Hela världen tittar på och förhoppningarna är höga på att Köpenhamn ska resutera i ett rättvist och ambitiöst avtal.

Inga nya svenska pengar till klimatinsatser

Imorse träffade jag Bolivias president Evo Morales och landets utrikesminister, som ingår i den bolivianska förhandlingsdelegationen. Det var ett möte som i mångt och mycket handlade om klimatförändringarnas konsekvenser för den bolivianska befolkningen. De står inför stora problem när temperaturen stiger. Glaciärerna som förser stora delar av landets fattiga ursprungsbefolkning med dricksvatten smälter bort. Om inget stoppar den här utvecklingen kommer hundratusentals människor att tvingas flytta för att de saknar dricksvatten till sig själva, sin boskap och blir utan bevattningsmöjligheter för sina jordbruk.

Med ett sådant framtidsscenario är det självklart att den bolivianska delegationen vill ha ett ambitiöst och legalt bindande klimatavtal i Köpenhamn. De flesta av kraven är desamma som Diakonia driver genom kampanjen Countdown to Copenhagen. Man vill till och med gå längre när det gäller utsläppsminskningarna så att medeltemperaturen inte ökar med mer än en grad, där våra krav är att vi måste klara tvågradersmålet. Dessutom kräver man att Kyotoprotokollet förlängs. Bolivia liksom andra utvecklingsländer ställer även kravet att de rika länderna utifrån sitt historiska ansvar för klimatförändringarna ska stå för finansieringen av klimatinsatser i de fattiga länderna. Det handlar om pengar för att finansiera anpassning till det förändrade klimatet och de katastrofer det orsakar. Och det handlar om pengar och tekniköverföring som gör det möjligt för de fattiga länderna att ställa om till grön teknik så att de kan utvecklas på ett sätt som inte bidrar till växthuseffekten.

Ett klart och tydligt besked från Evo Morales och den bolivianske chefsförhandlaren var också att det måste vara nya pengar, så kallade additionella medel, och inte återanvänt bistånd som man redan lovat ska gå till utvecklingsinsatser i de fattiga länderna.

Efter mötet nås jag av uppgiften att Sverige gör precis motsatsen. Av åtta miljarder kronor som Sverige säger att man ska anslå till klimatinsatser, de så kallade snabbstartpengarna, tas åtta miljarder från biståndet!
Detta agerande är inget annat än löftesbrott, eftersom man i Bali Action Plan lovat att de rika ländernas insatser i utvecklingsländerna ska betalas med ”new och additional resources” (paragraf 1e). Om Sverige och de övriga EU-länderna menar att detta är nya pengar till klimatinsatser kan man förstå varför relationen mellan de rika och de fattiga länderna är så frostig. För de fattiga länderna är klimatfinansiering en mycket viktig fråga, att inte lägga upp nya pengar på bordet är en av förklaringarna till att förhandlingarna går så trögt.

Att som EU-ordförande agera som Sverige gör är inte att visa ledarskap! Tiden är knapp och nu är det dags för Fredrik Reinfeldt att leda EU-länderna i en riktning som gör ett klimatavtal möjligt. Vi vill inte ha tom retorik utan konkreta åtgärder.

Bo Forsberg, generalsekreterare Diakonia, i Köpenhamn

COP 15: Access denied

Klimatförhandlingarna i Köpenhamn går vidare. Eller gör de det? Ibland känns det som om förhandlingsspelet verkligen tar en ett steg framåt och två steg tillbaka. Texterna som förhandlas blir längre istället för mer exakta. Siffror som man trodde sig vara överens om sätts återigen inom parantes. På sätt och vis är det helt normalt för sådana här FN-förhandlingar, men tiden känns extra knapp den här gången. Ska förhandlarna och ministrarna verkligen kunna sy ihop någonting vettigt för stadsöverhuvuderna att skriva under på fredag? Klockan tickar...

Men den här gången kommer slutspelet av FN-mötet dock inte bli som vanligt. Runtom i världen har enskilda organisationer som Diakonia och våra partners mobiliserat folk och trycket har gjort att över 100 stadsöverhuvuden förväntas komma till Köpenhamn! En fantastisk bedrift som visar att vi lyckats föra upp klimatfrågan som topprioritet på många av världens ledares agendor.

Men det verkar inte det danska ordförandeskapet ha räknat med och inte FN-sekretariatet heller. Från och med idag har tillgången för frivilligorganisationer begränsats och man hänvisar till lokalens begränsningar/säkerhetsläget för toppolitikerna. Men hur kunde man INTE veta hur många som rymms i Bella Center? Eller att Obama & Co skulle komma? Hade de begränsat möjligheterna att anmäla sig redan från början hade det varit en sak, men att begränsa möjligheterna för folk när man väl är på plats skapar väldigt mycket frustration!

Idag tillät de bara 7000 deltagare från civila samhället (fast många av dem fick köa i timmar ute i kylan för att få komma in – lika dålig organisation idag som igår!),och imorgon gäller samma specialpass. På torsdag drar man ner det till 1000 deltagare och på mötets sista dag kommer endast 90(!) representanter från frivilligorganisationer att tillåtas komma in i byggnaden och än färre in i den stora salen där stadsöverhuvuderna kommer att hålla till. Så av de tusentals NGOer som är här bidde det knappt ens en tumme! Vi prioriterar att våra partnerorganisationer ska kunna komma in, men de sista dagarna kommer det vara väldigt svårt för någon av oss att följa händelseutvecklingen på nära håll.

Redan i Rio-deklarationen från 1992 erkändes den viktiga roll som civila samhället spelar i sådana här processer. Om man nu stänger dörrarna kommer det vara svårt för många av utvecklingsländernas delegationer som inte har så många förhandlare och vanligtvis förlitar sig på information och stöd från civila samhället. Stängda dörrar ger dessutom helt fel signaler och rykten om att förhandlingarna är riggade eller manipulerade kan lätt komma i omlopp. Öppenhet för civila samhället att delta i förhandlingarna är garanten för en rättvis överenskommelse i Köpenhamn!

Förhandlingsspelet i full gång i Köpenhamn

Pressen har verkligen ökat här på klimatförhandlingarna. Det var inte bara hälften av deltagarna som höll på att bli mosade i morgonens kaotiska kö in till konferenscentret, utan även inne i förhandlingsrummen var det upprörda känslor, tuffa utspel och många informella konsultationer för att lösa knutarna. Förhandlingsspelet är i full gång.

Först försökte det danska ordförandeskapet för konferensen ännu en gång sig på att slå ihop de två förhandlingsspåren till ett. Detta tolkades av utvecklingsländerna som ett indirekt försök att ta död på Kyotoprotokollet som ju är det enda juridiskt bindande instrument som vi i nuläget har.

- Det har blivit tydligt att det danska ordförandeskapet – på ett väldigt odemokratiskt sätt – främjar de rika ländernas intressen på bekostnad av balansen mellan åtaganden för utvecklade och utvecklinsländer, sa den sudanesiske ambasadören Lumumba som är ordförande för G77-gruppen av utvecklingsländer.

Skulle allting läggas in i ett helt nytt avtal skulle det antagligen bli ännu lägre ambitionsnivå (för att försöka få med USA på båten) och det skulle ta ytterligare många år innan alla länder infört det i sin nationella lagstiftning så att det kan träda i kraft. Därför reagerade särskilt den afrikanska gruppen starkt och insisterade på att man skulle ha kvar båda förhandlingsspåren och fokusera på en andra åtagandeperiod för Kyotoprotokollet först. Många från civila samhället arrangerade en snabbaktion i korridorerna där de visade stöd för den afrikanska positionen.

Sverige och EU tolkade det däremot som att utvecklingsländerna blockerade förhandlingarna.
- Den sudanesiske ordföranden för G77 har ställt en rad hinder i vägen för att gå vidare med arbetet. Det är en skam i ett läge när världen väntar sig reslutat, rapporterar media att miljöminister Carlgren ska ha sagt.

Men vem är det egentligen som bör skämmas här? EU och de andra rika länderna försöker ju flytta målstolparna genom att försöka ta död på Kyotoprotokollet istället för att genomföra det. Många av industriländerna har ju inte ens levt upp till sina åtaganden under den första perioden! Nu vill man dessutom frångå det man kom överens om på Bali för två år sedan. Har Sverige verkligen lyssnat på utvecklingsländerna och om inte – hur tänker man sig då att man ska kunna sy ihop en överenskommelse här i Köpenhamn?

Sveriges representant i förhandlingsgruppen om Kyotoprotokollet gjorde representanterna från utvecklingsländerna än mer upprörda genom att säga att det skulle vara orättvist mot svenska skattebetalare att blockera förhandlingarna eftersom Sverige som ordförandeland tagit hit så mycket folk. Inte en tanke på att EU kanske har en roll att förhandlingarna går som de går, och inte en tanke på vilka människor som faktiskt skulle drabbas värst om men inte lyckas få ett rättvist och ambitiöst avtal här i Köpenhamn.

Nu betalar jag ju inte skatt i Sverige längre (utan i Kenya där jag bor och vanligtvis jobbar), men jag har ändå svårt att tänka mig att det är det svenska skattebetalare skulle vara upprörda över! Nej, stora delar av det svenska folket och miljontals människor över hela världen har ju tydligt sagt att de vill ha ett rättvist och effektivt klimatavtal här i Köpenhamn! Kanske behöver Reinfelt höra det en gång till? Som Yve de Boer, chefen för FN:s klimatförhandlingarn sa i söndags när han tog emot de 500 000 namnunderskrifterna från Countdown to CO2penhagen-kampanjen:
- Det kommer bara bli verkligt om ni säger till världens ledare.

Så hjälp till genom att:
• Skriv insändare i din lokala tidning
• Skriv e-post till Statsmininstern
• Ring Regeringskansliet på 08-405 10 00

Senare under dagen har diskussionerna kommit igång igen och det danska ordförandeskapet sade tydligt att man jobbar på att få två resultat från förhandlingarna – både när det gäller Kyotoprotokollet och från förhandlingsgruppen om mer långsiktiga åtaganden. Följetongen om förhandlingsspelet fortsätter...


Tove Zetterström

Våra liv är satta inom parenteser - i väntan på vadå?

Här på klimatmötet i Köpenhamn råder en långsam väntan. Förhandlingarna pågår i slutna rum idag och plenum är tills vidare uppskjuten.

Det slår mig vad kaotisk apparat detta är. De sista versioner av texter vi fick i lördags består av hakparentes efter hakparentes kring de frågor som kommer bli avgörande för mänskligheten: Antingen minskar vi ustläppen med minst [50] [85] eller [90] procent til 2050, enligt textutkastet. (Enligt vetenskapen borde de ner till närmast 0 år 2050). Och de kommande dagarna kommer världens ledare i ett förmodligen pressat läge att avgöra vilket de blir. De kommer därmed att avgöra skillnaden mellan liv och död för människor och ekosystem. Det känns absurt.

Enligt den dagliga tidningen ECO, som ges ut av NGOer här på mötet har det till och med lagts fram en textversion med att skydda "moder jord" inom hakparentes. Brasiliens delegat hade då gjort invändningen att "Ni kan inte sätta moder jord inom hakparentes". Vi som storögt följer detta förhandlingsspel kan bara instämma...

I väntan på en fortsättning och förhoppningsvis ett lyckligt slut, med Moder Jord satt i centrum, ej inom parenteser.

Penny Davies
på plats för Diakonia i Köpenhamn

Våga fatta de modiga besluten för klimaträttvisa!

Söndagen blev en folkets manifestationsdag här i Köpenhamn. Då förhandlarna var lediga tog folket över. På Rådshusplatsen i centrala Köpenhamn överlämnade Desmond Tutu över en halv miljon namnunderskrifter till Klimatkonventionens chef, Ivo de Boer. Trots sin höga ålder är Desmond Tutu ett energiknippe som lyckades inspirera alla de människor som samlats till kamp för global klimaträttvisa.

Innan Desmond Tutu tog över scenen hade representanter från alla världsdelar berättat om hur klimatförändringarna påverkar deras kontinenter och hur de fattigaste drabbas av effekterna. Och det var de fattigaste och de fattiga länder som Desmond Tutu också satte i fokus. 300 000 människor dör varje år på grund av klimatförändringarna och den fattigdom den skapar.
Vi begär bara en liten sak, sa Desmond Tutu: 150 miljarder euro för att klara av klimatkrisen. Det är endast en liten del av alla de pengar som satsats på att rädda bankerna från finanskrisen och en liten del av vad det kostar att producera de vapen som vi använder för att döda våra bröder och systrar.

Ivo de Boer som tog emot namnunderskrifterna uppmanade folket att inte vara så modesta i sina krav, vad som behövs sägas till våra regeringar är att utsläppen måste minskas med 80 procent fram till 2050. Åk hem och ställ de kraven på era politiska ledare, uppmanade de Boer.

Manifestationen på Rådhusplatsen följdes av en gudstjänst i Vår Frues kirke, med 1 500 besökare, som direktsändes i dansk tv. Återigen så lyftes de fattigas och utsattas situation. Nu förväntar vi oss modiga djärva beslut av politikerna i slutet av veckan. Glöm inte bort att vi är många som väntar på detta rättvisa klimatavtal!

Uppdatering från klimatförhandlingarna – mycket jobb återstår

Igår upptogs förhandlingarna i plenum igen. Det som man huvudsakligen diskuterade var förslag på texter som förhandlingarna ska utgå från, både inom förhandlingarna av Kyotoprotokollet och för de långsiktiga åtgärderna. Många texter har snurrat runt och mottexter har författats, men denna dag var fokus på texter som ordförandena i de två olika förhandlingsspåren tagit fram.

När de gäller förslaget på text för Kyotoprotokollet så kan man sammanfattningsvis och grovt säga att utvecklingsländerna gillade vad det såg, medan exempelvis EU, Japan och Kanada inte gjorde det. Utvecklingsländerna vill ha en andra åtagandeperiod av Kyotoprotokoll där industriländerna har starka krav på sig att sänka sina utsläpp kraftigt, och tyckte att den föreslagna texten var en bra utgångspunkt. Anledningen till att industriländer inte gillade denna text var att de vill se att de två förhandlingsspåren ska bli ett och att denna text inte i tillräckligt hög grad hade det innehållet. När det gäller förslaget på text för de långsiktiga åtgärderna var det samma logik, många utvecklingsländer stödde förslaget medan många industriländer, särskilt Japan vill ge mer ansvar till fler länder.

Nu är det många ministrar på plats i Köpenhamn och från och med onsdag kommer förhandlingarna ske på högsta politiska nivå. Tanken var att förhandlarna skulle göra politikernas jobb så lätt som möjligt, men det är ingen lätt uppgift som ligger framför dem. De olika texter som diskuteras domineras av parenteser, alternativ och skrivningar om att en fråga ska utvecklas vidare. Ett talande exempel är att det i ett utkast till text står att avtalets parter gemensamt ska minska sina utsläpp till 2050 jämfört med 1990 års nivåer med antingen 50, 85 eller 95 %. De alternativen ger fundamentalt olika förutsättningar för att klara 2-gradersmålet. Siffror som det bollas med här i Köpenhamn kommer att ha en avgörande betydelse för den här världen och särskilt för världens fattiga.

Politiker kommer att ta större plats under förhandlingarnas andra vecka och vi får hoppas att det känner pressen, stödet och kraven från alla vi som igår på Köpenhamns gator krävde att klimatåtgärderna är ambitiösa och respekterar fattiga människors rätt till utveckling.

Kliv ombord på tåget Reinfeldt!

Nu går tåget vilket kan tolkas både bokstavligt och symboliskt. Bokstavligen är vi nu på väg – tåget till Köpenhamn med över 250 klimataktivister från Svenska kyrkan och Diakonia rullar. Här på tåget är entusiasmen och förväntningarna stora på vad klimatmötet i Köpenhamn ska åstadkomma. Symboliskt så går tåget i meningen att nu ska det avgöras. Nästa vecka kommer det att stå klart om världens fattiga fortfarande kan tro på en rättvis framtid som både bidrar till att utrota fattigdomen och som förhindrar de klimatkatastrofer som så ofta drabbar dem.
Tyvärr ger inte de senaste nyheterna från Sveriges statsminister Reinfeldt några signaler om den förväntan och entusiasm som vi finner här på tåget. När Fredrik Reinfeldt utlovar åtta miljarder svenska kronor för klimatinsatser i de fattiga länderna så tar han pengarna ifrån biståndsbudgeten istället för att tillskapa nya resurser.
I alla tidigare internationella beslut i klimatfrågan har alla varit eniga om att biståndspengar inte ska användas till klimatinsatser. Det handlar om två saker; dels ska de som historiskt orsakat klimatförändringarna stå för kostnaderna och då kan man inte ta pengarna från de medel som redan är intecknade för fattigdomsbekämpning. Dels handlar det om att mer pengar måste till om vi ska klara klimatmålen.
Reinfeldt är uppenbarligen inte med på tåget.

>> Till SVT Play med ett Rapportinslag om tågresan
>> Till Sveriges Radio och Människor och tro som intervjuar en av Diakonias aktivister på väg till Köpenhamn
>> Till Diakonias webbplats med informaiton om vad som kommer att hända på plats i Köpenhamn
>> Till Svenska kyrkans blogg från klimatmötet i Köpenhamn

Ta emot Fredspriset i Oslo - förtjäna det i Köpenhamn!

Afrikanska organisationer som är här på klimatförhandlingarna arrangerade imorse en presskonferens för att överlämna ett öppet brev till President Obama, som idag tar emot Nobels fredspris i Oslo. Budskapet var tydligt: Kom till Köpenhamn och våga visa ledarskap! Låt inte ”Yes we can!”-andan bara gälla den amerikanska valrörelsen, utan även de internationalla klimatförhandlingarna. Vi kan få ett rättvist och effektivt avtal här i Köpenhamn om bara den politiska viljan finns!

Augustine Njamnshi som är talesperson för Pan-African Climate Justice Alliance inledde med att citera Martin Luther King Jr: Orättvisa var som helst är ett hot mot rättvisan överallt!

- Vi hoppas att President Obama lever upp till det han lovade utvecklingsländerna i sitt installationstal och kommer för att kämpa för klimaträttvisa när han kommer till Köpenhamn, fortsatte Augustine.

Brevet togs emot, på presidentens vägnar, av afroamerikanska Feclicia Davis från Black Women’s Roundtable.

- Situationen kräver att Amerika stiger fram och visar ledarskap genom att ta djärva steg för att minska utsläppen av växhusgaser och ledsaga oss in i en era av rättvisa globala avtal, sa Felicia.

Presskonferensen avslutades med en referens till Barack Obamas berömda bok ”Min far hade en dröm”.

- Vi vädjar till dig att inte krossa våra fäders drömmar. Visa att du är värd Fredspriset när du kommer till Köpenhamn!


Se bilder från presskonferensen

Tove Zetterström
Programhandläggare, Diakonia Östra och södra Afrika
På plats på klimatmötet i Köpenhamn

På den tredje dagen

På den tredje dagen brukar ju som bekant omvälvande saker hända, så också i klimatförhandlingarna i Köpenhamn. Tyvärr handlade det inte om några glädjebud, utan snarare om utveckling i fel riktning.

Förhandlingarna sker i två olika spår:

• Kyotoprotokollet
• Långsiktiga åtgärder (Long-term cooperative action, LCA) ´

I LCA-förhandlingarna föreslog önationen Tuvalu att det ska skapas ett nytt legalt bindande protokoll som kompletterar Kyotoprotokollet, som också är legalt bindande. För detta ville man skapa en öppen diskussionsgrupp (contact group på ”förhandlingska”). Detta fick man inte gehör för bland så många andra än andra små önationer. En lång diskussion startade mellan Tuvalu och andra önationer på ena sidan och Kina, Indien och Saudiarabien på den andra. Anledningen till att de sistnämnda inte ville ha en sådan contact group är att de dels är mot Tuvalus förslag i sig och dessutom är rädda för att detta kan öppna upp för andra förslag på legal utformning av ett avtal, som i sin tur kan hota Kyotoprotokollets fortsatta existens. Själva diskussionen handlade dock inte om Tuvalus förslag, utan var istället en diskussion om hur man ska diskutera. Då det inte skapades någon contact group, ledde det hela till att Tuvalu begärde anstånd. Och vid dagens slut hade ingen lösning nåtts.

I förhandlingarna om Kyotoprotokollet annonserade Japan och Ryssland att de bud som de har lagt upp på bordet inte är tänkta att användas inom Kyotoprotokollets kommande åtagandeperiod. Då fastslog EU återigen att deras bud beror på om det blir en stor uppslutning kring ett bindande avtal. EU passade också på att visa en snitsig graf som visade att de bud som ligger på bordet är långt ifrån vad som krävs, vilket förhoppningsvis inte kom som en överraskning för någon.

Vad betyder nu detta? I fallet Tuvalu handlar det om ett av de länder i världen som drabbas hårdast av ett förändrat klimat. Oväder och höjda havsnivåer slår oerhört hårt mot en fattig befolkning. Utifrån klimatforskningens resultat så skulle troligen det förhandlingarna nått fram till hittills drabba landet på ett mycket olyckligt sätt. För dem handlar det om att få till ambitiösa och bindande åtaganden för världens länder som kan säkra deras framtid.

När det gäller Kyotoprotokollet så är dess framtid tyvärr i gungning efter att få länder har lagt upp ambitiösa bud. Japan och Rysslands agerande betyder att stödet för en fortsättning av protokollet är litet. Även om det finns brister med ambitionerna inom Kyotoprotokollet så har det sina fördelar: uppföljningsmekanismer, legal bindning och tydlig uppdelning i ansvar mellan i- och u-länder.

Alla ni som vill ha ett rättvist klimatavtal som respekterar fattiga människors rätt till utveckling, ta inte julledigt ännu. Gör som Tove tipsar om i bloggen nedan, visa att du också har förstått att ett rättvist klimatavtal är både nödvändigt och möjligt.

Läs mer på Diakonias webbplats om Kyotoprotokollet.

Jerusalem, en stad för 2 stater och 3 religioner.

Efter EU:s utrikesministermöte i Bryssel den 8 december 2009 har EU nu tydligt deklarerat att Jerusalem ska vara huvudstad för både Israel och en framtida palestinsk stat, och att en tvåstatslösning skall förhandlas utifrån 1967 års gröna linje.EU uppmanar också Israels att upphöra med diskriminering av palestinier i Östra Jerusalem, att sluta bygga ut illegala bosättningarna (inklusive de i Jerusalem) och häva blockaden av Gaza. Dokument innehåller många bra och tänkvärda slutsatser som kommer att hjälpa en fredsprocess framåt.

Uttalandet nämner också att EU har som ambition att utöka sitt samarbete med både Israel och Palestinska Myndigheten inom ”European Neighborhood policy” (Kallas även ENP-samarbetet).
Här har Diakonia redan tidigare krävt att det är viktigt att EU utnyttjar denna möjlighet att sätta press på båda parterna att öka respekten för folkrätten och de mänskliga rättigheterna innan man belönar dem med uppgraderade handelsrelationer. Det har varit hårda diskussioner stor uppmärksamhet kring hur orden skulle vägas i utrikesministermötets slutsatser, och inte minst den Israeliska regeringen har försökt att stoppa/ändra i förslaget.
Kritiken från olika aktörer i Israel har stundtals varit närmast bisarr med allt från personangrepp på Carl Bildt till att hävda att fredsprocessen blir svårare om omvärlden ger Palestinierna hopp om en rättvis lösning.
Flera Israeliska politiker har påpekat att EU genom att påminna om att omvärlden aldrig accepterat EU´s annektering av östra Jerusalem föregriper en fredsförhandling….
Det är en intressant reflektion då Israel kontinuerligt bygger illegala bosättningar som ändrar karaktären på staden, öppet diskuterar hur många % palestinier som borde få bo i Staden, som driver palestinier att flytta från sina hem. Allt med syfte att just föregripa eventuella fredsförhandlingar genom att skapa fakta på marken. Hitintills har det aldrig bidragit till freden.

När man tittar på Jerusalems historia de senaste åren så blir det tydligt att ingen av sidorna har visat sig mogen att ensamma förvalta en stad som är helig för fler än Palestinier och Israeler.
Så länge Jordanien styrde Jerusalem så diskriminerades judarna i Jerusalem, sen Israel tog kontrollen för över 40-år sedan har man istället diskriminerat och fördrivit palestinierna. Naturligtvis hade det varit bra om man även tagit med andra viktiga punkter som saknades redan från början, exempelvis skrivningar om att EU aktivt borde stötta den sk. Goldstonekommissionen för att lyfta frågorna om ansvar för folkrättsbrott från både Hamas och Israel under Gazakriget förra året. Men huvudsakligen känns de positivt att EU ändå vågar säga ifrån på några olika punkter, hoppas det är en trend !!

Joakim Wohlfeil, Diakonia

Länkar med fakta:
* Conclusions från EU´s utrikesministermöte: http://www.consilium.europa.eu/uedocs/cms_data/docs/pressdata/EN/foraff/111829.pdf)
* Goldstone rapporten: http://www2.ohchr.org/english/bodies/hrcouncil/specialsession/9/FactFindingMission.htm)

Grön planet eller "gröna" rum?

Danskarna måste ha missförstått det här med det gröna temat för Köpenhamn. Visst är det en grön planet vi alla vill ha och visst är det fint att de försöker smycka Köpenhamn i grönt så här lagom till klimatkonferensen. Men ”green rooms” – stängda förhandlingar med mindre grupper som gör uppgörelser – var någonting som vi hade hoppats att vi skulle slippa här på FN:s klimatförhandlingar...

Istället för en process som drivs av länderna som skrivit under klimatkonventionen, har vi nu fått en process som liknar den i Världshandelsorganisationen WTO. Danmark som ska agera neutralt sekretariat för att underlätta förhandlingarna ses som allt mer partisk till förmån för de rika länderna. När deras förslag till sluttext nu läckt ut till media och förhandlare är det många som bubblar av ilska. Förhandlarna från utvecklingsländerna är rejält upprörda och våra partnerorganisationer än mer!

- Jag dör hellre med hedern i behåll, än skriver under ett avtal som skickar mitt folk rakt in i ugnen! sa ambassadör Lumumba från Sudan som företräder utvecklingsländerna i G77-gruppen under ett möte med civila samhället.

- Vi måste få till en mycket mer ambitiös och rättvis överenskommelse här i Köpenhamn, säger Mithika Mwenda från Diakonias partnerorganisation Pan-African Climate Justice Alliance som i eftermiddags arrangerade en spontan manifestation som fick stor uppmärksamhet bland media och åhörare på konferenscentret.

Nu jobbar den afrikanska förhandlingsgruppen på sin egen version av text som man hoppas ska kunna vara ett alternativ till den danska texten och försöker göra allt man kan för att de fortsatta förhandlingarna ska vara mer öppna. Samtidigt förbereder man en ”försvarstaktik” för att stärka utvecklingsländernas styrka så att de inte tvingas gå med på en uppgörelse som skulle kunna vara förödande för deras utveckling – alla diplomatiska, politiska och ekonomiska påverkningsmetoder kommer säkerligen att användas.

Men mest av allt behöver vi mobilisera folk välden över för att trycka på för ett rättvist avtal i Köpenhamn! Så kom och var med:
· Skriv under uppropet Countdown to Copenhagen
· Tänd ett ljus inte bara i advent, utan också för klimatet
· 350 klockslag för rättvisa den 13 december

Länk till det danska textförslaget
Läs mer om PACJA


Tove Zetterström
vanligtvis på Diakonias regionkontor i Nairobi, men just nu i Köpenhamn tillsammans med PACJA

Pengar nu, men sen då?

Under den första dagens förhandlingar under klimatförhandlingarna i Köpenhamn valde många av de rika länderna att lyfta fram att man går utvecklingsländerna till mötes genom att erbjuda klimatfinansiering. Det handlar om vilka pengar som ska användas till klimatåtgärder under 2010-12. EU menar att det behövs 5-7 miljarder euro från de rika länderna per år, och EU kan komma att bidra med 1-3 miljarder.

Visst är det så att det behövs pengar nu i utvecklingsländer. Pengar som kan användas för att anpassa sig till ett förändrat klimat och ge fattiga människor skydd mot översvämningar, orkar och andra konsekvenser som klimatförändringarna för med sig.

Men (och det är ett viktigt men) kortsiktig finansiering kan inte ersätta långsiktig, tillräckligt stor och förutsägbar finansiering på lång sikt. Fattiga människor kommer att drabbas även efter 31 december 2012. Enligt Bali action plan som antogs 2007 av alla länder som är del av klimatförhandlingarna handlar förhandlingarna om både kortsiktiga och långsiktiga åtgärder, det ena kan inte finnas utan det andra. Som Diakonia uppmärksammat tidigare är det dessutom ett stort problem att Sveriges och andra EU-länders snabb-start pengarna tas från biståndsbudgeten.

Det civila samhället på plats i Köpenhamn och utvecklingsländerna kommer inte att acceptera att industriländerna köper sig fria från andra åtgärder genom att erbjuda kortsiktig finansiering, som i praktiken handlar om omfördelning mellan olika budgetposter.

Världens fattiga drabbas redan av klimatet!

Denna vecka drar klimatförändringarna igång i Köpenhamn. Mycket står på spel, ja faktiskt människors och planetens överlevnad. Vad kan vara viktigare än så. När förhandlingarna startar är det detta delegationerna måste ha i åtanke, vilket innebär att de måste sätta snäva, kortsiktiga nationella intressen åt sidan och se till allas vårt gemensamma bästa.


Diakonias position är enkel men tydlig, vi behöver ett effektivt avtal ur klimatsynpunkt, men också ett rättvist avtal som tar hänsyn till fattiga människors behov. Fattiga människors rätt till utveckling är centralt. Fattiga människor drabbas redan nu av klimatförändringarna och det är de som bidragit minst till problemet, om alls.


Nyligen hade Diakonia besök av två av våra partner från Bangladesh och Bolivia, som just vittnade om hur klimatförändringarna redan är en del av deras vardag. Deras berättelser är hjärtslitande. Alivio, som lever vid foten av en glaciär på Bolivias högland, vittnade om hur glaciären snabbt smälter bort och hur deras försörjning hotas. Inom några år måste de troligen flytta från den by där de levt i generationer som ursprungsbefolkning. Redan nu är djuren sjuka och odlingarna dör på grund av effekter av klimatförändringarna En allt större del av deras lilla inkomst går åt till att köpa dyra mediciner och pesticidier, något de inte behövt tidigare. De är fattiga och lever på marginalen, och de tillhör de människor som drabbas hårdast av klimatförändringarna. De har inga resurser att anpassa sig. Alivio är mycket medveten om deras utsatthet men också om vad som skapat klimatföärndirngarna - att det är den rika delen av världen som har störst ansvar.


Det är Alivios öde och alla de fattiga människor som drabbas här och nu, som måste få en röst på klimatmötet i Köpenhamn. Enligt Global Humanitarian Forum, är över 325 miljoner människor redan nu hårt drabbade av klimatförändringarna genom att skördar slår fel, hem förstörs etc. Redan nu dör 300 000 människor per år på grund av klimatförändringarna.


Kort sagt världens fattiga kan inte vänta. Vi behöver ett effektivt och rättvist avtal i Köpenhamn som både ser till klimatförändringarna och fattigas rätt till utveckling och stöd för anpassning till klimatförändringarna. Om detta vädjar idag Diakonias partner från Bolivia och Bangladesh i Aftonbladet.

• Diakonia finns redan påplats i Köpenhamn, och vi har massa aktiviteter planerade. Läs mer om detta på vår Köpenhamns-sida på www.diakonia,se



• Läs också gärna min kollega Calles blogg frånKöpenhamn.

Penny Davies, Policy Officer med ansvar för frågor om utvecklingsfinansiering

Idag börjar Köpenhamnsmötet - hög tid för klimaträttvisa!

Idag är det dags! COP15, klimatmötet där världens länder ska komma överens om hur vårt gemensamma klimat ska räddas tar sin början.

Diakonias arbete med klimatfrågor fokuserar på klimaträttvisa och rätten till utveckling. Konsekvenserna av ett förändrat klimat drabbar de fattiga och mest utsatta hårdast, de som har minst ansvar för klimatförändringarna och störst behov av utveckling och fattigdomsbekämpning.

För att bevara fattiga människors rätt till utveckling och ha klimaträttvisa som en viktig komponent i förhandlingarna är några punkter väldigt viktiga.

- Ambitiösa åtaganden för EU och andra industriländer
Om industriländerna menar allvar med att de följer klimatforskningens resultat och vill klara tvågraderstaket måste de höja sina åtaganden. I ett första steg bör de minska sina utsläpp med 40 % till 2020. Den mänskliga påverkan på klimatet är främst ett resultat av industriländernas utsläpp och det är de som måste visa ambition när det gäller utsläppsminskningar.

- Först pengar, sen åtaganden för utvecklingsländerna
För att klara av den globala klimatutmaningen måste även utvecklingsländernas utsläpp begränsas. Men i enlighet med FN:s klimatkonvention som säger att ansvaret för det globala klimatet är ”gemensamt men differentierat” har de rika länderna det största ansvaret. Minskningar i utvecklingsländerna ska finansieras av industriländerna.

- Kytoprotokollet måste behållas
Det behövs en juridiskt bindande överenskommelse i Köpenhamn, inte bara en politisk överenskommelse. Kyotoprotokollet måste byggas ut med en andra åtagandeperiod med bindande mål för industriländernas utsläppsminskningar för perioden efter 2012.
EU vill förhandla fram ett helt nytt avtal, som omfattar både Kyotoprotokollet och frågorna som förhandlas direkt under Konventionen. Ett sådant avtal riskerar att bli mycket svagare än Kyotoprotokollet och kommer att ta för lång tid att förhandla fram. Det kan varken klimatet eller världens fattiga vänta på.

- Klimatfinansiering
För att klara allt detta behövs finansiering. EU och andra industriländer måste stå för en finansiering som är tillräckligt stor och förutsägbar både på lång och kort sikt. EU:s så kallade klimatposition är otydlig och kan betyda att utvecklingsländerna ska stå för upp till hälften av finansieringen själva! Dessutom kan en stor del av industriländernas del av de statliga klimatpengarna komma från biståndsbudgetarna. Ur ett utvecklingsperspektiv är detta förstås helt orimligt.

De kommande två veckorna kommer att vara helt avgörande för att rädda klimatet och bevara fattiga människors rätt till utveckling. Nu är det dags för Sverige som EU:s ordförandeland att kliva fram och ta ansvar. Klimaträttvisa är möjlig.

Aidsdagen – behövs den?

Så var det dags igen: Den 1 december är det Internationella Aidsdagen. Behövs det en sådan? I Sverige och andra i-länder är ju sjukdomen inte längre en dödsdom – och knappast något som uppmärksammas. Men jo, det behövs en dag som sätter fokus på hiv och aids. Detta är nämligen en fullt utvecklad pandemi, och den drabbar människor i fattiga länder hårdast:

• 14 miljoner barn har blivit föräldralösa på grund av aids
• I södra Afrika är aids den enskilt största dödsorsaken bland kvinnor i fertil ålder

De dominerande orsakerna till att sjukdomen fortfarande sprids är fattigdom och ojämlikhet:

• De som är fattigast i världen är kvinnor och flickor
• De som fattar beslut som rör kvinnors och flickors hälsa – på alla nivåer - är oftast män

Kvinnor, etniska minoriteter, HBT-personer och funktionshindrade saknar generellt sett makt och får inte bestämma över sin sexuella reproduktivitet och hälsa. Med andra ord: De kan inte skydda sig mot hiv.

Statistiken talar sitt tydliga språk
I den senaste statistiken från Kenya, där Diakonia finns på plats med många samarbetsorganisationer, slås det fast att 4 procent av alla män mellan 15-24 år har hiv. Bland kvinnorna är samma siffra 11 procent.

Bland våra samarbetsorganisationer och kollegor i Kenya och andra länder är konsekvenserna av hiv och aids tydliga och skrämmande. Ländernas produktivitet och utveckling hämmas, klyftorna mellan grupper ökar… Inom Diakonia arbetar vi på många olika plan för att stötta de som drabbats av pandemin. Det handlar både om utbildning, stöd till hälsovård och psykosocialt stöd och – inte minst - om att påverka globala handelsvillkor som sätter käppar i hjulen för fattiga länder som vill ge sin befolkning tillgång till mediciner.

Lev upp till era löften!
Budskapet som UNAIDS och många folkrörelser världen över hade vid förra årets internationella aidsdag kvarstår: KEEP THE PROMISES. Regeringar och ansvariga runt om i världen har inte hållit sina löften om utlovade resurser för bekämpning av spridningen av hiv samt för att mildra de sociala och ekonomiska konsekvenserna. Och nu hotar den finansiella krisen ytterligare de ekonomiska prioriteringarna när det gäller hiv och aids.

Den 1 december 2009 kommer jag att tända flera ljus:

• Ett ljus för alla föräldralösa barn och unga vars föräldrar gåt bort i aids.
• Ett ljus för alla de som förlorat en nära anhörig eller vän.
• Ett ljus för de miljontals drabbade som, förutom sjukdomen, utsätts för stigmatisering och diskriminering.
• Ett ljus för alla de som inte har makten över sina egna liv – och därmed inte kan skydda sig mot sjukdomen.
• Och såklart: Ett ljus för världens makthavare så att de lever upp till sina löften om resurser och insatser för att bekämpa hiv och aids.

Exportera Exportrådet till Norge

Ibland är det lätt att bli imponerad över vårt lilla västra syskonland (Broderland känns numera lite gammalmodigt ur ett genderperspektiv), ett småsyskon som inte längre är ett småsyskon när vi talar ekonomi.

Sitter just på ett roundtable som anordnas av Norwegian Church Aid ihop med den norska branschorganisationen för elektronikindustrin, en branschorganisation med 900 medlemmar som omsätter 30 miljarder NOK per år.

Men varför är den kristna biståndsorganisationen Diakonia inbjuden till ett möte med norska storföretag i elektronik, IT och Telecombranschen? Jo, i Norge vill elektronikindustrin lära sig hur man ska agera i konfliktområden som exempelvis östra Kongo, man vill sitta ner med experter från forskningsinstitutioner och biståndsorganisationer som har erfarenhet från situationen på marken. Man vill skaffa kunskap och få hjälp för att inte förstärka konflikten, inte hindra utvecklingen och kunna garantera sina kunder att produkterna man säljer inte bidrar till brott mot internationell rätt.

Man vill skaffa sig kunskap och rutiner för att undvika att köpa konfliktmineraler, och kunna ställa relevanta krav mot sina leverantörer.

Självklart handlar det om att det finns ett kundintresse för schyssta produkter, självklart handlar det om att företagen och deras anställda inte vill bidra till en av världens blodigaste konflikter, men det handlar också om att företagen och norska myndigheter insett att etiska normer är bra business.

Jag kan inte låta bli att känna sorg över Sveriges gammalmodiga exportråd som hävdar att affärer och politik inte hör ihop, som springer och gömmer sig för SVT:s reporter som vill ställa frågor om etik och affärer i konfliktområden.
Eller handelsministerns statssekreterare som inte vågar svara på frågor om hur man ser på svenska företag i kontroversiella konflikter.
Jämfört med de initierade, uppriktiga och konstruktiva samtal som vi får delta i här i Oslo så har Sveriges exportråd och näringsministerns rådgivare tydligen fastnat i en svunnen tid. En tid när rättvisa och internationell rätt sågs som hinder för affärsverksamhet och handelsrelationer, när dagens verklighet visar att det är precis tvärtom.

(Titta gärna på denna länk hur exportrådet och ambassadpersonal springer och gömmer sig när de får frågor från SVT-rapport http://svtplay.se/v/1776859/rapport/sverige_ovilligt_att_tala_om_mass-narvaro )

Skillnaden mellan den norska modellen som bygger på samtal, utbildning och samarbete, blir tydlig gentemot den svenska modellen som bygger på att exportrådet och politiker springer och gömmer sig….

Joakim Wohlfeil, Policy officer, Conflict and Justice

En liten stickad katt från Gaza

Alla barn har drömmar, de skall bli lokförare, filmstjärnor, fotbollsproffs, doktorer, piloter, godisaffärsägare, de ska göra allt och resa överallt.

Ibland tycker de inte som oss föräldrar: -När jag blir stor ska jag minsann vara uppe så länge jag vill på kvällarna…- När jag blir stor ska jag aldrig äta fisk, vi ska ha pannkakor varje dag…

Som förälder inser man snabbt att barnen en vacker dag kommer att få moderera vissa visioner. Exempelvis frågor om läggdags, matvanor och den enorma månadspengen som en vacker dag kommer sättas av den ännu så länge okände mellanhanden, arbetsgivaren.

Men hur blir det för barn som redan från början lär sig att det inte ens är någon ide att drömma? För barn som inser att de vuxnas konflikter och världspolitiken har dragit ner en järnridå där visionerna måste sluta.

Alldeles för många barn i världen tror inte det är någon idé att drömma. Det finns många skäl till det, skäl som vi på Diakonia jobbar för att undanröja oavsett om barnen bor i Asien, Latinamerika, Afrika eller Mellanöstern.

Ibland kan världsproblemen kännas stora och abstrakta, de beskrivs på tusentals sidor av FN-rapporter, veteskapliga avhandlingar eller timmar av svada från politiska ledare.
Men världsproblemen kan också förklaras av liten stickad leksakskatt i Gaza.

- Det började med en kväll som är värd att minnas på alla sätt, vänner i Gaza bjöd in oss att äta middag med deras familj. Efter en fantastisk måltid så började samtalet. Massor av skratt blandat med allvar. De bor med sina 3 barn i ett höghus i Gaza, de berättade hur glassplitter flög genom hela lägenheten när bombkrevaderna för ett år tryckte in flera fönster, hur de sen trots vinterkylan tog ur lägenhetens alla fönster. De visade hur hela familjen hade krupit ihop i ett hörn på golvet vid den stadigaste väggen. Man hade visserligen inte sovit så mycket men de livrädda barnen hade kunnat krypa ihop hos föräldrarna. Föräldrar som visste att de kunde ge barnen lite skydd mot kylan, men inget skydd alls om en bomb exploderade för nära.
Men vi pratade också om annat, hur en av döttrarnas lärare nyligen försökte få alla 10-åringar ta på sig slöja, vilket hon inte ville och frågare sin pappa om råd. Hennes pappa hade rasande gått till skolan och sagt till läraren att hans dotter själv bestämde vad hon skulle ha på sig.
Sen kom vi in på favoritlekar, barnprogram, musik och vi fick en strålande dansuppvisning från barnen och skrattade så ögonen tårades är familjen 7-åring dansade palestinsk folkdans på matbordet. Vi fick leka kurragömma i lägenheten och leka gissningslekar, och försöka svara på frågor om vad barnen i Sverige leker för lekar.
Jag visade bilder på mina barn från Sverige och fick 1000 frågor till.

Vi sa att vi hoppas att de kan komma till Sverige någon gång och se själva, då suckade barnens mamma och sa: -Kanske om Gud vill (In Shallah), men att hon nog gett upp hoppet att få resa utanför Gaza.

Plötsligt kommer Haija, familjens 10-åriga dotter och räcker mig en liten stickad leksakskatt och undrar om den kan få resa till min dotter i Sverige. Som medelålders vuxen reagerar jag genast med vanlig vuxenlogik.
- Men inte ska du ge bort dina leksaker, säger jag förnumstigt och tittar vädjande på hennes föräldrar.
–Men, säger föräldrarna som också fattar bättre än jag – hon vill ju att katten ska få komma till Sverige.

Plötsligt fattar jag också… Vad gör ett barn när de vuxna har byggt omöjliga gränser för barnets drömmar? Vad gör ett barn när man ser en möjlig lekkamrat som världspolitiken inte tycker hon ska få träffa? Vad gör ett barn som längtar efter frihet, men som vi vuxna stängt in i en tillvaro av skräck och förnedring?

Naturligtvis hittar barnet på en lösning, en lösning som räcker lång näsa åt de murar, regler och taggtrådsstängsel som vi vuxna bygger upp, såna som vi som är över 10 år tycker är logiska och nödvändiga.
Kan inte Haija träffa en lekkamrat i Sverige så kan ju hennes lilla katt komma dit, vad hennes ögon inte får se kan den lilla katten ögon sydda av svart garn se, leken hon inte kan delta i kan den lilla leksakskatten vara med i om den får leka med barn i Sverige.

På den lilla kattens mage sitter ett brev till min dotter Maria fastnålat, jag har fått lova att inte öppna det, det är hemligt för mig.
Och nu är logiken klar för mig också, självklart är detta ett brev mellan människor som har förstått vad som är viktigt i tillvaron, det är ett brev från en 10 åring i Gaza till en 10 åring i Sverige. Inte till vuxna som tror att murar, krig, taggtråd är viktigare än att få drömma, leka och se nya saker, vi skulle säkert inte ens förstå innehållet.
Det är ett brev som skall leverans av en liten stickad katt från Gaza, en liten stickad katt som kan resa utanför de murar, religiösa gränser, taggtrådar, pansardörrar och vapen som omger ett barn i Gaza.

El Salvador: Naturkatastrof eller strukturkatastrof?

Cristine Lejonclou, programhandläggare för Diakonia i El Salvador, delar med sig av sina upplevelser under och efter orkanen Ida:

Det är lördag eftermiddag i San Salvador. Det har duggregnat hela dagen och himlen är täckt av en jämntjock grå massa. Solen har vi inte sett på ett tag. Under eftermiddagen kommenterar vi regnet och hoppas att det ska sluta snart. Även om vi aldrig själva har upplevt det vet vi vad det här innebär för människor som lever i enkla hus eller plåtskjul med jordgolv. Men, säger vi, det är ju ett lätt regn och det har inte regnat så mycket under de senaste veckorna så det är nog ingen fara.

Dock tilltar regnet under kvällen. Det öser ned under flera timmar. Då vi vid elva-tiden åker hem från en middag och färdas genom San Salvador börjar det gå upp för oss vad som är på gång. Jag har aldrig sett sådana mängder vatten. Det forsar fram längs med och tvärs över gatorna. Det sprutar vatten ur vägbrunnarna som ser ut som fontäner. Bilar har blivit stående längs vägen eftersom vattnet är för djupt för att de ska kunna fortsätta. Vår bil har dock inga problem att ta sig fram. Väl hemma konstaterar vi att garagetaket läcker men i övrigt är det inga problem och vi sover gott i den ovanligt kyliga natten.

På söndagen väcks jag tidigt av telefonen. Min sambos kollega berättar att hennes mors hus svämmat över och att de har jobbat hela natten för att få ut vattnet. Slår på tv-nyheterna och ser oredigerade bilder från stadsdelar och byar där floder svämmat över, byggnader och murar rasat samman och lermassor vräkts ned över hus med sovande människor. En man täckt av lera berättar att hans fru, mor och lilla dotter begravdes levande under lermassorna. Andra visar upp sina totalförstörda hus där vattnet fört med sig deras tillhörigheter eller lermassorna har täckt allt av värde. Jag talar med min kollega som varit i kontakt med Diakonias samarbetsorganisationer. Alla har de drabbad befolkning i ”sina” områden. De har fullt upp med att samla in information om situationen och vi på Diakonia kan bara vänta på deras uppgifter. På måndag kommer vi att koordinera en katastrofansökan till svenska Sida för att kunna stödja den drabbade befolkningen via våra partnerorganisationer.

Nyheterna rapporterar om fler förstörda vägar, raserade broar, fler döda. Vi får veta att det fallit 360 mm regn på bara några timmar. Under orkanen Mitch 1998 föll det 400 mm under fyra dagar. Hör av mig till familjen i Sverige och talar om att allt är bra med oss. Faktum är att i vår stadsdel är allt som vanligt, förutom den grå himlen och vetskapen om att det utspelas en tragedi i ens närhet. Men det är svårt att till fullo ta in allvaret då ens omedelbara omgivningar ser ut precis som vanligt.

Vi har ett ärende till närmaste köpcentrum och konstaterar att allt är som det brukar där med: Söndagsflanerare som dricker kaffe, shoppar och går på bio. För det är inte San Salvadors medel- och överklass som främst drabbats av ”Ida”. De som blivit av med sina hem, odlingar, boskap, och inte minst sina familjemedlemmar, är nästan utan undantag El Salvadors fattigaste befolkning. Det är de som bor vid flodkanterna eller bergssluttningarna i områden helt utan planering och förebyggande åtgärder. Det är de som byggt sina hus av material som lätt rasar samman. Det är de som får betala priset för det som så missvisande kallas för naturkatastrofer. En ogenomtänkt kommentar från en bekant sammanfattar hela missförståndet: ”Det verkar som att naturen alltid drabbar de fattigaste hårdast”, skriver han.

Som om det verkligen vore naturen som drabbar den fattiga befolkningen, och inte de orättvisa strukturer som hindrar dem från en säker tillvaro medan den möjliggör för de priviligerade att köpa tomter i välplanerade och skyddade områden, bygga hus som står emot regnen och köra bilar som tar sig fram på översvämmade vägar.

Läs mer:
Så arbetar Diakonia vid katastrofer
Intervju med Cristine Lejonclou i Sveriges Radio
Diakonias biståndsarbete i Centralamerika
Stöd Diakonia med en gåva på vår webbplats
Skriv under vårt upprop för klimaträttvisa

Kvinnor och män sida vid sida för ett bättre liv

Förra veckan var jag på ett seminarium om jämställdhet/jämlikhet och mänskliga rättigheter i Dakha, Bangladesh. Jag noterade med glädje att hälften av deltagarna var män och hälften kvinnor. Här hemma ser jag mycket få män delta på seminarier som handlar om jämställdhet.

Deltagare var representanter för Diakonias samarbetsorganisationer i Burma, Kambodja, Thailand och Bangladesh. Under seminariet framkom en delad erfarenhet vad det gällde arbetet för jämställdhet inom de olika organisationerna. Det var lättare att påverka, få positivt gensvar från och genomföra jämställdhetsprojekt bland fattiga och lågutbildade. Ju mer utbildning deltagarna i ett projekt hade - desto svårare var det att engagera dem för jämställdhet! Precis samma erfarenhet finns även i andra delar av världen där Diakonia arbetar.

Jag besökte även två byutvecklingsprojekt på landsbygden, som drivs av vår partnerorganisation SARA. SARA:s personal är gränsöverskridande vad det gäller etnicitet och religion och genus. Hinduer, kristna, muslimer, män och kvinnor arbetar sida vid sida för att stödja social och ekonomisk utveckling på landsbygden. Den ena byn jag besökte var kristen och den andra muslimsk.

Ett byprojekt handlade om hur män och kvinnor kan öka sitt sociala och ekonomiska välmående genom att jobba jämlikt tillsammans. Där samtalade vi om hur projektet hade ökat mäns och kvinnors kunskap om vad deras respektive roller innebar praktiskt. Män uttryckte både förvåning och respekt över hur mycket arbete som låg på kvinnornas ansvar. Kvinnorna kontrade med att männen var alldeles för blygsamma i hur de hade förändrat sina attityder och delaktighet i olika ansvarsområden. Numera badade de och matade sina barn och tog ansvar för praktiskt arbete i hushållet. Män och kvinnor i byn planerade för fullt hur de skulle anpassa sina grödor efter förändrat klimat. De gick ut på fälten tillsammans och odlade och skördade och testade nya inkomst- och försörjningsmöjligheter.

Den ökade förståelsen och samarbetet mellan män och kvinnor gav också som resultat att konflikter inom familjen minskade. Barnen fick bättre hälsa och välmående, med föräldrar som samarbetade och grälade mindre.

I den andra byn besökte vi ett så kallat flickprojekt med syfte att öka flickors möjligheter när det gällde att få gå i skolan och att slippa ingå barnäktenskap. Flickorna hade en förening med olika aktiviteter som ökade deras kunskaper om bland annat hälsa, sexualitet, rättigheter och hushåll. Med dessa kunskaper kunde de förhandla med föräldrarna om hur viktigt det var att de kunde fullfölja sin skolgång. Ofta avbryts den annars av arrangerade äktenskap när flickorna nått de tidiga tonåren; 13-14 år. Vi samtalade om riskerna med tidiga graviditeter. Kroppen är inte tillräckligt utvecklad för att föda barn. Flickan kan få men för livet och kanske drabbas av sorgen att inte kunna få fler barn. En annan risk är att barnet föds sjukt. Flickor kan till och med avlida av förlossningsskador. Dessutom tjänar hela familjen, både socialt och ekonomiskt, på om döttrarna har utbildning.

Flickorna kunde också diskutera med och påverka de unga männen i byn med sina nya kunskaper.

Byäldsten stödde projektet och upplät ett rum där flickorna kunde samlas.

Flickorna spelade upp en pjäs för hela byn under vårt besök. Den handlade om hur ett arrangerat barnäktenskap planerades och genomfördes men avbröts av att en ”myndighetsperson” kom och avslöjade att bruden bara var 13 år och brudgummen 16 år. Därefter diskuterade ”myndighetspersonen” med åhörarna om att det var straffbart med barnäktenskap och ville få bekräftelse av dem att de inte skulle fortsätta arrangera barnäktenskap. Det var en fröjd att se dessa flickor spela alla rollerna med stor inlevelse; speciellt de manliga och klädda som män. Flickorna var trygga i sina förvärvade kunskaper och hade mod att konfrontera hela byn.

Det är sådana här besök som ger hopp för en bättre framtid och motivation för att arbeta med folkrörelsebistånd runt om världen.

För få åtaganden från rika länder hindrar klimatavtal

Under denna vecka är världens länder återigen samlade för att förhandla om ett nytt klimatavtal. Dagarna i Barcelona är det sista officiella tillfället för förhandlingar innan COP15 i Köpenhamn i december. Verkliga framsteg är nödvändiga för att världen ska få ett klimatavtal som efterlängtad julklapp.

Tyvärr har sejouren i Barcelona hittills bjudit på få positiva överraskningar. Det förtroendegap mellan EU, USA med flera och utvecklingsländerna som hittills präglat förhandlingarna tycks inte minska. Att utvecklingsländernas förtroende för sina rikare förhandlingskollegor sinar är inte svårt att förstå. Utvecklingsländerna anser att de rika länderna bör ge tydligare besked i de stora frågorna: Kommer man att ta på sig utsläppsminskningar som går i linje med vad vetenskapen säger är nödvändigt för att hålla den globala temperaturökningen under 2 grader? Kommer man att skapa additionell finansiering som möjliggör anpassning och utsläppsminskningar i utvecklingsländerna samtidigt som människor rätt till utveckling skyddas?

Det är tydligt var det historiska ansvaret ligger, de rika länderna bör visa utvecklingsländerna att de är ambitiösa och att man fullt ut förstått, och agerar efter klimatkonventionens skrivning om att ansvaret för klimatfrågan är ”gemensamt, men differentierat”. Visserligen klargjorde EU sin syn på klimatfinansieringen i Europeiska rådet i förra veckan, men några tydliga besked om hur mycket pengar det handlar om gavs inte. När det gäller USA är de positiva beskeden ännu färre.

Den viktigaste händelsen hittills är den afrikanska gruppens krav på Annex 1 länderna (de rika länderna) att klargöra sina åtagande inom Kyotoprotokollets andra period. ”Det är absolut nödvändigt att få siffror på vilka utsläppsminskningar Annex 1 kommer att åta sig innan man kan diskutera andra frågor. Man vill se siffror både på ländernas gemensamma och enskilda åtaganden. Afrikas agerande är en ringande väckarklocka i förhandlingarna.” säger Augustine Bantar Njamnshi från Pan-African Climate Justice Alliance och pekar på behovet av tydliga besked från de rika länderna.

När förhandlingsgruppen inom Kyotoprotokollet samlades för överläggningar på måndagens eftermiddag frågade ordföranden de samlade: ”How can we move the progress forward?”, ”Hur kan vi föra processen framåt?”. Tystnaden som infann sig var talande.

Klimatfinansieringen: FN bör styra - inte Världsbanken

Med mindre än två månader kvar till Köpenhamnsmötet pågår intensiva förhandlingarna om ett klimatavtal. Det handlar om att sätta upp mål för utsläppsminskningar, de legala formerna för ett avtal och inte minst hur finansieringsfrågan ska lösas. När det gäller det sistnämnda handlar diskussionen i hög grad om hur mycket pengar som behövs. Men minst lika viktigt att komma fram till är hur pengarna ska kanaliseras. Vem ska sköta utbetalningen av stöd till fördämningar mot översvämningar i Moçambique, mindre utsläpp från pappersfabriker i Brasilien eller orkansäkrade hus i Thailand? Förslagen är många, och sammanfattas väl i rapporten Klimatnotan, men något som väcker oro bland folkrörelserna är de förslag som syftar till att ge Världsbanken en viktig roll i klimatfinansiering. Att använda sig av Världsbanken är problematiskt av ett antal skäl.

För det första är det problematiskt ur ett demokratiskt perspektiv. Världsbanken och dess tvillinginstitution IMF har under lång tid kritiserats av det civila samhället. Folkrörelser i både Nord och Syd har ifrågasatt det faktum att institutionernas styrelseskick, där inflytande beror på ekonomisk styrka, är djupt odemokratiskt. Diskussionen om styrelseskicket och frågan om utvecklingsländernas inflytande i de internationella finansiella institutionerna är högst aktuell. Små framsteg har gjorts för att öka inflytandet, men mycket återstår innan en reell förändring sker mot ett ökat demokratiskt styre.

För det andra ser många utvecklingsländer med misstro på Världsbanken och IMF. Sedan 1980-talet har Världsbanken och IMF haft stort inflytande på många av världens utvecklingsländers ekonomiska politik. Stark kritik har riktats mot institutionernas alltför snäva analyser av de ekonomiska och politiska förhållandena i dessa länder och de policyimplikationer som analyserna lett fram till. Ett exempel som Diakonia tidigare tagit upp i kampanjen ”Tro, hopp och Hiv” är IMF:s strikta penningpolitik som lett till minskat utrymme i statsbudgetar för hiv och aids-bekämpning. Sådan politik har under de senaste decennierna förbrukat många av utvecklingsländernas förtroende för institutionerna. Att då föra fram Världsbanken som en av de viktigaste kanalerna för klimatfinansiering är inte bara tvivelaktigt i sak, utan leder också till att förhandlingarna för att nå ett klimatavtal blir än mer låsta.

För det tredje är förtroendet för Världsbanken som klimatbank lågt. Även om man på senare tid glädjande nog meddelat att en översikt av sin miljö- och klimatpåverkan kommer att ske präglas institutionens investeringar i energisektorn av fokus på fossila energilösningar. Noterbart är att enligt Bank Information Center ökade Världsbanksgruppen under 2008 sin finansiering av fossila bränslen med 102 %, medan satsningarna på förnyelsebar energi endast ökade med 11 %.

Alternativet till de internationella finansiella institutionerna är självklart att tydligt placera kontrollen över klimatfinansiering hos FN:s klimatkonvention. Det går inte att förneka byråkratiska trögheter och det faktum att geopolitik är en del av FN:s vardag. Men FN-systemet har en tydligare demokratisk profil, högre anseende hos utvecklingsländerna och större trovärdighet när det gäller klimatfrågan. Som Diakonia tidigare bloggat om så måste Världsbanken bli en del av klimatfrågans lösning. Men när det gäller kontrollen över klimatfinansieringen i de pågående förhandlingarna bör Sverige som EU:s ordförandeland verka för en större roll till FN och en mindre till Världsbanken, det omvända är fel i sak och oklokt i dagens låsta förhandlingsläge.

Vad skulle Jesus ha gjort?!

― Vi brukade aldig bry oss om hur mycket vatten vi använde – det fanns ju alltid där! berättar Edward Kinoti från Mariene (som betyder ”vatten” på Meru-språket) medan han klättrar runt i den nästan torra flodfåran. Här vid foten av Mt. Kenya har kaffeodlarna aldrig upplevt en sådan torka som nu och gammlingarna i byn kan inte minnas att floderna eller snöfläckarna på berget någonsin varit så små...

Situationen är inte unik för Mariene. Kenya och stora delar av Östafrika lider just nu av enorm torka. Skördarna slår fel, boskapen dör som flugor när betet försvinner, folk får inte tillgång till vatten (än mindre rent vatten) med undernäring, svält och sjukdomar som följd. Många faktorer bidrar naturligtvis till den eländiga situationen – skogsavverkning, överbetat mark, orättvis resurstillgång, dålig myndighetsutövning, dålig tillgång till alternativa energi- eller inkomstkällor, m.m. Men att klimatet också är på väg att förändras verkar det inte råda något tvivel om när man pratar med bönderna som följt naturens gång över årtionden. De senaste åren har regnen helt enkelt inte kommit som de gjorde förr.

Väl tillbaka i Nairobi får vi kryssa mellan kossorna på gatorna. Längs vägkanterna och i rondellerna finns fortfarande några få gröna strån som de magra djuren försöker livnära sig på. Men i medel- och överklassområdernas badbassänger finns det ändå vatten att tillgå, och vattentankbilarna kör i skytteltrafik genom stan för dem som har råd. Sådana som jag. Provocerande kontraster.

Men Diakonia arbetar med flera lokala organisationer i som försöker förbättre situationen direkt ute bland de fattiga. Vi arbetar även tillsammans med t.ex. Pan-African Climate Justice Alliance och All African Conference of Churches som försöker mobilisera och samla kyrkor och det civila samhället över hela kontinenten för att trycka på för ett rättvist och effektivt klimatavtal i Köpenhamn i december. På ett möte som de nyligen var med och arrangerade utmanade Noblepristagerskan Wangari Maathai publiken: ”We need the religious leaders to be part of this struggle. But we need them to stop talking about what Jesus did 2000 years ago. They must start talking about what Jesus would have done if he was here today...”

Så vad skulle Jesus ha gjort – och gör du detsamma?!


Tove Zetterström
Programhandläggare för Social och Ekonomisk rättvisa
Diakonias regionkontor i Nairobi

Honduras: Landet “Här-händer-ingenting”

Inlägget nedan är skrivet av en av Diakonias medarbetare i Honduras. Läs om vår kollegas upplevelse av läget i Honduras. Försvarare av de mänskliga rättigheterna i landet är just nu oerhört utsatta. Av säkerhetsskäl publicerar vi därför inte vår kollegas namn.

I Honduras, där ”ingenting händer”, har vi under de senaste tre månaderna bevittnat:

• En statskupp med militära drag, genom vilken den lagligt valde presidenten med våld fördes ut ur landet.


• Skapandet av ”Nationella fronten för motstånd mot statskuppen”, vilken innefattar olika delar av de sociala rörelserna och medlemmar av det Liberala Partiet (vilket såväl den avsatte Zelaya som den nuvarande presidenten Micheletti tillhör).


• Mer än åttio dagar av oavbrutna folkliga protester mot statskuppen.


• Uppskattningsvis tio döda och hundratals skadade. Brutalt förtryck mot manifestationer. Två av ledarna inom motståndsrörelsen, en av dem oberoende presidentkandidat i de kommande valen, den andre riksdagsledamot, blev slagna så illa att de fick sina armar brutna på tre ställen.


• Särskilt våld mot kvinnor inom motståndsrörelsen, kvinnor som har blivit våldtagna av grupper av poliser.


• I slutet av juli rådde undantagstillstånd i de sydöstra delarna av landet under fem dagar i följd. Området var helt militäriserat, människor försvann och det förekom dödsfall.


• Från den 21 september har det rått undantagstillstånd under tre dagar i följd, även om de som upprepar att ”här händer ingenting” kallar det utegångsförbud och hävdar att det tjänar till att "värna vila, affärer och liv" för landets medborgare. I onsdags hävdes det tillfälligt, men medan jag skriver detta får jag veta att det återinförs från och med kl. 17, till och med… ja, till dess att ”myndigheterna” aviserar via TV och radio att det hävs, för den här gången har det införts tills vidare!


• De personer som motsätter sig statskuppen och som befann sig utanför Brasiliens ambassad, där Zelaya befunnit sig sedan han återvände till landet i måndags, avhystes med våld och med hjälp av tårgas, peppargas, gummikulor, slag och en högfrekvens-apparat som avger olidliga ljud. Inte att förglömma, militären hade också tagit till ett hemmagjort vapen; en lång träpinne med spikar längst fram. Men glöm inte… ”Här händer ingenting!”


• Vi har sett exempel på förtryck i bästa 70- och 80-talsstil: Militär och polis använder en baseball-stadion som häkte för de som anhållits under manifestationerna. En högt uppsatt polischef deklarerade i TV att det är för att de anhållna ska ha det bekvämt!


• Militären patrullerar i bostadsområden med provokativ och aggressiv attityd. Då invånarna försöker slänga ut dem börjar våldsamheterna. Militärt våld mot dem som protesterar mot statskuppen och för att återupprätta den konstitutionella ordningen.

Detta är bara några exempel på allt som händer i landet ”Här-händer-ingenting”. För det är bara vad denna självutnämnda ”regering” säger. Sanningen är att här händer allt möjligt!

Här ser vi ett kämpande folk, som har vaknat efter sekler av militär och politisk underkastelse, som har rest sig och protesterat under nya och annorlunda former på gatorna under mer än åttio dagar. I det här landet, där kuppens herrar vidhåller sitt mantra om att ”här-händer-ingenting”, har medvetenheten om att det är det fattiga folket som måste skapa sin egen förändring ökat. Det har tydligt visat sig att det inte är de traditionella politikerna eller de privata företagen med all sitt ”sociala ansvarstagande”, utan de som avverkat tusentals kilometer i demonstrationstågen som med blod, svett och tårar bygger ett Honduras värdigt sina förfäder.

Detta är det heroiska Honduras i Amerikas centrum!

---------------------------
Länkar:
Läs mer om brott mot de mänskliga rättigheterna i Honduras på Amnestys webbplats (på engelska)
Läs om Gilda Rivera, som jobbar i Honduras för Diakonias samarbetsorganisation CDM - Centro de Derechos de Mujeres. Nyligen besökte hon Sverige (15 september 2009)
Tidigare blogginlägg om Honduras: Ögonvittnesskildring från kuppdagen (3 juli 2009)
Diakonias partner vädjar om solidaritet (2 juli 2009)
Tidigare blogginlägg om kuppen: En olaglig handling kan inte ersätta en annan (1 juli 2009)

Inför G20 mötet: Löften till världens fattiga inte infriade

Vi befinner oss i en global finanskris, en kris som likt klimatkrisen skapats i den rika delen av världen men som drabbar fattiga människor hårdast. I april träffades ledarna för världen rikaste länder i G20 för att enas om en ”ny finansiell världsordning” och annonserade då ett globalt stumulanspaket på 1.1 biljoner dollar (eng. trillion=sv. biljon dvs "1.1 trillion dollars" motsvar ca 9 000 miljarder kronor). På mötet tryckte G20 på vikten av att lindra de sociala effekterna av krisen för de fattiga människorna.

Nu är det dags för ett nytt G20-möte i Pittsburgh 24-25 september. En ny analys gjord av det europeiska nätverket Eurodad, som Diakonia är medlem i och jag är styrelseordförande för, visar att G20 inte levt upp till löftena från i april. I klartext innebär det att pengarna som utlovats fattiga länder inte har levererats. Analysen visar också att alldeles för lite pengar utlovats för fattiga länder att kunna bemöta finanskrisen.

Av G20:s stimulanspaketet på 1,1 biljoner dollar, utlovades 240 miljarder till utvecklingsländer och 50 miljarder dollar till låginkomstländer. Det vill säga mindre än fem procent går till de fattigaste. Mindre än hälften av dessa 50 miljarder dollar har betalats ut. Dessutom ges en del av pengarna i form av lån, vilket riskerar försätta utvecklingsländer i en ny skuldfälla.

G20:s löften ska jämföras med Världsbankens prognos att krisen resulterar i ett finansiellt underskott på mellan 350 och 635 miljarder dollar i utvecklingsländer under 2009 på grund av minskat inflöde av kapital.

Till detta kommer behov av stöd för att bemöta klimatkrisen som förvärrar läget ytterligare för de allra fattigaste. Siffror från FN (UN DESA) visar att det kommer att behövas mellan 500 till 600 miljarder dollar i stöd till utvecklingsländer per år med start detta årtionde. Detta är svindlande siffror ovanpå det underskott utvecklingsänder står inför på grund finanskrisen.

Samtidigt så finns det pengar, när det väl gäller. De femtio miljarder dollarna till låginkomstländer är trehundra sextio gånger mindre än de arton biljoner dollar rika länders regeringar har hostat upp för att köpa ut eller garantera privata finansiella institutioner.

Siffror går att översätta i mänsklig tragedi. Enligt Världsbanken kommer mellan 200 000 till 400 000 fler barn att dö från i år fram till 2015, det är millenniemålen ska nås, på grund av finanskrisen. Upp till 100 miljoner fler människor riskerar hamna undre strecket för extrem fattigdom på grund av finanskrisen.

Inför stundande G20-möte är det angeläget att snabba på takten i stödet till utvecklingsländer. Mer pengar än vad som utlovats behövs och i snabbare takt för att stödja utvecklingsländer att bemöta finanskrisen. Till detta kommer behov av stöd för att bemöta klimatkrisen. Pengarna bör båda stöden måste vara additionella, d.v.s. ges utöver utlovat bistånd.

I det akuta läge vi befinner oss i bör ett moratorium på skuldåterbetalningar från fattiga länder införas. Dessa pengar behövs till sociala investeringar i utvecklingsländerna. Det är också angeläget att långivning till utvecklingsländer sker på ett mer ansvarsfullt sätt, så att en ny skuldkris kan undvikas och så att lån främjar mänskliga rättigheter och miljöhänsyn.

Utöver direkt stöd behövs tuffare åtgärder för att förhindra den kapitalflykt som sker från utvecklingsländer. Beräkningar visar att det handlar om upp till 1000 miljarder dollar per år, pengar som skulle kunna användas till fattigdomsbekämpning. Den största delen av kapitalflykten beror på kommersiella aktörers undvikande av skatt, ofta via skatteparadis. Här har G20 hissat fanan högt; i april proklamerade man att ”banksekretessens era var förbi”. Inför mötet i Pittsburgh kan konstateras att ambitionen inte är omsatt i praktiken och att det går långsamt. Tuffare åtgärder behövs, inklusive ett stopp för skatteparadis, ett internationellt automatiskt utbyte av information om skattefrågor och krav på att företag redovisar sina vinster i de länder de görs.

Mer om allt detta kan du läsa i:

• Eurodads nya rapport inför G20 mötet: From London to Pittsburgh – assessing G20 action for developing countries


• Diakonias rapport Kapitalflykt – fattigdomsbekämpningens svarta hål


• Eurodads förslag på ett nytt ramverk för ansvarfull långivning: Eurodad’s Charter on Responsible Financing

Penny Davies, ansvarig för policies om utvecklingsfinansiering, Diakonia

Dödshot och EU-avtal

Känner du till att Sri Lanka hör till det relativa fåtalet länder i världen som får särskilt gynnsamma handelsvillkor med EU under det så kallade ”GSP+” –programmet? Min gissning är att du, som bor i Sverige, inte har hört talas om det. Annat är det i Sri Lanka.

Den 20 augusti fick Paikiasothy Saravanamuttu, direktorn för CPA, ett dödshot i brevlådan. CPA står för Centre for Policy Alternatives, en av Diakonias samarbetspartners i Sri Lanka. Organisationen uppmuntrar till offentlig debatt, forskning och påverkansarbete i frågor som rör demokrati, mänskliga rättigheter, pluralism och social rättvisa. I hotbrevet påstås det att Paikiasothy Saravanamuttu har lämnat uppgifter till EU-kommissionären Benita Ferrero-Waldner och att dessa uppgifter skulle vara till skada för Sri Lankas chanser att få avtalet med EU förnyat. ”Detta är en varning till dig att om oktober kommer och Sri Lanka nekas GSP+ så kommer du att dödas...” Så börjar brevet. (CPA har scannat in och lagt ut både brevet och kuvertet på sin hemsida, se http://www.cpalanka.org/)

Frågan om ”GSP+” är mycket känslig i Sri Lanka just nu. Anledningen till det är att en undersökning pågår om huruvida Sri Lanka lever upp till sina åtaganden enligt FN:s konvention om civila och politiska rättigheter, konventionen mot tortyr och konventionen om barns rättigheter. När det i det anonyma hotbrevet står att Paikiasothy Saravanamuttu ska ha lämnat uppgifter som kan skada Sri Lankas chanser till förnyat avtal, så är det med andra ord underförstått att dessa uppgifter i så fall skulle handla om brister i Sri Lankas efterlevnad av de mänskliga rättigheterna.

I ett officiellt uttalande med anledning av dödshotet skrev CPA att de alltid agerat i full öppenhet och konsekvent hävdat ståndpunkten ”att GSP+ SKA förnyas och att Sri Lanka ska ta tillfället i akt att stärka efterlevnaden av mänskliga rättigheter genom att leva upp till internationell lag. ”

I förra veckan skrev 133 medborgare i Sri Lanka, alla aktiva i det civila samhället, ett öppet brev till stöd för Paikiasothy Saravanamuttu och CPA. Där framhålls att CPA och även andra organisationer länge har ”uppmanat regeringen i Sri Lanka att leva upp till sina åtaganden i enlighet med FN:s konvention om civila och politiska rättigheter och en uppsjö andra internationella avtal som Sri Lanka har ratificerat.” Det är inom ramen för det arbetet, som vissa grupper inom det civila samhället i Sri Lanka engagerat sig i debatten om GSP+, hävdas det i det öppna brevet (se http://www.cpalanka.org/)

Dödshotet häromveckan är inte det första anonyma hotet mot Paikiasothy Saravanamuttu och CPA. I juni i år kom ett annat hotbrev med krav på att CPA skulle ”ära landets krigare” genom att stänga ned delar av sin verksamhet (oklart vilka) och donera en miljon rupees till fonden för veteraner i Sri Lankas armé.

Det nyss nämnda öppna brevet avslutas med en stark uppmaning till myndigheterna att vidta alla nödvändiga åtgärder för att undersöka vad som hänt och ställa de ansvariga för hoten inför rätta samt garantera säkerhet och trygghet för Paikiasothy Saravanamuttu, hans familj och CPA:s personal. Jag kan inte annat än att varmt instämma i en önskan om att så sker.

När hoppet blir ett hot, NGO-monitor och bosättarna i Israel.

Jag sitter på ett kafé i Jerusalem, en god vän har sammanfört mig med Ari som är en ledande person inom den israeliska bosättarrörelsen.
- Om bara palestinierna kunde inse att de förlorat så skulle allt bli enklare, säger han.
Liknande fraser har jag hört många gånger från sympatisörer till bosättarrörelsen - om bara palestinierna kunde erkänna sig besegrade så skulle man kunna dra upp gränser, diktera villkor och skapa säkerhet enligt sin egen vision.
- Varför pratar ni hela tiden om folkrätt, konventioner, lagar och paragrafer, vi har fått landet av Gud det står över era lagar, menar Ari.

Israels bosättare tycker att västvärlden, EU, FN, USA, internationella människorättsorganisationer och den israeliska fredsrörelsen har blivit ett hinder för fred. När andra regeringar kräver att Israel ska stoppa utbyggnaden av illegala bosättningar och olika organisationer övervakar och undervisar i Folkrätten och mänskliga rättigheter så uppmuntras också palestinierna att juridiskt hävda sina rättigheter. Och när palestinierna får nytt hopp att behålla sina hus, sin mark och sin affärsverksamhet så vill de inte erkänna sig besegrade.

Ett exempel på detta resonemang ligger till grund för den extrema israeliska organisationen NGO-monitor ( http://www.ngo-monitor.org/index.php ) som fokuserat på att kritisera organisationer som arbetar med internationell rätt. Eftersom att man själv argumenterar för att de illegala bosättningarna är en del av Israel så blir kritik mot bosättningar och ockupationen automatiskt israelfientligt. Förutom att NGO-monitor kritiserar Diakonia och Sida så publicerar man regelbundet kritiska artiklar mot Internationella organisationer såsom Human Rights Watch, Amnesty, FN, de europeiska ländernas biståndsorgan och inte minst den israeliska fredsrörelsen som alla enligt NGO-monitor förlänger konflikten genom att ge palestinierna möjligheter att hävda sina rättigheter.

Det är tydligt att den hårdare linjen från både USA och EU gentemot Israels bosättningspolitik har skapat oro i leden hos de grupper som stödjer bosättningarna. De upplever att deras traditionella argumentation som baserar sig på religiösa och nationalistiska argument inte längre tas på allvar i det internationella samfundet. Man lägger en stor del av skulden för detta på just internationella NGO:s och inte minst israeliska freds och människorättsorganisationer som man menar underminerat bosättarnas position.

När Diakonia träffade NGO-monitor tidigare i år så uttryckte man uppskattning för Diakonias humanitära arbete, men menade att biståndsorganisationer inte ska ställa politiska frågor.

Det kändes riktigt bra att konstatera att vi var oense i detta eftersom Diakonia alltid hävdar att det är lika viktigt att ge bistånd, som att långsiktigt angripa orsakerna till att människor lever i fattigdom och förtryck.

Men ännu bättre kändes det att kunna stå fast vid att ett arbete för att alla inblandade parter ska respektera folkrätten och de mänskliga rättigheterna inte är ett hot mot någon, utan ett grund för fred och hopp för både israeler och palestinier.

Biståndskritikerna har rätt. Vi talar för mycket om procenten. Om biståndets nivåer och pengar och för lite om innehållet

Inom några veckor kommer regeringen presentera budgeten för 2010. Utåt sett är biståndsministern motståndare till att koppla biståndsnivån till ekonomin storlek. Men i praktiken har regeringen sedan tillträdet 2006 i stort levt upp till 1%. Det ska regeringen ha heder för.

Vad vi är kritiska till är att regeringen lagt in budgetposter på sammanlagt över 8 miljarder åren 2006-2009 för utgifter som knappast kan leda till någon fattigdomsminskning. Det handlar till exempel om ”finansiering” av skuldlättnader som bygger på svenska exportkreditskulder. Affärer som aldrig handlat om fattigdomsbekämpning och som inte kan utvärderas gentemot biståndets mål. Om vi ska tala kvalitet utifrån biståndets mål bör användandet av dessa miljarder ifrågasättas.

Den finansiella krisen leder nu till att biståndet minskar. Skadeglatt säger många biståndskritiker att ”vad var det vi sa” – det är inte bra med 1% då blir det så här när ekonomin går ner. Man kan fundera på om dessa kritiker tycker att vi ska följa den plan som EU:s medlemsländer beslutat om: Att alla medlemsländer skall anslå minst 0,7% av BNI i bistånd. Eller är det bara nivån på 1% man är kritisk till?

Biståndets mål är något annat: Att stärka fattiga människors makt. Men vi vet att det globala biståndet måste dubbleras om vi ska kunna finansiera målet att halvera fattigdomen till 2015. Pengarna behövs ju.

Men - låt oss prata mer om innehållet i biståndet. Och vad det kan betyda för oss i enskilda organisationerna som Diakonia att minska med 15% som Ekot rapporterade om häromdagen.

• Det kan betyda att vi tvingas avbryta stödet till aidsjuka bland minoritetsfolk i norra Thailand som slåss för både medborgerliga rättigheter och för rätt till vård och mediciner.
• Det kan betyda att vi inte kan stödja samarbetsorganisation ASOP i Kongo som under 2008 har gett 96 kvinnor, de flesta av dem utsatta för plundring, övergrepp och våldtäkt, stöd så att de kunnat återvända hem. Upprättelsen kan vara att försörja sig själv och leva ett värdigt liv, att få kunskap om sina rättigheter och få juridisk hjälp, så att övergreppen de utsatts för inte sopas under mattan utan att de skyldiga ställs till svars.
• Det kan betyda att vi inte kan fortsätta stödja jesuiterna i Zambia som granskar både nationella budgeten och utländska biståndet och har avslöjat korruption och maktmissbruk.
• Det kan betyda att vi inte kan ge stöd till grupper och organisationer i Zimbabwe, Sri Lanka och Burma som arbetar för respekt för de mänskliga rättigheterna, dokumenterar övergrepp och ger alternativ information om läget i länderna.

Detta är ett "mjukvarubistånd" som enskilda organisationer är särskilt lämpliga att stödja. Där regeringar, företag och institutioner har svårare att verka direkt.

Vi måste tala mer om innehållet i biståndet. Men vi måste även erkänna att det finns fler viktiga faktorer som motverkar målet att utrota fattigdomen. Det gäller till exempel kapitalflykt från fattiga länder till europeiska skatteparadis, svenska vapenaffärer till korrupta och odemokratiska regimer, statligt exportkreditstöd till affärer med korrupta stater. Där svenska staten inte vill bidra till att korruptionsutredningar drivs vidare och sanningen kommer fram (JAS Gripen). Det finns många områden där svenska staten direkt eller indirekt motverkar vad biståndet vill åstadkomma.

Biståndet är inte ett universalmedel. Om vi ska diskutera innehållet i biståndet och dess effektivitet måste diskussionen också handla om dessa frågor. Men det går inte att låtsas att biståndsnivåerna inte har betydelse.

När Mellanösterndebatten går över gränsen

Det kan inte upprepas tillräckligt många gånger: antisemitism och hatbudskap mot judar är inte stöd för palestinier. Islamofobi och hatbudskap mot araber är inte stöd för israeler.

På samma sätt måste man ta avstånd från dem som avsiktligt missbrukar och urvattnar begreppen antisemitism och islamofobi för att avfärda eller misstänkliggöra all slags kritik mot israelisk eller palestinsk politik.

Situationen ställer alltså höga krav på dem som deltar i debatten. Jag blir därför besviken över artikeln i Aftonbladet 090817 av fotografen och journalisten Donald Boström (Läs artikeln: http://www.aftonbladet.se/kultur/article5652583.ab ).

Donald Boström berättar om två viktiga och fullständigt avskyvärda historier som båda i och för sig förtjänar uppmärksamhet.

Den ena om hur israeliska armén under den första intifadan 1992 dödar unga palestinier som kastar sten mot israeliska soldater på ockuperat palestinskt territorium, och att det finns frågetecken kring vad som hände med de dödas kroppar.

Den andra historien handlar om den avskyvärda härvan kring organhandel om avslöjades i USA under sommaren, där fattiga människor i bland annat Israel sålt sina organ till rika amerikaner och där en av huvudmännen Levy Izhak Rosenbaum beskriver sig själv som en ”matchmaker”.

Boströms artikel väcker massor med berättigade frågor.
Vad hände egentligen med de dödade palestiniernas kroppar? Och inte minst kvarstår frågan varför Israels militär överhuvudtaget skickade tungt beväpnande soldater till byar inne på ockuperad mark för att döda stenkastade ungdomar.

På samma sätt väcker artikeln frågor om behovet att granska den internationella organhandeln, förebygga att kriminella intressen tar del i denna handel och inte minst förebygga utnyttjande av fattiga människor.

MEN, det skiljer nästan 20 år mellan historierna i artikeln. Och att Rosenbaum är en amerikansk judisk rabbin innebär på intet sätt att judarna i staten Israel har del i hans skuld. Avsaknaden av en konkret koppling mellan historierna skapar istället en obehaglig känsla av "guilt-by-association" som kopplar till historiska antisemitiska myter.

Det finns judar som begår brott, de individerna skall ställas inför rätta och åtalas. Men det innebär inte att alla judar skall anklagas.

Det finns muslimer som begår brott, de individerna skall ställas inför rätta och åtalas. Men det innebär inte att alla muslimer skall anklagas.

Det finns kristna som begår brott, de individerna skall ställas inför rätta och åtalas. Men det innebär inte att alla kristna skall anklagas.

Den artikel som egentligen ställer viktiga frågor lämnar mig nu istället med en känsla av besvikelse.

• Besviken för att artikeln inte ledde oss närmare svaren på vad som hände med de dödade palestinierna 1992, och varför de överhuvudtaget dödades.
• Besviken för att jag inte tror artikeln för kampen mot kriminell organhandel och utnyttjandet av fattiga människor framåt.
• Besviken för jag tror att artikeln kommer att utnyttjas av dem avfärdar all kritik mot israelisk eller palestinskt politik som antisemitism eller islamofobi.
• Besviken för jag tror artikeln kommer att utnyttjas av dem som sprider hatbudskap och antisemitiska myter

Joakim Wohlfeil
Policy officer Conflict and Justice, Diakonia
fd. Generalsekreterare Ungdom mot rasism / AllaOlikaAllaLika